Posts filed under Äventyr

Det var här som Allt Började

IMG_2885-July 23, 2019-2.jpg

Så äntligen kom den där Sommaren på Landet

Det finns ett ställe norröver där jag spenderade sommaren när jag var barn. Det ligger precis vid vattnet omringat av både tall och gran. Precis som många andra sommarstugor så är denna röd med vita knutar. Min farfar började att bygga stugan 1950, men det tog nästan 5 år innan den äntligen var färdig. Inte en enda dag är den andra lik där uppe. Ibland kan man inte ens se andra sidan av viken på grund av dimma, och andra dagar ligger havet spegelblankt samtidigt som den rosa himlen speglar sig på ytan och bjuder på helt spektakulära solnedgångar. Ibland mitt i natten kan man få se hur blixtar letar sig nedåt mot vattnet från molnen när man sitter och spanar ut genom de stora panorama fönstren i vardagsrummet. Här kan man känna lukten av sommaren på morgonen efter en regnig natt, eller den där starka och ibland migrängivande lukten av skvattran under en kämpig dag på myren.

Det var här jag lärde mig alla namnen på de där mest vanliga växterna man kan se i taigans biom. Det som lockade mig till Alaska, och sedan bjöd mig på en resa till Nome. Tall, gran, björk, lärk, skvattran, blåbär, hjortron och listan kan fortsätta i all oändlighet. Det var här jag lärde mig när den bästa tiden för blåbärsplockning är och hur man gör blåbärsgröt. Det var här jag lärde mig hur man hittar dit norrlands guld växer, och hur pass jobbigt det faktiskt kan vara att plocka dom. Men, det viktigaste av allt jag lärde mig där uppe var hur man simmar, fiskar och tar vara på naturen.

IMG_2813-July 22, 2019.jpg

Att vara fiskare

På landet så är vår huvudföda fisk. Det äts fisk till frukost lunch och middag, och ändå så tröttnar vi inte på all fisk. Vi tog roddbåten ibland och åkte in i viken för att meta. Andra gånger tog vi motorbåten och åkte långt ut till kolgrundet, det var så vi kallade det. Det stället skrämde mig när jag var liten, vattnet var så djupt där, och alldeles svart när man tittade ned. Mest la vi ut nät precis hemmavid dock, något som jag ofta hjälpte pappa med. Vi la ut näten på kvällen, och sedan tidigt på morgonen åkte vi ut och hämtade upp näten innan fiskmåsarna fick fatt i skörden.

Den här sommaren var det inte bara jag som åkte till Sverige, utan jag hade med mig W, hans mamma och moster. Det var fullt hus med andra ord. Och hur fantastiskt är det inte att äntligen få visa W och familjen i USA vart mina rötter är. Samma kväll som vi kom upp åkte vi och la ut nät och hoppades på storfångst nästa dag.

Det finns inga sena mornar då man är fiskare, och W och jag var uppe tidigt nästa dag för att följa med pappa ut och ta upp näten innan fiskmåsarna fick tag på fisken.

När näten är uppe på torra land så börjar det mer tradiga arbetet. Först så måste man trassla ur fisken ur näten, och efter det blir det till att rensa näten på all sjögräs och annat som fastnat.

Pappa kan förstås göra detta i sömnen. Han är inte bara drift tekniker/elektriker, och fiskare, han är så mycket mer än det. Han traskar lätt ned på stenbryggan med sina träskor och balanserandes får han ut båten på djupare vatten utan större problem, precis lika lätt som han trasslar ur fisken och sedan rensar nätet. Han vet även exakt hur man gör för att få perfekt rökt fisk med enriset som bas. Han har tränat hela sitt liv på det.

Livet på landet går i en lunkade takt, precis så som det ska vara, och kanske är det här jag lärde mig att uppskatta livet. Från och med nu så får ett besök till sommarstugan en permanent plats på bucketlistan för varje år. Om du någonsin undrar hur det är att vara rik så är det precis såhär. En frys full med fisk och bär, och allt annat du kan skörda från naturen.

När jag var yngre så lärde mamma mig hur man rensar och filear fisk, hon var mästare på det och en sommar blev jag också det. Det var länge sedan nu, och jag minns knappt hur man rensar fisk längre. Men ibland när vi köper hel fisk så vet jag exakt hur kniven ska falla ändå, det sitter kanske i ryggmärgen? Min pappa gör rensningen och fileandet nu, han säger att han inte är så bra på det, att mamma minsann var en mästare på det. Ju mer jag tänker på det så förstår jag var min förmåga att ta tillvara på allt och var min vetskap om hur man gör saker från grunden kommer ifrån. Det var här som allt det började.

Den Ultimata Bilresan Del.4

IMG_8383-May 24, 2016.jpg

Moln över Horisonten

DAG 4, 05/24/16: Liard Hotsprings till Saskatoon Island Provincial Park

Regnet hade återigen hunnit ikapp oss, och nu på morgonen var det fortfarande lite regn i luften. Vi befann oss vid Liard Hotsprings och det var nu uppenbart att vi körde söderut, mot civilisationen. Det var ganska otroligt att tänka på hur vi bara för någon dag sedan varit de enda som tältade på den där campingen i Yukon Territory, där livet är “larger than life”. Här, i British Columbia är vägarna breda, precis som i Alberta längre fram, och vägarbetet fortgår precis som det gör runt hela nordamerika under sommaren.

Omringad av Bergen

Eftersom campingen vid Liard Hotsprings var ganska full så körde vi vidare redan tidigt på morgonen, efter att vi fått i oss kaffe förstås. Vi körde söderut, på Alcan, och vi passerade berg efter berg. Ett föremål på horisonten som vi fortfarande inte blivit mättade av, men det skulle också komma. Det är så mycket vildmark här att det antagligen skulle ta en hel, eller iallafall en halv livstid att upptäcka allt. Om du någonsin har letat efter en plats att vila själen på, så har du kommit till rätt ställe här i vildmarken.

Muncho Lake Provincial Park

Efter ungefär en timme så kom vi då fram till vårat frukostställe, MacDonald Campground vid Muncho Lake. Muncho Lake Provincial Park är en av alla dessa små, men även stora, parker runtom i landet. Denna belägen vid bergen förstås. Vi dukade upp på ett picknick bord och medan vi väntade på att vattnet till kaffet skulle bli klart så gick jag och spanade på bergen och molnen vid sjön. Precis då fick jag se en stor regnbåge sträcka sig över sjön, och visst fanns det lite blå himmel där i bakgrunden.

Jag kör inte ofta, men på en sådan här resa så måste man köra. Jag pekade hit och dit och försökte få W att ta alla dessa kort som jag nu missade. Ja, med blandade resultat förstås. Klippiga Bergen breder ut sig i väst, samma bergskedja som ingår i Kordiljärerna som är det bergskedje komplexet som utbreder sig från nordvästra USA (Alaska) genom Kanada, och sedan ned genom USAs västkust. Så storslagna vyer blir man bortskämd med vare sig man vill det eller inte. Även fast vi nu skulle köra längre ifrån dessa klippiga bergen i väster, så kunde vi fortfarande se de på håll medan de försvann bakom oss.

Området söder om Northern Rocky Mountain Provincial Park har större vidöppna områden och färre berg. Vi är fortfarande i vildmarken dock, och då och då körde vi förbi en svartbjörn längsmed vägen, eller rentav korsa vägen. Det är ungefär som älg i Sverige, de finns lite här och där.

Saskatoon Island Provincial Park

Efter 898 km, ja här går det undan, så hade vi till sist hittat den minsta Provincial Park som vi kunde hitta, Saskatoon Island Provincial Park i Alberta. Regnet hade slutat att smattra mot vindrutan när vi väl stannade bilen. Och här skulle vi alltså sova för natten. Men först gick vi för att hämta ved, för att det kändes nästan som ett måste här i Kanada, då vi ändå fick all denna ved gratis. Torr var den också. Vi satt ock lyssnade på fåglarna som precis var i mitten av deras migration norrut, men även andra campare som talade om resan de haft hittintills. Precis som fåglarna, så var även de på väg norrut, mot Alaska, medan jag flyttade söderut mot det kala landskapet som Wisconsin skulle bjuda på. De hade fortfarande hela Yukon framför sig, och alla dessa otroliga upplevelser vi redan fått. På ett sätt kunde jag känna mig lite avundsjuk på resan de gjorde, men vi hade ju också så mycket mer att upleva. Vi var ju knappt halvvägs till Wisconsin. Dessutom hade vi ju både Banff och Jasper national Park framför oss.

Dag 4, Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning i Kanada

  • Bluebell Inn. MP 300 Alaska highway. Fort Nelson, BC, 323 km från Liard Hot springs Provincial Park. Bränsleförbrukning: 24.64 miles/gallon

  • Blueberry Esso. MP 101 Alaska Highway. Wonowon, BC, 296 km från Fort Nelson. Bränsleförbrukning: 26.58 miles/gallon

  • Camping: Saskatoon Island Provincial Park, AB. 278 km från Wonowon.

  • Totalt för hela resan: 2258 km

Algonquin Peak

Äventyrs Tisdag

Åka Norrut

När våra vänner bjöd in oss till deras bröllop i Montreal var vi inte sena med att tacka ja. Det hade förstås varit väldigt annorlunda om vi forfarande bott i Madison. Pengar är alltid ett återkommande problem och att flyga är (oftast) ganska dyrt. Men nu när vi bor i New York City så är Montreal väldigt nära. Nära nog att kunna köra. Vi ville dock inte bara köra norrut till Montreal och sedan hem igen, utan planerade istället en långhelg och en vandring i Adirondacks. När vi körde genom Adirondacks så blev vi bjudna på världens finaste färgshow, rött, oranget och gult blandat med det gröna från barrträden. Vi visste att vi om ett par dagar skulle får vandra mitt i detta färghav.

Heart Lake Campground

Vi hade inte riktigt hunnit göra tillräckligt med undersökning av de olika camping möjligheterna, och inte heller den vandringen som vi hade tänkt att göra. Jag hade hittat vandringen på en hemsida, och vandringen verkade väldigt cool. Det stod även på hemsidan att vandringen var “moderately trafficked”. Här i New York antar jag att det är annorlunda, jämfört med tex Alaska, Montana eller Wisconsin. Det finns helt enkelt mycket fler människor här som vill vandra i bergen. Den närmsta campingen var precis där vandringen började, vilket gjorde det ganska enkelt för oss. Men när vi skulle till att checka in och betala satte jag nästan i halsen. 360 kronor per natt. För det priset kunde man i princip få ett stort rum i Las Vegas (vi betalade ungefär 315 kronor för ett par år sedan) så att betala 360 kronor för att tälta kändes väldigt fel. Men vi visste inte om några andra camping platser i närheten, och eftersom vi precis varit på ett bröllop dagen innan var vi redan ganska trötta. Så vi bet i det sura äpplet och betalade för en natt. Dagen efter betalade vi för ytterligare en natt. Sedan betalade vi ungefär 65 kronor för ved. För vem åker och campar utan ved? Tyvärr upptäckte vi att veden vi köpt inte riktigt var helt torr. Det gjorde förstås inte situationen bättre och mitt humör blev surare. Men i slutändan hade vi ändå en väldigt trevlig kväll i röken från vår lägereld, medan vi tänkte på all den där veden i Kanada som var helt gratis (och torr).

Inte Förberedd?

Vi hade inte riktigt kollat vår kökslåda innan vi åkte och upptäckte att vi saknade några ganska viktiga saker, tex en konservöppnare, främst för att vi till denna resa bland annat hade med oss bönor i konservburk. Vår tändare visade sig sjunga på den sista versen. Inte för att det hade varit sådär jättestort problem, eftersom det fanns en affär på campingen där man kunde köpa tändare. Jag hade sparat viktig information om vår vandring på mobilen, i en app som jag råkade stänga. Och utan mottagning så var det nu omöjligt att få den kartan igen. Inte för att det hade spelat något roll eftersom min mobil dog nästa morgon (eftersom även det batteriet sjunger på den sista versen). Dessutom så vet ju jag att man aldrig ska lita på mobil ute i fält. Nästa dag så gick W och köpte en karta.

Avalanche Lake

På morgonen vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag gick och kollade på den fina soluppgången vid sjön. Hela himlen var rosa och inte någon annan människa syntes till. Ett tunt lager av snö kunde ses på toppen av det närmsta berget, luften var kall men jag har ingen aning om vad temperaturen var. Moln sveptes sakta in över den rosa himlen, och väderprognosen hade ju faktiskt sagt 70% chans för regn. Vi såg ingen vid vandringsledens början, och bara några bilar fanns parkerade där. En stor skillnad från gårdagen. Vi mötte tre andra par människor ute på vandringsleden under de första fem kilometrarna, de var på väg tillbaka till parkeringen. Vandringen startar in en vacker skog klädd i höstfärger, gult, oranget och grönt med lite nyanser av rött inblandat. Leden fortsätter så under några kilometer samtidigt som man långsamt går upp i elevation. Till slut når man Avalanche Lake. Låga moln täckte bergen runt sjön, men det bildade en sådan där vacker slöja över hela landskapet, över träden och den gråa bergväggen. Hela sjön såg helt plötsligt väldigt spöklik ut, men vacker. Vi fortsatte runt sjön, över stenbumlingar, upp och ned för stegar, och spångar över vattnet. Det gick långsamt och vi började bli lite stressade av tiden. Vi hade startat run 9.30 på morgonen och denna vandring skulle vara nästan 20km. Avalanche Lake kom man till efter ungefär 8km, så lite mer än 1/3 av vägen. Klockan var runt 12 på dagen då vi kom fram till andra sidan av sjön.

Upp, Upp, och UpP

Efter Avalanche lake började det att regna lite smått och vi kunde fortfarande inte se någonting (ingen utsikt alltså). Men även regniga dagar som denna kan ju skapa ett fantastiskt landskap. Vi vandrade på en led som var extremt eroderad, den liknade mest en flodbädd, och till och från så undrade jag om det faktiskt inte var så att vi gick i en bäck eftersom det ibland fanns vatten som porlade genom stenarna. Jag funderar fortfarande över det, eller om det helt enkelt är så att leden är så tungt eroderad att den ätit sig ned till stenarna och bergsgrunden på sina ställen. Vandringsleden är svår eftersom man i princip kliver upp och ned på stora stenbumlingar, och det finns inget sätt att komma undan det. Vi korsade bäckar, vandrade uppför vattenfall, hoppade mellan stenar och stenbumlingar, och vandrade genom skogen. Upp, upp och upp, det tog liksom aldrig slut. Jag började bli trött och undrade hur länge vi skulle fortsätta upp. Hur långt kan det va? Nu hade klockan börjat närma sig två på eftermiddagen och vi började verkligen känna stressen. Vi passerade en skylt som varnade för att fortsätta upp utan ordentlig utrustning. Jag funderade för mig själv, vad är ordentlig utrustning egentligen. Men vi hade ordentlig utrustning. Jag hade ju själv burit ryggsäcken halvvägs, ryggsäcken med dunjackor, pannlampor, extra strumpor, smörgåsar, kakor och chips och förbandsväska. Vi hade snabbt kommit underfund med att enbart ta med en ryggsäck var ett misstag, många bäckar små blir ju faktiskt rätt så tungt på ryggen. Det hade varit bättre om vi fördelat tyngden mellan oss.

Algonquin Peak

Till sist kom vi till en skylt som sa att vi nu närmade oss ett alpint och arktiskt område och att ekosystemet här är väldigt ömtåligt. En varning om att hålla sig till vandringsleden över bergsgrunden för att skydda alla växter. Jag kunde se hönsbär (inte direkt samma som vi har i Sverige, men nära besläktad) och skvattram, det fick mig att le för det påminde mig om både Alaska och Sverige. Vi fortsatte fortfarande upp och upp, det var bara barrträd runtom oss nu, och de blev kortare och kortare ju högre upp vi kom. Ända tills vi till slut kom upp ut ur skogen och ut på tundran. Vi var på toppen. Här var det blåsigt, väldigt blåsigt. Vi kunde inte se någonting, allt var vitt, och man kunde knappt se var leden gick nu. På marken fanns det samlingar av snö och vinden slog i våra jackor, regn blandat med blötsnö. Vår kroppstemperatur sjönk på en gång då vi kom upp och vi började snabbt röra oss fram, och jag kunde inte sluta tänka på varningsskylten om ordentlig utrustning. Jag var trött och började tänka att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. W gick snabbt, nästan sprang och det enda jag kunde tänka på var att inte tappa honom med blicken. Jag var så trött. Helt plötsligt tog W av till vänster.

- Vad gör du? sa jag
- Det där är metallplattan i berggrunden som markerar att vi är på högsta punkten.

Jag kände att jag inte kunde bry mig mer, men gick ändå upp dit och stod där några mikrosekunder, till och med log. Sedan fortsatte vi, snabbt. Nu började vi äntligen gå nedåt men vinden som vi haft från sidan piskade oss nu i ansiktet istället. Bergsgrunden var inte så lätt att gå på nu eftersom ett tunt lager av is bildats på denna sidan av berget, och vi hasade oss ned på rumpan stora delar av vägen. Till slut började jag se träd igen, träd som blev större och större medan vi fortsatte nedåt. Vi kom fram till en skylt som visade Wright peak, 0.7km. Det är tydligen ytterligare en bergstopp du kan bestiga om du vill. Vi vill inte göra det, vi ville nog aldrig mer bestiga en bergstopp just i den stunden. Vi var äntligen i lä och kunde äta vår lunch. Smörgåsar, chips och kakor.

W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta.

Ned, Ned och Ned

Vi åt snabbt, för nu var vi riktigt kalla. Vi började gå igen, nedåt. Det var lite svårare här för is hade formats på vissa ställen. Vi korsade bäckar, och gick genom skogen som på denna sida bestod mer av björk. Vi stötte på de enda andra människorna på hela denna vandring (förutom de som vi mötte på morgonen som var klara med deras vandring). De var faktiskt våra tältgrannar. De hade försökt sig på Wright peak men hade aldrig kommit till toppen för att det var alldeles för blåsigt. W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta. Vi hade fått upp farten (och värmen) nu och passerade dom snabbt. I sex timmar hade vi vandrat nu och vi var så trötta, jag hade redan fått träningsvärk i mina lår. Vi hade börjat prata om at ta en varm dusch när vi kom tillbaka. Det enda positiva med campingen, den hade dusch och varmvatten. När vi kom till skylten som visade 1.5km var jag så glad, äntligen!

Och Så Kom Regnet

När vi kom tillbaka till campingen var klockan redan fem på kvällen. Vi tog en dusch och efter den så började det regna riktigt ordentligt. Vi satt bak i bilen och drack varsin öl. Vi väntade på att regnet kanske skulle avta. Efter en stund sa jag att det är nog bäst att vi börjar laga mat nu, för jag tror inte det här kommer avta. Det gjorde det inte heller. Vi åt tortellini med tomatsås och det var den bästa måltiden jag haft på länge, fast egentligen inte men det var så det kändes just då. Vi gick och la oss tidigt den kvällen eftersom vi båda var väldigt trötta. Vi vill komma tillbaka och bestiga det där berget igen, men även få de där 360 graders vyerna uppe på toppen. På vägen tillbaka kollade jag upp berget lite mer och fick reda på att det var det näst högsta berget i staten New York, 1560 meter över havet. Vi hade vandrat drygt 20 km och ungefär 1200m höjdskillnad totalt (upp och nedför berget). Vi var ganska trötta men var överens om att det var en av de bästa vandringarna vi gjort, plus att vi typ var de enda ute på leden var helt ofattbart. När vi lämnade campingen kunde man verkligen se skillnaden i landskapet, vinden hade blåst ned en stor del av alla vackra höstlöv. Vi har redan börjat planera nästa års höstresa till Adirondacks.