Posts filed under Ute I Vildmarken

Du Kommer Att Förblöda Innan Vi Hinner Tillbaka

Fredags Tillbakablick

Fältarbete i Nome, Alaska

Juli 2018

Jag hade ju turen att hjälpa till med lite fältarbete i Alaska förra sommaren, och vilket kaos det var dagarna som ledde upp till avresan. Vi hade you packat alla våra ägodelar, eller njae det mesta, i en liten container som senare skickades till New York (eller New Jersey för att vara exakt). Vi städade lägenheten från topp till tå medan jag lyssnade på lite olika sommarpratare på radion. Det var ju inte så att det var väldigt skitigt, men jag är ju så att jag vill städa ordentligt, speciellt då det var våra vänner som skulle flytta in. Vi hade ju den stora turen att flytta in i lägenheten på Manhattan under en av de varmaste dagarna på hela sommaren i staden. Jag tror temperaturen nådde 40C, perfa för mig som tycker att 20 grader är varmt liksom. Först tog det ett tag att hitta parkering, och sedan fick vi bära alla saker runt kvarteret för att komma till lägenheten. Efter flera timmar med bärande och sedan en tur till affären för proviant, öl och mat, så satte vi oss äntligen ned på soffan när kvällen nalkades. Då såg jag en mus i lägenheten. Två dagar senare så spanade jag på glaciärer och berg igen, från flygplanet på väg till Alaska och Nome. Där var temperaturen runt 10 grader. Vi fick ändå ungefär 21 grader några dagar senare, och det är precis i toppen av min komfortzon då det gäller temperaturer.

Somrarna i Alaska är nästan som en saga. Det där oändliga ljuset som alltid håller en vaken längre än man bör, men som sedan omvandlas till en oändlig energi morgonen efter och sedan så fortsätter cirkeln om och om igen. Det tog ungefär en timme eller så att ta sig ut till fältarbetet varje morgon, ja och sedan tillbaka in till Nome igen. Då man kör mot fältarbete så kör man på en väg som så småningom slutar mitt ute i ingenstans. Det finns inget vägnät som fortsätter till resten av alla vägar i Alaska. Det enda sättet att ta sig till Nome är att flyga, eller komma med båt. På vintern skidar folk, åker hundspann, går, springer eller åker snöskoter för att ta sig till staden, ja utöver att flyga då. Det känns alltid så konstigt att tänka sig en plats som man bara kan åka till med flyg, en plats som befinner sig ute i vildmarken. Det är ännu viktigare att tänka på säkerheten då man befinner så långt ut med noll mobiltäckning. Om du gör dig illa här, bryter ett ben, eller skär dig själv så är du trubbel. Nästan alla jag känner bär på en fickkniv av något slag, det är ju bra att ha för alla möjliga olika anledningar. Men det är samtidigt viktigt att tänka på vad för underlag du använder kniven på. För det är ju så att vi som människor är vana vid att lägga saker i knäet för att fixa det, och slinter man med en kniv där och skär sig själv i låret kan man förblöda innan man hinner tillbaka till civilisationen. Det är ju även en av anledningarna till varför det är så viktigt och bra att ha någon slags säkerhetsutbildning i backfickan. Jag har aldrig tagit en officiell säkerhets utbildning, men har tagit lite korta kurser här och där om olika lösningar och hjälpmedel man kan använda sig av om olyckan är framme ute i fält. Men de små kurserna är ju långt ifrån den stora kunskapen man får med sig av att ta NOLS kurser såsom Wilderness First Responder. Har du tagit någon säkerhets kurs som är fokuserat på äventyr ute i vildmarken? Jag ska försöka att ta den kursen nästa gång jag får ett tillfälle.

En Historia om Skogsbränder och Spökstockar - Fältarbete i Yellowstone del 3

Of all the paths you take in life, make sure a few of them are dirt
— John Muir

Äventyrs Tisdag

Drömmarnas Sommar

Sommaren 2017 hände många fantastiska saker. Jag åkte till Yellowstone and Montana, inte bara en gång, utan två gånger. Jag fick åka till Puerto Rico för att hjälp till med fältarbete och spenderade nästan två veckor i regnskogen. Jag åkte på roadtrip från Madison genom Nationalparken Badlands, Beartooth Highway, och till slut genom Yellowstone för att komma till Bozeman. Vi gifte oss, ja det var väl mer av ett firande eftersom vi redan var gifta, utanför Butte en varm eftermiddag. Efter det åkte vi och campade med några vänner innan vi åkte tillbaka mot Wisconsin. Väl där väntade ytterligare ett bröllop, den här gången på ett sommar läger. Men när jag pratar om fältarbete, vad är det vi egentligen gör? Om du har läst min blogg sedan tiden i Alaska så vet du att jag brukade springa omkring i skogen där, och studerade klimatförändringar, skogsbränder och vattenkemi. W studerar ju också skogsbränder så vi har spenderat mycket tid till att hjälpa varandra under åren. Så, 2017 spenderade jag min semester genom att åka till Jackson, Wyoming för att spendera ett par veckor där med W och hans handledares grupp.

Starten på en ny Era

Året 1988 startade en av de största bränderna i västra USA någonsin i nationalparken Yellowstone, och många undrade nog om hela parken skulle brinna upp. 35% av parken hade brunnit när elden till slut ebbade ut. Den skogsbranden var starten på en ny era, den stora brand eran i väst. En av de många frågor som ställs om skogsbränder i nordvästra USA, inte bara i Klippiga Bergen och Yellowstone, men även i Alaska är: Vad kommer att hända när skogsbränderna härjar så frekvent på ett ställe att det inte finns tillräckligt med tid för träden och skogen att återhämta sig? Det gamla normala är att skogarna och träden i Yellowstone och klippiga bergen är anpassade till att brinna vart 100-300e år. Det området vi arbetade i när vi var i Yellowstone brann då 1988, och sedan igen 2016.

IMG_9810-May 30, 2016.jpg

Jag har sett många brandhärjade områden i Alaska tidigare, men ingenting liknade det jag såg i Yellowstone den sommaren. Allt var i princip borta. Allt var svart. Vi kunde däremot redan se lite växter här och där som tog sig upp genom den svarta jorden och askan. Vi räknade fröplantor, stockar och spökstockar. Spökstockar är som en ljusare linje man ser på marken, det indikerar att en stock en gång låg där, men allt som finns kvar är ett ljust märke i marken. De stockarna var säkerligen träd som föll under skogsbranden som härjade 1988.

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska är väldigt olika. Bränderna i Yellowstone är oftast kronbränder, medan bränderna i Alaska oftast är markbränder. I Alaska har barrskogen ett tjockt mosslager som även isolerar permafrosten därunder, och det är det mosslagret som skogsbränderna främst tar sig fram genom, det är också därför man kan mäta hur intensiv branden har varit genom att se de olika mönstren i mosslagret. Ofta finns en stor del av mosslagret kvar, även om det är väldigt heterogent. En sak som skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska har gemensamt är att när det brinner, då brinner det, och bränderna kan sprida sig oerhört snabbt om de perfekta villkoren uppstår.

Brandrök i fält och efterdyningarna av en skogsbrand i alaska:

Marken var helt bar då vi kom fram till Maple Fire i nationalparken Yellowstone. Temperaturen var uppemot 32 grader och den svarta jorden gjorde inte värmen bättre. Vi använde måttband och kompass riktningar för att sätta upp provtagnings rutor. Majoriteten av fältarbetet här gick ut på att räkna hur många fröplantor vi kunde se i den svarta jorden, och vi kunde faktiskt se ganska många. Vi tog även noteringar om spökstockar, trädstumpar och döda träd som fortfarande stod upp. Detta arbetet är ibland ganska jobbigt, det är varmt, du är på knäna stor del av tiden och stirrar ned i en svart mark. Du är även uppe relativt högt i elevation så uttorkning är bra mycket lättare här, man bränner sig lätt i solen också och har man otur är myggen ute. Man måste även vandra ganska långt ibland, med tung utrustning och ha tillräckligt med vatten med sig.

Maple Fire i Cougar Meadow:

Många trädarter är ju evolutionärt anpassade till att regenerera efter en skogsbrand, de bildar serotina kottar som behöver värme för att öppna upp sig och släppa ut fröna. Men för att regenerera behövs energi och tid till att utveckla fröna och kottarna. Fröna måste även ha turen på sin sida att faktiskt börja gro i marken senare. Alla som någon gång har planterat frön vet att ibland så gror dom, och ibland inte. Det är därför frågan om regenerationen är så viktigt, hur framgångsrik kommer barrträden i Klippiga Bergen och Alaska att vara om skogsbränderna härjar allt oftare? Ett annat problem är det lokala klimatet. Kommer det bli torrare eller blötare, och hur varmt kommer det bli? De är alla viktiga faktorer som spelar in i hur skogarna kommer att se ut i framtiden.

Glömda Minnen

Fredags Tillbakablick

Mount Prindle - Juli 2010

Analogin mellan Hotell Betyg och Vandrings Betyg

Det tar nästan två timmar att ta sig med bil från Fairbanks till Mount Prindle Campground och parkering. De flesta vandringarna runtomkring Fairbanks tar dig på en bilresa på minst en timme. Denna sommaren åkte jag iväg på den här vandringen med några andra vänner från universitetet. Vi ville alla utforska allt som Alaska hade att ge. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg, och kom fram till parkeringen tidigt. Mount Prindle tar minst två dagar om man vill gå i en lugn takt, har man bråttom kan man starta tidigt på morgonen och vara tillbaka senare på kvällen. Stora delar av vandringsleden är blöt så vi bestämde oss för att gå i sandalerna.

IMG_2664-July 24, 2010.jpg

Det är 31 km totalt att ta sig ut till Mount Prindle från parkeringen och tillbaka igen, men även 2600 m i total höjdskillnad, upp och sedan ned. Själva vandringsleden är graderad som svår. Jag hade en klättrar kompis som sa att klättrings gradering är nästan som hotell betyg, och jag undrar om vandrings gradering kan ha en liknande jämförelse. Jag menar förstås inte att denna vandring var enkel på något sätt, men jag tror ibland att många kanske inte tar sig ut på en vandring om det står att den är svår. Som alltid så gäller det att vara beredd på allt, på det sättet så har man gjort sig förberedd på det värsta. I bergen kan vädret snabbt ändra sig, och denna leden inkluderar även att korsa en å, som när det har regnat kan ha väldigt högt flöde, så pass att man inte kan ta sig över på ett säkert sätt. Här är man även i björnlandet så det är ytterligare en del man bör tänka på. Det är ungefär 10 km att ta sig till det stället där vi tältade. Det finns ett vattendrag i närheten och man får en panorama vy av bergen och klippformationerna som liknar höga torn.

IMG_2834-July 24, 2010.jpg

Tälta

Vi kom fram ganska tidigt och satte upp tältet. Man får inte tälta vart som helst, så det är alltid bra att kolla på BLMs hemsida om vart man får och inte får tälta. Eftersom vi kommit fram så pass tidigt så lagade vi lunch och sedan gick vi upp bergen och klättrade på dessa tornliknande bergsformationer. Senare på kvällen åt vi middag, och hade både godis och s’mores till efterrätt tillsammans med varm choklad.

Jag kommer inte ihåg om det var någon vacker solnedgång, och minns heller inte soluppgången. Jag var ju inte sådär jätteinsatt i fotograferande då på den tiden, så kanske helt enkelt missade den. Det är en balansgång det där med fotandet, att inte fota för mycket men ändå tillräckligt. Det är ju viktigare att faktiskt leva i nuet, och ta in alla intrycken så man inte missar dom genom att konstant ta kort. Jag brukar alltid ha problem med att hitta den där perfekta balansen.

Snöfår och den Ständiga Frågan: att Erövra eller att inte Erövra?

Nästa dag så vaknade jag av ett tuggande, någonting smaskade på något precis utanför tältet. Jag kikade ut genom myggnätet som fanns precis vid mitt huvud och såg ett snöfår. Det var inte bara ett utan flera stycken. De verkade inte alltför rädda för oss, men höll sig på avstånd hädanefter. Jag tror vi såg uppemot 20 eller så längre bort längsmed bergssidan.

Dagens mål var att erövra berget, och ta oss till toppen. Eller? Njae, vi var ju sex personer, och medan de tre andra satte av i väldig takt så tog jag och de två andra det lite långsammare. Vi kände inte att vi var tvungna att ta oss ända till toppen, utan klättrade hellre omkring på dessa klippformationer och njöt av utsikten vi hade. Och vilken utsikt sen. Det där med att erövra eller inte är ju något som man ibland har delade åsikter om. Jag känner att det är vägen till målet som räknas, än själva målet. Även fast jag ofta kan känna en stark vilja att erövra också. Dessa klippformationer man får se på nära håll uppe på berget ser ut som de är tagna från Mordor, eller det är iallafall hur jag känner.

IMG_2989-July 25, 2010.jpg

Mordors Näste, Periglaciala-Glaciala Landformationer, och Jordflytning, eller ska vi säga Geomorfologiska Landformationer?

Detta område har en bred variation av olika geomorfologiska processer som styrs av ett kallare klimat, något som är lite ovanligt i detta området. Stora delar av inre Alaska var inte istäckt under den senaste istiden, men området runtomkring Mount Prindle hade en hel del isolerade glaciärer. Man kan se moräner och åsar när man ser sig omkring, och så har vi dessa tornliknande klippformationer som breder ut sig längsmed berget. Tittar man mot bergen runtomkring kan man se dessa halvmåne formade jordfytningar, även kallat flytvalkar, som sakta tar sig ned mot dalgången. De är skapta av permafrosten som sakta tinar och sedan fryser till igen, och så fortsätter processen år in och år ut.

Vi klättrade omkring här i flera timmar, tog kort, kollade på utsikten och så. Alla bilder på mig här nedan är tagna av min kompis Amy. Själva vandringen upp på berget är inte alls så jobbig om man tältar här ute, det ända som gör det svårt är väl kanske de ständigt växlande vädret. Vi hade ju mulet och regnigt i början, men sedan sprack molnen upp och vi fick se lite blå himmel iallafall.

Har du gjort några häftiga vandringar som du sent kommer glömma?