Vinterresor och de "Vita Bergen", del 3

GOPR8947-3.jpg

Fredags Tillbakablick

Vinterresor

    Sist jag skrev om vår resa in i de Vita Bergen så hade vi precis börjat koppla av i den första stugan, samtidigt som en snöstorm sakta men säkert tog tag i naturen runt om oss. Om du vill läsa de två första delarna på denna resa så kan du klicka på någon av bilderna nedan:

Kylig, men Snöfylld Vintermorgon

    När vi vaknade dagen efter så hade vi fått en hel del nysnö. Det var tyst, precis som det brukar var ute i bergen, och all denna snö var bara så vacker. Ett tag under natten trodde jag nästan att hela stugan skulle blåsa bort, men den stod kvar förstås! Dagen innan hade vi sett till att vi plockat in tillräckligt med ved, både för oss att ha under natten men även för nästa besökare, så även de snabbt kunde värma upp sig. Vi hade turats om att sätta in mer ved i kaminen under natten, det hade gått sådär. Kaminerna är väldigt primitiva och veden brinner snabbt. Det var nästan lite kyligt då vi vaknade nästa morgon, men vi hade mycket att göra så vi skulle nog få upp värmen snart ändå.

    W hade redan vaxat skidorna, så de var klara för att köra. Vi hämtade in lite mer ved och fixade mer vatten. Vatten är ju aldrig något problem på dessa vinterresor, det har man ju gott om med all denna snö. Man behöver dock lite vatten i byttan för att snön ska börja smälta då man värmer den på kaminen, annars bränns bara snön. 

Så lämnade vi Lee's Cabin

    Efter en relativt seg mrgon så var vi nu iallafall på väg, på väg till Elezar's stuga. Vi sjönk ned i snön med skidorna, vi hade fått nästan 45cm nysnö på vissa ställen, så det var långsamt, och jobbigt att skida. Vi undrade nästan vart vi faktiskt skulle skida då vi kom till stigkorsningen. Men en snabb koll på kartan visade att vi skulle hålla oss längsmed skogskanten.  

    Efter en stund såg vi någon längre ned på stigen, det var en man, och hans fatbike och hund. Han berättade att han blivit lite överraskad av snön kvällen innan och att han egentligen skulle mött upp med en kompis, en kompis som aldrig kom. Jag tänkte på hans kompis hela vägen till nästa stuga, för vi såg aldrig till hans kompis. 

Djupsnö

    Det var söndag och absolut ingen annan var ute, ja ingen annan än den där cyklisten vi stött på då. Vi åkte genom djup nysnö nästan hela vägen till Elezar's stuga. Det finns ett lopp som går vintertid i de Vita Bergen, "White Mountains 100".  Precis som det låter är det 100 miles, alltså 161 km. 161 km ut i vildmarken. Vi har många kompisar som gjort loppet, och som fortfarande är med i loppet år efter år. Man kan välja om man vill göra loppet på skate skidor, classic skidor, till fots eller på cykel, så kallad fatbike. Det är kul att följa, speciellt då man har kompisar som är med förstås. Men även för att att det är så olika varje år, vissa år är det perfekt för cyklister, andra år är det hur jobbigt som helst för dom och mycket lättare för skidåkarna. Allt kan hända ute i bergen. 

    Hela detta område kallas för BLM land, BLM är kort för Bureau of Land Management. Jag har varit bortskämd med BLM land uppe i Alaska, för där finns den överallt, bara för dig. Det finns inte riktigt samma slags stugor i resten av USA. På vissa ställen förstås, som Montana, men här i Wisconsin har jag inte sett några BLM stugor. Ungefär halvvägs till Elezar's stuga så hörde vi snöskoter ljud, det tog ett tag innan de nådde oss. De hälsade och körde sedan vidare. Aldrig har jag väl varit så glad för att höra snöskoter ljud tidigare, nu hade vi en nedkörd väg att skida på, istället för att kämpa på som vi gjort hittills i djupsnö.

GOPR8888.jpg

Blötsnö

    Det finns många små bäckar här förstås, och de syns ju inte sådär jättebra under all snö. Så visst blir det en del blötsnö man kör igenom. De måste man ju förstås skrapa bort illa kvickt, så man inte skidar på ett lager med is på skidan. Men vädret alltså, det hade ju varit grått och snöigt sådär på morgonkvisten, men nu kom ju solens varma strålar fram. Och allt var så himla vackert. Jag hade förhoppningar på en molnfri natt så vi kanske kunde få se lite norrsken...

Mot Elezar's Cabin

    Så till slut kom vi fram till den allra sista vägkorsningen, för att ta vägen upp mot Elezars stuga. Ja, upp. Stugan ligger på en liten kulle skulle man kunna säga, men fin utsikt över dalen nedanför, och alla skogar och berg runtom. Men här hade förstås ingen åkt innan, så det blev att skida genom djupsnö igen, och nu visste vi också att vi skulle komma fram till en kall stuga. Det är ungefär 11km mellan Lee's stuga och Elezar's stuga, så inte så långt, men jag var trött ändå. 

Solnedgång

    Vi kom fram lagom till solnedgången, och jag försökte förstås fånga allt det vackra på kort. Vi startade en brasa i kaminen och gjorde iordning lite varm choklad. W lärde mig spela cribbage för ett par år sedan, och det har jag verkligen älskat att spela sedan dess. Hade aldrig hört talas om det tidigare, men så kul det är. Jag gick in och ut ganska ofta för att ta lite kort på måfå innan det blev alltför mörkt. 

Ändlösa Berg

    Det är ju något speciellt med det här lugnet som infinner sig ute i vildmarken. Jag saknar det. Jag saknar tystnaden. Att bara kunna vara, utan skärmar som ständigt söker sig in i våra hjärnor och stör, de stör så mycket även fast vi älskar och hatar dom, skärmarna. Det får kanske bli mitt nyårslöfte i år, mer skärmlös tid i vildmarken. 

Nattid

    När mörkret till sist tagit sitt grepp om oss, så hoppades jag på norrsken. Det var lite molnigt, men man vet ju aldrig. Det där norrskenet uteblev förstås, men vi hade en sådan fin natt ändå, med månen. Månen sken som aldrig förr och påminde oss kanske om att även i de mörkaste tider så finns det alltid ett ljus där ute för oss. 

Väggen

    Den sista morgonen så vaknade vi tidigt. Vi hade en lång skidresa framför oss, ja ungefär 20km iallafall. Vi var båda lite nervösa för att bilen inte skulle starta då vi kom tillbaka till parkeringen, så vi ville vara framme vid bilen innan solen började gå ned. Jag lyckades ta några bilder under skidturen, dock inte lika många som jag hade velat. Den sista biten inkluderar "Väggen" som dom kallar den. Det är en 1.6km sträcka som går upp ungefär 180 höjdmeter.  Vi hade ju haft tur med all snö, så att åka nedför den hade varit enkelt, jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit om snön varit tillplattad och väl använd, eftersom de oftast bildas som en rodel liknande bana. 

    Vi kom till sist fram till bilen. Den sista kilometern så var det några snöskotrar som dundrade förbi, och W tog upp farten för att komma ikapp dom till parkeringen, ifall att min bil inte skulle starta. Men det gjorde den. Vi var trötta men glada, glada att vi varit ute i bergen ett par dagar, och väldigt glada att vi inte blev strandsatta förstås.