Posts filed under Äventyrs Tisdag

En vandring på östkusten - Franconia Ridge

Äventyrs Tisdag

Franconia Ridge

Förra året tog vi oss äntligen till en ny stor vandring här på östkusten. Året innan hade vi satsat på en vandring i Adirondacks, och nu så var vi äntligen på väg igen. Denna gången tog vi oss till Woodstock New Hampshire och hade tagit sikte på att vandra Franconia Ridge.

Vita bergen, fast i New Hampshire

Franconia Ridge är en bergskedja som tillhör de Vita Bergen (White Mountains). Inte helt överraskande så finns det således flera White Mountains i USA, inte bara de som jag var van vid i Alaska. Vandringen är oerhört populär och det blev vi varse om när vi anlände lite innan 9 på morgonen och ingen parkeringsplats fanns kvar. W fick helt enkelt släppa av mig och åka och parkera på en annan plats, för att sedan ta en buss tillbaka till mig och början av vandringen.

IMG_4887-September 15, 2019.jpg

Vandra medurs

I vanlig ordning hade vi valt ut vandringen baserat på vyer, och även läst en och annan review, som man gör antar jag. Det jag hade läst rekomenderade att man tog vandringen medurs, och det visade sig att alla andra körde moturs av någon outgrundlig anledning. Men i slutet av vandringen mötte vi en kvinna som bestämt sa att - jaa har ni inte läst den här vandringsboken?? En bok jag inte minns namnet på och en bok vi aldrig hört talats om. Men vi tyckte ändå att den vägen vi tog funkade bäst, det är brantast uppför och därför lite lättare på nedvägen. Gillar man att gå brant nedför kan man ju då kanske ta vandringen moturs. Så om någon någonsin får för sig att göra Franconia Ridge så kan jag iallafall rekomendera att göra den medurs. Vandringen i sig är graderad som svår och de sägs att bara väldigt vana vandrade bör ta sig an denna vandring på 14.5 km och ca 1,176 meters stigning. Du får inte bara en toppbestigning under bältet utan sammanlagt tre. Två av topparna är över 1,450 meter och den tredje ligger på ca 1,600 meters höjd. Franconia ridge tillhör Appalaichan Trail, och det är även därför den är väldigt traffikerad.

15 September 2019

Vi började vandringen som väldigt fort blev brant, och precis som vandringen i Adirondacks så var det stora stenbumlingar man fick klättra uppför. Det är tydligen så det är här på östkusten. Geologin är helt enkelt lite annorlundare än den vi är vana vid. I vanlig ordning blev det inte så mycket fotande med dslr kameran eftersom vandringen i sig var väldigt krävande. Iallafall nu när vi gick uppför. Det är ca 4.3km uppför tills man kommer till en fjällstuga där man kan övernatta och även få ett mål mat. Det är även många som enbart tar sig upp till fjällstugan och då är ju den branta vägen den närmaste också.

Mount Lafayette

Härifrån tog vi sikte på första toppen, Mount Lafayette som även är den högsta toppen på den här vandringen (1603m). Ifrån fjällstugan är det bara 1.8km till toppen, men det är även ca 300 meter i höjdskillnad. Härifrån kan man se hela bergskedjan och vi fick ett fantastiskt väder som bjöd på helt makalösa vyer. Det var nästintill molnfritt men väldigt blåsigt. Eftersom vi gick medurs, och alla andra moturs så fick vi mycket möten. Men å andra sidan så behövde man inte gå om folk eller ha folk i hälarna hela tiden så det i sig var völdigt skönt. Det är förstås ändå ganska tydligt att många bara bryr sig om sig själva. Nästintill ingen gick av stigen för oss, så det blev som en vana för oss att ta ett steg åt sidan för att släppa förbi andra. Nästan ingen sa heller tack, något som vi alltid gör och som jag tycker har med vett och etikett att göra. Men det är kanske en annan historia.

Väl uppe på bergskammen så känner man väl kanske inte egetligen av någon stor sensation när man bestiger berg efter berg. Vi är ju redan uppe så attsäga, och hade ju redan fått den högsta toppbestigningen under bältet. Men vi fortsatte framåt ändå. Här uppe på bergskammen hade man panoramavyer över hela New Hampshire kändes det som. Och mycket folk. Tror aldrig jag sett så mycket på folk på en vandring förut. Även fast min kamera kanske inte riktigt lyckades fånga denna densitet jag pratar om.

Alla vill ta selfies förstås :)

Alla vill ta selfies förstås :)

Det är ett konstant vandrande, upp och ned. Och vetskapen om att då man gått uppför även kommer få gå nedför är väl kanske en av de största anledningarna till att man fortsätter som i trans, framåt uppför, nedåt. Och så om igen. Men vem lurar man egentligen med det, det är ju utsikten vi kommit för. Och som vanligt är det den man minns mest, och mjölksyran i låren ligger långt bak i minnena. Man får ännu mera adrenalin när man vänder sig om och kan se hur långt man egentligen kommit, istället för att stirra blint på hur långt kvar det nog är.

Till slut hade även vi bestigit den sista av de tre topparna och nu började den långa vandringen hem. Ja, eller ned iallafall. Det är så blåsigt längsmed bergskammen att t.o.m träden har stannat i växten. När man är så här högt uppe är området klassat som alpint, och det är väldigt ömtåligt. Precis som vandringen uppe på Algonquin Peak så måste man vara försöktig med var man sätter fötterna, och försöka hålla sig så mycket som möjligt till vandringsleden

Vi gick och gick och gick. Och gick. Tills vi kom tillbaka in i skogen, bort från bergskammen, där träden kan växa sig högre. På den här sidan var det vattenfall efter vattenfall. Och precis som då vi besteg Algonquin Peak så var vandringsleden upplagd genom och kors och tvärs över vattenfall. Det är väl ganska besynnerligt ändå tycker jag, att stigen går på det här sättet, det känns som att man går i en bäck utan vatten. Men det är kanske så det blir då man försöker lägga en vandringsled på ett ställe där geologin är så karaktäristisk? När vi besteg Algonquin Peak och vi för första gången vandrade så här så kändes det som att vi förstörde marken, eller ja, bidrog till att förstöra. Men det kanske helt enkelt är så här det är här på östkusten.

Som vanligt så känns det i bena nu efter ett par timmar. Och då blir det kanske rent automatiskt så att man tycker att det tar en väldig tid att ta sig ned? Jag tyckte vi vandrade och vandrade i all evighet iallafall. Snart skulle det bli mörkt, och halvvägs ned mötte vi två personer som kom vandrandes i flip flops, eller den ena var helt sonika barfota för att hans flip flops hade gått sönder. Ibland undrar man hur folk tänker egentligen. Inte bara på grund av valet av skodon, men även det faktumet att det snart skulle bli mörkt. Men vi traskade vidare, nedåt, ner ner och ner nu. Eftersom vi gick medurs så gjorde vi ju den högsta bestigningen först, på bara några km, så det är völ kanske inte så konstigt att det kändes som en evighet att gå ned. Som tur var så hade vi ju alla dessa vattenfall att stirra oss blinda på.

Det tog oss 5-6 timmar att sluföra vandringen, så inte fullt så lång tid som Algonquin Peak. Men oj vad vi var trötta efter denna vandring. Det tär definitift på krafterna att göra vandringar som denna. Vi hade väldigt fint väder som gjorde vandringen väldigt behaglig, jämfört med just Algonquin Peak som vi gjorde i regn och rusk.

När Vi Vandrade Genom Lamar Valley - Sommar i Nationalparken Yellowstone

Äventyrstisdag

Äventyr i Yellowstone

25 -27 Maj 2014

Vi hade precis lyckats få en av de sista tältplatserna utanför Gardiner och gick och la oss under stjärnklar himmel i klippiga bergen. Nästa morgon vaknade jag av att något stod och tuggade utanför tältet, inte första gången jag gör det. Några vapitihjortar stod precis utanför tältet. Jag har genom åren sedan dess lärt mig att många vapitihjortar samlas just här uppe både på sommaren och vintern. Annars var det tyst, tyst och stilla. Det var fest sent in på kvällen för många andra omkring vårt tält, men vi hade storslagna planer så gick och la oss tidigt. Morgondiset låg som en hinna över bergen och det var sådär lagom kallt där och då. W gjorde frukost och jag packade ihop. Vi hade en lång dag framför oss, men först skulle vi åka och hänga på låset för att boka en camping plats. Vi hade några på lager eftersom det är first come first serve för att boka dessa.

Innan denna vandring hade jag bara sett Yellowstone på vintern, och det är ju som natt och dag men ändå ganska likt om man jämför de två. Det var ju Maj och här uppe på högre mark så kan det kyla till lite på natten så här tidigt, medan dagen kan bjuda på många och fler plusgrader än en tjej från gamla svedala är van vid, eller iallafall var van vid. Skillnaden i temperatur skapar det där fina morgondiset, som man kan se hemma i Sverige också förstås, men inget slår väl ett morgondis i Yellowstone?

Karta - Lamar Valley.jpg

Vi hade haft några olika vandringar som vi varit intresserade av sedan tidigare, men med stor snömängd plus en väldigt sen vår så insåg vi att den vi varit mest intresserad av skulle vara omöjlig på grund av en bäckkorsning. Vi beslutade oss därför att att vandra in i Lamar Valley. Den där stora slätten du säkert har sett vinterbilder från om du läst tidigare inlägg. Det är här man kan se vargar på vintern, och bison förstås. Vargar är mindre vanligt på sommaren, svårt att se dom också när marken inte är vit utan grön. På sommaren kan man förstås även se en mängd bison…och det skulle vi bli varse om minsann.

Ofta när vi gör dessa längre vandringar så blir det helt enkelt så att jag inte tar några bilder under själva vandringen. W vill mest komma fram och vara säker på att vi hinner med all vandring innan kvällen, för man vet aldrig vad som kan hända. Och visst förstår jag det, men ibland önskar jag att det fanns mer tid till att ta bilder också. Just den här gången tog jag ett par bilder innan den stora bison incidenten..

W är uppvuxen i Montana och vi båda hade bott i Alaska ett par år redan när vi gjorde denna vandringen. I skogarna i Montana och Alaska är man uppväxt med att föra väsen av sig, för meddela björn att man är i området. Så vi gjorde som vi alltid gjort och följde stigen in i Lamar Valley. Så där gick vi och klappade händerna och pratade högljutt tills vi rundade en liten kulle och stötte på en väldigt stor bison som låg och sov. Den frustade högt och vände snabbt huvudet mot oss innan den började att resa på sig. Vi backade tillbaka och försökte ta en annan väg men helt plötsligt var det som vi hade lyckats ta oss in mitt i en stor hjord av bison. Nu hade vi kommit väldigt nära, för nära, en hel drös av bison. Jag minns det som att vi var alldeles för nära, men jag minns inte hur nära. Det enda jag minns är att jag blundade och önskade att jag kunde stoppa ned huvudet i marken. Nu är jag ju ingen struts så vi fick helt enkelt sakta men säkert manövrera mellan bison i ett par skräckinjagande minuter. Bison är relativt “dumma” om man får använda det uttrycket, men de är även väldigt tunga, så den kombinationen gör dom rentutav helt livsfarliga. Något vi snabbt lärde oss på denna vandring var att bison hatar när man pratar högljutt och klappar med händerna.

Efter den händelsen så var vi lite uppskakade men fortsatte med rask takt framåt. Vi stötte på några andra vandrare och utbytte några ord. De hade campat på samma plats vi skulle campa. De hade, precis som de innan dom, fått besök av en stor grizzly sådär på kvällen. Eller besök och besök, en björn hade iallafall gått förbi på sluttningen inte långt ifrån campingplatsen på en väldigt bestämd tid. Runt 5 tror jag att det var.

IMG_8205-May 26, 2014-2.jpg

Vi traskade på och spanade på kartan igen, både den i pappersform och den på GPSen…och så insåg vi att vi gått förbi campingplatsen. Vi fattade inte hur det hade funkat. Vi gick tillbaka, samtidigt som vi försökte förstå hur vi lyckats vandra så långt redan. Till sist spanade vi på GPSen och papperskartan igen, och insåg att det var en gammal campingplats som var inlagrad på GPSen. Och nu fick vi alltså gå samma väg igen, för tredje gången. Vi blev även varse om att bison hänger i skogen också, inte bara på stora slätter, så det blev till att vara fokuserad på det med resten av vägen. Vi vandrade över stock och sten, och på vissa delar var det som att parera över plockepinn. Men det gick bra det med. Till sist så kom vi iallafall fram.

“Inte mer än några minuter senare viskar W
-Där är den, där är björnen. “

Nu satt vi där i godan ro och slappade efter det skräckinjagande mötet med bison hjorden tidigare, och de skrämmande mötet med bison i skogen. Vi spanade in mot bergen och vi satt nu med Lamar River till höger om oss och branta sluttningar på vardera sida om oss. Man kunde höra vårfloden som forsade i bakgrunden. Klockan började närma sig 5 och vi spanade uppemot de båda sluttningarna. Jag sa att det hade kanske varit skönt att veta på vilken sluttning de tidigare camparna såg björnen, den på andra sidan forsen eller den på vår sida? Inte mer än några minuter senare viskar W -Där är den, där är björnen.

Jag praktiskt taget flög upp med handen på björnsprayen och mer eller mindre skrek som en galen kvinna i viskande ton VART VART?? Men så såg jag att björnen faktiskt var en väldigt bra bit ifrån, ganska så säkert avstånd. Men det var definitivt på vår sida av forsen. Den lunkade sakta på framåt och försvann sedan ur sikte över en kulle. Det syntes att den var på ett mission så att säga. Björnen var inte det minsta intresserad av oss, vilket var tur.

Men nu var det nog ändå dags för lite mat. Jag stod för elden och W stod för matlagandet. Om det är en bra sak jag lärt mig under alla år av studier i Alaska så är det att hitta små vatten källor med iskallt friskt och rent vatten. Och här var vi ju precis vid en slutning så jag hittade gnaska snabbt vatten till oss och matlagningen. Efter maten satt vi och tog in dessa vyer av skog och berg, innan vi till sist gjorde oss i ordning för att hänga upp maten. Då kom vi på att repet vi skulle ta med oss låg kvar i bilen. När man gör backcountry camping i Yellowstone (och många andra nationalparker här i USA, speciellt i klippiga bergen) måste man hänga upp maten. Man tager vad man haver och vi tog en istället en tältlina, och det funkade relativt bra. Denna kvällen gjorde vi det säkra före det osäkra. Vi bytte om till sovkläder och la alla kläder vi hade haft på oss då vi lagat mat i plastpåsar och sedan satte vi plastpåsar över ryggsäckarna också. Tältet satte vi upp en bit därifrån. Vi hade ju trots allt sett en björn redan.

Innan vi visste ordet av var solnedgången här och vi gick och la oss. Men vilken natt. Tror aldrig jag sovit så lite som jag gjorde den gången. Det knakade och lät, och det var svårt att urskilja vad som var forsen, träd som föll och eventuellt en stor bison som kom gåendes eller ännu värre, en björn. En gång under natten vaknade jag till av världens brak, jag höll andan och försökte lyssna mer. Jag viskade till W, hörde du det där. Han var också klarvaken och livrädd. W trodde att björnen fått tag på vår mat och det var den som ramlat ned, jag var bergsäker på att det var en stor bison som klev omkring bland alla stockar och snart skulle trampa över vårt tält. Så fortsatte hela natten. Ända tills vi vaknade av en vapitihjort, en hane, som stod och skrek tillsammans med några honor. Efter en väl behövande stor kopp kaffe och väldigt god frukost var vi redo att vandra tillbaka.

Sedan så packade vi ihop och började vandringen tillbaka. Vi båda kände oss lie stressade över början på vandringen och Lamar Valley. Vi mötte några vandrare som var på väg till vår campingplats. Vi pratade lite, berättade om björnen som kommer varje kväll runt 5. Sedan frågade vi hur bison situation var. De svarade att den var hemsk. Många bison i området där vi hade råkat illa ut. Så, vi började vandra uppåt när vi kom dit, upp upp och upp. Genom buskstäppen som rev upp våra ben, eftersom vi hade shorts på oss. Upp, upp och upp. Och väl däruppe spanade vi nedåt. Ingen bison så långt ögat kunde nå.

IMG_8378-May 27, 2014.jpg

Vill du läsa mer om Nationalparken Yellowstone? Klicka på länken nedan.

Tälta i USA - Som Allemansrätten i Sverige, Nästan

Äventyrs Tisdag

Norrut, mot Kattån

Det var länge sedan nu, men vi gör faktskt saker ändå. Nästan varje helg. Så precis i början av sommaren, när regnet smattrade mot rutan i all evighet och jag blivit blöt för hundraelfte gången då jag gått mina 30 minuter till bussen bestämde vi oss för att åka bort. Jag har blivit dåligare på att faktiskt använda min stora kamera, och funderar mer och mer på att kanske införskaffa en annan. Men å andra sidan har jag en gopro som inte den används flitigt heller, så kanske inte är en sådan bra ide. Nu skulle vi iallafall åka norrut och stora kameran fick slinka ned i väskan ändå. Vi åkte mot Kattån, ja tydligen så betyder namnet det, på Holländska. För hollandärna var några riktiga äventyrare, de var ju även de som anlade början av den staden vi nu bor i. Eller, ja, precis som överallt annars så var de ju inte först på plats. Iallafall så heter området vi nu skulle till the Catskills. Det tillhör bergskedjan Appalaichan Mountains.

Först var tanken att vi kanske skulle hyra något mysigt Airbnb men vi satte kaffet i halsen när vi spanade priser och bestämde oss för att tälta. Allt gratis är gott sägs det och vi valde att köra på dispersed camping igen, eftersom det området där vi ville vandra tillät det. Dispersed camping är helt enkelt ungefär som att anamma allemansrätten i Sverige, men man får inte vara i närheten av någon etablerad camping, x antal meter från den närmaste vägen och ån, och förstås inom ett område som tillåter dispersed camping. Att tälta på detta sättet är primitivare än primitivt, det finns förstås ingen toalett eller dusch så föredrar man sådant så är detta inte rätt val. Det är många såkallade public lands som tillåter dispersed camping, och vill man hålla tungan rätt i mun nästa gång man pratar om public lands kan man spana in denna sidan som pratar mer om skillnaden mellan de olika begreppen. Nu blev det ju tyvärr så att vi åkte hem redan dagen efter eftersom jag vaknade med en magvärk från helvetet. Vi gick ändå och promenerade lite lätt där på lördagen innan vi åkte hem.

Medan regnet slog mindre och mindre mot rutan så insåg vi att regnet hade rört sig mot oss, och att vi nu kom in i ett väldigt blött, men regnfritt, Catskills. Östkusten har växt i våra hjärtan, varje gång vi tar oss utanför New Yorks stadsgräns iallafall, och det händer tyvärr inte alltför ofta. Det finns många små städer/byar i princip överallt förstås, men många av dom är ganska söta och pittoreska. Jag hade ju försökt spana på lite camping i området och till slut hittat någon som rekommenderade dispersed camping precis i närheten av det området vi skulle vandra vid dagen efter. Nu kom vi så fram till vår campingplats, ett stort fält som såg väldigt vacker ut i kvällsljuset. Men marken var genomblöt. Här kan vi inte tälta sa vi i kör. Den där känslan man känner då man är trött och bara vill komma till ro hade nu nått mig och jag tänkte att jaha, då får vi väl sova i bilen då. Många ställen som tillåter dispersed camping har dock ofta en etablerad plats för just det. Istället för fältet så vände vi oss nu mot skogen och gick med raska steg ditåt, och där fann vi stigen som tog oss till en väldigt fin och torr camping plats.

Det bästa som finns är att komma fram till tältplatsen, sätta sig ned ta något att dricka och bara slappna av. Att bo mitt i staden har sina fördelar, men att komma ut till tystnaden är så skönt. Manhattan och NYC har växt i våra ögon förstås, men det är inte riktigt som Madison, eller ens i närheten av Fairbanks. Vi kommer ju inte vara här i all evighet så man får ta tillvara på det som erbjuds den stunden man är här. När vi åker och campar är det oftast jag som sätter upp tältet medan W fixar maten. Sedan brukar vi turas om att diska. På morgonen brukar jag gå upp tidigare och dp gör jag kaffe och sedan gör W frukost medan jag tar ned tältet. Allt blir så mycket lättare och smidigare när man redan har specifika roller. Båda vet vad man ska göra direkt. Kvällen kom ganska snabbt och snart var det väldigt mörkt, men vi satt kvar en stund och pratade och njöt av ensamheten och tystnaden.

Jag vaknade tidigt morgonen efter, som jag ofta gör. Men denna morgon var annorlunda, jag vaknade med kraftig magvärk. Så vår resa blev hastigt väldigt kort. Men även fast jag bestämde mig för att vi skulle åka hem istället för att stanna en natt till så fick vi iallafall till lite promenad i vårsolen innan vi åkte hem.

Det var så skönt att få vara ute i skogen, trots magvärken. Östkusten har växt i våra ögon, vi hade inte stora förhoppningar om den då vi bestämt oss för att flytta till NYC förra året. Även fast östkusten har så mycket mer folk, så var vi ändå nästintill helt själva på leden.

Nu väntar vi bara på nästa tillfälle vi får som kan ta oss till Catskills igen, men det kanske blir ett tag tills dess.

En Historia om Skogsbränder och Spökstockar - Fältarbete i Yellowstone del 3

Of all the paths you take in life, make sure a few of them are dirt
— John Muir

Äventyrs Tisdag

Drömmarnas Sommar

Sommaren 2017 hände många fantastiska saker. Jag åkte till Yellowstone and Montana, inte bara en gång, utan två gånger. Jag fick åka till Puerto Rico för att hjälp till med fältarbete och spenderade nästan två veckor i regnskogen. Jag åkte på roadtrip från Madison genom Nationalparken Badlands, Beartooth Highway, och till slut genom Yellowstone för att komma till Bozeman. Vi gifte oss, ja det var väl mer av ett firande eftersom vi redan var gifta, utanför Butte en varm eftermiddag. Efter det åkte vi och campade med några vänner innan vi åkte tillbaka mot Wisconsin. Väl där väntade ytterligare ett bröllop, den här gången på ett sommar läger. Men när jag pratar om fältarbete, vad är det vi egentligen gör? Om du har läst min blogg sedan tiden i Alaska så vet du att jag brukade springa omkring i skogen där, och studerade klimatförändringar, skogsbränder och vattenkemi. W studerar ju också skogsbränder så vi har spenderat mycket tid till att hjälpa varandra under åren. Så, 2017 spenderade jag min semester genom att åka till Jackson, Wyoming för att spendera ett par veckor där med W och hans handledares grupp.

Starten på en ny Era

Året 1988 startade en av de största bränderna i västra USA någonsin i nationalparken Yellowstone, och många undrade nog om hela parken skulle brinna upp. 35% av parken hade brunnit när elden till slut ebbade ut. Den skogsbranden var starten på en ny era, den stora brand eran i väst. En av de många frågor som ställs om skogsbränder i nordvästra USA, inte bara i Klippiga Bergen och Yellowstone, men även i Alaska är: Vad kommer att hända när skogsbränderna härjar så frekvent på ett ställe att det inte finns tillräckligt med tid för träden och skogen att återhämta sig? Det gamla normala är att skogarna och träden i Yellowstone och klippiga bergen är anpassade till att brinna vart 100-300e år. Det området vi arbetade i när vi var i Yellowstone brann då 1988, och sedan igen 2016.

Yellowstone skogsbränder.jpg

Jag har sett många brandhärjade områden i Alaska tidigare, men ingenting liknade det jag såg i Yellowstone den sommaren. Allt var i princip borta. Allt var svart. Vi kunde däremot redan se lite växter här och där som tog sig upp genom den svarta jorden och askan. Vi räknade fröplantor, stockar och spökstockar. Spökstockar är som en ljusare linje man ser på marken, det indikerar att en stock en gång låg där, men allt som finns kvar är ett ljust märke i marken. De stockarna var säkerligen träd som föll under skogsbranden som härjade 1988.

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska är väldigt olika. Bränderna i Yellowstone är oftast kronbränder, medan bränderna i Alaska oftast är markbränder. I Alaska har barrskogen ett tjockt mosslager som även isolerar permafrosten därunder, och det är det mosslagret som skogsbränderna främst tar sig fram genom, det är också därför man kan mäta hur intensiv branden har varit genom att se de olika mönstren i mosslagret. Ofta finns en stor del av mosslagret kvar, även om det är väldigt heterogent. En sak som skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska har gemensamt är att när det brinner, då brinner det, och bränderna kan sprida sig oerhört snabbt om de perfekta villkoren uppstår.

Brandrök i fält och efterdyningarna av en skogsbrand i alaska:

Marken var helt bar då vi kom fram till Maple Fire i nationalparken Yellowstone. Temperaturen var uppemot 32 grader och den svarta jorden gjorde inte värmen bättre. Vi använde måttband och kompass riktningar för att sätta upp provtagnings rutor. Majoriteten av fältarbetet här gick ut på att räkna hur många fröplantor vi kunde se i den svarta jorden, och vi kunde faktiskt se ganska många. Vi tog även noteringar om spökstockar, trädstumpar och döda träd som fortfarande stod upp. Detta arbetet är ibland ganska jobbigt, det är varmt, du är på knäna stor del av tiden och stirrar ned i en svart mark. Du är även uppe relativt högt i elevation så uttorkning är bra mycket lättare här, man bränner sig lätt i solen också och har man otur är myggen ute. Man måste även vandra ganska långt ibland, med tung utrustning och ha tillräckligt med vatten med sig.

Maple Fire i Cougar Meadow:

Många trädarter är ju evolutionärt anpassade till att regenerera efter en skogsbrand, de bildar serotina kottar som behöver värme för att öppna upp sig och släppa ut fröna. Men för att regenerera behövs energi och tid till att utveckla fröna och kottarna. Fröna måste även ha turen på sin sida att faktiskt börja gro i marken senare. Alla som någon gång har planterat frön vet att ibland så gror dom, och ibland inte. Det är därför frågan om regenerationen är så viktigt, hur framgångsrik kommer barrträden i Klippiga Bergen och Alaska att vara om skogsbränderna härjar allt oftare? Ett annat problem är det lokala klimatet. Kommer det bli torrare eller blötare, och hur varmt kommer det bli? De är alla viktiga faktorer som spelar in i hur skogarna kommer att se ut i framtiden.