NOME
Härifrån kan man nästan se Ryssland
Fredags Tillbakablick
Sibiriens Sibirien
Sommaren som var (2018) fick jag möjligheten att åka tillbaka till Alaska för att hjälpa till med fältarbete, denna gången Nome. Egentligen är det helt otroligt vilka möjligheter man kan få om man har erfarenhet av fältarbete på mer avskilda platser, men även ett öga för den arktiska och boreal floran och faunan. Jag har ju redan skrivit ett inlägg om Nome, men främst den amerikanska självständighetsdagen, nationaldagen helt enkelt. Nome är ett ganska speciellt ställe, det är en liten by på 4000 människor. Det är bara drygt 260 km till Ryssland, och det är nog så nära jag någonsin varit till det landet. Staden Nome kom till under gulrushen, då “the Three Lucky Swedes” hittade guld i Anvil Creek strax utanför Nome. Alaska blev en väldigt populär destination under guldrushen då ryktet om nya guldfyndigheter spred sig. Alaska har dock inte alltid tillhört USA utan det som utgör Alaska idag köptes av USA från Ryssland den 30e Mars 1867. Cirka 7.2 miljoner gick köpet på. Om man jämför med all utvinning som sedan gjorts i Alaska, men även all natur som finns där, så är 7.2 miljoner nästan ett ohederligt kap. Om du har besökt andra små byar längsmed kusten av Alaska så har du kanske sett att det finns mycket Rysk-Ortodoxa influenser fortfarande. Dessa små byar formades långt innan USA köpte Alaska. Vissa har till och med kallat alla dessa små byar längsmed kusten för Sibiriens Sibirien, eftersom det var så avlägset från all annan civilisation. Men historien om Alaska och de som bodde/bor där går längre bak i tiden än så, men det är en annan historia.
“The trail enters a cul-de-sac, climbing higher and higher. The valley seems to end; a precipitous wall of gray rock, reaching into the sky, seems to head off farther progress, seaming its jagged contour against the sky — a great barrier, uncompromising, forbidding — the Chilkoot Pass” - Tappan Adney”
Guldrushen, och Anvils (Nomes) födelse
Guldrushen i Klondike startade 1896 då man fann oändliga fyndigheter av guld i det avlägsna Yukon Territory. Yukon territory är än idag extremt avlägset och har ett oerhört litet invånarantal, det har jag skrivit om tidigare. Ett av de mest kända korten som togs under guldrushen är på män som är på väg för att finna lyckan i guld, och de går på Chilkoot Trail som går genom Chilkoot Pass, ett bergspass där man bland annat kan återfinna “the Golden Stairs” eller “Peterson” lederna. Det är helt otroligt att de var kapabla till att vandra genom dessa bergspass på en sådan avlägsen plats i temperaturer som gick ned mot -40C, och fortfarande överleva (det var ju dock väldigt många som satte livet till då de sökte efter guldet). Precis som allt här i livet så sinade dock dessa fyndigheter till slut, men innan en guldrush tagit slut startades snabbt en ny. 1898 fann Jafet Lindberg, Erik Lindblom and John Brynteson guld i Anvil Creek. De försökte hålla fyndet hemligt så länge som möjligt, men snart så hade det lilla samhället däromkring växt till fler än 10,000 invånare och guldrushen var nu ett faktum. Samhället härjades av både bränder och bittra stormar, och den byn som finns där idag är långt ifrån vad som en gång fanns där. Eftersom staden byggdes vid Anvil Creek så ansågs det enda rätta att namnge staden till Anvil City. Detta ändrades dock snabbt eftersom namnet Nome hade givits till floden som rann bredvid och även till udden som samhället låg vid. Dessutom så fanns det ett annat litet samhälle längre söderut, i Yukon-Koyukuk området som redan hette Anvik, så postkontoret ansåg att det nog var bäst att hålla sig till Nome, så inga missförstånd skulle uppstå. Namnet Nome sägs komma från ett ärligt misstag, en officerare som landmärkt udden med ett frågetecken och name “?Name” som senare tolkades som C.Nome (som i Cape Nome) av en annan kartritare. Det finns dock två andra historier om hur namnet Nome kom till. En av de mest uppenbara är att det faktiskt finns ett Nome i Norge, inte långt ifrån där Jafet växte upp. En tredje version är att på Inupiaq så betyder “naami” where at?
The Ice Curtain
Utanför Seward Peninsula (som inte ska blandas ihop med Seward som ligger i Kenai Peninsula) ligger två öar, lilla Diomede och stora Diomede. Det ligger så nära varandra, endast 3.2 km skiljer dom åt, men de är på samma gång så långt ifrån varandra de kan komma. Stora Diomede ligger i en helt annan tidszon, 21 timmar före för att vara exakt, och ön tillhör Ryssland. Lilla Diomede tillhör USA. Förr i tiden kunde de som bodde på de två öarna åka fram och tillbaka precis som de ville. Det innebar även att invånarna på de två olika öarna var nära släkt med varandra. De är så nära varandra men på samma gång så långt ifrån varandra, det är som en tjock isig mur mellan dom nu. Under Sovjetunions tid (1948) blev invånarna på stora Diomede tvingade att flytta till Rysslans fastland, och denna sommaren (2018) var faktiskt första gången några av familjerna från de två olika öarna fick se varandra igen. Det var förstås inte bara mellan dessa öar som den amerikanska ursprungsbefolkningen reste fram och tillbaka, utan även från Nome och till andra öar, på samma sätt som på andra ställen runtom Alaska. Men i och med den skärpta gränsövergången så hindrades många från att få komma “hem”.
Front Street
Stadskärnan i Nome är Front Street, som ligger precis vid havet. Här kan du hitta salonger och en hel del olika alkoholbutiker. Om du vill äta vietnamesiskt, koreanskt, kinesiskt eller japanskt mat så har du hamnat rätt. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför det är ett sådant inflytande med asiatisk mat här. Många av restaurangerna serverar även olika menyer, så du kan gå in i en resturang, som liknar en amerikansk diner och sedan bli serverad pho, bibimbap, pizza, hamburgare eller rentav sushi. Front Street är inte en lång gata och om du zoomar in staden på google maps så kan du se hur liten staden Nome faktiskt är. Det är ju trots allt endast 4000 människor som bor här. Går man ut från front street så hittar man lite olika större matbutiker, och man kan i princip hitta vad som helst här (bilbatterier, atvs, snöskotrar, kylväskor, öl etc.) men det kommer med ett pris. Det finns en anledning till att det blev kaos då Sams Club (ett varuhus med storvolyms förpackningar av matvaror, men även billiga märkeskläder, köksassistenter mm.) stängdes ned i Alaska. Många av de som bor i de olika småbyarna runtom Alaska är beroende av storvaruhus som säljer hyllmat i stora kvantiteter, eftersom priset på mat ofta är 2 till 4 gånger (eller mer) i byarna. Den staden som finns här nu, är förstås inte samma stad som under guldrushen låg här. Bränder och stormar har format om staden, men uppläget i det stora hela är nog väldigt likt.
The Last Frontier - Olja, Berg och Frihet?
Precis som många andra små byar och även städer i Alaska så värms husen med oftast med olja (om man nu inte har en vedspis) genom typ ett värmeaggregat som går på olja, därav den stora cylindriska tanken utanför många stugor och hus man ser i Alaska. Den stora trumman kan hålla en hel vinters värme, ja beroende på hur välisolerad huset eller stugan är. Jag har kompisar som i Fairbanks bott i stugor som läckt värme så in i norden, ibland har man även kunna se strimmor av ljus sippra in mellan väggarna och då vet man att det kanske inte är sådär jätteväl isolerat. Nome är så pass litet att så fort man lämnar “front street” och havet med Ryssland i horisonten så vänder man sig mot bergen och myskoxarna. Det finns en anledning till att Alaska kallas för “The Last Frontier”. Om man vill ha frihet, ensamhet och testa sina överlevnadskunskaper så kan man flytta till Alaska, till en stuga i skogen eller i bergen. Men att bo så är inte för det kräsna, vintrarna är brutala med dess kyla och mörker. Även fast de där sommarnätterna håller i sig nästan i all evighet (som det känns då), och hösten som visar de där fantastiskt härliga färgerna, och vintern med den eviga skidåkningen under norrskenets ljus, så kommer till slut våren och då knackar döden på dörren. Det finns en anledning till att självmordsbenägenheten i Alaska är en av de högsta i USA, precis efter Montana och Wyoming, speciellt i de små byarna och med ursprungsbefolkningen, det tillsammans med våld i hemmet. Även fast mörkret i sig inte har kopplats till självmord (det finns ingen trend över året för när självmordsbenägenheten är som störst), så hjälper det iallafall inte mot självmord. Livet i Alaska är hårt, för alla. Jag skulle ljuga om jag sa att jag själv aldrig haft det svårt eller varit deprimerad i Alaska. Genom åren jag bodde i Alaska så fick jag oftare än vad man vill email ifrån universitetet att en student begått självmord. Senast i somras fick jag reda på att en väldigt omtyckt tjej med många gemensamma vänner och familj i Fairbanks försvunnit, man hittade henne några dagar senare med ett gevär, hon hade begått självmord. I höstas läste jag i tidningen om en man som levt i Fairbanks, han hade precis som många andra dragit sig tillbaka till sin stuga i skogen, inte långt ifrån där jag bodde. De hittade honom i höstas, eftersom huset skulle säljas pga obetalada räkningar…Han hade begått självmord, för flera år sedan.
Om du eller någon du känner behöver hjälp med självmordstankar, tveka inte utan kontakta:
Ring 112 för omedelbar hjälp
1177 - Vårdguiden
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning.
På telefonnummer 1177 får du ett snabbt svar om vart du ska vända dig inom vården.
Telefon: 1177
Webb: 1177.se
suicidezero.se
Mind - självmordslinjen
Alla dagar kl 06-24. Telefon: 90101
Minds Chatt, Webb: mind.se
Alaska och dess Skönhet
Även fast Alaska har en sådan mörk sida, så är hon otroligt vacker. Jag tror det är det som får folk att fastna för Alaska. Det är som om man blir trollbunden, trollbunden av all dess skönhet som finns från de hängande glaciärerna längsmed vattnet i söder, till de djupa barrskogarna norrut, och sedan bergen i Alaska Range och Brooks Range, till den arktiska tundran norrut och till väster. Som Sibiriens Sibirien, det är här det vilda landet finns. Det var ganska surrealistiskt att köra in mot bergen varje dag i nästan två veckor. Att ha det som kontor på jobbet, även fast det bara var för två veckor, så är det fortfarande som balsam för själen. När vi flög in till Anchorage och sedan Nome fattade jag att jag verkligen glömt hur vackert Alaska är, jag borde veta det, jag bodde ju där i så många år. Men inga bilder kan visa hur vackert ett ställe verkligen är. Då vi körde genom berg och dalar så såg vi alltid en massa små stugor med de stora bergen i bakgrunden som tornade upp sig som Mordors näste, det fick en att undra vem är det som bor i de där små stugorna? Bor de där året om? Jag får skriva ett inlägg om de små husen senare, under tiden får ni vila ögonen på bergen och myskoxarna nedan!
