Posts filed under Livet i Alaska

Den Ultimata Bilresan del.1

IMG_9443.jpg

Fredags Tillbakablick

Två År Sedan

    Nu har det gått hela två år sedan jag packade mina väskor för att lämna min fina stuga och tog bilen söderut, från Alaska till "the lower 48". Som tur var så var jag inte tvungen att köra helt själv, speciellt eftersom det blev en resa på ungefär 7200 km. Folk i Alaska kallar oftast resten av USA för "the lower 48", eller rentav USA. Det sägs att många människor åker till Alaska för att försvinna, för det kan man enkelt göra. Staten Alaska är större än alla andra stater i resterande USA, och det är helt omöjligt att uppleva allt som Alaska har att ge, på bara en resa. Jag bodde ju där i nästan åtta år, och det är många platser som jag aldrig hann åka till.

The Last Frontier

    Det finns en anledning till att Alaska kallas för "the Last Frontier", eller den sista gränsen som det skulle heta på svenska om man översatte rakt över. Det är inte bara Alaska som genom tiderna har blivit kallat för den sista gränsen, utan flera andra ställen, långt innan Alaska ens kom till. Innebörden av "the Last Frontier" eller den sista gränsen är rentav den ultimata platsen, längre än så kommer man inte. Vilket även förklarar varför andra ställen även har kallats för the Last Frontier. Det kan även associeras med bebyggelse, att den platsen har inte helt blivit bebyggd eller upptäckt än, och det passar ju in ganska bra på Alaska. Från Fairbanks så finns det bara en väg norrut och en väg söderut. Svårt att köra vilse helt enkelt. Vägen norrut är asfalterad en bra bit, men långt innan man når Atigun Pass så har vägen förvandlats till en grusväg, och du är ensam, helt ensam, du och alla långtradare alltså. Det finns en hel del byar som inte har några vägar som återkopplar till några av huvudvägarna i resten av Alaska. De har alltså bilar där, men man måste flyga för att komma dit, och det är alltså inte på en ö.

Tundra, Berg och djupa Skogar

    Jag har ofta undrat över varför jag passade så väl in i Alaska, eller ja snarare Fairbanks. Stora delar av Alaska är täckt av barrskogen, Taigan, som breder ut sig i Alaska, Kanada Norra Europa och Sibirien. Jag är ju från mellansverige, och en del av min släkt kom ju från norra Sverige, så det är ju barrskogen jag har känt som min skog under uppväxten. Det finns så klart några uppenbara skillnader mellan Sverige och Alaska, till exempel så existerar inte svartgranen i Sverige, på samma sätt existerar inte vår vanligaste Tall i Alaska. En annan stor skillnad då man bodde i Fairbanks är ju havet, Fairbanks ligger ju mitt i Alaska, och jag är van att ha havet tättintill. Eller ja, hav och hav, tekniskt sett så är ju Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön mer som en stor sjö, eftersom enda inloppet är mellan Danmark och södra Sverige. 

Att Packa Bilen

    Det här med att packa är nog det som alltid kommer upp då W och jag pratar om min flytt från Alaska till Wisconsin, och han har varit väldigt bestämd och verksam när det kommer till packning inför New York flytten. W flög ju till Fairbanks för att hjälpa till med flytten, och som han beskriver det så hade jag inte packat alls. Jag anser dock att lite om inte ganska mycket faktiskt var packat. Jag kan ju erkänna att det blev lite stressigt på slutet med allt som jag var tvungen att göra, och säkert hade kunnat fått gjort tidigare, tillsammans med att absolut allt inte var packat. Men, vi packade bilen och startade vår resa den 21a Maj. 

Det Typiska Alaskavädret

    Vädret i Alaska skiftar konstant. Och ena dagen kan det vara molnigt och regnigt, och runt 5 grader, medan nästa dag är solig med en mix av brandrök från skogsbränder och myggor från helvetet. Dagen då vi började vår resa så var det förstås molnigt och regnigt. Inte kunde Alaska ge mig ett soligt avsked inte. Det hade ju varit fint om det varit molnfritt och soligt, så man hade kunnat se alla berg på vägen och ta avsked. Men berg skulle vi ju få se mer av, om inte i Alaska, så i alla fall då vi åkte genom Kanada.

Matanuska Valley och Matanuska Glaciären

Matanuska Glaciären

Fredags Tillbakablick

Palmer, Alaska

    Kör man söderut, från Fairbanks förbi Talkeetna och sedan även förbi Wasilla så kommer man till ett litet samhälle som heter Palmer. Vi åkte dit första gången mina föräldrar var och hälsade på mig i Alaska, 2012. Det var i slutet av sommaren, så rallarrosen hade nästan blommat ut och höstfärgerna lyste starkt runt Fairbanks. W och jag hade köpt biljetter för att se Avett Brothers på den årliga marknaden i Palmer. Vi hade bokat in mina föräldrar på ett motel, precis mittemot marknaden, och de kunde höra den fina musiken den sommarkvällen. Himlen bjöd på en färgshow nästan varje kväll, och myggorna hade minskat rejält. De flesta skogsbränder hade slocknat så ingen brandrök fanns i luften heller, och alla var på riktigt bra humör. Efter konserten så körde W och jag ut ur samhället till en liten camping och tältade för natten. 

Vyer från bilen, under bilresan söderut:

Palmer, Alaska:

Kultur

    Man skulle kunna tro att det inte riktigt finns något att göra i ett litet samhälle som Palmer, men den som söker finner. Eftersom vi är alla intresserade av kultur, och speciellt mamma som brukade jobba på Skansen som museivärd, så hade vi kollat upp ett ställe som hette the Colony House Museum. Det är ett museum som skildrar 30- och 40-talet i Palmer Alaska. Det är alltid intressant att se hur folk levde förr, speciellt på ett ställe som Alaska, med långa och mörka vintrar och korta somrar. Under 30- och 40-talen så startade Roosevelt en hel rad av nya program, som skulle gynna folket. Jag har tex nämnt lite om "Civilian Conservation Corps" (CCC) tidigare, och vad de gjorde. CCC var även det ett program under samma tidsperiod, skapat av Roosevelt. "Resettlement Administration" (RA) skapades 1935 för att flytta familjer utblottade eller låginkomsttagande familjer till en ny plats, för en ny chans. Ungefär 200 familjer valdes ut och flyttades till Matanuska Valley, som är den dalgången som Palmer ligger i. De familjerna kom från the Midwest, alltså det området som jag just nu bor i, eftersom de ansåg att klimat där skulle vara ganska likt klimatet i Alaska. Inte helt oväntat var således hade även många av de som blev förflyttade skandinaviskt påbrå. 

Myskoxe Lantgården

    Är man i krokarna runt Palmer kan man ju även passa på att besöka deras Myskoxe lantgård. De har en miljövänlig produktion av Qiviut, som är ett väldigt fint och åtråvärt garn. Myskoxe gården fokuserar även på utbildning och bistår även med inkomstmöjligheter för Alaska natives. Myskoxar kan även ses vilda i Alaska, men främst då runt kustlandskapet. Det finns även en lite hjord av myskoxar på gränsen mellan Sverige och Norge. De är inte helt vilda eftersom de var återinförda på 70-talet till Norge. Ungefär 3-5 individer bröt senare av från huvudhjorden och vandrade in i Sverige. Det är den hjorden som vi haft i Sverige sedan 70-talet, och även fast den under en tid hade nästan 30 individer, lider den idag inte helt oväntat av inavelsdepression. Det finns även ett Myskoxe centrum i Härjedalen, som även jobbar med att förmedla myskoxar till olika djurparker, men de har även återinfört myskoxar till den "vilda" hjorden för att öka genflödet och minska inaveln. Idag är antalet "vilda" myskoxar i Sverige ungefär 11 individer.

Mat-Su Valley

    Palmer och Myskoxe Lantgården ligger i den så kallade Matanuska Valley, söder om Talkeetna bergen. Österut och söderut så ligger Chugach bergen. Som du säkert kan tänka dig så är detta området väldigt vackert, omringat av berg i alla riktningar. Till öster om Matanuska Valley ligger Susitna Valley, och hela detta området kallas ofta för the Mat-Su Valley. Det är i södra Alaska du återfinner de flesta glaciärerna, de är ju både exalterande och deprimerande på samma gång då man tänker på att dessa glaciärer snart inte kommer att finnas kvar om det fortsätter som det gör, eftersom de flesta redan har minskat rejält i storlek eller helt enkelt försvunnit. Om du är intresserad av att se vart alla dessa glaciärer i Alaska ligger kan du besöka webbsidan till Alaska State Library, som listar 667 glaciärer. Även fast Alaska i stora lag har ett väldigt kallt klimat och kort sommar, så har södra Alaska ett mycket mildare klimat jämfört med till exempel Fairbanks och Tananana Valley.  Mat-Su Valley är den mest produktiva delen i Alaska ur lantbrukssammanhang, främst för det mildare klimatet. Det här området är en del av den Södra Cordilliera regionen, och var täckt av is under den istiden för 9000 år sedan (jämfört med Fairbanks och Interior Alaska, som inte var täckt av is), och det är även anledningen till varför det är så många glaciärer i södra Alaska.

Matanuska Glaciären

    Av allas dessa 667 glaciärer som finns i Alaska så är Matanuska glaciären en av de få du kan köra hela vägen fram till. Själva tillträdes platsen till glaciären är privatägd och man fick då, 2012, betala 24-30$ beroende på om man var Alaska resident eller inte. Nuförtiden måste man tydligen använda sig av en guidad tur som tar ut 100$ om man vill gå ut och gå på glaciären. Det är kanske inte helt fel, med tanke på att det är folk som inte håller sig till den specifika leden de satt ut på glaciären, ungdomar som hoppar över djuphål i glaciären eller springer omkring i största allmänhet som barn på glaciären. För visst finns det risker, det finns alltid risker när man är ute och går på glaciärer. Men ganska trist ändå att det ska vara så dyrt nuförtiden tycker jag. 

 Ståendes på Matanuska Glacier

Ståendes på Matanuska Glacier

Glenn Highway

    Man behöver ju förstås inte åka hela vägen fram till glaciären, utan man kan se den från en av de många natursköna motorvägarna i Alaska, Glenn Highway, och Matanuska Glacier State Recreation site. Jag har besökt Matanuska glaciären två gånger, men har aldrig gjort något extremt ute på isen. Men vyerna precis där, och känslan av att faktiskt stå på en glaciär är ganska häftigt.

    Har du besökt några glaciärer?

Vinterresor och de "Vita Bergen", del 3

GOPR8947-3.jpg

Fredags Tillbakablick

Vinterresor

    Sist jag skrev om vår resa in i de Vita Bergen så hade vi precis börjat koppla av i den första stugan, samtidigt som en snöstorm sakta men säkert tog tag i naturen runt om oss. Om du vill läsa de två första delarna på denna resa så kan du klicka på någon av bilderna nedan:

Kylig, men Snöfylld Vintermorgon

    När vi vaknade dagen efter så hade vi fått en hel del nysnö. Det var tyst, precis som det brukar var ute i bergen, och all denna snö var bara så vacker. Ett tag under natten trodde jag nästan att hela stugan skulle blåsa bort, men den stod kvar förstås! Dagen innan hade vi sett till att vi plockat in tillräckligt med ved, både för oss att ha under natten men även för nästa besökare, så även de snabbt kunde värma upp sig. Vi hade turats om att sätta in mer ved i kaminen under natten, det hade gått sådär. Kaminerna är väldigt primitiva och veden brinner snabbt. Det var nästan lite kyligt då vi vaknade nästa morgon, men vi hade mycket att göra så vi skulle nog få upp värmen snart ändå.

    W hade redan vaxat skidorna, så de var klara för att köra. Vi hämtade in lite mer ved och fixade mer vatten. Vatten är ju aldrig något problem på dessa vinterresor, det har man ju gott om med all denna snö. Man behöver dock lite vatten i byttan för att snön ska börja smälta då man värmer den på kaminen, annars bränns bara snön. 

Så lämnade vi Lee's Cabin

    Efter en relativt seg mrgon så var vi nu iallafall på väg, på väg till Elezar's stuga. Vi sjönk ned i snön med skidorna, vi hade fått nästan 45cm nysnö på vissa ställen, så det var långsamt, och jobbigt att skida. Vi undrade nästan vart vi faktiskt skulle skida då vi kom till stigkorsningen. Men en snabb koll på kartan visade att vi skulle hålla oss längsmed skogskanten.  

    Efter en stund såg vi någon längre ned på stigen, det var en man, och hans fatbike och hund. Han berättade att han blivit lite överraskad av snön kvällen innan och att han egentligen skulle mött upp med en kompis, en kompis som aldrig kom. Jag tänkte på hans kompis hela vägen till nästa stuga, för vi såg aldrig till hans kompis. 

Djupsnö

    Det var söndag och absolut ingen annan var ute, ja ingen annan än den där cyklisten vi stött på då. Vi åkte genom djup nysnö nästan hela vägen till Elezar's stuga. Det finns ett lopp som går vintertid i de Vita Bergen, "White Mountains 100".  Precis som det låter är det 100 miles, alltså 161 km. 161 km ut i vildmarken. Vi har många kompisar som gjort loppet, och som fortfarande är med i loppet år efter år. Man kan välja om man vill göra loppet på skate skidor, classic skidor, till fots eller på cykel, så kallad fatbike. Det är kul att följa, speciellt då man har kompisar som är med förstås. Men även för att att det är så olika varje år, vissa år är det perfekt för cyklister, andra år är det hur jobbigt som helst för dom och mycket lättare för skidåkarna. Allt kan hända ute i bergen. 

    Hela detta område kallas för BLM land, BLM är kort för Bureau of Land Management. Jag har varit bortskämd med BLM land uppe i Alaska, för där finns den överallt, bara för dig. Det finns inte riktigt samma slags stugor i resten av USA. På vissa ställen förstås, som Montana, men här i Wisconsin har jag inte sett några BLM stugor. Ungefär halvvägs till Elezar's stuga så hörde vi snöskoter ljud, det tog ett tag innan de nådde oss. De hälsade och körde sedan vidare. Aldrig har jag väl varit så glad för att höra snöskoter ljud tidigare, nu hade vi en nedkörd väg att skida på, istället för att kämpa på som vi gjort hittills i djupsnö.

GOPR8888.jpg

Blötsnö

    Det finns många små bäckar här förstås, och de syns ju inte sådär jättebra under all snö. Så visst blir det en del blötsnö man kör igenom. De måste man ju förstås skrapa bort illa kvickt, så man inte skidar på ett lager med is på skidan. Men vädret alltså, det hade ju varit grått och snöigt sådär på morgonkvisten, men nu kom ju solens varma strålar fram. Och allt var så himla vackert. Jag hade förhoppningar på en molnfri natt så vi kanske kunde få se lite norrsken...

Mot Elezar's Cabin

    Så till slut kom vi fram till den allra sista vägkorsningen, för att ta vägen upp mot Elezars stuga. Ja, upp. Stugan ligger på en liten kulle skulle man kunna säga, men fin utsikt över dalen nedanför, och alla skogar och berg runtom. Men här hade förstås ingen åkt innan, så det blev att skida genom djupsnö igen, och nu visste vi också att vi skulle komma fram till en kall stuga. Det är ungefär 11km mellan Lee's stuga och Elezar's stuga, så inte så långt, men jag var trött ändå. 

Solnedgång

    Vi kom fram lagom till solnedgången, och jag försökte förstås fånga allt det vackra på kort. Vi startade en brasa i kaminen och gjorde iordning lite varm choklad. W lärde mig spela cribbage för ett par år sedan, och det har jag verkligen älskat att spela sedan dess. Hade aldrig hört talas om det tidigare, men så kul det är. Jag gick in och ut ganska ofta för att ta lite kort på måfå innan det blev alltför mörkt. 

Ändlösa Berg

    Det är ju något speciellt med det här lugnet som infinner sig ute i vildmarken. Jag saknar det. Jag saknar tystnaden. Att bara kunna vara, utan skärmar som ständigt söker sig in i våra hjärnor och stör, de stör så mycket även fast vi älskar och hatar dom, skärmarna. Det får kanske bli mitt nyårslöfte i år, mer skärmlös tid i vildmarken. 

Nattid

    När mörkret till sist tagit sitt grepp om oss, så hoppades jag på norrsken. Det var lite molnigt, men man vet ju aldrig. Det där norrskenet uteblev förstås, men vi hade en sådan fin natt ändå, med månen. Månen sken som aldrig förr och påminde oss kanske om att även i de mörkaste tider så finns det alltid ett ljus där ute för oss. 

Väggen

    Den sista morgonen så vaknade vi tidigt. Vi hade en lång skidresa framför oss, ja ungefär 20km iallafall. Vi var båda lite nervösa för att bilen inte skulle starta då vi kom tillbaka till parkeringen, så vi ville vara framme vid bilen innan solen började gå ned. Jag lyckades ta några bilder under skidturen, dock inte lika många som jag hade velat. Den sista biten inkluderar "Väggen" som dom kallar den. Det är en 1.6km sträcka som går upp ungefär 180 höjdmeter.  Vi hade ju haft tur med all snö, så att åka nedför den hade varit enkelt, jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit om snön varit tillplattad och väl använd, eftersom de oftast bildas som en rodel liknande bana. 

    Vi kom till sist fram till bilen. Den sista kilometern så var det några snöskotrar som dundrade förbi, och W tog upp farten för att komma ikapp dom till parkeringen, ifall att min bil inte skulle starta. Men det gjorde den. Vi var trötta men glada, glada att vi varit ute i bergen ett par dagar, och väldigt glada att vi inte blev strandsatta förstås. 

En Vildmarks Sista Skrik

IMG_0707-2.jpg

It will be a grand triumph for America if we can preserve the Arctic Refuge in its pure, untrammeled state. To leave this extra ordinary land alone would be the greatest gift we could pass on to future generations. - Jimmy Carter

 

National Parker och Skyddade Områden - En historia som inte alltid är så fin i USA

    I slutet av 1800-talet då den första National Parken grundades i USA (1872), Yellowstone National Park, var det inte bara utifrån miljövårdens aspekt, men även för att skapa ett område som reflekterade vår uppfattning om vildmark. Vilket även resulterade i att amerikanska urinvånare tvingades ut ur området, och de var inte tillåtna att bo eller fortsätta att jaga där. 

“the headwaters of the Yellowstone River … is hereby reserved and withdrawn from settlement, occupancy, or sale … and dedicated and set apart as a public park or pleasuring-ground for the benefit and enjoyment of the people.” - The Yellowstone National Park Protection Act

    Ur denna synpunkt så skapades egentligen ingen naturlig vildmark, utan en vildmark där vi förvaltat naturområden på sådant sätt att de aldrig fått brinna, något som egentligen är en naturlig del i ekosystemet, och även eliminerat en stor del av rovdjuren. Något som också var ignorerat var som jag redan nämnt, de amerikanska urinvånarna som faktiskt använde detta område, för både boende och jagande. Den här uppfattningen om att ingen ska/får leva i dessa national parker, amerikanska urinvånare inkluderade, var något som även många miljöaktivister och författare stod bakom, såsom John Muir.     

1964 så skapades således the Wilderness Act, Vildmarks lagen, som säger: 

"A wilderness, in contrast with those areas where man and his own works dominate the landscape, is hereby recognized as an area where the earth and its community of life are untrammeled by man, where man himself is a visitor who does not remain." - 1964 Wilderness Act
 
IMG_1077-2.jpg

“the headwaters of the Yellowstone River … is hereby reserved and withdrawn from settlement, occupancy, or sale … and dedicated and set apart as a public park or pleasuring-ground for the benefit and enjoyment of the people.” Source: Birth of a National Park

"Secretary of the Interior Lucius Lamar felt the new national parks should be managed to preserve "wilderness," in his mind defined as uncut forests and plentiful game animals." Source: Ethnic Cleansing and America's Creation of National Parks

 

    Vi kan faktiskt lära oss väldigt mycket av de amerikanska urinvånarna, speciellt då de kommer till hållbarhet och miljö. För att om vi inte bryr oss om miljön så kommer vi nog inte få så mycket tillbaka från naturen. Vi kan ha vildmarken kvar där ute, och låta folk leva av naturen på ett hållbart sätt. Det är när vi blir så giriga över mer pengar och mer saker som vi börjar gå mot en mörkare framtid då det kommer till miljön.

    Nuförtiden så har perspektivet på hur resterande USA ser de amerikanska urinvånarna förstås ändrats, även fast det fortfarande förekommer delar som fortfarande behövs bearbetas mer. 1996 så publicerades the American Indian Religious Freedom Act. 

“The National Park Service recognizes that site-specific worship is vital to Native American religious practices. As a matter of policy and in keeping with the spirit of the law, and provided the criteria listed in section 8.2 for use of the parks are not violated, the Service will be as unrestrictive as possible in permitting Native American tribes access to park areas to perform traditional religious, ceremonial, or other customary activities at places that have been used historically for such purposes." - NPS Management Policy

    Idag har vi även the Native American Policy som är till för att förbättra samarbetet mellan regering-till-regering.  

Problemet med Vildmarken; eller, att komma ut till fel Natur

    1995 så publicerade professorn William Cronon en artikel som handlar om detta problem med vår uppfattning om vad som faktiskt är eller inte är en vildmark. Förr i tiden så var vildmarken sedd som något som var ödsligt, kargt, eller en ödemark, och man kan sammanfatta det som att vildmarken faktiskt är baserat på vår egen uppfattning om hur vi ser just vildmarken. Baserat på National Park Protection Act så är vildmarken enbart ett område som är till för oss att beskåda, och absolut inget område att faktiskt bo i. Anledningen till att jag tar upp det här är för att det fortfarande finns politiker som har hakat upp sig på en definition om att en vildmark är synonymt med en karg ödemark. 

När Alaska börjat flyta i dina Ådror blir du aldrig kvitt det

    Som ni säkert vet så har just Alaska en speciell plats i mitt hjärta, som många andra platser även har. När jag tar mig ut i naturen och får se alla dessa vackra platser, såsom berg, älvar, djupa skogar, sandstens klippor, öppna områden, tundran, glaciärer och många många andra platser så känns det i mitt hjärta. Ni vet den där känslan man kan få, lyckoruset som kommer till en och man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta. Det är inte bara Alaska jag älskar, utan vildmarken som Alaska till stor del består av. Jag vill att dessa platser ska fortsätta att finnas, utan att vi förstör dom, med att borra efter olja eller naturgas. Visste ni att en gång i tiden så ville USA testa en kärnvapen bomb i norra Alaska, för att ingen bor där och det är ju inte något vackert landskap ändå. Mm precis, sug på den ett tag, men det är ett helt annat problem en vad jag pratar om i detta inlägg.

 
IMG_0564.jpg

"No other region of America has seen less human impact than the northeastern corner of Alaska"

 

Den Heliga Platsen Där Livet Börjar

   Det finns ett område i norra Alaska, dit den amerikanska renen går för att kalva, mellan Maj och Juli, vissa kallar detta området "Den Heliga Platsen Där Livet Börjar" medan andra kallar det för 1002 området. Oavsett vad du kallar detta området så ligger båda områden innanför Arctic National Wildlife Refuge. Det finns få saker som får mig så upprörd som alla dessa miljöproblem vi här i USA står inför. Kampen om Arctic National Wildlife Refuge (ANWR) är inget nytt, den kampen har faktiskt pågått i flera årtionden.  De amerikanska urinvånarna, Gwich'in är beroende av detta området, mestadels för att de är beroende av den amerikanska renen, och den amerikanska renen är beroende av the Arctic Refuge Coastal Plain. Det området har alltid varit en helig plats, i flera tusen år. 

 
 

Amerikas sista riktiga Vildmark

    Många kallar således ANWR för Amerikas sista riktiga vildmark. Urbefolkningen Gwich'in kaller det för deras hem. Precis som jag nämnde ovan så har den här kampen pågått i mer än 40 år, och idag är vi det närmsta vi någonsin har varit till att ANWR börjar utvecklas för oljeindustrin. Jag kan verkligen inte förstå att vissa är villiga att offra ett av de vackraste områdena i världen, den här vildmarken i norra Alaska. Men å andra sidan så kanske det inte är så konstigt, eftersom vad som är vackert sitter i betraktarens öga, och det som kallas vildmark kan betyda väldigt olika saker beroende på vilken definition du använder. Att en vildmark faktiskt inte alls behöver betyda ett område fritt från människor. 

"man's endeavors to control nature by his powers to alter and to destroy would inevitably evolve into a war against himself, a war he would lose unless he came to terms with nature." - Rachel Carson
 
 

Gwich'ins Kamp

    Jag delar här nedan igen en kortfilm och kampen om ANWR som pågått i flera årtionden. Det är Gwich'ins kamp:

 
 
 “A person with a clear heart and open mind can experience the wilderness anywhere on earth. It is a quality of one’s own consciousness. The planet is a wild place and always will be. And we're surrounded by the greatest of all wildernesses -- the universe.”  - Gary Snyder, NY times 1994
 
 

    Hur uppfattar du vildmarken? Är det en plats som inte har några människor alls eller en plats som helt enkelt kanske betyder en plats ute i det vilda, med eller utan invånare?