Äventyrs Tisdag
Franconia Ridge
Förra året tog vi oss äntligen till en ny stor vandring här på östkusten. Året innan hade vi satsat på en vandring i Adirondacks, och nu så var vi äntligen på väg igen. Denna gången tog vi oss till Woodstock New Hampshire och hade tagit sikte på att vandra Franconia Ridge.
Vita bergen, fast i New Hampshire
Franconia Ridge är en bergskedja som tillhör de Vita Bergen (White Mountains). Inte helt överraskande så finns det således flera White Mountains i USA, inte bara de som jag var van vid i Alaska. Vandringen är oerhört populär och det blev vi varse om när vi anlände lite innan 9 på morgonen och ingen parkeringsplats fanns kvar. W fick helt enkelt släppa av mig och åka och parkera på en annan plats, för att sedan ta en buss tillbaka till mig och början av vandringen.
Vandra medurs
I vanlig ordning hade vi valt ut vandringen baserat på vyer, och även läst en och annan review, som man gör antar jag. Det jag hade läst rekomenderade att man tog vandringen medurs, och det visade sig att alla andra körde moturs av någon outgrundlig anledning. Men i slutet av vandringen mötte vi en kvinna som bestämt sa att - jaa har ni inte läst den här vandringsboken?? En bok jag inte minns namnet på och en bok vi aldrig hört talats om. Men vi tyckte ändå att den vägen vi tog funkade bäst, det är brantast uppför och därför lite lättare på nedvägen. Gillar man att gå brant nedför kan man ju då kanske ta vandringen moturs. Så om någon någonsin får för sig att göra Franconia Ridge så kan jag iallafall rekomendera att göra den medurs. Vandringen i sig är graderad som svår och de sägs att bara väldigt vana vandrade bör ta sig an denna vandring på 14.5 km och ca 1,176 meters stigning. Du får inte bara en toppbestigning under bältet utan sammanlagt tre. Två av topparna är över 1,450 meter och den tredje ligger på ca 1,600 meters höjd. Franconia ridge tillhör Appalaichan Trail, och det är även därför den är väldigt traffikerad.
15 September 2019
Vi började vandringen som väldigt fort blev brant, och precis som vandringen i Adirondacks så var det stora stenbumlingar man fick klättra uppför. Det är tydligen så det är här på östkusten. Geologin är helt enkelt lite annorlundare än den vi är vana vid. I vanlig ordning blev det inte så mycket fotande med dslr kameran eftersom vandringen i sig var väldigt krävande. Iallafall nu när vi gick uppför. Det är ca 4.3km uppför tills man kommer till en fjällstuga där man kan övernatta och även få ett mål mat. Det är även många som enbart tar sig upp till fjällstugan och då är ju den branta vägen den närmaste också.
Mount Lafayette
Härifrån tog vi sikte på första toppen, Mount Lafayette som även är den högsta toppen på den här vandringen (1603m). Ifrån fjällstugan är det bara 1.8km till toppen, men det är även ca 300 meter i höjdskillnad. Härifrån kan man se hela bergskedjan och vi fick ett fantastiskt väder som bjöd på helt makalösa vyer. Det var nästintill molnfritt men väldigt blåsigt. Eftersom vi gick medurs, och alla andra moturs så fick vi mycket möten. Men å andra sidan så behövde man inte gå om folk eller ha folk i hälarna hela tiden så det i sig var völdigt skönt. Det är förstås ändå ganska tydligt att många bara bryr sig om sig själva. Nästintill ingen gick av stigen för oss, så det blev som en vana för oss att ta ett steg åt sidan för att släppa förbi andra. Nästan ingen sa heller tack, något som vi alltid gör och som jag tycker har med vett och etikett att göra. Men det är kanske en annan historia.
Väl uppe på bergskammen så känner man väl kanske inte egetligen av någon stor sensation när man bestiger berg efter berg. Vi är ju redan uppe så attsäga, och hade ju redan fått den högsta toppbestigningen under bältet. Men vi fortsatte framåt ändå. Här uppe på bergskammen hade man panoramavyer över hela New Hampshire kändes det som. Och mycket folk. Tror aldrig jag sett så mycket på folk på en vandring förut. Även fast min kamera kanske inte riktigt lyckades fånga denna densitet jag pratar om.
Alla vill ta selfies förstås :)
Det är ett konstant vandrande, upp och ned. Och vetskapen om att då man gått uppför även kommer få gå nedför är väl kanske en av de största anledningarna till att man fortsätter som i trans, framåt uppför, nedåt. Och så om igen. Men vem lurar man egentligen med det, det är ju utsikten vi kommit för. Och som vanligt är det den man minns mest, och mjölksyran i låren ligger långt bak i minnena. Man får ännu mera adrenalin när man vänder sig om och kan se hur långt man egentligen kommit, istället för att stirra blint på hur långt kvar det nog är.
Till slut hade även vi bestigit den sista av de tre topparna och nu började den långa vandringen hem. Ja, eller ned iallafall. Det är så blåsigt längsmed bergskammen att t.o.m träden har stannat i växten. När man är så här högt uppe är området klassat som alpint, och det är väldigt ömtåligt. Precis som vandringen uppe på Algonquin Peak så måste man vara försöktig med var man sätter fötterna, och försöka hålla sig så mycket som möjligt till vandringsleden
Vi gick och gick och gick. Och gick. Tills vi kom tillbaka in i skogen, bort från bergskammen, där träden kan växa sig högre. På den här sidan var det vattenfall efter vattenfall. Och precis som då vi besteg Algonquin Peak så var vandringsleden upplagd genom och kors och tvärs över vattenfall. Det är väl ganska besynnerligt ändå tycker jag, att stigen går på det här sättet, det känns som att man går i en bäck utan vatten. Men det är kanske så det blir då man försöker lägga en vandringsled på ett ställe där geologin är så karaktäristisk? När vi besteg Algonquin Peak och vi för första gången vandrade så här så kändes det som att vi förstörde marken, eller ja, bidrog till att förstöra. Men det kanske helt enkelt är så här det är här på östkusten.
Som vanligt så känns det i bena nu efter ett par timmar. Och då blir det kanske rent automatiskt så att man tycker att det tar en väldig tid att ta sig ned? Jag tyckte vi vandrade och vandrade i all evighet iallafall. Snart skulle det bli mörkt, och halvvägs ned mötte vi två personer som kom vandrandes i flip flops, eller den ena var helt sonika barfota för att hans flip flops hade gått sönder. Ibland undrar man hur folk tänker egentligen. Inte bara på grund av valet av skodon, men även det faktumet att det snart skulle bli mörkt. Men vi traskade vidare, nedåt, ner ner och ner nu. Eftersom vi gick medurs så gjorde vi ju den högsta bestigningen först, på bara några km, så det är völ kanske inte så konstigt att det kändes som en evighet att gå ned. Som tur var så hade vi ju alla dessa vattenfall att stirra oss blinda på.
Det tog oss 5-6 timmar att sluföra vandringen, så inte fullt så lång tid som Algonquin Peak. Men oj vad vi var trötta efter denna vandring. Det tär definitift på krafterna att göra vandringar som denna. Vi hade väldigt fint väder som gjorde vandringen väldigt behaglig, jämfört med just Algonquin Peak som vi gjorde i regn och rusk.
