Jag tänkte att jag skulle skapa ett enkelt sätt att dela med mig av alla mina bilder. Visst gillar jag att skriva längre inlägg också, men jag har så många fina bilder att visa så en bild om dagen verkar som en bra början. Jag börjar med ett enkelt minne, från i somras, eftersom jag även just skrev om Nome, Alaska.
Förra året vid den här tiden så åkte vi ut i vildmarken, in i Denali National Park. Vi har varit där så många gånger tidigare, men detta var första gången på flera år vi var där tillsammans, och även första gången vi var där efter att vi båda flyttat från Alaska. Det finns bara en väg som går från Fairbanks till Denali, precis som det bara finns en väg som går norrut, mot Atigun pass. I dessa områden så ska man inte räkna med någon mobiltäckning, eller radio. Vi har alltid laddat med massa musik på telefonen som vi kan koppla in till bilen för att lyssna på, och vårt musikval är oftast något i still med Bluegrass. Precis som vanligt så känns det i hjärtat när vi kör mot bergen, det är så vackert, naturen i Alaska är så storslagen. Det är som Norrland på steroider. Det kändes som vår i luften, även fast snötäcket oftast ligger på ända till slutet av April, ibland även in i Maj.
Vi var lyckligt lottade med vädret. Blå himmel, ja för det mesta iallafall. Vår vän bor precis utanför Denali och denna helg skulle hon upp till fairbanks, så vi fick sova i hennes lilla stuga, omringad av dessa fina berg. Det är ett helt annat liv i Alaska, det är långsammare, men mer intensivt. Ditt fokus är förstås på helt andra saker än vad det är för någon som bor i stan. Det är tyst, och runt denna tid kan man ibland höra det konstanta droppandet av smältvattnet från snön som smälter i solen. Ibland får du höra en stor älg komma gående och förbi stugan. Jag har kompisar som blivit strandsatta på utedasset för att en älg blockerar vägen tillbaka till deras stuga. Jag älskar det livet, och jag saknar det enormt.
Den första dagen spenderade vi några timmar inne i parken. Vi körde omkring lite och gick på lite småvandringar. Det var varmt, och snön mjuk. Vi sjönk ned till knäna på vissa ställen. Vinden kändes varm mot min kind, eller så var det bara solen och min glädje som gjorde mig så varm. Min glädje av att vi fick vara där, inne i Denali National Park, nästan helt ensamma. Det är häftigt att tänka på hur små vi är, i jämförelse med bergen. Du kan se så långt, men ändå så kort. Det finns så stora områden där som är helt vilda fortfarande, områden som inte finns i resten av USA. Det är ju inte för intet de kallar det för "The last Frontier". När vi blev hungriga så körde vi mot en lyxigare restaurang som ligger i närheten. Den är öppen en kort säsong på vårvintern, för de som bor i närheten, ja som i Fairbanks ungefär två timmar bort. Vi hade tur, vi behövde inte vänta länge på borde och blev serverade helt underbar mat. Det var även sista helgen de hade öppet, innan de stängde för att förbereda för sommarsäsongen. Sedan körde vi tillbaka till den lilla stugan, omringad av bergen. Där satt vi och spelade Banangram tills vi nästan somnade vid bordet.
Nästa morgon var jag uppe tidigt, för att få se soluppgången och bergen. Dessa berg, det går inte att sätta ord på hur mycket jag älskar dom. Efter frukosten packade vi skidorna och åkte in i parken. Vi såg öppet vatten på vissa ställen, och fick tänka om våra planer lite granna. Men öppet vatten är ju även ett tecken på vår. Vi tog oss in mot bergen, och skidade på en bra stund. Vi såg en och annan snö-ripa, men det är ju så luriga att ta kort på, men ett kort fick jag iallafall.
Tiden går fort när man har roligt sägs det ju, och det gjorde vi. Vi kunde ju inte stanna för alltid i parken tyvärr så vi vände tillbaka efter ett par timmar. På vägen tillbaka så fick jag ett par bilder på Denali, hon är lite trixig ibland. Hon är ju stor nog att skapa sitt eget väder, och sina egna moln, som att hon själv sätter förutsättningar för när hon ska synas. Denali är ju en av de största anledningarna folk åker till Alaska, Nordamerikas högsta berg, och många får vänta och vänta och vänta, för att aldrig se henne. Tänk att åka ända till Alaska och sedan inte få se Denali. Det händer oftare än vad du tror.
Åker du ut i bergen vid den här tiden på året?
Sist jag skrev om vår resa in i de Vita Bergen så hade vi precis börjat koppla av i den första stugan, samtidigt som en snöstorm sakta men säkert tog tag i naturen runt om oss. Om du vill läsa de två första delarna på denna resa så kan du klicka på någon av bilderna nedan:
När vi vaknade dagen efter så hade vi fått en hel del nysnö. Det var tyst, precis som det brukar var ute i bergen, och all denna snö var bara så vacker. Ett tag under natten trodde jag nästan att hela stugan skulle blåsa bort, men den stod kvar förstås! Dagen innan hade vi sett till att vi plockat in tillräckligt med ved, både för oss att ha under natten men även för nästa besökare, så även de snabbt kunde värma upp sig.
Vi hade turats om att sätta in mer ved i kaminen under natten, det hade gått sådär. Kaminerna är väldigt primitiva och veden brinner snabbt. Det var nästan lite kyligt då vi vaknade nästa morgon, men vi hade mycket att göra så vi skulle nog få upp värmen snart ändå. W hade redan vaxat skidorna, så de var klara för att köra. Vi hämtade in lite mer ved och fixade mer vatten. Vatten är ju aldrig något problem på dessa vinterresor, det har man ju gott om med all denna snö. Man behöver dock lite vatten i byttan för att snön ska börja smälta då man värmer den på kaminen, annars bränns bara snön.
Efter en relativt seg mrgon så var vi nu iallafall på väg, på väg till Elezar's stuga. Vi sjönk ned i snön med skidorna, vi hade fått nästan 45cm nysnö på vissa ställen, så det var långsamt, och jobbigt att skida.
Vi undrade nästan vart vi faktiskt skulle skida då vi kom till stigkorsningen. Men en snabb koll på kartan visade att vi skulle hålla oss längsmed skogskanten. Efter en stund såg vi någon längre ned på stigen, det var en man, och hans fatbike och hund. Han berättade att han blivit lite överraskad av snön kvällen innan och att han egentligen skulle mött upp med en kompis, en kompis som aldrig kom. Jag tänkte på hans kompis hela vägen till nästa stuga, för vi såg aldrig till hans kompis.
Det var söndag och absolut ingen annan var ute, ja ingen annan än den där cyklisten vi stött på då. Vi åkte genom djup nysnö nästan hela vägen till Elezar's stuga. Det finns ett lopp som går vintertid i de Vita Bergen, "White Mountains 100". Precis som det låter är det 100 miles, alltså 161 km. 161 km ut i vildmarken. Vi har många kompisar som gjort loppet, och som fortfarande är med i loppet år efter år. Man kan välja om man vill göra loppet på skate skidor, classic skidor, till fots eller på cykel, så kallad fatbike.
Det är kul att följa White Mountains 100, speciellt då man har kompisar som är med förstås. Men även för att att det är så olika varje år, vissa år är det perfekt för cyklister, andra år är det hur jobbigt som helst för dom och mycket lättare för skidåkarna. Allt kan hända ute i bergen.
Hela detta område kallas för BLM land, BLM är kort för Bureau of Land Management. Jag har varit bortskämd med BLM land uppe i Alaska, för där finns den överallt, bara för dig. Det finns inte riktigt samma slags stugor i resten av USA. På vissa ställen förstås, som Montana, men här i Wisconsin har jag inte sett några BLM stugor. Ungefär halvvägs till Elezar's stuga så hörde vi snöskoter ljud, det tog ett tag innan de nådde oss. De hälsade och körde sedan vidare. Aldrig har jag väl varit så glad för att höra snöskoter ljud tidigare, nu hade vi en nedkörd väg att skida på, istället för att kämpa på som vi gjort hittills i djupsnö.
Det finns många små bäckar här förstås, och de syns ju inte sådär jättebra under all snö. Så visst blir det en del blötsnö man kör igenom. De måste man ju förstås skrapa bort illa kvickt, så man inte skidar på ett lager med is på skidan. Men vädret alltså, det hade ju varit grått och snöigt sådär på morgonkvisten, men nu kom ju solens varma strålar fram. Och allt var så himla vackert. Jag hade förhoppningar på en molnfri natt så vi kanske kunde få se lite norrsken...
Så till slut kom vi fram till den allra sista vägkorsningen, för att ta vägen upp mot Elezars stuga. Ja, upp. Stugan ligger på en liten kulle skulle man kunna säga, men fin utsikt över dalen nedanför, och alla skogar och berg runtom. Men här hade förstås ingen åkt innan, så det blev att skida genom djupsnö igen, och nu visste vi också att vi skulle komma fram till en kall stuga. Det är ungefär 11km mellan Lee's stuga och Elezar's stuga, så inte så långt, men jag var trött ändå.
Vi kom fram lagom till solnedgången, och jag försökte förstås fånga allt det vackra på kort. Vi startade en brasa i kaminen och gjorde iordning lite varm choklad. W lärde mig spela cribbage för ett par år sedan, och det har jag verkligen älskat att spela sedan dess. Hade aldrig hört talas om det tidigare, men så kul det är. Jag gick in och ut ganska ofta för att ta lite kort på måfå innan det blev alltför mörkt.
Det är ju något speciellt med det här lugnet som infinner sig ute i vildmarken. Jag saknar det. Jag saknar tystnaden. Att bara kunna vara, utan skärmar som ständigt söker sig in i våra hjärnor och stör, de stör så mycket även fast vi älskar och hatar dom, skärmarna. Det får kanske bli mitt nyårslöfte i år, mer skärmlös tid i vildmarken.
När mörkret till sist tagit sitt grepp om oss, så hoppades jag på norrsken. Det var lite molnigt, men man vet ju aldrig. Det där norrskenet uteblev förstås, men vi hade en sådan fin natt ändå, med månen. Månen sken som aldrig förr och påminde oss kanske om att även i de mörkaste tider så finns det alltid ett ljus där ute för oss.
Den sista morgonen så vaknade vi tidigt. Vi hade en lång skidresa framför oss, ja ungefär 20km iallafall. Vi var båda lite nervösa för att bilen inte skulle starta då vi kom tillbaka till parkeringen, så vi ville vara framme vid bilen innan solen började gå ned. Jag lyckades ta några bilder under skidturen, dock inte lika många som jag hade velat. Den sista biten inkluderar "Väggen" som dom kallar den. Det är en 1.6km sträcka som går upp ungefär 180 höjdmeter. Vi hade ju haft tur med all snö, så att åka nedför den hade varit enkelt, jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit om snön varit tillplattad och väl använd, eftersom de oftast bildas som en rodel liknande bana.
Vi kom till sist fram till bilen. Den sista kilometern så var det några snöskotrar som dundrade förbi, och W tog upp farten för att komma ikapp dom till parkeringen, ifall att min bil inte skulle starta. Men det gjorde den. Vi var trötta men glada, glada att vi varit ute i bergen ett par dagar, och väldigt glada att vi inte blev strandsatta förstås.
Då när jag fortfarande bodde i Alaska, så var November månad oftast full av snö. Nuförtiden, där jag bor nu, ingen snö alls. Men det är ju därför jag älskar att ha alla dessa bilder från den tiden i Alaska, alla mina minnen, om livet där uppe. Nedan kan du se en samling av en massa iphone och/eller gopro bilder som jag tagit genom åren.
Får du mycket snö där du bor nu??
Vi har precis flyttat, igen, jag vet det känns som att vi flyttar hela tiden. Men nu ska det nog bli ordning på torpet då vi bosatt oss i Hudson Valley, NY. Här ska vi bo nu, i mer än bara 2 år iallafall. Tidigare har jag bott i NYC, NY (2 år), Madison, WI (2 år) och i Fairbanks, AK (7år). Om du gillar naturen lika mycket som jag gör så är jag säker på att du kommer älska min blogg! Jag kallar bloggen Äventyrsbloggen - Mitt liv i USA, eftersom jag nu bor här i USA och jag känner att mitt liv är lite som ett stort äventyr.
Jag skriver förstås om andra saker också, hur min vardag ser ut ibland, eller om mina resor runtom USA och andra delar av världen.
Alla fotografier på denna webbsida är © Copyright 2021, Ann Olsson. Alla fotografier på denna webbsida får endast användas efter särskild skriftlig tillåtelse av Ann Olsson.
