Vi har väl egentligen aldrig varit storstadsmänniskor, och det kanske märks? Men när så möjligheten kom att få bo mitt i NYC och uppleva det där som alla pratar om så tackade vi inte nej till det. Även fast det knöt sig i magen den där regniga eftermiddagen då vi satt på bussen i Madison, WI, med våra vänner och pratade om vår flytt till storstaden där och då. Och det där som knöt sig i magen blev ju faktiskt bra det med. I början var det pengar som var det stora problemet. När man betalar nästan 30,000 SEK i månaden för en lägenhet så blir det kanske lätt så om bara en person har jobb. Men så fick jag ju lite små napp här och där och sedan fick jag ju till slut ett fulltidsjobb som passade mig. Så efter ett år så blev allt lättare och knuten var som bortblåst. Nu var det teater och underhållning på alla möjliga sätt som blev vår vardag. Men så kom då vintern och sedan Januari, som började så bra i Sverige, andra gången inom ett år. Kan säga att jag återvänt till Sverige mindre än 10 gånger på 10 år så detta var stort!!. Men redan då pratade vi om COVID19, på en middag med alla mina närmsta vänner, redan där och då i Sverige.
Sedan kom till sist viruset även till denna sidan av Atlanten, och den kom med kraft. Att bo i NYC där och då var som att kliva in i en mörk kista som man kunde glänta locket på då och då. Ingen fick gå till jobbet, och affärerna satte upp restriktioner. Just då hade vi inte varit och storhandlat på ett tag vilket irriterade mig. För om man någonsin skulle ha en stor ansamling torrvaror så var det väl nu? Men allt gick bra men det ändå. Sirenerna bytte av varandra om och vartannat, och ett tag så undrade man om hela staden skulle kollapsa, eller iallafall sjukvården. Och det gjorde den nästan. Vi promenerade till Randall Island och möttes av kyllastbilar, det kom att användas som extra bårhus för sjukhusen då det blivit fullt överallt. Det var mentalt väldigt påfrestande att se, det var så svart på vitt att vi inte hann med här i stan. Men mitt i allt så sa guvernören att vi nog allt skulle börja använda munskydd, facemask som det heter här på denna sidan. Så det införskaffades, även fast det skulle ta ett tag innan det kom. Så vi fick improvisera tills dess.
Det ekade tomt på gator och torg, och folk var mest folkskygga, och vi lika så. Mat inhandlades varannan vecka och vi tog en långpromenad i veckan. Efter att tag började vi även med lite längre cykel exkursioner. Sedan övergick vi till att beställa en hel del mat från nätet, och finöl från bryggerier, och ostron. För lite roligt måste man ju ha, även fast det är en pandemi runtomkring oss. Jag började baka surdegsbröd (precis som så många andra) och W höll sig till pasta av alla de slag.
Men veckor och tid hade vi. För nu har det gått 4 månader sedan allt det här startade. Vi visste redan då, i Januari att en flytt skulle hända till jul. W hade fått ett jobberbjudande som vi absolut inte ville tacka nej till. Och vi hade storslagna planer på att göra både det ena och det andra, gå till restauranger och barer, museer och gallerier, Broadway shower osv. Men nu när allt stängts ner och det nya normala inte alls kommer att vara som det gamla normala så vad är det för mening med att vara kvar? Så där i April så började väl paniken visa sig och nu var vi intresserade av att iallafall kanske få flytta lite tidigare. Så vi skickade iväg ett email, ringde och pratade och bestämde oss till sist att flytta ska vi göra så snart vi kan. Och så blev det. Nu blev det istället lite lättare att ta sig igenom de kommande månaderna. Och det blev mer cyklande, och långa promenader. Vi skaffade till och med kolonilott där i början av Juni! Men det blev ändå tid till funderande, helt konstigt egentligen att vi nu genomlever en pandemi. Och visst var det som svårast där i Maj tror jag. Då kändes det som vi var på botten, rent mentalt. Det känns kanske extra då man ser, läser allt som händer/hände i Sverige. Det river och irriterar i ögat att det är så olika, att folk har så olik uppfattning. Inte alla förstås, men många verkar inte ta det på allvar. Inte bara i Sverige förstås, vi bor ju i USA så det är kanske som att kasta glas i stenhus. Och mitt i allt detta så kom även en andra stor händelse, BLM rörelsen som utveckaldes så snabbt och kanske med hjälp av pandemin. Det står helt klart iallafall att tiden i USA och NYC kommer att bli omnämnd i historieböcker i framtiden.
Den 1a Augusti flyttade vi till Hudson Valley, där den närmsta Hamlet (liten by, för här jämfört med by är Hamlet väldigt litet..) har 190 invånare. Oklart om vi är inkluderade i det invånarantalet eller inte. Närmsta byn har ca 1500 invånare. Här har vi skog och åkrar runtomkring oss, och på ett sätt påminner det omgivningarna vi hade i Alaska, fast här är det kanske ännu glesare mellan husen. Men jag kan gå ut genom dörren och in i naturen. En morgon såg jag hur ljuset ändrade sig utanför fönstret och i princip sprang ut och in i dimman för att kunna fånga det. Jag gick visslandes runt en krök, för här finns det svartbjörnar, men det enda djuret som jag gjorde mig hörd för var ett rådjur. Men det var så magiskt att se rådjuret sådär tidigt på morgonen och med solen på väg upp och morgondiset i bakgrunden. Det var då jag visste att vi hittat hem, igen. Den sista bilden nedan är tagen från vår balkongterrass.
