Posts filed under Fredags Tillbakablick

Glömda Minnen

Fredags Tillbakablick

Mount Prindle - Juli 2010

Analogin mellan Hotell Betyg och Vandrings Betyg

Det tar nästan två timmar att ta sig med bil från Fairbanks till Mount Prindle Campground och parkering. De flesta vandringarna runtomkring Fairbanks tar dig på en bilresa på minst en timme. Denna sommaren åkte jag iväg på den här vandringen med några andra vänner från universitetet. Vi ville alla utforska allt som Alaska hade att ge. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg, och kom fram till parkeringen tidigt. Mount Prindle tar minst två dagar om man vill gå i en lugn takt, har man bråttom kan man starta tidigt på morgonen och vara tillbaka senare på kvällen. Stora delar av vandringsleden är blöt så vi bestämde oss för att gå i sandalerna.

IMG_2664-July 24, 2010.jpg

Det är 31 km totalt att ta sig ut till Mount Prindle från parkeringen och tillbaka igen, men även 2600 m i total höjdskillnad, upp och sedan ned. Själva vandringsleden är graderad som svår. Jag hade en klättrar kompis som sa att klättrings gradering är nästan som hotell betyg, och jag undrar om vandrings gradering kan ha en liknande jämförelse. Jag menar förstås inte att denna vandring var enkel på något sätt, men jag tror ibland att många kanske inte tar sig ut på en vandring om det står att den är svår. Som alltid så gäller det att vara beredd på allt, på det sättet så har man gjort sig förberedd på det värsta. I bergen kan vädret snabbt ändra sig, och denna leden inkluderar även att korsa en å, som när det har regnat kan ha väldigt högt flöde, så pass att man inte kan ta sig över på ett säkert sätt. Här är man även i björnlandet så det är ytterligare en del man bör tänka på. Det är ungefär 10 km att ta sig till det stället där vi tältade. Det finns ett vattendrag i närheten och man får en panorama vy av bergen och klippformationerna som liknar höga torn.

IMG_2834-July 24, 2010.jpg

Tälta

Vi kom fram ganska tidigt och satte upp tältet. Man får inte tälta vart som helst, så det är alltid bra att kolla på BLMs hemsida om vart man får och inte får tälta. Eftersom vi kommit fram så pass tidigt så lagade vi lunch och sedan gick vi upp bergen och klättrade på dessa tornliknande bergsformationer. Senare på kvällen åt vi middag, och hade både godis och s’mores till efterrätt tillsammans med varm choklad.

Jag kommer inte ihåg om det var någon vacker solnedgång, och minns heller inte soluppgången. Jag var ju inte sådär jätteinsatt i fotograferande då på den tiden, så kanske helt enkelt missade den. Det är en balansgång det där med fotandet, att inte fota för mycket men ändå tillräckligt. Det är ju viktigare att faktiskt leva i nuet, och ta in alla intrycken så man inte missar dom genom att konstant ta kort. Jag brukar alltid ha problem med att hitta den där perfekta balansen.

Snöfår och den Ständiga Frågan: att Erövra eller att inte Erövra?

Nästa dag så vaknade jag av ett tuggande, någonting smaskade på något precis utanför tältet. Jag kikade ut genom myggnätet som fanns precis vid mitt huvud och såg ett snöfår. Det var inte bara ett utan flera stycken. De verkade inte alltför rädda för oss, men höll sig på avstånd hädanefter. Jag tror vi såg uppemot 20 eller så längre bort längsmed bergssidan.

Dagens mål var att erövra berget, och ta oss till toppen. Eller? Njae, vi var ju sex personer, och medan de tre andra satte av i väldig takt så tog jag och de två andra det lite långsammare. Vi kände inte att vi var tvungna att ta oss ända till toppen, utan klättrade hellre omkring på dessa klippformationer och njöt av utsikten vi hade. Och vilken utsikt sen. Det där med att erövra eller inte är ju något som man ibland har delade åsikter om. Jag känner att det är vägen till målet som räknas, än själva målet. Även fast jag ofta kan känna en stark vilja att erövra också. Dessa klippformationer man får se på nära håll uppe på berget ser ut som de är tagna från Mordor, eller det är iallafall hur jag känner.

IMG_2989-July 25, 2010.jpg

Mordors Näste, Periglaciala-Glaciala Landformationer, och Jordflytning, eller ska vi säga Geomorfologiska Landformationer?

Detta område har en bred variation av olika geomorfologiska processer som styrs av ett kallare klimat, något som är lite ovanligt i detta området. Stora delar av inre Alaska var inte istäckt under den senaste istiden, men området runtomkring Mount Prindle hade en hel del isolerade glaciärer. Man kan se moräner och åsar när man ser sig omkring, och så har vi dessa tornliknande klippformationer som breder ut sig längsmed berget. Tittar man mot bergen runtomkring kan man se dessa halvmåne formade jordfytningar, även kallat flytvalkar, som sakta tar sig ned mot dalgången. De är skapta av permafrosten som sakta tinar och sedan fryser till igen, och så fortsätter processen år in och år ut.

Vi klättrade omkring här i flera timmar, tog kort, kollade på utsikten och så. Alla bilder på mig här nedan är tagna av min kompis Amy. Själva vandringen upp på berget är inte alls så jobbig om man tältar här ute, det ända som gör det svårt är väl kanske de ständigt växlande vädret. Vi hade ju mulet och regnigt i början, men sedan sprack molnen upp och vi fick se lite blå himmel iallafall.

Har du gjort några häftiga vandringar som du sent kommer glömma?

Ögonblick från Förr

IMG_9986-September 05, 2011.jpg

Fredags Tillbakablick

Drömmar om Alaska

Alla foton jag tagit under hela mitt liv ligger på två stycken externa hårddiskar. Jag backar nuförtiden upp båda två till en online portal. För att även om jag sa att alla mina bilder ligger på dessa två hårddiskar, så har jag förlorat en hel del bilder genom åren. Jag tar fler bilder än jag har tid att gå igenom, och visa för alla mina vänner och min familj. Jag hinner liksom aldrig ikapp. Precis innan jag åkte upp till Toolik sommaren 2010 köpte jag en ny kamera, en Canon Rebel XS. Den har varit min trogna kamrat sedan dess, även fast jag fortfarande drömmer om en ny bättre kamera. En vacker dag kanske jag kan investera i en ny. Jag öppnar Lightroom lite då och då och går tillbaka till början, den där sommaren 2010 då jag köpte min Canon. Många av de bilderna har legat på hårddiskarna sedan dess. Bilder som jag helt glömt bort. Jag dammar sakta av bild för bild, och sedan glömmer jag av det i ett par veckor, ibland månader. Och varje gång jag återkommer till Lightroom hittar jag nya bilder. Sommaren 2010 var en av de bästa i mitt liv. Jag åkte på min första helikopter tur, gick på min första glaciär, vandrade in i bergen i Alaska för första gången, blev förälskad i berg, jag såg vad som blivit kvar efter skogsbränder för första gången, jag började klättra för första gången till och med isklättring då de lägre temperaturerna sakta kom, och jag fick så många nya vänner som precis som jag blivit helt upp över öronen förälskade i Alaska och vildmarken där. Sommaren efter den blev jag förälskad i Denali, förälskad i W, och sedan gick det bara som på räls. Mer isklättring, mer klättring, mer skidåkning, mer kanot och kayak resor och listan kan fortsätta i all evighet.

Minnen

I Lightroom kan man ju skapa collections med sina favorit bilder. Där har jag ungefär 3500 favoritbilder, och den listan växer långsamt för varje gång jag öppnar programmet. Igår kikade jag igenom mina favoriter igen och blev överväldigad av allt jag fått se, allt vi fått uppleva tillsammans. Vi har varit till platser jag bara kunde ha drömt om förr i tiden, om ens det. Det är inte bara bilder från Alaska förstås, utan andra ställen över hela USA, och till och med Kanada. Nedanför är några av mina favoriter från Alaska och andra ställen jag besökt sedan 2010.

Den Vackraste Bilvägen i Amerika

Foto taget av min pappa

Foto taget av min pappa

Fredags Tillbakablick

Beartooth Pass och Beartooth Highway

Jag hade aldrig hört talas om Beartooth Highway innan sommaren 2017. Men den sommaren hade jag även jobbat lite kort i Yellowstone med W’s fältarbetsgrupp, och då de körde tillbaka från Yellowstone till Madison så körde de just den vägen. Alla berättade senare hur fantastisk den vägen var, så när jag planerade resan till Montana inför vår bröllopsceremoni var det ingen snack om saken att jag och pappa skulle ta just den vägen.

Berg precis överallt

Bergspasset Beartooth är precis vad det låter som. En passage genom två bergsbranter. Först så åker du in i bergen, sedan upp och över bergen innan du så småningom kommer ned på andra sidan och fortsätter köra genom bergen. Själva vägen du kör på har blivit kallad en av USA’s vackraste bilvägar, 10 mil av sicksack vägar som tar dig upp och nedför bergsmassivet. Det finns ju en hel del liknande vägar, men om du gillar berg, alpina sjöar och att campa så är det här en väg för dig. Om du är intresserad av att vandra så är detta även fantastisk plats att göra det på. De flesta bilder från körsträckan nedan är tagna av min pappa, eftersom jag körde hela vägen fick han stå för fotograferandet. Jag däremot fick många kort vid den sjö vi så småningom campade vid. De flesta campingar på Beartooth Platån är så kallade “first come first serve” och kostar mellan 10-15$. “First come first serve” innebär helt enkelt att det inte går att boka någon plats här, utan det är i princip först till kvarn som gäller. Beartooth Highway går genom Shoshone National Forest, en av många National Forests i både Wyoming och Montana. Precis som många andra National Forests i USA så kan man utnyttja något som heter "dispersed camping” vilket innebär att man i praktiken får campa vart som helst helt gratis (finns förstås många restriktioner som man alltid böra läsa på för respektive National Forest, för olika National Forest har olika regler då det kommer till dispersed camping), men man blir då utan rinnande vatten, toalett osv. De tar förstås inte kort på de flesta camping platser, utan man bör ha exakta kontanter så man kan betala eftersom det heller inte går att få växel. När du kommer till en camping så kör du först runt för att hitta en plats, sedan parkerar du bilen och går tillbaka till betalstationen där du betalar genom att skriva ned information om din bil och vilken plats du valt. Sedan river du av en del av informationsdelen som hängs på camping platsen och den andra delen plus pengar stoppas ned i ett kuvert och sedan ned i en postlåda. Oftast så finns det en campingvärd på plats, de brukar bo i någon stor husbil i närheten av betalstationen. Det är de som har ansvar för campingen, de städar, kollar så att alla har betalat och svarar på frågor förstås.

På toppen av Världen

Beartooth Highway är ju bara dryga 10 mil och vägen till den, från campingplatsen som för övrigt även var gratis i nationalparken Badlands där vi campat natten in, var väldigt kort. Jag hade valt ut ett par campingplatser i närheten av “top of the world”. Jag körde in på vägen mot den första campingen på min lista (Island Lake campground) och vi lyckades få den näst sista camping platsen. Island Lake campground tillhör Shoshone National Forest och ligger ca 2,900 möh, den högsta delen av Beartooth highway ligger på 3,300 möh. Först satte vi upp våra tält, och sedan visade jag pappa hur man använder björnsprayen. Även fast vi var relativt högt upp i elevation så finns det en och annan björn i krokarna.

Att Campa i Björnlandet

När man campar i björnlandet finns det förstås väldigt mycket man bör tänka på. Och vi har även lärt oss att olika områden ibland har olika “regler” eller “råd”. Runt östkusten och midwest har de endast svartbjörn som hänger, men västerut är det både brunbjörn och svartbjörn. I Alaska tex så är synen på svartbjörn väldigt olik synen på svartbjörn i midwest. I Alaska ser vi svartbjörnen som en väldigt farlig björn som har för vana att följa efter en och studera en under väldigt lång tid innan den bestämmer sig för vad den vill, medan i midwest så är svartbjörnen väldigt skygg. En sak som stämmer överens med alla björnar dock är att de har ett väldigt bra luktsinne. Alltid när du campar i björnlandet så måste du förvara din mat i ett så kallat “bear proof locker”. Alla campingplatser i björnlandet jag har varit i runtom Yellowstone har permanenta björnsäkra skåp på varje campingplats. På de flesta ställen så räknas även din bil som bear proof locker. Men så är inte fallet på en del ställen i tex Colorado, där björnen lärt sig att öppna dörrar och krossa fönster in i bilar med mat i dom. På vissa campingar i norra Wisconsin och Minnesota så rekommenderade de även att täcka ens kylbox med handduk eller filt, eftersom björnar lärt sig att förknippa kylboxar med mat, och kan således krossa glaset till bilen om de ser en. När jag först började tälta i Alaska så brukade jag alltid ha en kniv i tältet i närheten av huvudet. Som en backup plan om man behövde skära sig ut ut tältet vid en björnattack eller liknande. Det var många som rekommenderade just detta, och det är ju klart att detta typ aldrig händer, men OM det händer så är man förberedd. Men efter att par år så glömde jag helt enkelt bort det, och blev kanske lite slarvig. För ett par somrar sedan så dödades två personer under loppet av en vecka, av två olika björnar inte långt ifrån varandra (ingen av dom medan de tältade dock). Då började jag tänka på det här med kniven igen, och att även bära med sig en kniv som självförsvar ifall att. Så jag tvingade W att köpa en jaktkniv i förebyggande syfte för hans fältarbete den sommaren. W och jag har campat ganska mycket nu i björnlandet, vi spenderade ungefär en vecka i Yukon och British Columbia i Kanada då jag flyttade från Fairbanks till Madison. Nuförtiden så har vi ett ganska bra system, även fast det systemet fallerar när vi inte har campat på ett tag.

Sedan satt vi och Filosoferade om den Vackra plats

Efter middagen tog vi en promenad ned mot sjön. Medan himlen färgades rosa så satt vi där och kollade på solen som sakta letade sig nedåt bakom bergen. Egentligen så är det helt sjukt vad vackert det var nu när jag ser bilderna igen. Hur enkelt det är att åka till denna plats om man nu ändå är i Montana eller Wyoming. Det finns så många andra ställen precis som denna förstås, och det får mig bara att få mersmak.

Brandrök

Precis som i Alaska, så härjar bränder på sommaren både i Montana och Wyoming, och denna sommaren var inget undantag. Nästa morgon vaknade vi tidigt och kunde känna brandlukten sticka i näsan. En hinna av brandrök kunde ses på horisonten, precis som vi sett senare fick se på vår bröllopsdag, och röken färgade solen helt röd såhär på morgonen. Efter en snabb frukost och kaffe så startade vi vår resa ut från Beartooth Pass och in genom nationalparken Yellowstone. Beartooth Highway var relativ tom, förutom en och annan motorcykel vilket förvånade mig, men så var det även väldigt tidigt på morgonen. Det brukar vara många motorcyklar och även cyklar på vägen, och själva vägen är relativt smal med många svängar, därför är det viktigt att hela tiden vara på sin vakt. Både för motorcyklarna och cyklarna, men även djurlivet. Själva hastighetsgränsen på denna väg är även väldigt låg, på grund av just detta. Vi tog det långsamt och spanade både på bergen och alla smådjur vi fick se längsmed vägen.

Vilken är den vackraste motorväg du har kört på?