Äventyrs Tisdag

Åka Norrut

När våra vänner bjöd in oss till deras bröllop i Montreal var vi inte sena med att tacka ja. Det hade förstås varit väldigt annorlunda om vi forfarande bott i Madison. Pengar är alltid ett återkommande problem och att flyga är (oftast) ganska dyrt. Men nu när vi bor i New York City så är Montreal väldigt nära. Nära nog att kunna köra. Vi ville dock inte bara köra norrut till Montreal och sedan hem igen, utan planerade istället en långhelg och en vandring i Adirondacks. När vi körde genom Adirondacks så blev vi bjudna på världens finaste färgshow, rött, oranget och gult blandat med det gröna från barrträden. Vi visste att vi om ett par dagar skulle får vandra mitt i detta färghav.

Heart Lake Campground

Vi hade inte riktigt hunnit göra tillräckligt med undersökning av de olika camping möjligheterna, och inte heller den vandringen som vi hade tänkt att göra. Jag hade hittat vandringen på en hemsida, och vandringen verkade väldigt cool. Det stod även på hemsidan att vandringen var “moderately trafficked”. Här i New York antar jag att det är annorlunda, jämfört med tex Alaska, Montana eller Wisconsin. Det finns helt enkelt mycket fler människor här som vill vandra i bergen. Den närmsta campingen var precis där vandringen började, vilket gjorde det ganska enkelt för oss. Men när vi skulle till att checka in och betala satte jag nästan i halsen. 360 kronor per natt. För det priset kunde man i princip få ett stort rum i Las Vegas (vi betalade ungefär 315 kronor för ett par år sedan) så att betala 360 kronor för att tälta kändes väldigt fel. Men vi visste inte om några andra camping platser i närheten, och eftersom vi precis varit på ett bröllop dagen innan var vi redan ganska trötta. Så vi bet i det sura äpplet och betalade för en natt. Dagen efter betalade vi för ytterligare en natt. Sedan betalade vi ungefär 65 kronor för ved. För vem åker och campar utan ved? Tyvärr upptäckte vi att veden vi köpt inte riktigt var helt torr. Det gjorde förstås inte situationen bättre och mitt humör blev surare. Men i slutändan hade vi ändå en väldigt trevlig kväll i röken från vår lägereld, medan vi tänkte på all den där veden i Kanada som var helt gratis (och torr).

Inte Förberedd?

Vi hade inte riktigt kollat vår kökslåda innan vi åkte och upptäckte att vi saknade några ganska viktiga saker, tex en konservöppnare, främst för att vi till denna resa bland annat hade med oss bönor i konservburk. Vår tändare visade sig sjunga på den sista versen. Inte för att det hade varit sådär jättestort problem, eftersom det fanns en affär på campingen där man kunde köpa tändare. Jag hade sparat viktig information om vår vandring på mobilen, i en app som jag råkade stänga. Och utan mottagning så var det nu omöjligt att få den kartan igen. Inte för att det hade spelat något roll eftersom min mobil dog nästa morgon (eftersom även det batteriet sjunger på den sista versen). Dessutom så vet ju jag att man aldrig ska lita på mobil ute i fält. Nästa dag så gick W och köpte en karta.

Avalanche Lake

På morgonen vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag gick och kollade på den fina soluppgången vid sjön. Hela himlen var rosa och inte någon annan människa syntes till. Ett tunt lager av snö kunde ses på toppen av det närmsta berget, luften var kall men jag har ingen aning om vad temperaturen var. Moln sveptes sakta in över den rosa himlen, och väderprognosen hade ju faktiskt sagt 70% chans för regn. Vi såg ingen vid vandringsledens början, och bara några bilar fanns parkerade där. En stor skillnad från gårdagen. Vi mötte tre andra par människor ute på vandringsleden under de första fem kilometrarna, de var på väg tillbaka till parkeringen. Vandringen startar in en vacker skog klädd i höstfärger, gult, oranget och grönt med lite nyanser av rött inblandat. Leden fortsätter så under några kilometer samtidigt som man långsamt går upp i elevation. Till slut når man Avalanche Lake. Låga moln täckte bergen runt sjön, men det bildade en sådan där vacker slöja över hela landskapet, över träden och den gråa bergväggen. Hela sjön såg helt plötsligt väldigt spöklik ut, men vacker. Vi fortsatte runt sjön, över stenbumlingar, upp och ned för stegar, och spångar över vattnet. Det gick långsamt och vi började bli lite stressade av tiden. Vi hade startat run 9.30 på morgonen och denna vandring skulle vara nästan 20km. Avalanche Lake kom man till efter ungefär 8km, så lite mer än 1/3 av vägen. Klockan var runt 12 på dagen då vi kom fram till andra sidan av sjön.

Upp, Upp, och UpP

Efter Avalanche lake började det att regna lite smått och vi kunde fortfarande inte se någonting (ingen utsikt alltså). Men även regniga dagar som denna kan ju skapa ett fantastiskt landskap. Vi vandrade på en led som var extremt eroderad, den liknade mest en flodbädd, och till och från så undrade jag om det faktiskt inte var så att vi gick i en bäck eftersom det ibland fanns vatten som porlade genom stenarna. Jag funderar fortfarande över det, eller om det helt enkelt är så att leden är så tungt eroderad att den ätit sig ned till stenarna och bergsgrunden på sina ställen. Vandringsleden är svår eftersom man i princip kliver upp och ned på stora stenbumlingar, och det finns inget sätt att komma undan det. Vi korsade bäckar, vandrade uppför vattenfall, hoppade mellan stenar och stenbumlingar, och vandrade genom skogen. Upp, upp och upp, det tog liksom aldrig slut. Jag började bli trött och undrade hur länge vi skulle fortsätta upp. Hur långt kan det va? Nu hade klockan börjat närma sig två på eftermiddagen och vi började verkligen känna stressen. Vi passerade en skylt som varnade för att fortsätta upp utan ordentlig utrustning. Jag funderade för mig själv, vad är ordentlig utrustning egentligen. Men vi hade ordentlig utrustning. Jag hade ju själv burit ryggsäcken halvvägs, ryggsäcken med dunjackor, pannlampor, extra strumpor, smörgåsar, kakor och chips och förbandsväska. Vi hade snabbt kommit underfund med att enbart ta med en ryggsäck var ett misstag, många bäckar små blir ju faktiskt rätt så tungt på ryggen. Det hade varit bättre om vi fördelat tyngden mellan oss.

Algonquin Peak

Till sist kom vi till en skylt som sa att vi nu närmade oss ett alpint och arktiskt område och att ekosystemet här är väldigt ömtåligt. En varning om att hålla sig till vandringsleden över bergsgrunden för att skydda alla växter. Jag kunde se hönsbär (inte direkt samma som vi har i Sverige, men nära besläktad) och skvattram, det fick mig att le för det påminde mig om både Alaska och Sverige. Vi fortsatte fortfarande upp och upp, det var bara barrträd runtom oss nu, och de blev kortare och kortare ju högre upp vi kom. Ända tills vi till slut kom upp ut ur skogen och ut på tundran. Vi var på toppen. Här var det blåsigt, väldigt blåsigt. Vi kunde inte se någonting, allt var vitt, och man kunde knappt se var leden gick nu. På marken fanns det samlingar av snö och vinden slog i våra jackor, regn blandat med blötsnö. Vår kroppstemperatur sjönk på en gång då vi kom upp och vi började snabbt röra oss fram, och jag kunde inte sluta tänka på varningsskylten om ordentlig utrustning. Jag var trött och började tänka att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. W gick snabbt, nästan sprang och det enda jag kunde tänka på var att inte tappa honom med blicken. Jag var så trött. Helt plötsligt tog W av till vänster.

- Vad gör du? sa jag
- Det där är metallplattan i berggrunden som markerar att vi är på högsta punkten.

Jag kände att jag inte kunde bry mig mer, men gick ändå upp dit och stod där några mikrosekunder, till och med log. Sedan fortsatte vi, snabbt. Nu började vi äntligen gå nedåt men vinden som vi haft från sidan piskade oss nu i ansiktet istället. Bergsgrunden var inte så lätt att gå på nu eftersom ett tunt lager av is bildats på denna sidan av berget, och vi hasade oss ned på rumpan stora delar av vägen. Till slut började jag se träd igen, träd som blev större och större medan vi fortsatte nedåt. Vi kom fram till en skylt som visade Wright peak, 0.7km. Det är tydligen ytterligare en bergstopp du kan bestiga om du vill. Vi vill inte göra det, vi ville nog aldrig mer bestiga en bergstopp just i den stunden. Vi var äntligen i lä och kunde äta vår lunch. Smörgåsar, chips och kakor.

W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta.

Ned, Ned och Ned

Vi åt snabbt, för nu var vi riktigt kalla. Vi började gå igen, nedåt. Det var lite svårare här för is hade formats på vissa ställen. Vi korsade bäckar, och gick genom skogen som på denna sida bestod mer av björk. Vi stötte på de enda andra människorna på hela denna vandring (förutom de som vi mötte på morgonen som var klara med deras vandring). De var faktiskt våra tältgrannar. De hade försökt sig på Wright peak men hade aldrig kommit till toppen för att det var alldeles för blåsigt. W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta. Vi hade fått upp farten (och värmen) nu och passerade dom snabbt. I sex timmar hade vi vandrat nu och vi var så trötta, jag hade redan fått träningsvärk i mina lår. Vi hade börjat prata om at ta en varm dusch när vi kom tillbaka. Det enda positiva med campingen, den hade dusch och varmvatten. När vi kom till skylten som visade 1.5km var jag så glad, äntligen!

Och Så Kom Regnet

När vi kom tillbaka till campingen var klockan redan fem på kvällen. Vi tog en dusch och efter den så började det regna riktigt ordentligt. Vi satt bak i bilen och drack varsin öl. Vi väntade på att regnet kanske skulle avta. Efter en stund sa jag att det är nog bäst att vi börjar laga mat nu, för jag tror inte det här kommer avta. Det gjorde det inte heller. Vi åt tortellini med tomatsås och det var den bästa måltiden jag haft på länge, fast egentligen inte men det var så det kändes just då. Vi gick och la oss tidigt den kvällen eftersom vi båda var väldigt trötta. Vi vill komma tillbaka och bestiga det där berget igen, men även få de där 360 graders vyerna uppe på toppen. På vägen tillbaka kollade jag upp berget lite mer och fick reda på att det var det näst högsta berget i staten New York, 1560 meter över havet. Vi hade vandrat drygt 20 km och ungefär 1200m höjdskillnad totalt (upp och nedför berget). Vi var ganska trötta men var överens om att det var en av de bästa vandringarna vi gjort, plus att vi typ var de enda ute på leden var helt ofattbart. När vi lämnade campingen kunde man verkligen se skillnaden i landskapet, vinden hade blåst ned en stor del av alla vackra höstlöv. Vi har redan börjat planera nästa års höstresa till Adirondacks.