När Minnen Bleknar...

IMG_1291.jpg
Det är en storm påväg inatt, rannsaka och bekänn
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral
— Lars Winnerbäck - Elegi

Vart är Amerika på väg?

Det är nu två år sedan mamma gick bort, men jag tänker på henne varje dag. På sistone har jag haft svårt att minnas dock. Hur kändes kramarna, hur lät mamma osv. Det känns som att mina minnen börjar blekna och det gör mig rädd. Kanske är det så att jag minns mindre eftersom jag redan bott ifrån mamma så länge? Ett av de sista smsen jag fick av mamma var - Vart är Amerika på väg? Valet hade precis varit här och hon tyckte det var oerhört konstigt att folk röstade på en person som inte hade någon erfarenhet inom politiken, och att ens folk röstar på någon som Trump. Hon skulle se Sverige nu, det skulle krossa hennes hjärta. Efter det så skickade hon ett sms om snön, hur glad hon va att Stockholm hade fått en ordentlig snöstorm, men att folk var så upprörda att snöplogen inte var snabb nog. Hon sa att det finns ju så många arbetslösa så varför kan man inte anställa dom för att skotta snö?

23511464_10159558544835203_3941491966637233365_o.jpg

Den 14e November

Dagen startade som så många andra mornar, med att dricka kaffe och vänta på att frukosten ska bli klar. Jag såg att jag hade ett missat samtal från min äldsta bror, konstigt tyckte jag och ringde tillbaka. Då fick jag nyheten, att mamma var på sjukhuset och blev opererad. Nästa samtal jag fick lät mer positivt, han sa att allt är bra, hon har förlorat mycket blod men hon lever. Allt var inte alls bra. Jag tänkte på en av mina bästa vänner som jobbar med blod, jag tänkte helt enkelt att hon jobbar, hon hjälper mamma med hennes blod. Jag sa det till W, att mamma är inte ensam för min kompis jobbar med hennes blod. Men det visste jag ju inte förstås, det bara kändes så. Flera tusen mil ifrån mig i Madison stod min kompis med en blodorder i handen. Hon kände igen födelsedagen, för en av våra vänner delar samma födelsedag som mamma. Det var mycket blod, för mycket blod. När hon sedan gick hem efter hennes skift gick hon förbi vår lägenhet och tänkte lite extra på mamma. För mig så betyder det så oerhört mycket, att senare få veta att en av mina bästa kompisar hjälpte mamma, även om det inte blev ett bra slut.

Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå kalla skuggor häromkring
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Det är en storm påväg inatt, rannsaka och bekänn
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval

Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och det berättade, du saknade mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement

Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa allting är förstört, allt är brännt

En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
— Lars Winnerbäck - Elegi
IMG_1127.jpg
Posted on November 15, 2018 and filed under Utlandssvensk, Stockholm, Sverige.

Grattis på Fars Dag

Fars Dag

Sverige har ju en hel radda med olika högtider som USA inte har. Sverige har även många högtider som USA har, men på en helt annan dag. Fars dag är en av dom, och just idag är fars dag i Sverige. Vi är ganska lyckligt lottade i vår familj, att vi faktiskt kan fira samma sak mer än en gång om året. Jag är tacksam över allt min pappa har lärt mig, allt mellan himmel och jord, och min kärlek till naturen. Jag är även väldigt tacksam över att jag fått dela med mig av mina äventyr här i USA till pappa också. Så grattis på fars dag pappa!

Posted on November 11, 2018 and filed under Livet i USA, Ute I Vildmarken, Utlandssvensk.

Algonquin Peak

Äventyrs Tisdag

Åka Norrut

När våra vänner bjöd in oss till deras bröllop i Montreal var vi inte sena med att tacka ja. Det hade förstås varit väldigt annorlunda om vi forfarande bott i Madison. Pengar är alltid ett återkommande problem och att flyga är (oftast) ganska dyrt. Men nu när vi bor i New York City så är Montreal väldigt nära. Nära nog att kunna köra. Vi ville dock inte bara köra norrut till Montreal och sedan hem igen, utan planerade istället en långhelg och en vandring i Adirondacks. När vi körde genom Adirondacks så blev vi bjudna på världens finaste färgshow, rött, oranget och gult blandat med det gröna från barrträden. Vi visste att vi om ett par dagar skulle får vandra mitt i detta färghav.

Heart Lake Campground

Vi hade inte riktigt hunnit göra tillräckligt med undersökning av de olika camping möjligheterna, och inte heller den vandringen som vi hade tänkt att göra. Jag hade hittat vandringen på en hemsida, och vandringen verkade väldigt cool. Det stod även på hemsidan att vandringen var “moderately trafficked”. Här i New York antar jag att det är annorlunda, jämfört med tex Alaska, Montana eller Wisconsin. Det finns helt enkelt mycket fler människor här som vill vandra i bergen. Den närmsta campingen var precis där vandringen började, vilket gjorde det ganska enkelt för oss. Men när vi skulle till att checka in och betala satte jag nästan i halsen. 360 kronor per natt. För det priset kunde man i princip få ett stort rum i Las Vegas (vi betalade ungefär 315 kronor för ett par år sedan) så att betala 360 kronor för att tälta kändes väldigt fel. Men vi visste inte om några andra camping platser i närheten, och eftersom vi precis varit på ett bröllop dagen innan var vi redan ganska trötta. Så vi bet i det sura äpplet och betalade för en natt. Dagen efter betalade vi för ytterligare en natt. Sedan betalade vi ungefär 65 kronor för ved. För vem åker och campar utan ved? Tyvärr upptäckte vi att veden vi köpt inte riktigt var helt torr. Det gjorde förstås inte situationen bättre och mitt humör blev surare. Men i slutändan hade vi ändå en väldigt trevlig kväll i röken från vår lägereld, medan vi tänkte på all den där veden i Kanada som var helt gratis (och torr).

Inte Förberedd?

Vi hade inte riktigt kollat vår kökslåda innan vi åkte och upptäckte att vi saknade några ganska viktiga saker, tex en konservöppnare, främst för att vi till denna resa bland annat hade med oss bönor i konservburk. Vår tändare visade sig sjunga på den sista versen. Inte för att det hade varit sådär jättestort problem, eftersom det fanns en affär på campingen där man kunde köpa tändare. Jag hade sparat viktig information om vår vandring på mobilen, i en app som jag råkade stänga. Och utan mottagning så var det nu omöjligt att få den kartan igen. Inte för att det hade spelat något roll eftersom min mobil dog nästa morgon (eftersom även det batteriet sjunger på den sista versen). Dessutom så vet ju jag att man aldrig ska lita på mobil ute i fält. Nästa dag så gick W och köpte en karta.

Avalanche Lake

På morgonen vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag gick och kollade på den fina soluppgången vid sjön. Hela himlen var rosa och inte någon annan människa syntes till. Ett tunt lager av snö kunde ses på toppen av det närmsta berget, luften var kall men jag har ingen aning om vad temperaturen var. Moln sveptes sakta in över den rosa himlen, och väderprognosen hade ju faktiskt sagt 70% chans för regn. Vi såg ingen vid vandringsledens början, och bara några bilar fanns parkerade där. En stor skillnad från gårdagen. Vi mötte tre andra par människor ute på vandringsleden under de första fem kilometrarna, de var på väg tillbaka till parkeringen. Vandringen startar in en vacker skog klädd i höstfärger, gult, oranget och grönt med lite nyanser av rött inblandat. Leden fortsätter så under några kilometer samtidigt som man långsamt går upp i elevation. Till slut når man Avalanche Lake. Låga moln täckte bergen runt sjön, men det bildade en sådan där vacker slöja över hela landskapet, över träden och den gråa bergväggen. Hela sjön såg helt plötsligt väldigt spöklik ut, men vacker. Vi fortsatte runt sjön, över stenbumlingar, upp och ned för stegar, och spångar över vattnet. Det gick långsamt och vi började bli lite stressade av tiden. Vi hade startat run 9.30 på morgonen och denna vandring skulle vara nästan 20km. Avalanche Lake kom man till efter ungefär 8km, så lite mer än 1/3 av vägen. Klockan var runt 12 på dagen då vi kom fram till andra sidan av sjön.

Upp, Upp, och Up

Efter Avalanche lake började det att regna lite smått och vi kunde fortfarande inte se någonting (ingen utsikt alltså). Men även regniga dagar som denna kan ju skapa ett fantastiskt landskap. Vi vandrade på en led som var extremt eroderad, den liknade mest en flodbädd, och till och från så undrade jag om det faktiskt inte var så att vi gick i en bäck eftersom det ibland fanns vatten som porlade genom stenarna. Jag funderar fortfarande över det, eller om det helt enkelt är så att leden är så tungt eroderad att den ätit sig ned till stenarna och bergsgrunden på sina ställen. Vandringsleden är svår eftersom man i princip kliver upp och ned på stora stenbumlingar, och det finns inget sätt att komma undan det. Vi korsade bäckar, vandrade uppför vattenfall, hoppade mellan stenar och stenbumlingar, och vandrade genom skogen. Upp, upp och upp, det tog liksom aldrig slut. Jag började bli trött och undrade hur länge vi skulle fortsätta upp. Hur långt kan det va? Nu hade klockan börjat närma sig två på eftermiddagen och vi började verkligen känna stressen. Vi passerade en skylt som varnade för att fortsätta upp utan ordentlig utrustning. Jag funderade för mig själv, vad är ordentlig utrustning egentligen. Men vi hade ordentlig utrustning. Jag hade ju själv burit ryggsäcken halvvägs, ryggsäcken med dunjackor, pannlampor, extra strumpor, smörgåsar, kakor och chips och förbandsväska. Vi hade snabbt kommit underfund med att enbart ta med en ryggsäck var ett misstag, många bäckar små blir ju faktiskt rätt så tungt på ryggen. Det hade varit bättre om vi fördelat tyngden mellan oss.

Algenquin Peak

Till sist kom vi till en skylt som sa att vi nu närmade oss ett alpint och arktiskt område och att ekosystemet här är väldigt ömtåligt. En varning om att hålla sig till vandringsleden över bergsgrunden för att skydda alla växter. Jag kunde se hönsbär (inte direkt samma som vi har i Sverige, men nära besläktad) och skvattram, det fick mig att le för det påminde mig om både Alaska och Sverige. Vi fortsatte fortfarande upp och upp, det var bara barrträd runtom oss nu, och de blev kortare och kortare ju högre upp vi kom. Ända tills vi till slut kom upp ut ur skogen och ut på tundran. Vi var på toppen. Här var det blåsigt, väldigt blåsigt. Vi kunde inte se någonting, allt var vitt, och man kunde knappt se var leden gick nu. På marken fanns det samlingar av snö och vinden slog i våra jackor, regn blandat med blötsnö. Vår kroppstemperatur sjönk på en gång då vi kom upp och vi började snabbt röra oss fram, och jag kunde inte sluta tänka på varningsskylten om ordentlig utrustning. Jag var trött och började tänka att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. W gick snabbt, nästan sprang och det enda jag kunde tänka på var att inte tappa honom med blicken. Jag var så trött. Helt plötsligt tog W av till vänster.

- Vad gör du? sa jag
- Det där är metallplattan i berggrunden som markerar att vi är på högsta punkten.

Jag kände att jag inte kunde bry mig mer, men gick ändå upp dit och stod där några mikrosekunder, till och med log. Sedan fortsatte vi, snabbt. Nu började vi äntligen gå nedåt men vinden som vi haft från sidan piskade oss nu i ansiktet istället. Bergsgrunden var inte så lätt att gå på nu eftersom ett tunt lager av is bildats på denna sidan av berget, och vi hasade oss ned på rumpan stora delar av vägen. Till slut började jag se träd igen, träd som blev större och större medan vi fortsatte nedåt. Vi kom fram till en skylt som visade Wright peak, 0.7km. Det är tydligen ytterligare en bergstopp du kan bestiga om du vill. Vi vill inte göra det, vi ville nog aldrig mer bestiga en bergstopp just i den stunden. Vi var äntligen i lä och kunde äta vår lunch. Smörgåsar, chips och kakor.

W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta.

Ned, Ned och Ned

Vi åt snabbt, för nu var vi riktigt kalla. Vi började gå igen, nedåt. Det var lite svårare här för is hade formats på vissa ställen. Vi korsade bäckar, och gick genom skogen som på denna sida bestod mer av björk. Vi stötte på de enda andra människorna på hela denna vandring (förutom de som vi mötte på morgonen som var klara med deras vandring). De var faktiskt våra tältgrannar. De hade försökt sig på Wright peak men hade aldrig kommit till toppen för att det var alldeles för blåsigt. W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta. Vi hade fått upp farten (och värmen) nu och passerade dom snabbt. I sex timmar hade vi vandrat nu och vi var så trötta, jag hade redan fått träningsvärk i mina lår. Vi hade börjat prata om at ta en varm dusch när vi kom tillbaka. Det enda positiva med campingen, den hade dusch och varmvatten. När vi kom till skylten som visade 1.5km var jag så glad, äntligen!

Och Så Kom Regnet

När vi kom tillbaka till campingen var klockan redan fem på kvällen. Vi tog en dusch och efter den så började det regna riktigt ordentligt. Vi satt bak i bilen och drack varsin öl. Vi väntade på att regnet kanske skulle avta. Efter en stund sa jag att det är nog bäst att vi börjar laga mat nu, för jag tror inte det här kommer avta. Det gjorde det inte heller. Vi åt tortellini med tomatsås och det var den bästa måltiden jag haft på länge, fast egentligen inte men det var så det kändes just då. Vi gick och la oss tidigt den kvällen eftersom vi båda var väldigt trötta. Vi vill komma tillbaka och bestiga det där berget igen, men även få de där 360 graders vyerna uppe på toppen. På vägen tillbaka kollade jag upp berget lite mer och fick reda på att det var det näst högsta berget i staten New York, 1560 meter över havet. Vi hade vandrat drygt 20 km och ungefär 1200m höjdskillnad totalt (upp och nedför berget). Vi var ganska trötta men var överens om att det var en av de bästa vandringarna vi gjort, plus att vi typ var de enda ute på leden var helt ofattbart. När vi lämnade campingen kunde man verkligen se skillnaden i landskapet, vinden hade blåst ned en stor del av alla vackra höstlöv. Vi har redan börjat planera nästa års höstresa till Adirondacks.

Nome, Dit Inga Vägar Går

Fredags Tillbakablick

Det Finns Ingen Annan Plats Som Nome!

    Två dagar i New York hade jag innan jag satt på planet mot Alaska. Jag hade lyckats få ett korttidsjobb som fältassistent till ett projekt lett av några professorer från Columbia University. Och vem säger nej till en gratis resa till Alaska, och få betalt dessutom? Alaska är en av de dyraste staterna i hela USA, tillsammans med andra stater som New York, California, och Hawaii. Att det är så dyrt i Alaska kan bland annat förklaras av avståndet från den staten till resten av USA. Å andra sidan är Alaska en av de stater som inte har någon skatt på några varor, inte för att det kanske märks på priset men ändå.. Vi landade i Anchorage som jag ofta kallar för Anchortown (Fairbanks brukar jag kalla för Squarebanks av förklariga skäl) den 2a Juli, och hade då en hel dag att planera inköp, åka och handla en massa saker osv. Efter att ha spanat på ännu fler glaciärer (än resan till Anchorage) så landade vi sedan i Nome den 3e Juli. Det sägs att det inte riktigt finns någon plats som Nome, och det kan jag kanske hålla med om. Det finns inte ens några vägar som faktiskt kan ta dig till Nome. Och i Nome, är allt dyrt, jättedyrt.

Nationaldagsparad

    Den 4e Juli skulle bli vår första dag ute i fält, men vem missar en nationaldagsparad i Nome av alla ställen. Absolut inte Jag. Så vi planerade vår korta dag ute i fält runt nationaldagsparaden. Jag vet ärligt talat inte hur den 4e Juli faktiskt firas på andra ställen än Alaska men jag har alltid gått till någon parad när jag firat. Och de parader jag har varit på har inte liknat någonting jag någonsin sett förut. Ett år såg jag en gris uppklädd som Miss Piggy, med blond peruk, för att i Alaska är allt möjligt. 

Miss Piggy - Ester, Alaska, Nationaldagsparaden 2014

Nome's Nationaldagsparad

    Så vitt jag vet så kan vem som helst vara med i Paraden, och man kan i princip klä upp sig hur som helst. Alla som deltar slänger även ut godis till alla som kollar på. Oklart om varför detta händer, är hela Nationaldagsparaden uppbyggt runt att man ska slänga ut godis, eller att man ska klä sig konstigt eller något annat? Oklart som sagt. Men, i år så plockade även jag åt mig lite av godiset som dom slängde ut. 

    Har du varit i USA och sett någon Nationaldagsparad?