Fredags Tillbakablick

Mount Prindle - Juli 2010

Analogin mellan Hotell Betyg och Vandrings Betyg

Det tar nästan två timmar att ta sig med bil från Fairbanks till Mount Prindle Campground och parkering. De flesta vandringarna runtomkring Fairbanks tar dig på en bilresa på minst en timme. Denna sommaren åkte jag iväg på den här vandringen med några andra vänner från universitetet. Vi ville alla utforska allt som Alaska hade att ge. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg, och kom fram till parkeringen tidigt. Mount Prindle tar minst två dagar om man vill gå i en lugn takt, har man bråttom kan man starta tidigt på morgonen och vara tillbaka senare på kvällen. Stora delar av vandringsleden är blöt så vi bestämde oss för att gå i sandalerna.

Det är 31 km totalt att ta sig ut till Mount Prindle från parkeringen och tillbaka igen, men även 2600 m i total höjdskillnad, upp och sedan ned. Själva vandringsleden är graderad som svår. Jag hade en klättrar kompis som sa att klättrings gradering är nästan som hotell betyg, och jag undrar om vandrings gradering kan ha en liknande jämförelse. Jag menar förstås inte att denna vandring var enkel på något sätt, men jag tror ibland att många kanske inte tar sig ut på en vandring om det står att den är svår. Som alltid så gäller det att vara beredd på allt, på det sättet så har man gjort sig förberedd på det värsta. I bergen kan vädret snabbt ändra sig, och denna leden inkluderar även att korsa en å, som när det har regnat kan ha väldigt högt flöde, så pass att man inte kan ta sig över på ett säkert sätt. Här är man även i björnlandet så det är ytterligare en del man bör tänka på. Det är ungefär 10 km att ta sig till det stället där vi tältade. Det finns ett vattendrag i närheten och man får en panorama vy av bergen och klippformationerna som liknar höga torn.

Tälta

Vi kom fram ganska tidigt och satte upp tältet. Man får inte tälta vart som helst, så det är alltid bra att kolla på BLMs hemsida om vart man får och inte får tälta. Eftersom vi kommit fram så pass tidigt så lagade vi lunch och sedan gick vi upp bergen och klättrade på dessa tornliknande bergsformationer. Senare på kvällen åt vi middag, och hade både godis och s’mores till efterrätt tillsammans med varm choklad.

Jag kommer inte ihåg om det var någon vacker solnedgång, och minns heller inte soluppgången. Jag var ju inte sådär jätteinsatt i fotograferande då på den tiden, så kanske helt enkelt missade den. Det är en balansgång det där med fotandet, att inte fota för mycket men ändå tillräckligt. Det är ju viktigare att faktiskt leva i nuet, och ta in alla intrycken så man inte missar dom genom att konstant ta kort. Jag brukar alltid ha problem med att hitta den där perfekta balansen.

Snöfår och den Ständiga Frågan: att Erövra eller att inte Erövra?

Nästa dag så vaknade jag av ett tuggande, någonting smaskade på något precis utanför tältet. Jag kikade ut genom myggnätet som fanns precis vid mitt huvud och såg ett snöfår. Det var inte bara ett utan flera stycken. De verkade inte alltför rädda för oss, men höll sig på avstånd hädanefter. Jag tror vi såg uppemot 20 eller så längre bort längsmed bergssidan.

Dagens mål var att erövra berget, och ta oss till toppen. Eller? Njae, vi var ju sex personer, och medan de tre andra satte av i väldig takt så tog jag och de två andra det lite långsammare. Vi kände inte att vi var tvungna att ta oss ända till toppen, utan klättrade hellre omkring på dessa klippformationer och njöt av utsikten vi hade. Och vilken utsikt sen. Det där med att erövra eller inte är ju något som man ibland har delade åsikter om. Jag känner att det är vägen till målet som räknas, än själva målet. Även fast jag ofta kan känna en stark vilja att erövra också. Dessa klippformationer man får se på nära håll uppe på berget ser ut som de är tagna från Mordor, eller det är iallafall hur jag känner.

Mordors Näste, Periglaciala-Glaciala Landformationer, och Jordflytning, eller ska vi säga Geomorfologiska Landformationer?

Detta område har en bred variation av olika geomorfologiska processer som styrs av ett kallare klimat, något som är lite ovanligt i detta området. Stora delar av inre Alaska var inte istäckt under den senaste istiden, men området runtomkring Mount Prindle hade en hel del isolerade glaciärer. Man kan se moräner och åsar när man ser sig omkring, och så har vi dessa tornliknande klippformationer som breder ut sig längsmed berget. Tittar man mot bergen runtomkring kan man se dessa halvmåne formade jordfytningar, även kallat flytvalkar, som sakta tar sig ned mot dalgången. De är skapta av permafrosten som sakta tinar och sedan fryser till igen, och så fortsätter processen år in och år ut.

Vi klättrade omkring här i flera timmar, tog kort, kollade på utsikten och så. Alla bilder på mig här nedan är tagna av min kompis Amy. Själva vandringen upp på berget är inte alls så jobbig om man tältar här ute, det ända som gör det svårt är väl kanske de ständigt växlande vädret. Vi hade ju mulet och regnigt i början, men sedan sprack molnen upp och vi fick se lite blå himmel iallafall.