Den Ultimata Bilresan del.3

IMG_8113.jpg

The Spell of the Yukon

There’s a land where the mountains are nameless,
   And the rivers all run God knows where;
There are lives that are erring and aimless,
   And deaths that just hang by a hair;
There are hardships that nobody reckons;
   There are valleys unpeopled and still;
There’s a land — oh, it beckons and beckons,
   And I want to go back — and I will.
- Robert Service


Dag 3, 23/5/16: Wolf Creek Campground till Liard River Hot Springs Campground - 657 km

Alaska Highway - The Alcan

    Varje år är det många som åker Alaska Highway, som även kallas the Alcan. Den motorvägen startar officiellt i Dawson Creek, British Columbia (BC) och går ända till Delta Junction i Alaska, vid milepost 1421. Förr i tiden så var hela Alcan grus/sandväg. W's mamma och pappa körde en del av den för länge sedan. Deras bil fick punktering och de fick vänta ganska länga innan den första bilen körde förbi. Idag är hela vägen asfalterad, ja om man bortser från all vägarbete som varje sommar täcker stora delar av motorvägen. Det är som en never ending story det där om vägarbete. Ska man åka the Alcan ska man ha the Milepost. Det är en tjock vägbibel som talar om allt du vill och inte vill veta om resan. Varenda litet samhälle och attraktion är minutiöst dokumenterad i bibeln. Ett tips är dock att åka från Dawson Creek och norrut, det är krångligt att åka baklänges i kartboken ibland, men det löser vi också. The milepost är nyproducerad varje år förstås, för att saker och ting ändrar sig på denna långa sträckan. Vägbibeln har även andra avstickare dokumenterade, inte bara the Alcan, men turer mot Haines Alaska till exempel. Här uppe, i norra Nord Amerika så har du oftast lite till noll mottagning på telefonen, vilket gör det ännu viktigare att faktiskt kanske förlita sig på riktiga kartor. Kör man här uppe kan man förvänta sig att stöta på älgar, svartbjörnar, brunbjörnar, bison och nordamerikansk ren (som faktiskt är en annan underart och ser annorlunda ut än den klassiska europeiska renen). Vi körde genom helt fantastiska landskap, genom Alaska och nu även genom Kanada. Kanada som bara växte och växte i våra hjärtan, dessa stora landskap med berg som tornar upp sig i bakgrunden vart du än ser. Vi åkte på tomma vägar med mer svartbjörn än vad jag någonsin sett. Vi passerade älvar, broar och bakom varje krön såg vi bara mer och mer berg och djupare skogar.

Några av de vyer vi såg den 23de Maj:

Signpost Forest

Wolfcreek Campground

    Vi vaknade up på Wolfcreek Campground, regnet hade slutat och för en gång skull så var tältet relativt torrt. Vi var på en camping precis utanför Whitehorse och vi hade blandade känslor om campingen. Vi var ju precis utanför den största staden i YT och det drog till sig både bra och dåligt folk tyvärr. Ungefär 70% av all befolkning i Yukon bor i Whitehorse (hela 25,000 ungefär). Vårt mål för dagen var the Signpost Forest som ligger vid samhället Watson Lake. Watson lake är en av de lite större samhällena i YT (allt är ju relativt men....), ungefär 1000 personer bor här. The Signpost Forest skapades 1942 av en amerikansk soldat som var skadad och var på plats för att vila ut sig. Kan tänka mig att snabbt kan bli tråkigt på en sådan rätt så avlägsen plats. Idag finns mer än 77,000 skyltar här. 

Så åker vi in i British Columbia och kör mot Liard Hotsprings

    Vi lämnar Yukon med sina vidsträckta vyer och brist på människor och åker in i British Columbia, BC. Det är helt galet att det tagit flera dagar att åka genom Yukon, men som Robert Service en gång sa,

"There are valleys unpeopled and still;
There’s a land — oh, it beckons and beckons,
And I want to go back — and I will."


BC har en befolkning på ungefär 4.6 million, en stor kontrast med YT's bara 35,000. Vi kör in till den kända Liard River Hot Springs Provincial Park med det där regnet konstant bakom oss. Jag har faktiskt skrivit om Liard Hotsprings förut, men av en helt annan anledning. 1997 var det en relativt känd björnattack som ägde rum här. Du är i björnlandet här, hela vägen genom the Alcan, och förstås hela Alaska och nästan hela Kanada. Björnattacker som den 1997 är extremt ovanligt, och säkert även därför den har fått sådan stor uppståndelse inom björnsäkerhet. Det gäller som sagt att alltid vara redo, väsnas, och bära björnspray, och så även här. Runtom Liard Hot Springs kan du se den där djupa taigan, samma taiga som täcker stora delar av norra halvklotet. Svartgran, vitgran, kontorta tall är blandade med lövfällande träd som asp och björk. Vi går på en spång för att komma fram till den heta källan. Spången tar oss över den våta och sköra myrmarken, in i den djupa skogen och plötsligt så står vi där, framför den näst största heta källan i hela Kanada. Medan vi simmade kom åskovädret närmare och närmare. Till slut bestämde vi oss för att det inte var säkert i vattnet längre och gick tillbaka mot parkeringsplatsen igen. 

Efter Regn kommer Sol

    När regnet till slut upphörde gick vi tillbaka till de heta källorna och spången. Ljuset var så fint och jag ville ta en massa kort förstås. Den låga dimman formade ett sådant vackert ljus över myren och det luktade precis som efter ett sommarregn. Som en typisk sommarkväll, en ganska blöt men vacker. Senare den kvällen så kunde vi gå och lägga oss med ett leende på läpparna, ett leende som en påminnelse för hur lyckligt lottade vi är som får se platser som denna. 

Dag 3, Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning

  • Kanada: Jakes Corner Whitehorse. MP 866 Alaska highway, YT, 88.5 km from Wolf Creek Campground. Bränsleförbrukning: 9.11 km/L
  • Kanada: Rancheria Motel and Cafe. MP 710 Alaska highway Watson lake, YT, 242 km. Bränsleförbrukning: 13.16km/L
  • Kanada: Någonstans...275.5 km.  Bränsleförbrukning: 10.73 km/L
  • Totalt ungefär:  606 km + 51 km mellan bensin station och campingen (657 km).
  • Camping: Liard Hot springs Provincial Park
  • Totalt för hela resan: 1639 km

Den Ultimata Bilresan del.2

Fredags Tillbakablick

DAG 1, 21/05/16: Fairbanks till Lake Creek Campground - 594 km   

På dag 1 körde vi österut, mot Delta Junction, Tok, och till sist in i Kanada. Fairbanks är ju som ett epicenter av den klassiska tajgan som breder ut sig över den norra delen av jordklotet. Djupa skogar som runtom Fairbanks och interior Alaska består av den klassiska brand benägna svartgranen, men har även mycket vitgran, björk, al och andra lövträd. Då man kör österut på Richardson Highway, så kör man även parallellt med Tanana River. Det namnet får mig alltid att tänka på Paul Simons sång "Diamonds on the soles of her shoes" där han sjunger:

"He's a poor boy
Empty as a pocket
Empty as a pocket with nothing to lose
Sing ta na na
Ta na na na"

    När du lämnat den djupa skogen runtom Fairbanks bakom dig så kommer bergen närmare, ungefär i samma takt som älven med dess flätade karaktär rör sig närmare vägen, och under flera mil så kör man genom bergen, ja om man nu kan se dom. Efter ett tag drar sig dock bergen bort mot horisonten och du har kvar ett kärrigt landskap med död svartgran som breder ut sig framför dig med bergen i bakgrunden. 

Gränskorsning in till Kanada

    Ungefär halv sju på kvällen så kom vi allt närmare gränsen mot Kanada, och vår camping plats. Med midnatssolen över oss så såg vi inte något tecken på att solen skulle gå ned än. Gränsövergången in till Kanada var smidig, de frågade oss om vår resa, vart vi var på väg och sedan de klassiska rutinfrågorna: har ni någon frukt, alkohol eller vapen? Det enda vi hade som skulle kunna klassas som vapen var väl björnsprayen. Han hälsade oss välkomna och vi skulle nu köra in i den mest avlägsna delen av vår resa, the Yukon Territory. Här bor bara 36,000 invånare, över en areal som är större än hela Sverige. Inte helt oväntat är deras slogan: Larger than life.

White River Lake Creek Campground

    Inne i Kanada och Yukon så är man tillbaka i de djupa skogarna och höga bergen. Berg överallt, precis som i Alaska. Men om Alaska är som Norrland på steroider så nog Yukon och den västra delarna av Kanada som Alaska på steroider. Vi kom till sist fram till vår camping plats, som förstås var helt tom. Det verkade som att allt folk hade försvunnit så fort vi körde in i Kanada och the Yukon. Vi satte upp vårt tält, lagade mat och gick sedan på en kort promenad längsmed en mindre flod. Senare på kvällen kom regnovädret som vi trilskats med under hela resan ifatt oss och vi somnade med ljudet av regn som smattrade på tältet. 

Dag 1 Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning

  • USA: Jacks service Delta Junction, AK, 160 km. Bränsleförbrukning:  10 km/L
  • USA: Youngs chevron milepost 1314 Alaska highway, AK, 176 km. Bränsleförbrukning: 11 km/L
  • Kanada: Fas gas beaver creek 1202 Alaska highway YT, 178 km. Bränsleförbrukning: 10.8 km/L
  • Totalt ungefär 514 km + 80 km mellan bensin station och campingen
  • Camping: Lake Creek Campground

DAG 2 22/05/16: Lake Creek Campground till Wolf Creek Campground, 388 km

    Morgonen efter så vaknade vi tidigt, det regnade fortfarande förstås. På många av de campingplatser vi besökte i Kanada fanns det gratis ved, något som är absolut inte existerar i USA. Prio nummer ett denna morgon var förstås kaffe, och sedan elda i kaminen som fanns under det kommunala regnskyddet så vi fick upp värmen igen. Men det skulle också ge oss lite tid till att torka ut tältet som nu var väldigt blött. Finns inget värre än att packa ett blött tält. 

Sommaren är den Stora Säsongen för Vägarbete

    Vi fortsatte genom Kanada och Yukon tillsammans med de djupa skogarna, bergen och de många vattendragen och sjöarna. Aldrig i hela mitt liv hade jag trott att Kanada skulle ge mig en sådan tankeställare om vad som egentligen finns när de kommer till vildmark. Här hade jag bott i Alaska i 7 år och aldrig trott att någonting skulle vara vildare än det. Jag hade förstås fel. Med de långa och kalla vintrarna i norra delen av Nord Amerika kommer även permafrosten som är frusen mark, även under sommar månaderna om än mer tinad, så sommar i de regionerna innebär inte bara turistsäsong, men även vägarbetessäsong. Det är inte ovanligt att man i dessa delar får vänta på en så kallad pilot car som ska guida en genom vägarbetet en halvtimme eller längre.

Hej Björn

    Ungefär halv nio på morgonen så såg vi en bil som stod still längre fram på vägen. Då vi kom närmare så såg vi varför. En grizzly, inte vilken grizzly som helst, utan en grizzly mamma, med två björnungar. Björnungarna kan inte ha varit mer än några dagar gamla med tanka på deras koordinations svårigheter. De var så söta, de drog i varandra och lekte för fullt, medan björnmamman stod och höll ögonen på dem i närheten. 

Berg

    Bergen försvann och dök upp medan vi fortsatte vår resa genom Kanada. Det är svårt att förstå hur stort Kanada är, om du trodde att Alaska med sin vildmark var stort, så är det ingenting jämfört med Kanada. När du tror att det inte kan bli mer otroligt så kan det, och det blir det. Igen, och igen, och igen. Vi stannade till vid Kluane River. Så fantastiskt landskap. De där bergen som helt plötsligt bara är där, boom helt framför dig, ibland är det svårt att fatta hur små vi är, och hur stora dessa berg verkligen är. 

Wolf Creek Campground

    Till slut kom vi fram till Wolf Creek Campground, efter ungefär 388 km. Jämfört med förra campingen så var denna lite mer full, alltså fler än bara oss två. Det regnade förstås fortfarande och jag hade väl kanske vant mig efter alla dessa regniga fältsäsonger, och även den tidiga och regniga fältsäsongen i Maj. W å andra sidan hade inte vant sig. När regnet till sist avtog satte vi upp vårt tält och försökte vädra ut och tork våra sovsäckar som blivit lite fuktiga. Vi hade till och med en brasa innan vi gick och la oss efter ytterligare en sen middag. 

Dag 2 Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning

  • Kanada: Petro express Haines Junction, YT 219 km från Lake Creek Campground. Bränsleförbrukning: 13.5 km /L
  • Totalt körande dag 2, ungefär  219 km + 169 km mellan bensinstationen och campingen. Totalt för hela resan:
    982 km
  • Camping: Wolf Creek Campground

Den Ultimata Bilresan del.1

IMG_9443.jpg

Fredags Tillbakablick

Två År Sedan

    Nu har det gått hela två år sedan jag packade mina väskor för att lämna min fina stuga och tog bilen söderut, från Alaska till "the lower 48". Som tur var så var jag inte tvungen att köra helt själv, speciellt eftersom det blev en resa på ungefär 7200 km. Folk i Alaska kallar oftast resten av USA för "the lower 48", eller rentav USA. Det sägs att många människor åker till Alaska för att försvinna, för det kan man enkelt göra. Staten Alaska är större än alla andra stater i resterande USA, och det är helt omöjligt att uppleva allt som Alaska har att ge, på bara en resa. Jag bodde ju där i nästan åtta år, och det är många platser som jag aldrig hann åka till.

The Last Frontier

    Det finns en anledning till att Alaska kallas för "the Last Frontier", eller den sista gränsen som det skulle heta på svenska om man översatte rakt över. Det är inte bara Alaska som genom tiderna har blivit kallat för den sista gränsen, utan flera andra ställen, långt innan Alaska ens kom till. Innebörden av "the Last Frontier" eller den sista gränsen är rentav den ultimata platsen, längre än så kommer man inte. Vilket även förklarar varför andra ställen även har kallats för the Last Frontier. Det kan även associeras med bebyggelse, att den platsen har inte helt blivit bebyggd eller upptäckt än, och det passar ju in ganska bra på Alaska. Från Fairbanks så finns det bara en väg norrut och en väg söderut. Svårt att köra vilse helt enkelt. Vägen norrut är asfalterad en bra bit, men långt innan man når Atigun Pass så har vägen förvandlats till en grusväg, och du är ensam, helt ensam, du och alla långtradare alltså. Det finns en hel del byar som inte har några vägar som återkopplar till några av huvudvägarna i resten av Alaska. De har alltså bilar där, men man måste flyga för att komma dit, och det är alltså inte på en ö.

Tundra, Berg och djupa Skogar

    Jag har ofta undrat över varför jag passade så väl in i Alaska, eller ja snarare Fairbanks. Stora delar av Alaska är täckt av barrskogen, Taigan, som breder ut sig i Alaska, Kanada Norra Europa och Sibirien. Jag är ju från mellansverige, och en del av min släkt kom ju från norra Sverige, så det är ju barrskogen jag har känt som min skog under uppväxten. Det finns så klart några uppenbara skillnader mellan Sverige och Alaska, till exempel så existerar inte svartgranen i Sverige, på samma sätt existerar inte vår vanligaste Tall i Alaska. En annan stor skillnad då man bodde i Fairbanks är ju havet, Fairbanks ligger ju mitt i Alaska, och jag är van att ha havet tättintill. Eller ja, hav och hav, tekniskt sett så är ju Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön mer som en stor sjö, eftersom enda inloppet är mellan Danmark och södra Sverige. 

Att Packa Bilen

    Det här med att packa är nog det som alltid kommer upp då W och jag pratar om min flytt från Alaska till Wisconsin, och han har varit väldigt bestämd och verksam när det kommer till packning inför New York flytten. W flög ju till Fairbanks för att hjälpa till med flytten, och som han beskriver det så hade jag inte packat alls. Jag anser dock att lite om inte ganska mycket faktiskt var packat. Jag kan ju erkänna att det blev lite stressigt på slutet med allt som jag var tvungen att göra, och säkert hade kunnat fått gjort tidigare, tillsammans med att absolut allt inte var packat. Men, vi packade bilen och startade vår resa den 21a Maj. 

Det Typiska Alaskavädret

    Vädret i Alaska skiftar konstant. Och ena dagen kan det vara molnigt och regnigt, och runt 5 grader, medan nästa dag är solig med en mix av brandrök från skogsbränder och myggor från helvetet. Dagen då vi började vår resa så var det förstås molnigt och regnigt. Inte kunde Alaska ge mig ett soligt avsked inte. Det hade ju varit fint om det varit molnfritt och soligt, så man hade kunnat se alla berg på vägen och ta avsked. Men berg skulle vi ju få se mer av, om inte i Alaska, så i alla fall då vi åkte genom Kanada.

Wilder pt. 2

DSC_0172-2.jpg
"Wilder than a brushfire burns deep inside the bramble
Baby, I think God made your soul born to ramble
Maybe you'll take to the far away places
Where life is gonna deal you a hand full of aces
But it doesn't really matter how great the spaces
We're chained, and when everything else changes our love will stay the same
We're chained, and when everything else goes away our love will still remain"

Fredags Tillbakablick

Att Gifta sig, Igen

    Förra sommaren så gifte vi oss, igen. Ja alltså, detta var mer av en bröllopsfest, eftersom vi tekniskt sett redan är gifta :) En bröllopsfest där fler av våra vänner och familjer på denna sidan kunde delta, en bröllopsfest i en av de delar av USA som håller våra hjärtan, Montana. Förra vintern så var vi och åkte längdskidor vid ett ställe som heter Homestake Lodge, i närheten av Butte, MT. Det var ett sådant där jättevackert ställe med fina skidspår, skog och berg och massa snö. Då vi var där så såg jag på deras anslagstavla att de även anordnade bröllop och bröllopsfester där, och eftersom vi hade spenderat ganska länge med att försöka hitta en bra plats så bestämde vi oss för att välja Homestake Lodge att ha vår fest vid. 

DSC_0114.jpg

Homestake Lodge

    Det finns förstås hur många bröllops platser som helst runtom Bozeman, MT. Jag ville ju ha ett ställe omringat av berg och djupa skogar. Först hade vi pratat om att hyra en av de små stugorna man kan reservera på Forest Service land, men med all logistik som en plats som det tillför så blev det helt enkelt så att vi bestämde oss för att inte satsa på en sådan plats. Det finns ett ställe som heter Paradise Valley, mellan Bozeman och Gardiner, och det är lika fint som det låter, men där kostar alla lokaler skjortan förstås. Så istället valde vi som sagt Homestake Lodge att ha firande på. Homestake Lodge är en vacker gammal stuga som ligger i Klippiga Bergen, mellan Bozeman och Butte. Området ligger precis vid Continental Divide (den kontinentala klyftan som går ända från västra Alaska ned till Sydamerika). Själva stugan ligger som uppe på en kulle med världens bästa utsikt över berg och skog. Vi hyrde hela stället, som även inkluderade några stugor och en Jurta. Det var ett perfekt ställe att ha en bröllopsfest på, stort nog att flera gäster kunde spendera natten där, men även relativt nära till Butte om man ville sova på ett hotell. Det var allt jag någonsin kunnat drömma om, mitt drömbröllop, och W's också förstås, ute i naturen med skogarna och bergen runtomkring oss, där vi hör hemma. 

Vi är ett Flammande Par

    På förmiddagen fann vi oss körande from Bozeman mot Homestake Lodge genom klippiga bergen och Homestake Pass. Brandrök från alla skogsbränder som härjade i Montana och på andra ställen färgade himlen brunaktig och det stack i näsborrarna. Det luktade som om hela skogen brann. Det är ju ganska ironiskt, att vi som båda studerar skogsbränder på olika sätt skulle förmedla vår kärlek för varandra på just en sådan brinnande dag som denna. Det känns i hjärtat varje gång vi kör genom de klippiga bergen och all denna natur, bergen, dalgångarna, floderna och bergen. En gång i tiden träffades vi då jag flyttade in i stugan mittemot W's. Sedan dess har vi hjälpt varandra med fältarbeten ute i naturen som denna, i de Klippiga Bergen. W har hjälpt mig i de djupa skogarna i Alaska, och jag har hjälpt honom i de djupa skogarna i Yellowstone National Park. Vi har levt isär i flera år så vi båda kunnat följa våra drömmar om vår egna utbildning, jag i Alaska och W i Wisconsin, tills jag blev klar med mitt fältarbete och kunde flytta till honom i Wisconsin. 

Att gå nedför Altargången

    I mina drömmar som ledde upp till bröllopet så var ju nästan allt redan planerat. Vi skulle gifta oss i Augusti, och jag skulle få visa en av de vackraste ställena på jorden för mamma och pappa. Livet blir ju inte alltid som man tänkt sig och min mamma gick hastigt bort ungefär 10 månader innan bröllopsfesten. Hon hade varit så ivrig för att få se Montana och Yellowstone och alla andra ställen vi skulle åka till på deras tredje resa till USA för att besöka oss. Min pappa kom istället själv, men vi gjorde denna resa till vår istället, min och pappas. Vi bilade tillsammans från Madison WI, genom Badlands National Park, Beartooth Pass, och Yellowstone National Park innan vi till slut anlände i Bozeman Montana. En resa på ungefär 229 mil. Vi tältade på vägen och pappa hade inte tältat sedan 70 eller 80 talet. Men det var en drömresa. Och sedan fick pappa gå med mig nedför altargången till slut. 

Inte ett helt Vanligt Bröllop

    De som känner oss vet ju kanske att vi inte är precis som alla andra, så detta bröllop var inte heller som alla andra. Vi gick in till Brandie Carlile's "We're Chained" (en riktigt bra låt som ni ska lyssna på om ni inte hört den förut), blev vigda av två av våra nära vänner som även är poeter, vi gick ut till tonerna av John Prine och Iris Dement, och deras sång "In Spite of Ourselves". Vi är inte som alla andra, vi har blivit formade av våra omgivningar, och Alaska har varit en stor prägel på det. W som är uppvuxen i det vilda Montana, och sedan bott i Alaska. Och jag som kommer från centrala Stockholm men med hjärtat i Norra Sverige, och sedan de åren jag haft i stugan utan rinnande vatten i Alaska. Vi ser inget konstigt med att campa vid en älv när det är -30C och vara med i ett 20km skidlopp dagen efter. Vi ser möjligheter där andra ser förhinder. 

Ett Drömbröllop

    Medan eftermiddagen sakta övergick till kväll la sig den rökiga luften som en vacker brudslöja över landskapet. Vi hade haft tur, och under själva ceremonin så var det inte alls rökigt. Men nu på kvällen så kunde man känna röklukten, även fast de bränderna var långt ifrån där vi var. Barnen lekte i kvällsljuset och vår familj och alla vänner hjälpte till att bära ut desserten till paviljongen, där vi tidigare ätit hemma gjord rökt pulled pork. W hade spenderat dagar med sin mosters man till att röka fläsket på mycket låg temperatur. Vi rörde oss mellan olika bord och pratade med vänner vi inte sett på länge. 

Några Foton efter Bröllops Ceremonin

    Innan det blev helt mörkt och under tiden som det där underbara ljuset infinner sig på kvällskvisten så gick vi för att ta lite kort på oss. Så vi kunde behålla detta underbara bröllop i våra minnen för alltid! Vi hade ju inte riktigt hyrt någon bröllopsfotograf, men vi tog tur med att ta kort på oss, och jag tycker att vi gjorde ett väldigt bra jobb! 

Jurtan

    Det fanns ett par stugor i anslutning till Homestake Lodge, och många sovplatser i den stora stugan som utgör Homestake Lodge. I övrigt så fanns ju den där Jurtan. Vi tyckte att vi nog skulle bo i den, eftersom den inte hade något rinnande vatten eller toalett förstås. Dels för att vi inte skulle ha något emot det, eftersom det påminde oss om svunna tider i Alaska, men även för att den låg lite längre bort från huvudbyggnaden. Efter midnatt, i den mörka sommarnatten så begav vi oss mot jurtan. Vi lyckades hitta en liten lykta som vi använde för att se vägen, eftersom vi båda lämnat våra huvudlampor i själva jurtan. Vi visste på ett ungefär vart jurtan var, men det var väldigt mörkt och lyktan lyste inte så starkt. Det påminde mig om en scen från en svensk komedi (ogifta par), då de är ute på fjället i en stuga och ska vänta på tomten som kommer komma med paket. Det är ju en av killarna som har blivit utnämnd tomte och de har själva kört ut honom med bil och get honom en släde, tomtedräkt, lykta, säck med paket, och en flaska whisky. Så sitter de där i stugan och väntar på att tomten ska komma fram. Men de råkade nog släppa av honom lite för långt bort, eftersom det tar mer än två timmar för honom att komma fram, men han kom fram till slut. Vi kom också fram till slut, och sov ända till soluppgången, som var ett par timmar senare..

Morgonen Efter

    Morgonen efter bröllopet såg vi världens vackraste soluppgång. Har du någonsin upplevt en soluppgång i ett brandbenäget landskap som står i brand? Oftast så finns ju den där magiska slöjan där som skapar detta vackra ljus under morgonen och kvällen. Vi vaknade upp fyllda med dessa minnen som vi kommer ha hela livet. Senare den dagen så åkte vi iväg och campade med några av våra vänner som stannade en natt till innan även de satte sig i bilen för den långa vägen hem.