Vi hade precis lyckats få en av de sista tältplatserna utanför Gardiner och gick och la oss under stjärnklar himmel i klippiga bergen. Nästa morgon vaknade jag av att något stod och tuggade utanför tältet, inte första gången jag gör det. Några vapitihjortar stod precis utanför tältet. Jag har genom åren sedan dess lärt mig att många vapitihjortar samlas just här uppe både på sommaren och vintern. Annars var det tyst, tyst och stilla. Det var fest sent in på kvällen för många andra omkring vårt tält, men vi hade storslagna planer så gick och la oss tidigt. Morgondiset låg som en hinna över bergen och det var sådär lagom kallt där och då. W gjorde frukost och jag packade ihop. Vi hade en lång dag framför oss, men först skulle vi åka och hänga på låset för att boka en camping plats. Vi hade några på lager eftersom det är first come first serve för att boka dessa.
Innan denna vandring hade jag bara sett Yellowstone på vintern, och det är ju som natt och dag men ändå ganska likt om man jämför de två. Det var ju Maj och här uppe på högre mark så kan det kyla till lite på natten så här tidigt, medan dagen kan bjuda på många och fler plusgrader än en tjej från gamla svedala är van vid, eller iallafall var van vid. Skillnaden i temperatur skapar det där fina morgondiset, som man kan se hemma i Sverige också förstås, men inget slår väl ett morgondis i Yellowstone?
Vi hade haft några olika vandringar som vi varit intresserade av sedan tidigare, men med stor snömängd plus en väldigt sen vår så insåg vi att den vi varit mest intresserad av skulle vara omöjlig på grund av en bäckkorsning. Vi beslutade oss därför att att vandra in i Lamar Valley. Den där stora slätten du säkert har sett vinterbilder från om du läst tidigare inlägg. Det är här man kan se vargar på vintern, och bison förstås. Vargar är mindre vanligt på sommaren, svårt att se dom också när marken inte är vit utan grön. På sommaren kan man förstås även se en mängd bison…och det skulle vi bli varse om minsann.
Ofta när vi gör dessa längre vandringar så blir det helt enkelt så att jag inte tar några bilder under själva vandringen. W vill mest komma fram och vara säker på att vi hinner med all vandring innan kvällen, för man vet aldrig vad som kan hända. Och visst förstår jag det, men ibland önskar jag att det fanns mer tid till att ta bilder också. Just den här gången tog jag ett par bilder innan den stora bison incidenten..
W är uppvuxen i Montana och vi båda hade bott i Alaska ett par år redan när vi gjorde denna vandringen. I skogarna i Montana och Alaska är man uppväxt med att föra väsen av sig, för meddela björn att man är i området. Så vi gjorde som vi alltid gjort och följde stigen in i Lamar Valley. Så där gick vi och klappade händerna och pratade högljutt tills vi rundade en liten kulle och stötte på en väldigt stor bison som låg och sov. Den frustade högt och vände snabbt huvudet mot oss innan den började att resa på sig. Vi backade tillbaka och försökte ta en annan väg men helt plötsligt var det som vi hade lyckats ta oss in mitt i en stor hjord av bison. Nu hade vi kommit väldigt nära, för nära, en hel drös av bison. Jag minns det som att vi var alldeles för nära, men jag minns inte hur nära. Det enda jag minns är att jag blundade och önskade att jag kunde stoppa ned huvudet i marken. Nu är jag ju ingen struts så vi fick helt enkelt sakta men säkert manövrera mellan bison i ett par skräckinjagande minuter. Bison är relativt “dumma” om man får använda det uttrycket, men de är även väldigt tunga, så den kombinationen gör dom rentutav helt livsfarliga. Något vi snabbt lärde oss på denna vandring var att bison hatar när man pratar högljutt och klappar med händerna.
Efter den händelsen så var vi lite uppskakade men fortsatte med rask takt framåt. Vi stötte på några andra vandrare och utbytte några ord. De hade campat på samma plats vi skulle campa. De hade, precis som de innan dom, fått besök av en stor grizzly sådär på kvällen. Eller besök och besök, en björn hade iallafall gått förbi på sluttningen inte långt ifrån campingplatsen på en väldigt bestämd tid. Runt 5 tror jag att det var.
Vi traskade på och spanade på kartan igen, både den i pappersform och den på GPSen…och så insåg vi att vi gått förbi campingplatsen. Vi fattade inte hur det hade funkat. Vi gick tillbaka, samtidigt som vi försökte förstå hur vi lyckats vandra så långt redan. Till sist spanade vi på GPSen och papperskartan igen, och insåg att det var en gammal campingplats som var inlagrad på GPSen. Och nu fick vi alltså gå samma väg igen, för tredje gången. Vi blev även varse om att bison hänger i skogen också, inte bara på stora slätter, så det blev till att vara fokuserad på det med resten av vägen. Vi vandrade över stock och sten, och på vissa delar var det som att parera över plockepinn. Men det gick bra det med. Till sist så kom vi iallafall fram.
““Inte mer än några minuter senare viskar W
-Där är den, där är björnen. “”
Nu satt vi där i godan ro och slappade efter det skräckinjagande mötet med bison hjorden tidigare, och de skrämmande mötet med bison i skogen. Vi spanade in mot bergen och vi satt nu med Lamar River till höger om oss och branta sluttningar på vardera sida om oss. Man kunde höra vårfloden som forsade i bakgrunden. Klockan började närma sig 5 och vi spanade uppemot de båda sluttningarna. Jag sa att det hade kanske varit skönt att veta på vilken sluttning de tidigare camparna såg björnen, den på andra sidan forsen eller den på vår sida? Inte mer än några minuter senare viskar W -Där är den, där är björnen.
Jag praktiskt taget flög upp med handen på björnsprayen och mer eller mindre skrek som en galen kvinna i viskande ton VART VART?? Men så såg jag att björnen faktiskt var en väldigt bra bit ifrån, ganska så säkert avstånd. Men det var definitivt på vår sida av forsen. Den lunkade sakta på framåt och försvann sedan ur sikte över en kulle. Det syntes att den var på ett mission så att säga. Björnen var inte det minsta intresserad av oss, vilket var tur.
Men nu var det nog ändå dags för lite mat. Jag stod för elden och W stod för matlagandet. Om det är en bra sak jag lärt mig under alla år av studier i Alaska så är det att hitta små vatten källor med iskallt friskt och rent vatten. Och här var vi ju precis vid en slutning så jag hittade gnaska snabbt vatten till oss och matlagningen. Efter maten satt vi och tog in dessa vyer av skog och berg, innan vi till sist gjorde oss i ordning för att hänga upp maten. Då kom vi på att repet vi skulle ta med oss låg kvar i bilen. När man gör backcountry camping i Yellowstone (och många andra nationalparker här i USA, speciellt i klippiga bergen) måste man hänga upp maten. Man tager vad man haver och vi tog en istället en tältlina, och det funkade relativt bra. Denna kvällen gjorde vi det säkra före det osäkra. Vi bytte om till sovkläder och la alla kläder vi hade haft på oss då vi lagat mat i plastpåsar och sedan satte vi plastpåsar över ryggsäckarna också. Tältet satte vi upp en bit därifrån. Vi hade ju trots allt sett en björn redan.
Innan vi visste ordet av var solnedgången här och vi gick och la oss. Men vilken natt. Tror aldrig jag sovit så lite som jag gjorde den gången. Det knakade och lät, och det var svårt att urskilja vad som var forsen, träd som föll och eventuellt en stor bison som kom gåendes eller ännu värre, en björn. En gång under natten vaknade jag till av världens brak, jag höll andan och försökte lyssna mer. Jag viskade till W, hörde du det där. Han var också klarvaken och livrädd. W trodde att björnen fått tag på vår mat och det var den som ramlat ned, jag var bergsäker på att det var en stor bison som klev omkring bland alla stockar och snart skulle trampa över vårt tält. Så fortsatte hela natten. Ända tills vi vaknade av en vapitihjort, en hane, som stod och skrek tillsammans med några honor. Efter en väl behövande stor kopp kaffe och väldigt god frukost var vi redo att vandra tillbaka.
Sedan så packade vi ihop och började vandringen tillbaka. Vi båda kände oss lie stressade över början på vandringen och Lamar Valley. Vi mötte några vandrare som var på väg till vår campingplats. Vi pratade lite, berättade om björnen som kommer varje kväll runt 5. Sedan frågade vi hur bison situation var. De svarade att den var hemsk. Många bison i området där vi hade råkat illa ut. Så, vi började vandra uppåt när vi kom dit, upp upp och upp. Genom buskstäppen som rev upp våra ben, eftersom vi hade shorts på oss. Upp, upp och upp. Och väl däruppe spanade vi nedåt. Ingen bison så långt ögat kunde nå.
Vill du läsa mer om Nationalparken Yellowstone? Klicka på länken nedan.
Vid de varma källorna överlever viss flora och fauna som frodas av de mikrohabitaten som de får av den varma och våta luften, medan andra växter frodas på annat håll, ända upp till de högre höjderna där den alpina floran och faunan dominerar. Regionen som en del av parken tillhör kallas även för Klippiga Bergen, och fortsätter söderut mot Colorado, men även norrut och in i Kanada. Parken är en av de äldsta i USA, och blev den första nationalparken i USA redan 1872.
