Posts filed under Livet i Alaska

Guld, Stormbyar och Bränder, hur en Stad Växte Fram i Västra Alaska

IMG_6863.jpg

NOME

Härifrån kan man nästan se Ryssland

Fredags Tillbakablick

Sibiriens Sibirien

Sommaren som var (2018) fick jag möjligheten att åka tillbaka till Alaska för att hjälpa till med fältarbete, denna gången Nome. Egentligen är det helt otroligt vilka möjligheter man kan få om man har erfarenhet av fältarbete på mer avskilda platser, men även ett öga för den arktiska och boreal floran och faunan. Jag har ju redan skrivit ett inlägg om Nome, men främst den amerikanska självständighetsdagen, nationaldagen helt enkelt. Nome är ett ganska speciellt ställe, det är en liten by på 4000 människor. Det är bara drygt 260 km till Ryssland, och det är nog så nära jag någonsin varit till det landet. Staden Nome kom till under gulrushen, då “the Three Lucky Swedes” hittade guld i strax utanför Nome i Anvil Creek. Alaska blev en väldigt populär destination under guldrushen då ryktet om nya guldfyndigheter spred sig. Alaska har dock inte alltid tillhört USA utan det som utgör Alaska idag köptes av USA från Ryssland den 30e Mars 1867. Cirka 7.2 miljoner gick köpet på. Om man jämför med all utvinning som sedan gjorts i Alaska, men även all natur som finns där, så är 7.2 miljoner nästan ett ohederligt kap. Om du har besökt andra små byar längsmed kusten av Alaska så har du kanske sett att det finns mycket Rysk-Ortodoxa influenser fortfarande. Dessa små byar formades långt innan USA köpte Alaska. Vissa har till och med kallat alla dessa små byar längsmed kusten för Sibiriens Sibirien, eftersom det var så avlägset från all annan civilisation. Men historien om Alaska och de som bodde/bor där går längre bak i tiden än så, men det är en annan historia.

The trail enters a cul-de-sac, climbing higher and higher. The valley seems to end; a precipitous wall of gray rock, reaching into the sky, seems to head off farther progress, seaming its jagged contour against the sky — a great barrier, uncompromising, forbidding — the Chilkoot Pass” - Tappan Adney

Guldrushen, och Anvils (Nomes) födelse

Guldrushen i Klondike startade 1896 då man fann oändliga fyndigheter av guld i det avlägsna Yukon Territory. Yukon territory är än idag extremt avlägset och har ett oerhört litet invånarantal, det har jag skrivit om tidigare. Ett av de mest kända korten som togs under guldrushen är på män som är på väg för att finna lyckan i guld, och de går på Chilkoot Trail som går genom Chilkoot Pass, ett bergspass där man bland annat kan återfinna “the Golden Stairs” eller “Peterson” lederna. Det är helt otroligt att de var kapabla till att vandra genom dessa bergspass på en sådan avlägsen plats i temperaturer som gick ned mot -40C, och fortfarande överleva (det var ju dock väldigt många som satte livet till då de sökte efter guldet). Precis som allt här i livet så sinade dock dessa fyndigheter till slut, men innan en guldrush tagit slut startades snabbt en ny. 1898 fann Jafet Lindberg, Erik Lindblom and John Brynteson guld i Anvil Creek. De försökte hålla fyndet hemligt så länge som möjligt, men snart så hade det lilla samhället däromkring växt till fler än 10,000 invånare och guldrushen var nu ett faktum. Samhället härjades av både bränder och bittra stormar, och den byn som finns där idag är långt ifrån vad som en gång fanns där. Eftersom staden byggdes vid Anvil Creek så ansågs det enda rätta att namnge staden till Anvil City. Detta ändrades dock snabbt eftersom namnet Nome hade givits till floden som rann bredvid och även till udden som samhället låg vid. Dessutom så fanns det ett annat litet samhälle längre söderut, i Yukon-Koyukuk området som redan hette Anvik, så postkontoret ansåg att det nog var bäst att hålla sig till Nome, så inga missförstånd skulle uppstå. Namnet Nome sägs komma från ett ärligt misstag, en officerare som landmärkt udden med ett frågetecken och name “?Name” som senare tolkades som C.Nome (som i Cape Nome) av en annan kartritare. Det finns dock två andra historier om hur namnet Nome kom till. En av de mest uppenbara är att det faktiskt finns ett Nome i Norge, inte långt ifrån där Jafet växte upp. En tredje version är att på Inupiaq så betyder “naami” where at?

The Ice Curtain

Utanför Seward Peninsula (som inte ska blandas ihop med Seward som ligger i Kenai Peninsula) ligger två öar, lilla Diomede och stora Diomede. Det ligger så nära varandra, endast 3.2 km skiljer dom åt, men de är på samma gång så långt ifrån varandra de kan komma. Stora Diomede ligger i en helt annan tidszon, 21 timmar före för att vara exakt, och ön tillhör Ryssland. Lilla Diomede tillhör USA. Förr i tiden kunde de som bodde på de två öarna åka fram och tillbaka precis som de ville. Det innebar även att invånarna på de två olika öarna var nära släkt med varandra. De är så nära varandra men på samma gång så långt ifrån varandra, det är som en tjock isig mur mellan dom nu. Under Sovjetunions tid (1948) blev invånarna på stora Diomede tvingade att flytta till Rysslans fastland, och denna sommaren (2018) var faktiskt första gången några av familjerna från de två olika öarna fick se varandra igen. Det var förstås inte bara mellan dessa öar som den amerikanska ursprungsbefolkningen reste fram och tillbaka, utan även från Nome och till andra öar, på samma sätt som på andra ställen runtom Alaska. Men i och med den skärpta gränsövergången så hindrades många från att få komma “hem”.

Front Street

Stadskärnan i Nome är Front Street, som ligger precis vid havet. Här kan du hitta salonger och en hel del olika alkoholbutiker. Om du vill äta vietnamesiskt, koreanskt, kinesiskt eller japanskt mat så har du hamnat rätt. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför det är ett sådant inflytande med asiatisk mat här. Många av restaurangerna serverar även olika menyer, så du kan gå in i en resturang, som liknar en amerikansk diner och sedan bli serverad pho, bibimbap, pizza, hamburgare eller rentav sushi. Front Street är inte en lång gata och om du zoomar in staden på google maps så kan du se hur liten staden Nome faktiskt är. Det är ju trots allt endast 4000 människor som bor här. Går man ut från front street så hittar man lite olika större matbutiker, och man kan i princip hitta vad som helst här (bilbatterier, atvs, snöskotrar, kylväskor, öl etc.) men det kommer med ett pris. Det finns en anledning till att det blev kaos då Sams Club (ett varuhus med storvolyms förpackningar av matvaror, men även billiga märkeskläder, köksassistenter mm.) stängdes ned i Alaska. Många av de som bor i de olika småbyarna runtom Alaska är beroende av storvaruhus som säljer hyllmat i stora kvantiteter, eftersom priset på mat ofta är 2 till 4 gånger (eller mer) i byarna. Den staden som finns här nu, är förstås inte samma stad som under guldrushen låg här. Bränder och stormar har format om staden, men uppläget i det stora hela är nog väldigt likt.

The Last Frontier - Olja, Berg och Frihet?

Precis som många andra små byar och även städer i Alaska så värms husen med oftast med olja (om man nu inte har en vedspis) genom typ ett värmeaggregat som går på olja, därav den stora cylindriska tanken utanför många stugor och hus man ser i Alaska. Den stora trumman kan hålla en hel vinters värme, ja beroende på hur välisolerad huset eller stugan är. Jag har kompisar som i Fairbanks bott i stugor som läckt värme så in i norden, ibland har man även kunna se strimmor av ljus sippra in mellan väggarna och då vet man att det kanske inte är sådär jätteväl isolerat. Nome är så pass litet att så fort man lämnar “front street” och havet med Ryssland i horisonten så vänder man sig mot bergen och myskoxarna. Det finns en anledning till att Alaska kallas för “The Last Frontier”. Om man vill ha frihet, ensamhet och testa sina överlevnadskunskaper så kan man flytta till Alaska, till en stuga i skogen eller i bergen. Men att bo så är inte för det kräsna, vintrarna är brutala med dess kyla och mörker. Även fast de där sommarnätterna håller i sig nästan i all evighet (som det känns då), och hösten som visar de där fantastiskt härliga färgerna, och vintern med den eviga skidåkningen under norrskenets ljus, så kommer till slut våren och då knackar döden på dörren. Det finns en anledning till att självmordsbenägenheten i Alaska är en av de högsta i USA, precis efter Montana och Wyoming, speciellt i de små byarna och med ursprungsbefolkningen, det tillsammans med våld i hemmet. Även fast mörkret i sig inte har kopplats till självmord (det finns ingen trend över året för när självmordsbenägenheten är som störst), så hjälper det iallafall inte mot självmord. Livet i Alaska är hårt, för alla. Jag skulle ljuga om jag sa att jag själv aldrig haft det svårt eller varit deprimerad i Alaska. Genom åren jag bodde i Alaska så fick jag oftare än vad man vill email ifrån universitetet att en student begått självmord. Senast i somras fick jag reda på att en väldigt omtyckt tjej med många gemensamma vänner och familj i Fairbanks försvunnit, man hittade henne några dagar senare med ett gevär, hon hade begått självmord. I höstas läste jag i tidningen om en man som levt i Fairbanks, han hade precis som många andra dragit sig tillbaka till sin stuga i skogen, inte långt ifrån där jag bodde. De hittade honom i höstas, eftersom huset skulle säljas pga obetalada räkningar…Han hade begått självmord, för flera år sedan.


Om du eller någon du känner behöver hjälp med självmordstankar, tveka inte utan kontakta:

Ring 112 för omedelbar hjälp
1177 - Vårdguiden
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning.
På telefonnummer 1177 får du ett snabbt svar om vart du ska vända dig inom vården.
Telefon: 1177
Webb:
1177.se
suicidezero.se


Mind - självmordslinjen
Alla dagar kl 06-24. Telefon: 90101
Minds Chatt, Webb: 
mind.se

Alaska och dess Skönhet

Även fast Alaska har en sådan mörk sida, så är hon otroligt vacker. Jag tror det är det som får folk att fastna för Alaska. Det är som om man blir trollbunden, trollbunden av all dess skönhet som finns från de hängande glaciärerna längsmed vattnet i söder, till de djupa barrskogarna norrut, och sedan bergen i Alaska Range och Brooks Range, till den arktiska tundran norrut och till väster. Som Sibiriens Sibirien, det är här det vilda landet finns. Det var ganska surrealistiskt att köra in mot bergen varje dag i nästan två veckor. Att ha det som kontor på jobbet, även fast det bara var för två veckor, så är det fortfarande som balsam för själen. När vi flög in till Anchorage och sedan Nome fattade jag att jag verkligen glömt hur vackert Alaska är, jag borde veta det, jag bodde ju där i så många år. Men inga bilder kan visa hur vackert ett ställe verkligen är. Då vi körde genom berg och dalar så såg vi alltid en massa små stugor med de stora bergen i bakgrunden som tornade upp sig som Mordors näste, det fick en att undra vem är det som bor i de där små stugorna? Bor de där året om? Jag får skriva ett inlägg om de små husen senare, under tiden får ni vila ögonen på bergen och myskoxarna nedan!

Den Ultimata Bilresan del.1

IMG_9443.jpg

Fredags Tillbakablick

Två År Sedan

    Nu har det gått hela två år sedan jag packade mina väskor för att lämna min fina stuga och tog bilen söderut, från Alaska till "the lower 48". Som tur var så var jag inte tvungen att köra helt själv, speciellt eftersom det blev en resa på ungefär 7200 km. Folk i Alaska kallar oftast resten av USA för "the lower 48", eller rentav USA. Det sägs att många människor åker till Alaska för att försvinna, för det kan man enkelt göra. Staten Alaska är större än alla andra stater i resterande USA, och det är helt omöjligt att uppleva allt som Alaska har att ge, på bara en resa. Jag bodde ju där i nästan åtta år, och det är många platser som jag aldrig hann åka till.

The Last Frontier

    Det finns en anledning till att Alaska kallas för "the Last Frontier", eller den sista gränsen som det skulle heta på svenska om man översatte rakt över. Det är inte bara Alaska som genom tiderna har blivit kallat för den sista gränsen, utan flera andra ställen, långt innan Alaska ens kom till. Innebörden av "the Last Frontier" eller den sista gränsen är rentav den ultimata platsen, längre än så kommer man inte. Vilket även förklarar varför andra ställen även har kallats för the Last Frontier. Det kan även associeras med bebyggelse, att den platsen har inte helt blivit bebyggd eller upptäckt än, och det passar ju in ganska bra på Alaska. Från Fairbanks så finns det bara en väg norrut och en väg söderut. Svårt att köra vilse helt enkelt. Vägen norrut är asfalterad en bra bit, men långt innan man når Atigun Pass så har vägen förvandlats till en grusväg, och du är ensam, helt ensam, du och alla långtradare alltså. Det finns en hel del byar som inte har några vägar som återkopplar till några av huvudvägarna i resten av Alaska. De har alltså bilar där, men man måste flyga för att komma dit, och det är alltså inte på en ö.

Tundra, Berg och djupa Skogar

    Jag har ofta undrat över varför jag passade så väl in i Alaska, eller ja snarare Fairbanks. Stora delar av Alaska är täckt av barrskogen, Taigan, som breder ut sig i Alaska, Kanada Norra Europa och Sibirien. Jag är ju från mellansverige, och en del av min släkt kom ju från norra Sverige, så det är ju barrskogen jag har känt som min skog under uppväxten. Det finns så klart några uppenbara skillnader mellan Sverige och Alaska, till exempel så existerar inte svartgranen i Sverige, på samma sätt existerar inte vår vanligaste Tall i Alaska. En annan stor skillnad då man bodde i Fairbanks är ju havet, Fairbanks ligger ju mitt i Alaska, och jag är van att ha havet tättintill. Eller ja, hav och hav, tekniskt sett så är ju Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön mer som en stor sjö, eftersom enda inloppet är mellan Danmark och södra Sverige. 

Att Packa Bilen

    Det här med att packa är nog det som alltid kommer upp då W och jag pratar om min flytt från Alaska till Wisconsin, och han har varit väldigt bestämd och verksam när det kommer till packning inför New York flytten. W flög ju till Fairbanks för att hjälpa till med flytten, och som han beskriver det så hade jag inte packat alls. Jag anser dock att lite om inte ganska mycket faktiskt var packat. Jag kan ju erkänna att det blev lite stressigt på slutet med allt som jag var tvungen att göra, och säkert hade kunnat fått gjort tidigare, tillsammans med att absolut allt inte var packat. Men, vi packade bilen och startade vår resa den 21a Maj. 

Det Typiska Alaskavädret

    Vädret i Alaska skiftar konstant. Och ena dagen kan det vara molnigt och regnigt, och runt 5 grader, medan nästa dag är solig med en mix av brandrök från skogsbränder och myggor från helvetet. Dagen då vi började vår resa så var det förstås molnigt och regnigt. Inte kunde Alaska ge mig ett soligt avsked inte. Det hade ju varit fint om det varit molnfritt och soligt, så man hade kunnat se alla berg på vägen och ta avsked. Men berg skulle vi ju få se mer av, om inte i Alaska, så i alla fall då vi åkte genom Kanada.

Matanuska Valley och Matanuska Glaciären

Matanuska Glaciären

Fredags Tillbakablick

Palmer, Alaska

    Kör man söderut, från Fairbanks förbi Talkeetna och sedan även förbi Wasilla så kommer man till ett litet samhälle som heter Palmer. Vi åkte dit första gången mina föräldrar var och hälsade på mig i Alaska, 2012. Det var i slutet av sommaren, så rallarrosen hade nästan blommat ut och höstfärgerna lyste starkt runt Fairbanks. W och jag hade köpt biljetter för att se Avett Brothers på den årliga marknaden i Palmer. Vi hade bokat in mina föräldrar på ett motel, precis mittemot marknaden, och de kunde höra den fina musiken den sommarkvällen. Himlen bjöd på en färgshow nästan varje kväll, och myggorna hade minskat rejält. De flesta skogsbränder hade slocknat så ingen brandrök fanns i luften heller, och alla var på riktigt bra humör. Efter konserten så körde W och jag ut ur samhället till en liten camping och tältade för natten. 

Vyer från bilen, under bilresan söderut:

Palmer, Alaska:

Kultur

    Man skulle kunna tro att det inte riktigt finns något att göra i ett litet samhälle som Palmer, men den som söker finner. Eftersom vi är alla intresserade av kultur, och speciellt mamma som brukade jobba på Skansen som museivärd, så hade vi kollat upp ett ställe som hette the Colony House Museum. Det är ett museum som skildrar 30- och 40-talet i Palmer Alaska. Det är alltid intressant att se hur folk levde förr, speciellt på ett ställe som Alaska, med långa och mörka vintrar och korta somrar. Under 30- och 40-talen så startade Roosevelt en hel rad av nya program, som skulle gynna folket. Jag har tex nämnt lite om "Civilian Conservation Corps" (CCC) tidigare, och vad de gjorde. CCC var även det ett program under samma tidsperiod, skapat av Roosevelt. "Resettlement Administration" (RA) skapades 1935 för att flytta familjer utblottade eller låginkomsttagande familjer till en ny plats, för en ny chans. Ungefär 200 familjer valdes ut och flyttades till Matanuska Valley, som är den dalgången som Palmer ligger i. De familjerna kom från the Midwest, alltså det området som jag just nu bor i, eftersom de ansåg att klimat där skulle vara ganska likt klimatet i Alaska. Inte helt oväntat var således hade även många av de som blev förflyttade skandinaviskt påbrå. 

Myskoxe Lantgården

    Är man i krokarna runt Palmer kan man ju även passa på att besöka deras Myskoxe lantgård. De har en miljövänlig produktion av Qiviut, som är ett väldigt fint och åtråvärt garn. Myskoxe gården fokuserar även på utbildning och bistår även med inkomstmöjligheter för Alaska natives. Myskoxar kan även ses vilda i Alaska, men främst då runt kustlandskapet. Det finns även en lite hjord av myskoxar på gränsen mellan Sverige och Norge. De är inte helt vilda eftersom de var återinförda på 70-talet till Norge. Ungefär 3-5 individer bröt senare av från huvudhjorden och vandrade in i Sverige. Det är den hjorden som vi haft i Sverige sedan 70-talet, och även fast den under en tid hade nästan 30 individer, lider den idag inte helt oväntat av inavelsdepression. Det finns även ett Myskoxe centrum i Härjedalen, som även jobbar med att förmedla myskoxar till olika djurparker, men de har även återinfört myskoxar till den "vilda" hjorden för att öka genflödet och minska inaveln. Idag är antalet "vilda" myskoxar i Sverige ungefär 11 individer.

Mat-Su Valley

    Palmer och Myskoxe Lantgården ligger i den så kallade Matanuska Valley, söder om Talkeetna bergen. Österut och söderut så ligger Chugach bergen. Som du säkert kan tänka dig så är detta området väldigt vackert, omringat av berg i alla riktningar. Till öster om Matanuska Valley ligger Susitna Valley, och hela detta området kallas ofta för the Mat-Su Valley. Det är i södra Alaska du återfinner de flesta glaciärerna, de är ju både exalterande och deprimerande på samma gång då man tänker på att dessa glaciärer snart inte kommer att finnas kvar om det fortsätter som det gör, eftersom de flesta redan har minskat rejält i storlek eller helt enkelt försvunnit. Om du är intresserad av att se vart alla dessa glaciärer i Alaska ligger kan du besöka webbsidan till Alaska State Library, som listar 667 glaciärer. Även fast Alaska i stora lag har ett väldigt kallt klimat och kort sommar, så har södra Alaska ett mycket mildare klimat jämfört med till exempel Fairbanks och Tananana Valley.  Mat-Su Valley är den mest produktiva delen i Alaska ur lantbrukssammanhang, främst för det mildare klimatet. Det här området är en del av den Södra Cordilliera regionen, och var täckt av is under den istiden för 9000 år sedan (jämfört med Fairbanks och Interior Alaska, som inte var täckt av is), och det är även anledningen till varför det är så många glaciärer i södra Alaska.

Matanuska Glaciären

    Av allas dessa 667 glaciärer som finns i Alaska så är Matanuska glaciären en av de få du kan köra hela vägen fram till. Själva tillträdes platsen till glaciären är privatägd och man fick då, 2012, betala 24-30$ beroende på om man var Alaska resident eller inte. Nuförtiden måste man tydligen använda sig av en guidad tur som tar ut 100$ om man vill gå ut och gå på glaciären. Det är kanske inte helt fel, med tanke på att det är folk som inte håller sig till den specifika leden de satt ut på glaciären, ungdomar som hoppar över djuphål i glaciären eller springer omkring i största allmänhet som barn på glaciären. För visst finns det risker, det finns alltid risker när man är ute och går på glaciärer. Men ganska trist ändå att det ska vara så dyrt nuförtiden tycker jag. 

 Ståendes på Matanuska Glacier

Ståendes på Matanuska Glacier

Glenn Highway

    Man behöver ju förstås inte åka hela vägen fram till glaciären, utan man kan se den från en av de många natursköna motorvägarna i Alaska, Glenn Highway, och Matanuska Glacier State Recreation site. Jag har besökt Matanuska glaciären två gånger, men har aldrig gjort något extremt ute på isen. Men vyerna precis där, och känslan av att faktiskt stå på en glaciär är ganska häftigt.

    Har du besökt några glaciärer?

Vinterresor och de "Vita Bergen", del 3

GOPR8947-3.jpg

Fredags Tillbakablick

Vinterresor

    Sist jag skrev om vår resa in i de Vita Bergen så hade vi precis börjat koppla av i den första stugan, samtidigt som en snöstorm sakta men säkert tog tag i naturen runt om oss. Om du vill läsa de två första delarna på denna resa så kan du klicka på någon av bilderna nedan:

Kylig, men Snöfylld Vintermorgon

    När vi vaknade dagen efter så hade vi fått en hel del nysnö. Det var tyst, precis som det brukar var ute i bergen, och all denna snö var bara så vacker. Ett tag under natten trodde jag nästan att hela stugan skulle blåsa bort, men den stod kvar förstås! Dagen innan hade vi sett till att vi plockat in tillräckligt med ved, både för oss att ha under natten men även för nästa besökare, så även de snabbt kunde värma upp sig. Vi hade turats om att sätta in mer ved i kaminen under natten, det hade gått sådär. Kaminerna är väldigt primitiva och veden brinner snabbt. Det var nästan lite kyligt då vi vaknade nästa morgon, men vi hade mycket att göra så vi skulle nog få upp värmen snart ändå.

    W hade redan vaxat skidorna, så de var klara för att köra. Vi hämtade in lite mer ved och fixade mer vatten. Vatten är ju aldrig något problem på dessa vinterresor, det har man ju gott om med all denna snö. Man behöver dock lite vatten i byttan för att snön ska börja smälta då man värmer den på kaminen, annars bränns bara snön. 

Så lämnade vi Lee's Cabin

    Efter en relativt seg mrgon så var vi nu iallafall på väg, på väg till Elezar's stuga. Vi sjönk ned i snön med skidorna, vi hade fått nästan 45cm nysnö på vissa ställen, så det var långsamt, och jobbigt att skida. Vi undrade nästan vart vi faktiskt skulle skida då vi kom till stigkorsningen. Men en snabb koll på kartan visade att vi skulle hålla oss längsmed skogskanten.  

    Efter en stund såg vi någon längre ned på stigen, det var en man, och hans fatbike och hund. Han berättade att han blivit lite överraskad av snön kvällen innan och att han egentligen skulle mött upp med en kompis, en kompis som aldrig kom. Jag tänkte på hans kompis hela vägen till nästa stuga, för vi såg aldrig till hans kompis. 

Djupsnö

    Det var söndag och absolut ingen annan var ute, ja ingen annan än den där cyklisten vi stött på då. Vi åkte genom djup nysnö nästan hela vägen till Elezar's stuga. Det finns ett lopp som går vintertid i de Vita Bergen, "White Mountains 100".  Precis som det låter är det 100 miles, alltså 161 km. 161 km ut i vildmarken. Vi har många kompisar som gjort loppet, och som fortfarande är med i loppet år efter år. Man kan välja om man vill göra loppet på skate skidor, classic skidor, till fots eller på cykel, så kallad fatbike. Det är kul att följa, speciellt då man har kompisar som är med förstås. Men även för att att det är så olika varje år, vissa år är det perfekt för cyklister, andra år är det hur jobbigt som helst för dom och mycket lättare för skidåkarna. Allt kan hända ute i bergen. 

    Hela detta område kallas för BLM land, BLM är kort för Bureau of Land Management. Jag har varit bortskämd med BLM land uppe i Alaska, för där finns den överallt, bara för dig. Det finns inte riktigt samma slags stugor i resten av USA. På vissa ställen förstås, som Montana, men här i Wisconsin har jag inte sett några BLM stugor. Ungefär halvvägs till Elezar's stuga så hörde vi snöskoter ljud, det tog ett tag innan de nådde oss. De hälsade och körde sedan vidare. Aldrig har jag väl varit så glad för att höra snöskoter ljud tidigare, nu hade vi en nedkörd väg att skida på, istället för att kämpa på som vi gjort hittills i djupsnö.

GOPR8888.jpg

Blötsnö

    Det finns många små bäckar här förstås, och de syns ju inte sådär jättebra under all snö. Så visst blir det en del blötsnö man kör igenom. De måste man ju förstås skrapa bort illa kvickt, så man inte skidar på ett lager med is på skidan. Men vädret alltså, det hade ju varit grått och snöigt sådär på morgonkvisten, men nu kom ju solens varma strålar fram. Och allt var så himla vackert. Jag hade förhoppningar på en molnfri natt så vi kanske kunde få se lite norrsken...

Mot Elezar's Cabin

    Så till slut kom vi fram till den allra sista vägkorsningen, för att ta vägen upp mot Elezars stuga. Ja, upp. Stugan ligger på en liten kulle skulle man kunna säga, men fin utsikt över dalen nedanför, och alla skogar och berg runtom. Men här hade förstås ingen åkt innan, så det blev att skida genom djupsnö igen, och nu visste vi också att vi skulle komma fram till en kall stuga. Det är ungefär 11km mellan Lee's stuga och Elezar's stuga, så inte så långt, men jag var trött ändå. 

Solnedgång

    Vi kom fram lagom till solnedgången, och jag försökte förstås fånga allt det vackra på kort. Vi startade en brasa i kaminen och gjorde iordning lite varm choklad. W lärde mig spela cribbage för ett par år sedan, och det har jag verkligen älskat att spela sedan dess. Hade aldrig hört talas om det tidigare, men så kul det är. Jag gick in och ut ganska ofta för att ta lite kort på måfå innan det blev alltför mörkt. 

Ändlösa Berg

    Det är ju något speciellt med det här lugnet som infinner sig ute i vildmarken. Jag saknar det. Jag saknar tystnaden. Att bara kunna vara, utan skärmar som ständigt söker sig in i våra hjärnor och stör, de stör så mycket även fast vi älskar och hatar dom, skärmarna. Det får kanske bli mitt nyårslöfte i år, mer skärmlös tid i vildmarken. 

Nattid

    När mörkret till sist tagit sitt grepp om oss, så hoppades jag på norrsken. Det var lite molnigt, men man vet ju aldrig. Det där norrskenet uteblev förstås, men vi hade en sådan fin natt ändå, med månen. Månen sken som aldrig förr och påminde oss kanske om att även i de mörkaste tider så finns det alltid ett ljus där ute för oss. 

Väggen

    Den sista morgonen så vaknade vi tidigt. Vi hade en lång skidresa framför oss, ja ungefär 20km iallafall. Vi var båda lite nervösa för att bilen inte skulle starta då vi kom tillbaka till parkeringen, så vi ville vara framme vid bilen innan solen började gå ned. Jag lyckades ta några bilder under skidturen, dock inte lika många som jag hade velat. Den sista biten inkluderar "Väggen" som dom kallar den. Det är en 1.6km sträcka som går upp ungefär 180 höjdmeter.  Vi hade ju haft tur med all snö, så att åka nedför den hade varit enkelt, jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit om snön varit tillplattad och väl använd, eftersom de oftast bildas som en rodel liknande bana. 

    Vi kom till sist fram till bilen. Den sista kilometern så var det några snöskotrar som dundrade förbi, och W tog upp farten för att komma ikapp dom till parkeringen, ifall att min bil inte skulle starta. Men det gjorde den. Vi var trötta men glada, glada att vi varit ute i bergen ett par dagar, och väldigt glada att vi inte blev strandsatta förstås.