Posts filed under Alaska

Guld, Stormbyar och Bränder, hur en Stad Växte Fram i Västra Alaska

IMG_6863.jpg

NOME

Härifrån kan man nästan se Ryssland

Fredags Tillbakablick

Sibiriens Sibirien

Sommaren som var (2018) fick jag möjligheten att åka tillbaka till Alaska för att hjälpa till med fältarbete, denna gången Nome. Egentligen är det helt otroligt vilka möjligheter man kan få om man har erfarenhet av fältarbete på mer avskilda platser, men även ett öga för den arktiska och boreal floran och faunan. Jag har ju redan skrivit ett inlägg om Nome, men främst den amerikanska självständighetsdagen, nationaldagen helt enkelt. Nome är ett ganska speciellt ställe, det är en liten by på 4000 människor. Det är bara drygt 260 km till Ryssland, och det är nog så nära jag någonsin varit till det landet. Staden Nome kom till under gulrushen, då “the Three Lucky Swedes” hittade guld i strax utanför Nome i Anvil Creek. Alaska blev en väldigt populär destination under guldrushen då ryktet om nya guldfyndigheter spred sig. Alaska har dock inte alltid tillhört USA utan det som utgör Alaska idag köptes av USA från Ryssland den 30e Mars 1867. Cirka 7.2 miljoner gick köpet på. Om man jämför med all utvinning som sedan gjorts i Alaska, men även all natur som finns där, så är 7.2 miljoner nästan ett ohederligt kap. Om du har besökt andra små byar längsmed kusten av Alaska så har du kanske sett att det finns mycket Rysk-Ortodoxa influenser fortfarande. Dessa små byar formades långt innan USA köpte Alaska. Vissa har till och med kallat alla dessa små byar längsmed kusten för Sibiriens Sibirien, eftersom det var så avlägset från all annan civilisation. Men historien om Alaska och de som bodde/bor där går längre bak i tiden än så, men det är en annan historia.

The trail enters a cul-de-sac, climbing higher and higher. The valley seems to end; a precipitous wall of gray rock, reaching into the sky, seems to head off farther progress, seaming its jagged contour against the sky — a great barrier, uncompromising, forbidding — the Chilkoot Pass” - Tappan Adney

Guldrushen, och Anvils (Nomes) födelse

Guldrushen i Klondike startade 1896 då man fann oändliga fyndigheter av guld i det avlägsna Yukon Territory. Yukon territory är än idag extremt avlägset och har ett oerhört litet invånarantal, det har jag skrivit om tidigare. Ett av de mest kända korten som togs under guldrushen är på män som är på väg för att finna lyckan i guld, och de går på Chilkoot Trail som går genom Chilkoot Pass, ett bergspass där man bland annat kan återfinna “the Golden Stairs” eller “Peterson” lederna. Det är helt otroligt att de var kapabla till att vandra genom dessa bergspass på en sådan avlägsen plats i temperaturer som gick ned mot -40C, och fortfarande överleva (det var ju dock väldigt många som satte livet till då de sökte efter guldet). Precis som allt här i livet så sinade dock dessa fyndigheter till slut, men innan en guldrush tagit slut startades snabbt en ny. 1898 fann Jafet Lindberg, Erik Lindblom and John Brynteson guld i Anvil Creek. De försökte hålla fyndet hemligt så länge som möjligt, men snart så hade det lilla samhället däromkring växt till fler än 10,000 invånare och guldrushen var nu ett faktum. Samhället härjades av både bränder och bittra stormar, och den byn som finns där idag är långt ifrån vad som en gång fanns där. Eftersom staden byggdes vid Anvil Creek så ansågs det enda rätta att namnge staden till Anvil City. Detta ändrades dock snabbt eftersom namnet Nome hade givits till floden som rann bredvid och även till udden som samhället låg vid. Dessutom så fanns det ett annat litet samhälle längre söderut, i Yukon-Koyukuk området som redan hette Anvik, så postkontoret ansåg att det nog var bäst att hålla sig till Nome, så inga missförstånd skulle uppstå. Namnet Nome sägs komma från ett ärligt misstag, en officerare som landmärkt udden med ett frågetecken och name “?Name” som senare tolkades som C.Nome (som i Cape Nome) av en annan kartritare. Det finns dock två andra historier om hur namnet Nome kom till. En av de mest uppenbara är att det faktiskt finns ett Nome i Norge, inte långt ifrån där Jafet växte upp. En tredje version är att på Inupiaq så betyder “naami” where at?

The Ice Curtain

Utanför Seward Peninsula (som inte ska blandas ihop med Seward som ligger i Kenai Peninsula) ligger två öar, lilla Diomede och stora Diomede. Det ligger så nära varandra, endast 3.2 km skiljer dom åt, men de är på samma gång så långt ifrån varandra de kan komma. Stora Diomede ligger i en helt annan tidszon, 21 timmar före för att vara exakt, och ön tillhör Ryssland. Lilla Diomede tillhör USA. Förr i tiden kunde de som bodde på de två öarna åka fram och tillbaka precis som de ville. Det innebar även att invånarna på de två olika öarna var nära släkt med varandra. De är så nära varandra men på samma gång så långt ifrån varandra, det är som en tjock isig mur mellan dom nu. Under Sovjetunions tid (1948) blev invånarna på stora Diomede tvingade att flytta till Rysslans fastland, och denna sommaren (2018) var faktiskt första gången några av familjerna från de två olika öarna fick se varandra igen. Det var förstås inte bara mellan dessa öar som den amerikanska ursprungsbefolkningen reste fram och tillbaka, utan även från Nome och till andra öar, på samma sätt som på andra ställen runtom Alaska. Men i och med den skärpta gränsövergången så hindrades många från att få komma “hem”.

Front Street

Stadskärnan i Nome är Front Street, som ligger precis vid havet. Här kan du hitta salonger och en hel del olika alkoholbutiker. Om du vill äta vietnamesiskt, koreanskt, kinesiskt eller japanskt mat så har du hamnat rätt. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför det är ett sådant inflytande med asiatisk mat här. Många av restaurangerna serverar även olika menyer, så du kan gå in i en resturang, som liknar en amerikansk diner och sedan bli serverad pho, bibimbap, pizza, hamburgare eller rentav sushi. Front Street är inte en lång gata och om du zoomar in staden på google maps så kan du se hur liten staden Nome faktiskt är. Det är ju trots allt endast 4000 människor som bor här. Går man ut från front street så hittar man lite olika större matbutiker, och man kan i princip hitta vad som helst här (bilbatterier, atvs, snöskotrar, kylväskor, öl etc.) men det kommer med ett pris. Det finns en anledning till att det blev kaos då Sams Club (ett varuhus med storvolyms förpackningar av matvaror, men även billiga märkeskläder, köksassistenter mm.) stängdes ned i Alaska. Många av de som bor i de olika småbyarna runtom Alaska är beroende av storvaruhus som säljer hyllmat i stora kvantiteter, eftersom priset på mat ofta är 2 till 4 gånger (eller mer) i byarna. Den staden som finns här nu, är förstås inte samma stad som under guldrushen låg här. Bränder och stormar har format om staden, men uppläget i det stora hela är nog väldigt likt.

The Last Frontier - Olja, Berg och Frihet?

Precis som många andra små byar och även städer i Alaska så värms husen med oftast med olja (om man nu inte har en vedspis) genom typ ett värmeaggregat som går på olja, därav den stora cylindriska tanken utanför många stugor och hus man ser i Alaska. Den stora trumman kan hålla en hel vinters värme, ja beroende på hur välisolerad huset eller stugan är. Jag har kompisar som i Fairbanks bott i stugor som läckt värme så in i norden, ibland har man även kunna se strimmor av ljus sippra in mellan väggarna och då vet man att det kanske inte är sådär jätteväl isolerat. Nome är så pass litet att så fort man lämnar “front street” och havet med Ryssland i horisonten så vänder man sig mot bergen och myskoxarna. Det finns en anledning till att Alaska kallas för “The Last Frontier”. Om man vill ha frihet, ensamhet och testa sina överlevnadskunskaper så kan man flytta till Alaska, till en stuga i skogen eller i bergen. Men att bo så är inte för det kräsna, vintrarna är brutala med dess kyla och mörker. Även fast de där sommarnätterna håller i sig nästan i all evighet (som det känns då), och hösten som visar de där fantastiskt härliga färgerna, och vintern med den eviga skidåkningen under norrskenets ljus, så kommer till slut våren och då knackar döden på dörren. Det finns en anledning till att självmordsbenägenheten i Alaska är en av de högsta i USA, precis efter Montana och Wyoming, speciellt i de små byarna och med ursprungsbefolkningen, det tillsammans med våld i hemmet. Även fast mörkret i sig inte har kopplats till självmord (det finns ingen trend över året för när självmordsbenägenheten är som störst), så hjälper det iallafall inte mot självmord. Livet i Alaska är hårt, för alla. Jag skulle ljuga om jag sa att jag själv aldrig haft det svårt eller varit deprimerad i Alaska. Genom åren jag bodde i Alaska så fick jag oftare än vad man vill email ifrån universitetet att en student begått självmord. Senast i somras fick jag reda på att en väldigt omtyckt tjej med många gemensamma vänner och familj i Fairbanks försvunnit, man hittade henne några dagar senare med ett gevär, hon hade begått självmord. I höstas läste jag i tidningen om en man som levt i Fairbanks, han hade precis som många andra dragit sig tillbaka till sin stuga i skogen, inte långt ifrån där jag bodde. De hittade honom i höstas, eftersom huset skulle säljas pga obetalada räkningar…Han hade begått självmord, för flera år sedan.


Om du eller någon du känner behöver hjälp med självmordstankar, tveka inte utan kontakta:

Ring 112 för omedelbar hjälp
1177 - Vårdguiden
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning.
På telefonnummer 1177 får du ett snabbt svar om vart du ska vända dig inom vården.
Telefon: 1177
Webb:
1177.se
suicidezero.se


Mind - självmordslinjen
Alla dagar kl 06-24. Telefon: 90101
Minds Chatt, Webb: 
mind.se

Alaska och dess Skönhet

Även fast Alaska har en sådan mörk sida, så är hon otroligt vacker. Jag tror det är det som får folk att fastna för Alaska. Det är som om man blir trollbunden, trollbunden av all dess skönhet som finns från de hängande glaciärerna längsmed vattnet i söder, till de djupa barrskogarna norrut, och sedan bergen i Alaska Range och Brooks Range, till den arktiska tundran norrut och till väster. Som Sibiriens Sibirien, det är här det vilda landet finns. Det var ganska surrealistiskt att köra in mot bergen varje dag i nästan två veckor. Att ha det som kontor på jobbet, även fast det bara var för två veckor, så är det fortfarande som balsam för själen. När vi flög in till Anchorage och sedan Nome fattade jag att jag verkligen glömt hur vackert Alaska är, jag borde veta det, jag bodde ju där i så många år. Men inga bilder kan visa hur vackert ett ställe verkligen är. Då vi körde genom berg och dalar så såg vi alltid en massa små stugor med de stora bergen i bakgrunden som tornade upp sig som Mordors näste, det fick en att undra vem är det som bor i de där små stugorna? Bor de där året om? Jag får skriva ett inlägg om de små husen senare, under tiden får ni vila ögonen på bergen och myskoxarna nedan!

Nome, Dit Inga Vägar Går

Fredags Tillbakablick

Det Finns Ingen Annan Plats Som Nome!

    Två dagar i New York hade jag innan jag satt på planet mot Alaska. Jag hade lyckats få ett korttidsjobb som fältassistent till ett projekt lett av några professorer från Columbia University. Och vem säger nej till en gratis resa till Alaska, och få betalt dessutom? Alaska är en av de dyraste staterna i hela USA, tillsammans med andra stater som New York, California, och Hawaii. Att det är så dyrt i Alaska kan bland annat förklaras av avståndet från den staten till resten av USA. Å andra sidan är Alaska en av de stater som inte har någon skatt på några varor, inte för att det kanske märks på priset men ändå.. Vi landade i Anchorage som jag ofta kallar för Anchortown (Fairbanks brukar jag kalla för Squarebanks av förklariga skäl) den 2a Juli, och hade då en hel dag att planera inköp, åka och handla en massa saker osv. Efter att ha spanat på ännu fler glaciärer (än resan till Anchorage) så landade vi sedan i Nome den 3e Juli. Det sägs att det inte riktigt finns någon plats som Nome, och det kan jag kanske hålla med om. Det finns inte ens några vägar som faktiskt kan ta dig till Nome. Och i Nome, är allt dyrt, jättedyrt.

Nationaldagsparad

    Den 4e Juli skulle bli vår första dag ute i fält, men vem missar en nationaldagsparad i Nome av alla ställen. Absolut inte Jag. Så vi planerade vår korta dag ute i fält runt nationaldagsparaden. Jag vet ärligt talat inte hur den 4e Juli faktiskt firas på andra ställen än Alaska men jag har alltid gått till någon parad när jag firat. Och de parader jag har varit på har inte liknat någonting jag någonsin sett förut. Ett år såg jag en gris uppklädd som Miss Piggy, med blond peruk, för att i Alaska är allt möjligt. 

Miss Piggy - Ester, Alaska, Nationaldagsparaden 2014

Nome's Nationaldagsparad

    Så vitt jag vet så kan vem som helst vara med i Paraden, och man kan i princip klä upp sig hur som helst. Alla som deltar slänger även ut godis till alla som kollar på. Oklart om varför detta händer, är hela Nationaldagsparaden uppbyggt runt att man ska slänga ut godis, eller att man ska klä sig konstigt eller något annat? Oklart som sagt. Men, i år så plockade även jag åt mig lite av godiset som dom slängde ut. 

    Har du varit i USA och sett någon Nationaldagsparad?

Den Ultimata Bilresan del.2

Fredags Tillbakablick

DAG 1, 21/05/16: Fairbanks till Lake Creek Campground - 594 km   

På dag 1 körde vi österut, mot Delta Junction, Tok, och till sist in i Kanada. Fairbanks är ju som ett epicenter av den klassiska tajgan som breder ut sig över den norra delen av jordklotet. Djupa skogar som runtom Fairbanks och interior Alaska består av den klassiska brand benägna svartgranen, men har även mycket vitgran, björk, al och andra lövträd. Då man kör österut på Richardson Highway, så kör man även parallellt med Tanana River. Det namnet får mig alltid att tänka på Paul Simons sång "Diamonds on the soles of her shoes" där han sjunger:

"He's a poor boy
Empty as a pocket
Empty as a pocket with nothing to lose
Sing ta na na
Ta na na na"

    När du lämnat den djupa skogen runtom Fairbanks bakom dig så kommer bergen närmare, ungefär i samma takt som älven med dess flätade karaktär rör sig närmare vägen, och under flera mil så kör man genom bergen, ja om man nu kan se dom. Efter ett tag drar sig dock bergen bort mot horisonten och du har kvar ett kärrigt landskap med död svartgran som breder ut sig framför dig med bergen i bakgrunden. 

Gränskorsning in till Kanada

    Ungefär halv sju på kvällen så kom vi allt närmare gränsen mot Kanada, och vår camping plats. Med midnatssolen över oss så såg vi inte något tecken på att solen skulle gå ned än. Gränsövergången in till Kanada var smidig, de frågade oss om vår resa, vart vi var på väg och sedan de klassiska rutinfrågorna: har ni någon frukt, alkohol eller vapen? Det enda vi hade som skulle kunna klassas som vapen var väl björnsprayen. Han hälsade oss välkomna och vi skulle nu köra in i den mest avlägsna delen av vår resa, the Yukon Territory. Här bor bara 36,000 invånare, över en areal som är större än hela Sverige. Inte helt oväntat är deras slogan: Larger than life.

White River Lake Creek Campground

    Inne i Kanada och Yukon så är man tillbaka i de djupa skogarna och höga bergen. Berg överallt, precis som i Alaska. Men om Alaska är som Norrland på steroider så nog Yukon och den västra delarna av Kanada som Alaska på steroider. Vi kom till sist fram till vår camping plats, som förstås var helt tom. Det verkade som att allt folk hade försvunnit så fort vi körde in i Kanada och the Yukon. Vi satte upp vårt tält, lagade mat och gick sedan på en kort promenad längsmed en mindre flod. Senare på kvällen kom regnovädret som vi trilskats med under hela resan ifatt oss och vi somnade med ljudet av regn som smattrade på tältet. 

Dag 1 Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning

  • USA: Jacks service Delta Junction, AK, 160 km. Bränsleförbrukning: 10 km/L

  • USA: Youngs chevron milepost 1314 Alaska highway, AK, 176 km. Bränsleförbrukning: 11 km/L

  • Kanada: Fas gas beaver creek 1202 Alaska highway YT, 178 km. Bränsleförbrukning: 10.8 km/L

  • Totalt ungefär 514 km + 80 km mellan bensin station och campingen

  • Camping: Lake Creek Campground

DAG 2 22/05/16: Lake Creek Campground till Wolf Creek Campground, 388 km

    Morgonen efter så vaknade vi tidigt, det regnade fortfarande förstås. På många av de campingplatser vi besökte i Kanada fanns det gratis ved, något som är absolut inte existerar i USA. Prio nummer ett denna morgon var förstås kaffe, och sedan elda i kaminen som fanns under det kommunala regnskyddet så vi fick upp värmen igen. Men det skulle också ge oss lite tid till att torka ut tältet som nu var väldigt blött. Finns inget värre än att packa ett blött tält. 

Sommaren är den Stora Säsongen för Vägarbete

    Vi fortsatte genom Kanada och Yukon tillsammans med de djupa skogarna, bergen och de många vattendragen och sjöarna. Aldrig i hela mitt liv hade jag trott att Kanada skulle ge mig en sådan tankeställare om vad som egentligen finns när de kommer till vildmark. Här hade jag bott i Alaska i 7 år och aldrig trott att någonting skulle vara vildare än det. Jag hade förstås fel. Med de långa och kalla vintrarna i norra delen av Nord Amerika kommer även permafrosten som är frusen mark, även under sommar månaderna om än mer tinad, så sommar i de regionerna innebär inte bara turistsäsong, men även vägarbetessäsong. Det är inte ovanligt att man i dessa delar får vänta på en så kallad pilot car som ska guida en genom vägarbetet en halvtimme eller längre.

Hej Björn

    Ungefär halv nio på morgonen så såg vi en bil som stod still längre fram på vägen. Då vi kom närmare så såg vi varför. En grizzly, inte vilken grizzly som helst, utan en grizzly mamma, med två björnungar. Björnungarna kan inte ha varit mer än några dagar gamla med tanka på deras koordinations svårigheter. De var så söta, de drog i varandra och lekte för fullt, medan björnmamman stod och höll ögonen på dem i närheten. 

Berg

    Bergen försvann och dök upp medan vi fortsatte vår resa genom Kanada. Det är svårt att förstå hur stort Kanada är, om du trodde att Alaska med sin vildmark var stort, så är det ingenting jämfört med Kanada. När du tror att det inte kan bli mer otroligt så kan det, och det blir det. Igen, och igen, och igen. Vi stannade till vid Kluane River. Så fantastiskt landskap. De där bergen som helt plötsligt bara är där, boom helt framför dig, ibland är det svårt att fatta hur små vi är, och hur stora dessa berg verkligen är. 

Wolf Creek Campground

    Till slut kom vi fram till Wolf Creek Campground, efter ungefär 388 km. Jämfört med förra campingen så var denna lite mer full, alltså fler än bara oss två. Det regnade förstås fortfarande och jag hade väl kanske vant mig efter alla dessa regniga fältsäsonger, och även den tidiga och regniga fältsäsongen i Maj. W å andra sidan hade inte vant sig. När regnet till sist avtog satte vi upp vårt tält och försökte vädra ut och tork våra sovsäckar som blivit lite fuktiga. Vi hade till och med en brasa innan vi gick och la oss efter ytterligare en sen middag. 

Dag 2 Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning

  • Kanada: Petro express Haines Junction, YT 219 km från Lake Creek Campground. Bränsleförbrukning: 13.5 km /L

  • Totalt körande dag 2, ungefär 219 km + 169 km mellan bensinstationen och campingen. Totalt för hela resan:
    982 km

  • Camping: Wolf Creek Campground

Den Ultimata Bilresan del.1

IMG_9443.jpg

Fredags Tillbakablick

Två År Sedan

    Nu har det gått hela två år sedan jag packade mina väskor för att lämna min fina stuga och tog bilen söderut, från Alaska till "the lower 48". Som tur var så var jag inte tvungen att köra helt själv, speciellt eftersom det blev en resa på ungefär 7200 km. Folk i Alaska kallar oftast resten av USA för "the lower 48", eller rentav USA. Det sägs att många människor åker till Alaska för att försvinna, för det kan man enkelt göra. Staten Alaska är större än alla andra stater i resterande USA, och det är helt omöjligt att uppleva allt som Alaska har att ge, på bara en resa. Jag bodde ju där i nästan åtta år, och det är många platser som jag aldrig hann åka till.

The Last Frontier

    Det finns en anledning till att Alaska kallas för "the Last Frontier", eller den sista gränsen som det skulle heta på svenska om man översatte rakt över. Det är inte bara Alaska som genom tiderna har blivit kallat för den sista gränsen, utan flera andra ställen, långt innan Alaska ens kom till. Innebörden av "the Last Frontier" eller den sista gränsen är rentav den ultimata platsen, längre än så kommer man inte. Vilket även förklarar varför andra ställen även har kallats för the Last Frontier. Det kan även associeras med bebyggelse, att den platsen har inte helt blivit bebyggd eller upptäckt än, och det passar ju in ganska bra på Alaska. Från Fairbanks så finns det bara en väg norrut och en väg söderut. Svårt att köra vilse helt enkelt. Vägen norrut är asfalterad en bra bit, men långt innan man når Atigun Pass så har vägen förvandlats till en grusväg, och du är ensam, helt ensam, du och alla långtradare alltså. Det finns en hel del byar som inte har några vägar som återkopplar till några av huvudvägarna i resten av Alaska. De har alltså bilar där, men man måste flyga för att komma dit, och det är alltså inte på en ö.

Tundra, Berg och djupa Skogar

    Jag har ofta undrat över varför jag passade så väl in i Alaska, eller ja snarare Fairbanks. Stora delar av Alaska är täckt av barrskogen, Taigan, som breder ut sig i Alaska, Kanada Norra Europa och Sibirien. Jag är ju från mellansverige, och en del av min släkt kom ju från norra Sverige, så det är ju barrskogen jag har känt som min skog under uppväxten. Det finns så klart några uppenbara skillnader mellan Sverige och Alaska, till exempel så existerar inte svartgranen i Sverige, på samma sätt existerar inte vår vanligaste Tall i Alaska. En annan stor skillnad då man bodde i Fairbanks är ju havet, Fairbanks ligger ju mitt i Alaska, och jag är van att ha havet tättintill. Eller ja, hav och hav, tekniskt sett så är ju Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön mer som en stor sjö, eftersom enda inloppet är mellan Danmark och södra Sverige. 

Att Packa Bilen

    Det här med att packa är nog det som alltid kommer upp då W och jag pratar om min flytt från Alaska till Wisconsin, och han har varit väldigt bestämd och verksam när det kommer till packning inför New York flytten. W flög ju till Fairbanks för att hjälpa till med flytten, och som han beskriver det så hade jag inte packat alls. Jag anser dock att lite om inte ganska mycket faktiskt var packat. Jag kan ju erkänna att det blev lite stressigt på slutet med allt som jag var tvungen att göra, och säkert hade kunnat fått gjort tidigare, tillsammans med att absolut allt inte var packat. Men, vi packade bilen och startade vår resa den 21a Maj. 

Det Typiska Alaskavädret

    Vädret i Alaska skiftar konstant. Och ena dagen kan det vara molnigt och regnigt, och runt 5 grader, medan nästa dag är solig med en mix av brandrök från skogsbränder och myggor från helvetet. Dagen då vi började vår resa så var det förstås molnigt och regnigt. Inte kunde Alaska ge mig ett soligt avsked inte. Det hade ju varit fint om det varit molnfritt och soligt, så man hade kunnat se alla berg på vägen och ta avsked. Men berg skulle vi ju få se mer av, om inte i Alaska, så i alla fall då vi åkte genom Kanada.