Posts filed under Alaska

Du Kommer Att Förblöda Innan Vi Hinner Tillbaka

Fredags Tillbakablick

Fältarbete i Nome, Alaska

Juli 2018

Jag hade ju turen att hjälpa till med lite fältarbete i Alaska förra sommaren, och vilket kaos det var dagarna som ledde upp till avresan. Vi hade you packat alla våra ägodelar, eller njae det mesta, i en liten container som senare skickades till New York (eller New Jersey för att vara exakt). Vi städade lägenheten från topp till tå medan jag lyssnade på lite olika sommarpratare på radion. Det var ju inte så att det var väldigt skitigt, men jag är ju så att jag vill städa ordentligt, speciellt då det var våra vänner som skulle flytta in. Vi hade ju den stora turen att flytta in i lägenheten på Manhattan under en av de varmaste dagarna på hela sommaren i staden. Jag tror temperaturen nådde 40C, perfa för mig som tycker att 20 grader är varmt liksom. Först tog det ett tag att hitta parkering, och sedan fick vi bära alla saker runt kvarteret för att komma till lägenheten. Efter flera timmar med bärande och sedan en tur till affären för proviant, öl och mat, så satte vi oss äntligen ned på soffan när kvällen nalkades. Då såg jag en mus i lägenheten. Två dagar senare så spanade jag på glaciärer och berg igen, från flygplanet på väg till Alaska och Nome. Där var temperaturen runt 10 grader. Vi fick ändå ungefär 21 grader några dagar senare, och det är precis i toppen av min komfortzon då det gäller temperaturer.

Somrarna i Alaska är nästan som en saga. Det där oändliga ljuset som alltid håller en vaken längre än man bör, men som sedan omvandlas till en oändlig energi morgonen efter och sedan så fortsätter cirkeln om och om igen. Det tog ungefär en timme eller så att ta sig ut till fältarbetet varje morgon, ja och sedan tillbaka in till Nome igen. Då man kör mot fältarbete så kör man på en väg som så småningom slutar mitt ute i ingenstans. Det finns inget vägnät som fortsätter till resten av alla vägar i Alaska. Det enda sättet att ta sig till Nome är att flyga, eller komma med båt. På vintern skidar folk, åker hundspann, går, springer eller åker snöskoter för att ta sig till staden, ja utöver att flyga då. Det känns alltid så konstigt att tänka sig en plats som man bara kan åka till med flyg, en plats som befinner sig ute i vildmarken. Det är ännu viktigare att tänka på säkerheten då man befinner så långt ut med noll mobiltäckning. Om du gör dig illa här, bryter ett ben, eller skär dig själv så är du trubbel. Nästan alla jag känner bär på en fickkniv av något slag, det är ju bra att ha för alla möjliga olika anledningar. Men det är samtidigt viktigt att tänka på vad för underlag du använder kniven på. För det är ju så att vi som människor är vana vid att lägga saker i knäet för att fixa det, och slinter man med en kniv där och skär sig själv i låret kan man förblöda innan man hinner tillbaka till civilisationen. Det är ju även en av anledningarna till varför det är så viktigt och bra att ha någon slags säkerhetsutbildning i backfickan. Jag har aldrig tagit en officiell säkerhets utbildning, men har tagit lite korta kurser här och där om olika lösningar och hjälpmedel man kan använda sig av om olyckan är framme ute i fält. Men de små kurserna är ju långt ifrån den stora kunskapen man får med sig av att ta NOLS kurser såsom Wilderness First Responder. Har du tagit någon säkerhets kurs som är fokuserat på äventyr ute i vildmarken? Jag ska försöka att ta den kursen nästa gång jag får ett tillfälle.

Glömda Minnen

Fredags Tillbakablick

Mount Prindle - Juli 2010

Analogin mellan Hotell Betyg och Vandrings Betyg

Det tar nästan två timmar att ta sig med bil från Fairbanks till Mount Prindle Campground och parkering. De flesta vandringarna runtomkring Fairbanks tar dig på en bilresa på minst en timme. Denna sommaren åkte jag iväg på den här vandringen med några andra vänner från universitetet. Vi ville alla utforska allt som Alaska hade att ge. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg, och kom fram till parkeringen tidigt. Mount Prindle tar minst två dagar om man vill gå i en lugn takt, har man bråttom kan man starta tidigt på morgonen och vara tillbaka senare på kvällen. Stora delar av vandringsleden är blöt så vi bestämde oss för att gå i sandalerna.

IMG_2664-July 24, 2010.jpg

Det är 31 km totalt att ta sig ut till Mount Prindle från parkeringen och tillbaka igen, men även 2600 m i total höjdskillnad, upp och sedan ned. Själva vandringsleden är graderad som svår. Jag hade en klättrar kompis som sa att klättrings gradering är nästan som hotell betyg, och jag undrar om vandrings gradering kan ha en liknande jämförelse. Jag menar förstås inte att denna vandring var enkel på något sätt, men jag tror ibland att många kanske inte tar sig ut på en vandring om det står att den är svår. Som alltid så gäller det att vara beredd på allt, på det sättet så har man gjort sig förberedd på det värsta. I bergen kan vädret snabbt ändra sig, och denna leden inkluderar även att korsa en å, som när det har regnat kan ha väldigt högt flöde, så pass att man inte kan ta sig över på ett säkert sätt. Här är man även i björnlandet så det är ytterligare en del man bör tänka på. Det är ungefär 10 km att ta sig till det stället där vi tältade. Det finns ett vattendrag i närheten och man får en panorama vy av bergen och klippformationerna som liknar höga torn.

IMG_2834-July 24, 2010.jpg

Tälta

Vi kom fram ganska tidigt och satte upp tältet. Man får inte tälta vart som helst, så det är alltid bra att kolla på BLMs hemsida om vart man får och inte får tälta. Eftersom vi kommit fram så pass tidigt så lagade vi lunch och sedan gick vi upp bergen och klättrade på dessa tornliknande bergsformationer. Senare på kvällen åt vi middag, och hade både godis och s’mores till efterrätt tillsammans med varm choklad.

Jag kommer inte ihåg om det var någon vacker solnedgång, och minns heller inte soluppgången. Jag var ju inte sådär jätteinsatt i fotograferande då på den tiden, så kanske helt enkelt missade den. Det är en balansgång det där med fotandet, att inte fota för mycket men ändå tillräckligt. Det är ju viktigare att faktiskt leva i nuet, och ta in alla intrycken så man inte missar dom genom att konstant ta kort. Jag brukar alltid ha problem med att hitta den där perfekta balansen.

Snöfår och den Ständiga Frågan: att Erövra eller att inte Erövra?

Nästa dag så vaknade jag av ett tuggande, någonting smaskade på något precis utanför tältet. Jag kikade ut genom myggnätet som fanns precis vid mitt huvud och såg ett snöfår. Det var inte bara ett utan flera stycken. De verkade inte alltför rädda för oss, men höll sig på avstånd hädanefter. Jag tror vi såg uppemot 20 eller så längre bort längsmed bergssidan.

Dagens mål var att erövra berget, och ta oss till toppen. Eller? Njae, vi var ju sex personer, och medan de tre andra satte av i väldig takt så tog jag och de två andra det lite långsammare. Vi kände inte att vi var tvungna att ta oss ända till toppen, utan klättrade hellre omkring på dessa klippformationer och njöt av utsikten vi hade. Och vilken utsikt sen. Det där med att erövra eller inte är ju något som man ibland har delade åsikter om. Jag känner att det är vägen till målet som räknas, än själva målet. Även fast jag ofta kan känna en stark vilja att erövra också. Dessa klippformationer man får se på nära håll uppe på berget ser ut som de är tagna från Mordor, eller det är iallafall hur jag känner.

IMG_2989-July 25, 2010.jpg

Mordors Näste, Periglaciala-Glaciala Landformationer, och Jordflytning, eller ska vi säga Geomorfologiska Landformationer?

Detta område har en bred variation av olika geomorfologiska processer som styrs av ett kallare klimat, något som är lite ovanligt i detta området. Stora delar av inre Alaska var inte istäckt under den senaste istiden, men området runtomkring Mount Prindle hade en hel del isolerade glaciärer. Man kan se moräner och åsar när man ser sig omkring, och så har vi dessa tornliknande klippformationer som breder ut sig längsmed berget. Tittar man mot bergen runtomkring kan man se dessa halvmåne formade jordfytningar, även kallat flytvalkar, som sakta tar sig ned mot dalgången. De är skapta av permafrosten som sakta tinar och sedan fryser till igen, och så fortsätter processen år in och år ut.

Vi klättrade omkring här i flera timmar, tog kort, kollade på utsikten och så. Alla bilder på mig här nedan är tagna av min kompis Amy. Själva vandringen upp på berget är inte alls så jobbig om man tältar här ute, det ända som gör det svårt är väl kanske de ständigt växlande vädret. Vi hade ju mulet och regnigt i början, men sedan sprack molnen upp och vi fick se lite blå himmel iallafall.

Har du gjort några häftiga vandringar som du sent kommer glömma?

USAs sista Riktiga Vildmark

IMG_0719-June 30, 2010.jpg
To be a wilderness then was to be “deserted,” “savage,” “desolate,” “barren”—in short, a “waste,” the word’s nearest synonym. Its connotations were anything but positive, and the emotion one was most likely to feel in its presence was “bewilderment” or terror.
— William Cronon - The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature

Onsdagstankar

Arctic Wildlife Refuge

1002 Området

En helt annan historia, än den om väggen som jag skrev om förra onsdagen, pågår i norra Alaska. Det var även en av de enda utvecklingarna som pågick under USAs government shutdown som varade i mer än 30 dagar. Bråket om 1002 området, eller “Den Heliga Platsen Där Livet börjar”, har pågått i mer än 40 år nu. Jag har skrivit om det förut, men det är guld värt att nämna det igen. Flera nyhetsartiklar har skrivits om just Arctic National Wildlife Refuge (ANWR) och vildmarken där, och varför folk är så upprörda över en potentiell utvinning av olja. Det är ingen nyhet att den amerikanska ursprungsbefolkning blivit förtryckt och utnyttjad av USAs regering i flera hundra år, precis som i många andra delar av världen där ursprungsbefolkning blir förtryckt, Sverige inkluderat. Gwich’in är det folket som bor i ANWR och de är även beroende av den amerikanska renen för deras överlevnad, precis som de har varit långt innan USA blev USA. En av de för mig starkaste intrycken om ANWR kommer från en tv inspelning från 70 talet (tror jag) som går att se under de första minutrarna i Patagonias video “the Refuge” här nedan. Det är en man som ringer in från Colorado och beskriver hans vy av ANWR, att det är en ödemark och att det finns absolut ingenting där, bara kala slätter så långt ögat kan nå. Man kan ju kanske undra om han ens varit i Alaska, och i ANWR? Hans uppfattning om hur det ser ut där uppe i Alaska sätter fingret på hur olik folks uppfattning om vildmarken faktiskt kan vara. Det är även något som Bill Cronon har skrivit om i hans The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature.

Porcupine Hjorden

ANWR täcker hela 79480 kvadrat kilometrar och är USAs största skyddade område. Anledningen till att Gwich’in kallar just 1002 området för “Den Heliga Platsen Där Livet börjar” har att göra med den amerikanska renens nyttjande av området som kalvningsmark. Området som den amerikanska renen rör sig runt är bra mycket större än 1002 området, men oavsett det så tar sig hela Porcupine hjorden till just 1002 området för att kalva under den tidiga våren. Om du vill se mer information om Porcupine hjordens migrationsmönster så kan du klicka HÄR. Senaste rapportering (början av januari) om oljeutvinningen i ANWR går att läsa HÄR, eller så kan man läsa detta blogginlägget som ger mer information om utveckligen. Man kan även kommentera på BLMs förslag om utvecklingen av ANWR, vilket man kan läsa mer om HÄR.

 

Jag tycker det är viktigt att både dela och prata om alla de viktiga problemen vi ställs inför idag. Jag fokuserar mer på problem inom natur och miljö eftersom det ligger mig varmt om hjärtat. Vilka stora problem brinner du för?