“När allt det här är över
När allt det här är slut
När spänningarna släpper
Och vi kan andas ut
När världen börjar snurra
Och vardan är tillbaks
Jag hoppas vi är kvar då
När allt det här är klart”
Onsdagstankar på en Torsdag
7 Maj 2020
Vi står lutade med huvudena mot rutan som vetter ut mot gatan. Samma gata som brukade ha trafikstockning varje eftermiddag och ett ständigt tutande. Nu är det glesare mellan bussarna, och bilarna. Det är inte bara glesare mellan bussarna utan även sirenerna har börjat att tystna, men det känns mer som ett dåligt omen. Det blir sådana där fettfläckar efter pannan på den rena glasrutan jag tvättade häromdagen. Det är happy hour och det här är hur vi spenderar den. Det har blivit så nu, för det finns oftast inget annat att se fram emot än att varva ned framför fönstret. Det har till och med blivit en återkommande mening, vill du komma och stå och kolla ut genom fönstret med mig? Det är här vi står nu och pratar om dagen som varit, vad vi gjort under dagen och det vi läst, om vi läst, av nyheterna. Men även nyheterna har blivit en pers, för vem vill egentligen lyssna på hur hela Amerikatt bryts ned bit för bit. Allt som finns kvar ska smulas sönder och samman minsann. Det är så det känns iallafall.
Dagarna flyter på, långsammare än långsamt men ändå på något sätt går allt så fort. Det är redan Maj och hela April spenderades innanför denna bur. Ja, kanske inte hela tiden men det har mest blivit så. Vi bor i ett område som är lite “rough around the edges” och det känns när man är ute att det är en annorlunda stämning. Jag känner mig som jag gjorde då vi precis flyttat hit. Jag har egentligen ingenting att klaga på för jag har ett jobb (och det är nog där skon klämmer), ett jobb som betalar mig för att jobba hemifrån. Det är nog sämre med det bland alla andra häromkring. Och om vi trodde att folk hade det svårt innan pandemin så kan man ju bara försöka att föreställa sig hur allt är nu.
Häromdagen spenderade jag mer än en timme för att beställa munskydd. Ja, alltså inte en sådan där N95 eller någon annan av det slaget. De är reserverade för sjukhus och vårdarbetare och de som jobbar på utsatta arbeten. Gick man in på Amazon när allt började så fanns ingenting, absolut ingenting, eller jo det fanns men det stod att man inte fick köpa det. Det gällde handsprit, rengöringsmedel osv. Allt det var reserverat för de som verkligen borde ha det. Och vi hade redan sådant, ja allt förutom munskydd förstås. Och nu var det ju det som jag spanade efter häromdagen, fast version light. Den som är gjord av de som försöker ha kvar sina små butiker som redan syr väskor och kläder. Det är inte meningen att de ska skydda mig helt och hållet från detta virus, men att jag ska kunna skydda andra om jag mot förmodan har det. Tänk att man ens kan säga det nu. Att man spenderade mer än en timme till att beställa ansiktsmasker/munskydd.
Det är torsdag, och på torsdagar äts det ärtsoppa på andra sidan Atlanten och så även här idag. Med pannkaka. Det har blivit mycket tankar på svenskar och Sverige på sistone. Förra sommaren var vi ju dit, första sommaren på drygt 10 år och det känns en större dragningskraft nu på något sätt, men ändå inte. jag har ingen större längtan att bo i Sverige, utan det är det här som är mitt hem nu. Men det är Lars Winnerbäck, Miriam Bryant, Mando Diao, Kristoffer Kabell, Laleh och Anna Stadling som ekar i huvudet.
