Posts filed under Ute I Vildmarken

Guld, Stormbyar och Bränder, hur en Stad Växte Fram i Västra Alaska

IMG_6863.jpg

NOME

Härifrån kan man nästan se Ryssland

Fredags Tillbakablick

Sibiriens Sibirien

Sommaren som var (2018) fick jag möjligheten att åka tillbaka till Alaska för att hjälpa till med fältarbete, denna gången Nome. Egentligen är det helt otroligt vilka möjligheter man kan få om man har erfarenhet av fältarbete på mer avskilda platser, men även ett öga för den arktiska och boreal floran och faunan. Jag har ju redan skrivit ett inlägg om Nome, men främst den amerikanska självständighetsdagen, nationaldagen helt enkelt. Nome är ett ganska speciellt ställe, det är en liten by på 4000 människor. Det är bara drygt 260 km till Ryssland, och det är nog så nära jag någonsin varit till det landet. Staden Nome kom till under gulrushen, då “the Three Lucky Swedes” hittade guld i strax utanför Nome i Anvil Creek. Alaska blev en väldigt populär destination under guldrushen då ryktet om nya guldfyndigheter spred sig. Alaska har dock inte alltid tillhört USA utan det som utgör Alaska idag köptes av USA från Ryssland den 30e Mars 1867. Cirka 7.2 miljoner gick köpet på. Om man jämför med all utvinning som sedan gjorts i Alaska, men även all natur som finns där, så är 7.2 miljoner nästan ett ohederligt kap. Om du har besökt andra små byar längsmed kusten av Alaska så har du kanske sett att det finns mycket Rysk-Ortodoxa influenser fortfarande. Dessa små byar formades långt innan USA köpte Alaska. Vissa har till och med kallat alla dessa små byar längsmed kusten för Sibiriens Sibirien, eftersom det var så avlägset från all annan civilisation. Men historien om Alaska och de som bodde/bor där går längre bak i tiden än så, men det är en annan historia.

The trail enters a cul-de-sac, climbing higher and higher. The valley seems to end; a precipitous wall of gray rock, reaching into the sky, seems to head off farther progress, seaming its jagged contour against the sky — a great barrier, uncompromising, forbidding — the Chilkoot Pass” - Tappan Adney

Guldrushen, och Anvils (Nomes) födelse

Guldrushen i Klondike startade 1896 då man fann oändliga fyndigheter av guld i det avlägsna Yukon Territory. Yukon territory är än idag extremt avlägset och har ett oerhört litet invånarantal, det har jag skrivit om tidigare. Ett av de mest kända korten som togs under guldrushen är på män som är på väg för att finna lyckan i guld, och de går på Chilkoot Trail som går genom Chilkoot Pass, ett bergspass där man bland annat kan återfinna “the Golden Stairs” eller “Peterson” lederna. Det är helt otroligt att de var kapabla till att vandra genom dessa bergspass på en sådan avlägsen plats i temperaturer som gick ned mot -40C, och fortfarande överleva (det var ju dock väldigt många som satte livet till då de sökte efter guldet). Precis som allt här i livet så sinade dock dessa fyndigheter till slut, men innan en guldrush tagit slut startades snabbt en ny. 1898 fann Jafet Lindberg, Erik Lindblom and John Brynteson guld i Anvil Creek. De försökte hålla fyndet hemligt så länge som möjligt, men snart så hade det lilla samhället däromkring växt till fler än 10,000 invånare och guldrushen var nu ett faktum. Samhället härjades av både bränder och bittra stormar, och den byn som finns där idag är långt ifrån vad som en gång fanns där. Eftersom staden byggdes vid Anvil Creek så ansågs det enda rätta att namnge staden till Anvil City. Detta ändrades dock snabbt eftersom namnet Nome hade givits till floden som rann bredvid och även till udden som samhället låg vid. Dessutom så fanns det ett annat litet samhälle längre söderut, i Yukon-Koyukuk området som redan hette Anvik, så postkontoret ansåg att det nog var bäst att hålla sig till Nome, så inga missförstånd skulle uppstå. Namnet Nome sägs komma från ett ärligt misstag, en officerare som landmärkt udden med ett frågetecken och name “?Name” som senare tolkades som C.Nome (som i Cape Nome) av en annan kartritare. Det finns dock två andra historier om hur namnet Nome kom till. En av de mest uppenbara är att det faktiskt finns ett Nome i Norge, inte långt ifrån där Jafet växte upp. En tredje version är att på Inupiaq så betyder “naami” where at?

The Ice Curtain

Utanför Seward Peninsula (som inte ska blandas ihop med Seward som ligger i Kenai Peninsula) ligger två öar, lilla Diomede och stora Diomede. Det ligger så nära varandra, endast 3.2 km skiljer dom åt, men de är på samma gång så långt ifrån varandra de kan komma. Stora Diomede ligger i en helt annan tidszon, 21 timmar före för att vara exakt, och ön tillhör Ryssland. Lilla Diomede tillhör USA. Förr i tiden kunde de som bodde på de två öarna åka fram och tillbaka precis som de ville. Det innebar även att invånarna på de två olika öarna var nära släkt med varandra. De är så nära varandra men på samma gång så långt ifrån varandra, det är som en tjock isig mur mellan dom nu. Under Sovjetunions tid (1948) blev invånarna på stora Diomede tvingade att flytta till Rysslans fastland, och denna sommaren (2018) var faktiskt första gången några av familjerna från de två olika öarna fick se varandra igen. Det var förstås inte bara mellan dessa öar som den amerikanska ursprungsbefolkningen reste fram och tillbaka, utan även från Nome och till andra öar, på samma sätt som på andra ställen runtom Alaska. Men i och med den skärpta gränsövergången så hindrades många från att få komma “hem”.

Front Street

Stadskärnan i Nome är Front Street, som ligger precis vid havet. Här kan du hitta salonger och en hel del olika alkoholbutiker. Om du vill äta vietnamesiskt, koreanskt, kinesiskt eller japanskt mat så har du hamnat rätt. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför det är ett sådant inflytande med asiatisk mat här. Många av restaurangerna serverar även olika menyer, så du kan gå in i en resturang, som liknar en amerikansk diner och sedan bli serverad pho, bibimbap, pizza, hamburgare eller rentav sushi. Front Street är inte en lång gata och om du zoomar in staden på google maps så kan du se hur liten staden Nome faktiskt är. Det är ju trots allt endast 4000 människor som bor här. Går man ut från front street så hittar man lite olika större matbutiker, och man kan i princip hitta vad som helst här (bilbatterier, atvs, snöskotrar, kylväskor, öl etc.) men det kommer med ett pris. Det finns en anledning till att det blev kaos då Sams Club (ett varuhus med storvolyms förpackningar av matvaror, men även billiga märkeskläder, köksassistenter mm.) stängdes ned i Alaska. Många av de som bor i de olika småbyarna runtom Alaska är beroende av storvaruhus som säljer hyllmat i stora kvantiteter, eftersom priset på mat ofta är 2 till 4 gånger (eller mer) i byarna. Den staden som finns här nu, är förstås inte samma stad som under guldrushen låg här. Bränder och stormar har format om staden, men uppläget i det stora hela är nog väldigt likt.

The Last Frontier - Olja, Berg och Frihet?

Precis som många andra små byar och även städer i Alaska så värms husen med oftast med olja (om man nu inte har en vedspis) genom typ ett värmeaggregat som går på olja, därav den stora cylindriska tanken utanför många stugor och hus man ser i Alaska. Den stora trumman kan hålla en hel vinters värme, ja beroende på hur välisolerad huset eller stugan är. Jag har kompisar som i Fairbanks bott i stugor som läckt värme så in i norden, ibland har man även kunna se strimmor av ljus sippra in mellan väggarna och då vet man att det kanske inte är sådär jätteväl isolerat. Nome är så pass litet att så fort man lämnar “front street” och havet med Ryssland i horisonten så vänder man sig mot bergen och myskoxarna. Det finns en anledning till att Alaska kallas för “The Last Frontier”. Om man vill ha frihet, ensamhet och testa sina överlevnadskunskaper så kan man flytta till Alaska, till en stuga i skogen eller i bergen. Men att bo så är inte för det kräsna, vintrarna är brutala med dess kyla och mörker. Även fast de där sommarnätterna håller i sig nästan i all evighet (som det känns då), och hösten som visar de där fantastiskt härliga färgerna, och vintern med den eviga skidåkningen under norrskenets ljus, så kommer till slut våren och då knackar döden på dörren. Det finns en anledning till att självmordsbenägenheten i Alaska är en av de högsta i USA, precis efter Montana och Wyoming, speciellt i de små byarna och med ursprungsbefolkningen, det tillsammans med våld i hemmet. Även fast mörkret i sig inte har kopplats till självmord (det finns ingen trend över året för när självmordsbenägenheten är som störst), så hjälper det iallafall inte mot självmord. Livet i Alaska är hårt, för alla. Jag skulle ljuga om jag sa att jag själv aldrig haft det svårt eller varit deprimerad i Alaska. Genom åren jag bodde i Alaska så fick jag oftare än vad man vill email ifrån universitetet att en student begått självmord. Senast i somras fick jag reda på att en väldigt omtyckt tjej med många gemensamma vänner och familj i Fairbanks försvunnit, man hittade henne några dagar senare med ett gevär, hon hade begått självmord. I höstas läste jag i tidningen om en man som levt i Fairbanks, han hade precis som många andra dragit sig tillbaka till sin stuga i skogen, inte långt ifrån där jag bodde. De hittade honom i höstas, eftersom huset skulle säljas pga obetalada räkningar…Han hade begått självmord, för flera år sedan.


Om du eller någon du känner behöver hjälp med självmordstankar, tveka inte utan kontakta:

Ring 112 för omedelbar hjälp
1177 - Vårdguiden
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning.
På telefonnummer 1177 får du ett snabbt svar om vart du ska vända dig inom vården.
Telefon: 1177
Webb:
1177.se
suicidezero.se


Mind - självmordslinjen
Alla dagar kl 06-24. Telefon: 90101
Minds Chatt, Webb: 
mind.se

Alaska och dess Skönhet

Även fast Alaska har en sådan mörk sida, så är hon otroligt vacker. Jag tror det är det som får folk att fastna för Alaska. Det är som om man blir trollbunden, trollbunden av all dess skönhet som finns från de hängande glaciärerna längsmed vattnet i söder, till de djupa barrskogarna norrut, och sedan bergen i Alaska Range och Brooks Range, till den arktiska tundran norrut och till väster. Som Sibiriens Sibirien, det är här det vilda landet finns. Det var ganska surrealistiskt att köra in mot bergen varje dag i nästan två veckor. Att ha det som kontor på jobbet, även fast det bara var för två veckor, så är det fortfarande som balsam för själen. När vi flög in till Anchorage och sedan Nome fattade jag att jag verkligen glömt hur vackert Alaska är, jag borde veta det, jag bodde ju där i så många år. Men inga bilder kan visa hur vackert ett ställe verkligen är. Då vi körde genom berg och dalar så såg vi alltid en massa små stugor med de stora bergen i bakgrunden som tornade upp sig som Mordors näste, det fick en att undra vem är det som bor i de där små stugorna? Bor de där året om? Jag får skriva ett inlägg om de små husen senare, under tiden får ni vila ögonen på bergen och myskoxarna nedan!

Grattis på Fars Dag

Fars Dag

Sverige har ju en hel radda med olika högtider som USA inte har. Sverige har även många högtider som USA har, men på en helt annan dag. Fars dag är en av dom, och just idag är fars dag i Sverige. Vi är ganska lyckligt lottade i vår familj, att vi faktiskt kan fira samma sak mer än en gång om året. Jag är tacksam över allt min pappa har lärt mig, allt mellan himmel och jord, och min kärlek till naturen. Jag är även väldigt tacksam över att jag fått dela med mig av mina äventyr här i USA till pappa också. Så grattis på fars dag pappa!

Posted on November 11, 2018 and filed under Livet i USA, Ute I Vildmarken, Utlandssvensk.

Algonquin Peak

Äventyrs Tisdag

Åka Norrut

När våra vänner bjöd in oss till deras bröllop i Montreal var vi inte sena med att tacka ja. Det hade förstås varit väldigt annorlunda om vi forfarande bott i Madison. Pengar är alltid ett återkommande problem och att flyga är (oftast) ganska dyrt. Men nu när vi bor i New York City så är Montreal väldigt nära. Nära nog att kunna köra. Vi ville dock inte bara köra norrut till Montreal och sedan hem igen, utan planerade istället en långhelg och en vandring i Adirondacks. När vi körde genom Adirondacks så blev vi bjudna på världens finaste färgshow, rött, oranget och gult blandat med det gröna från barrträden. Vi visste att vi om ett par dagar skulle får vandra mitt i detta färghav.

Heart Lake Campground

Vi hade inte riktigt hunnit göra tillräckligt med undersökning av de olika camping möjligheterna, och inte heller den vandringen som vi hade tänkt att göra. Jag hade hittat vandringen på en hemsida, och vandringen verkade väldigt cool. Det stod även på hemsidan att vandringen var “moderately trafficked”. Här i New York antar jag att det är annorlunda, jämfört med tex Alaska, Montana eller Wisconsin. Det finns helt enkelt mycket fler människor här som vill vandra i bergen. Den närmsta campingen var precis där vandringen började, vilket gjorde det ganska enkelt för oss. Men när vi skulle till att checka in och betala satte jag nästan i halsen. 360 kronor per natt. För det priset kunde man i princip få ett stort rum i Las Vegas (vi betalade ungefär 315 kronor för ett par år sedan) så att betala 360 kronor för att tälta kändes väldigt fel. Men vi visste inte om några andra camping platser i närheten, och eftersom vi precis varit på ett bröllop dagen innan var vi redan ganska trötta. Så vi bet i det sura äpplet och betalade för en natt. Dagen efter betalade vi för ytterligare en natt. Sedan betalade vi ungefär 65 kronor för ved. För vem åker och campar utan ved? Tyvärr upptäckte vi att veden vi köpt inte riktigt var helt torr. Det gjorde förstås inte situationen bättre och mitt humör blev surare. Men i slutändan hade vi ändå en väldigt trevlig kväll i röken från vår lägereld, medan vi tänkte på all den där veden i Kanada som var helt gratis (och torr).

Inte Förberedd?

Vi hade inte riktigt kollat vår kökslåda innan vi åkte och upptäckte att vi saknade några ganska viktiga saker, tex en konservöppnare, främst för att vi till denna resa bland annat hade med oss bönor i konservburk. Vår tändare visade sig sjunga på den sista versen. Inte för att det hade varit sådär jättestort problem, eftersom det fanns en affär på campingen där man kunde köpa tändare. Jag hade sparat viktig information om vår vandring på mobilen, i en app som jag råkade stänga. Och utan mottagning så var det nu omöjligt att få den kartan igen. Inte för att det hade spelat något roll eftersom min mobil dog nästa morgon (eftersom även det batteriet sjunger på den sista versen). Dessutom så vet ju jag att man aldrig ska lita på mobil ute i fält. Nästa dag så gick W och köpte en karta.

Avalanche Lake

På morgonen vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag gick och kollade på den fina soluppgången vid sjön. Hela himlen var rosa och inte någon annan människa syntes till. Ett tunt lager av snö kunde ses på toppen av det närmsta berget, luften var kall men jag har ingen aning om vad temperaturen var. Moln sveptes sakta in över den rosa himlen, och väderprognosen hade ju faktiskt sagt 70% chans för regn. Vi såg ingen vid vandringsledens början, och bara några bilar fanns parkerade där. En stor skillnad från gårdagen. Vi mötte tre andra par människor ute på vandringsleden under de första fem kilometrarna, de var på väg tillbaka till parkeringen. Vandringen startar in en vacker skog klädd i höstfärger, gult, oranget och grönt med lite nyanser av rött inblandat. Leden fortsätter så under några kilometer samtidigt som man långsamt går upp i elevation. Till slut når man Avalanche Lake. Låga moln täckte bergen runt sjön, men det bildade en sådan där vacker slöja över hela landskapet, över träden och den gråa bergväggen. Hela sjön såg helt plötsligt väldigt spöklik ut, men vacker. Vi fortsatte runt sjön, över stenbumlingar, upp och ned för stegar, och spångar över vattnet. Det gick långsamt och vi började bli lite stressade av tiden. Vi hade startat run 9.30 på morgonen och denna vandring skulle vara nästan 20km. Avalanche Lake kom man till efter ungefär 8km, så lite mer än 1/3 av vägen. Klockan var runt 12 på dagen då vi kom fram till andra sidan av sjön.

Upp, Upp, och Up

Efter Avalanche lake började det att regna lite smått och vi kunde fortfarande inte se någonting (ingen utsikt alltså). Men även regniga dagar som denna kan ju skapa ett fantastiskt landskap. Vi vandrade på en led som var extremt eroderad, den liknade mest en flodbädd, och till och från så undrade jag om det faktiskt inte var så att vi gick i en bäck eftersom det ibland fanns vatten som porlade genom stenarna. Jag funderar fortfarande över det, eller om det helt enkelt är så att leden är så tungt eroderad att den ätit sig ned till stenarna och bergsgrunden på sina ställen. Vandringsleden är svår eftersom man i princip kliver upp och ned på stora stenbumlingar, och det finns inget sätt att komma undan det. Vi korsade bäckar, vandrade uppför vattenfall, hoppade mellan stenar och stenbumlingar, och vandrade genom skogen. Upp, upp och upp, det tog liksom aldrig slut. Jag började bli trött och undrade hur länge vi skulle fortsätta upp. Hur långt kan det va? Nu hade klockan börjat närma sig två på eftermiddagen och vi började verkligen känna stressen. Vi passerade en skylt som varnade för att fortsätta upp utan ordentlig utrustning. Jag funderade för mig själv, vad är ordentlig utrustning egentligen. Men vi hade ordentlig utrustning. Jag hade ju själv burit ryggsäcken halvvägs, ryggsäcken med dunjackor, pannlampor, extra strumpor, smörgåsar, kakor och chips och förbandsväska. Vi hade snabbt kommit underfund med att enbart ta med en ryggsäck var ett misstag, många bäckar små blir ju faktiskt rätt så tungt på ryggen. Det hade varit bättre om vi fördelat tyngden mellan oss.

Algonquin Peak

Till sist kom vi till en skylt som sa att vi nu närmade oss ett alpint och arktiskt område och att ekosystemet här är väldigt ömtåligt. En varning om att hålla sig till vandringsleden över bergsgrunden för att skydda alla växter. Jag kunde se hönsbär (inte direkt samma som vi har i Sverige, men nära besläktad) och skvattram, det fick mig att le för det påminde mig om både Alaska och Sverige. Vi fortsatte fortfarande upp och upp, det var bara barrträd runtom oss nu, och de blev kortare och kortare ju högre upp vi kom. Ända tills vi till slut kom upp ut ur skogen och ut på tundran. Vi var på toppen. Här var det blåsigt, väldigt blåsigt. Vi kunde inte se någonting, allt var vitt, och man kunde knappt se var leden gick nu. På marken fanns det samlingar av snö och vinden slog i våra jackor, regn blandat med blötsnö. Vår kroppstemperatur sjönk på en gång då vi kom upp och vi började snabbt röra oss fram, och jag kunde inte sluta tänka på varningsskylten om ordentlig utrustning. Jag var trött och började tänka att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. W gick snabbt, nästan sprang och det enda jag kunde tänka på var att inte tappa honom med blicken. Jag var så trött. Helt plötsligt tog W av till vänster.

- Vad gör du? sa jag
- Det där är metallplattan i berggrunden som markerar att vi är på högsta punkten.

Jag kände att jag inte kunde bry mig mer, men gick ändå upp dit och stod där några mikrosekunder, till och med log. Sedan fortsatte vi, snabbt. Nu började vi äntligen gå nedåt men vinden som vi haft från sidan piskade oss nu i ansiktet istället. Bergsgrunden var inte så lätt att gå på nu eftersom ett tunt lager av is bildats på denna sidan av berget, och vi hasade oss ned på rumpan stora delar av vägen. Till slut började jag se träd igen, träd som blev större och större medan vi fortsatte nedåt. Vi kom fram till en skylt som visade Wright peak, 0.7km. Det är tydligen ytterligare en bergstopp du kan bestiga om du vill. Vi vill inte göra det, vi ville nog aldrig mer bestiga en bergstopp just i den stunden. Vi var äntligen i lä och kunde äta vår lunch. Smörgåsar, chips och kakor.

W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta.

Ned, Ned och Ned

Vi åt snabbt, för nu var vi riktigt kalla. Vi började gå igen, nedåt. Det var lite svårare här för is hade formats på vissa ställen. Vi korsade bäckar, och gick genom skogen som på denna sida bestod mer av björk. Vi stötte på de enda andra människorna på hela denna vandring (förutom de som vi mötte på morgonen som var klara med deras vandring). De var faktiskt våra tältgrannar. De hade försökt sig på Wright peak men hade aldrig kommit till toppen för att det var alldeles för blåsigt. W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta. Vi hade fått upp farten (och värmen) nu och passerade dom snabbt. I sex timmar hade vi vandrat nu och vi var så trötta, jag hade redan fått träningsvärk i mina lår. Vi hade börjat prata om at ta en varm dusch när vi kom tillbaka. Det enda positiva med campingen, den hade dusch och varmvatten. När vi kom till skylten som visade 1.5km var jag så glad, äntligen!

Och Så Kom Regnet

När vi kom tillbaka till campingen var klockan redan fem på kvällen. Vi tog en dusch och efter den så började det regna riktigt ordentligt. Vi satt bak i bilen och drack varsin öl. Vi väntade på att regnet kanske skulle avta. Efter en stund sa jag att det är nog bäst att vi börjar laga mat nu, för jag tror inte det här kommer avta. Det gjorde det inte heller. Vi åt tortellini med tomatsås och det var den bästa måltiden jag haft på länge, fast egentligen inte men det var så det kändes just då. Vi gick och la oss tidigt den kvällen eftersom vi båda var väldigt trötta. Vi vill komma tillbaka och bestiga det där berget igen, men även få de där 360 graders vyerna uppe på toppen. På vägen tillbaka kollade jag upp berget lite mer och fick reda på att det var det näst högsta berget i staten New York, 1560 meter över havet. Vi hade vandrat drygt 20 km och ungefär 1200m höjdskillnad totalt (upp och nedför berget). Vi var ganska trötta men var överens om att det var en av de bästa vandringarna vi gjort, plus att vi typ var de enda ute på leden var helt ofattbart. När vi lämnade campingen kunde man verkligen se skillnaden i landskapet, vinden hade blåst ned en stor del av alla vackra höstlöv. Vi har redan börjat planera nästa års höstresa till Adirondacks.

Den Ultimata Bilresan del.3

IMG_8113.jpg

The Spell of the Yukon

There’s a land where the mountains are nameless,
And the rivers all run God knows where;
There are lives that are erring and aimless,
And deaths that just hang by a hair;
There are hardships that nobody reckons;
There are valleys unpeopled and still;
There’s a land — oh, it beckons and beckons,
And I want to go back — and I will. - Robert Service

Dag 3, 23/5/16: Wolf Creek Campground till Liard River Hot Springs Campground - 657 km

Alaska Highway - The Alcan

    Varje år är det många som åker Alaska Highway, som även kallas the Alcan. Den motorvägen startar officiellt i Dawson Creek, British Columbia (BC) och går ända till Delta Junction i Alaska, vid milepost 1421. Förr i tiden så var hela Alcan grus/sandväg. W's mamma och pappa körde en del av den för länge sedan. Deras bil fick punktering och de fick vänta ganska länga innan den första bilen körde förbi. Idag är hela vägen asfalterad, ja om man bortser från all vägarbete som varje sommar täcker stora delar av motorvägen. Det är som en never ending story det där om vägarbete. Ska man åka the Alcan ska man ha the Milepost. Det är en tjock vägbibel som talar om allt du vill och inte vill veta om resan. Varenda litet samhälle och attraktion är minutiöst dokumenterad i bibeln. Ett tips är dock att åka från Dawson Creek och norrut, det är krångligt att åka baklänges i kartboken ibland, men det löser vi också. The milepost är nyproducerad varje år förstås, för att saker och ting ändrar sig på denna långa sträckan. Vägbibeln har även andra avstickare dokumenterade, inte bara the Alcan, men turer mot Haines Alaska till exempel. Här uppe, i norra Nord Amerika så har du oftast lite till noll mottagning på telefonen, vilket gör det ännu viktigare att faktiskt kanske förlita sig på riktiga kartor. Kör man här uppe kan man förvänta sig att stöta på älgar, svartbjörnar, brunbjörnar, bison och nordamerikansk ren (som faktiskt är en annan underart och ser annorlunda ut än den klassiska europeiska renen). Vi körde genom helt fantastiska landskap, genom Alaska och nu även genom Kanada. Kanada som bara växte och växte i våra hjärtan, dessa stora landskap med berg som tornar upp sig i bakgrunden vart du än ser. Vi åkte på tomma vägar med mer svartbjörn än vad jag någonsin sett. Vi passerade älvar, broar och bakom varje krön såg vi bara mer och mer berg och djupare skogar.

Några av de vyer vi såg den 23de Maj:

Signpost Forest

Wolfcreek Campground

    Vi vaknade up på Wolfcreek Campground, regnet hade slutat och för en gång skull så var tältet relativt torrt. Vi var på en camping precis utanför Whitehorse och vi hade blandade känslor om campingen. Vi var ju precis utanför den största staden i YT och det drog till sig både bra och dåligt folk tyvärr. Ungefär 70% av all befolkning i Yukon bor i Whitehorse (hela 25,000 ungefär). Vårt mål för dagen var the Signpost Forest som ligger vid samhället Watson Lake. Watson lake är en av de lite större samhällena i YT (allt är ju relativt men....), ungefär 1000 personer bor här. The Signpost Forest skapades 1942 av en amerikansk soldat som var skadad och var på plats för att vila ut sig. Kan tänka mig att snabbt kan bli tråkigt på en sådan rätt så avlägsen plats. Idag finns mer än 77,000 skyltar här. 

Så åker vi in i British Columbia och kör mot Liard Hotsprings

    Vi lämnar Yukon med sina vidsträckta vyer och brist på människor och åker in i British Columbia, BC. Det är helt galet att det tagit flera dagar att åka genom Yukon, men som Robert Service en gång sa,

"There are valleys unpeopled and still;
There’s a land — oh, it beckons and beckons,
And I want to go back — and I will."


BC har en befolkning på ungefär 4.6 million, en stor kontrast med YT's bara 35,000. Vi kör in till den kända Liard River Hot Springs Provincial Park med det där regnet konstant bakom oss. Jag har faktiskt skrivit om Liard Hotsprings förut, men av en helt annan anledning. 1997 var det en relativt känd björnattack som ägde rum här. Du är i björnlandet här, hela vägen genom the Alcan, och förstås hela Alaska och nästan hela Kanada. Björnattacker som den 1997 är extremt ovanligt, och säkert även därför den har fått sådan stor uppståndelse inom björnsäkerhet. Det gäller som sagt att alltid vara redo, väsnas, och bära björnspray, och så även här. Runtom Liard Hot Springs kan du se den där djupa taigan, samma taiga som täcker stora delar av norra halvklotet. Svartgran, vitgran, kontorta tall är blandade med lövfällande träd som asp och björk. Vi går på en spång för att komma fram till den heta källan. Spången tar oss över den våta och sköra myrmarken, in i den djupa skogen och plötsligt så står vi där, framför den näst största heta källan i hela Kanada. Medan vi simmade kom åskovädret närmare och närmare. Till slut bestämde vi oss för att det inte var säkert i vattnet längre och gick tillbaka mot parkeringsplatsen igen. 

Efter Regn kommer Sol

    När regnet till slut upphörde gick vi tillbaka till de heta källorna och spången. Ljuset var så fint och jag ville ta en massa kort förstås. Den låga dimman formade ett sådant vackert ljus över myren och det luktade precis som efter ett sommarregn. Som en typisk sommarkväll, en ganska blöt men vacker. Senare den kvällen så kunde vi gå och lägga oss med ett leende på läpparna, ett leende som en påminnelse för hur lyckligt lottade vi är som får se platser som denna. 

Dag 3, Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning

  • Kanada: Jakes Corner Whitehorse. MP 866 Alaska highway, YT, 88.5 km from Wolf Creek Campground. Bränsleförbrukning: 9.11 km/L

  • Kanada: Rancheria Motel and Cafe. MP 710 Alaska highway Watson lake, YT, 242 km. Bränsleförbrukning: 13.16km/L

  • Kanada: Någonstans...275.5 km. Bränsleförbrukning: 10.73 km/L

  • Totalt ungefär: 606 km + 51 km mellan bensin station och campingen (657 km).

  • Camping: Liard Hot springs Provincial Park

  • Totalt för hela resan: 1639 km