Posts tagged #Naturvetenskap

En vandring på östkusten - Franconia Ridge

Äventyrs Tisdag

Franconia Ridge

Förra året tog vi oss äntligen till en ny stor vandring här på östkusten. Året innan hade vi satsat på en vandring i Adirondacks, och nu så var vi äntligen på väg igen. Denna gången tog vi oss till Woodstock New Hampshire och hade tagit sikte på att vandra Franconia Ridge.

Vita bergen, fast i New Hampshire

Franconia Ridge är en bergskedja som tillhör de Vita Bergen (White Mountains). Inte helt överraskande så finns det således flera White Mountains i USA, inte bara de som jag var van vid i Alaska. Vandringen är oerhört populär och det blev vi varse om när vi anlände lite innan 9 på morgonen och ingen parkeringsplats fanns kvar. W fick helt enkelt släppa av mig och åka och parkera på en annan plats, för att sedan ta en buss tillbaka till mig och början av vandringen.

IMG_4887-September 15, 2019.jpg

Vandra medurs

I vanlig ordning hade vi valt ut vandringen baserat på vyer, och även läst en och annan review, som man gör antar jag. Det jag hade läst rekomenderade att man tog vandringen medurs, och det visade sig att alla andra körde moturs av någon outgrundlig anledning. Men i slutet av vandringen mötte vi en kvinna som bestämt sa att - jaa har ni inte läst den här vandringsboken?? En bok jag inte minns namnet på och en bok vi aldrig hört talats om. Men vi tyckte ändå att den vägen vi tog funkade bäst, det är brantast uppför och därför lite lättare på nedvägen. Gillar man att gå brant nedför kan man ju då kanske ta vandringen moturs. Så om någon någonsin får för sig att göra Franconia Ridge så kan jag iallafall rekomendera att göra den medurs. Vandringen i sig är graderad som svår och de sägs att bara väldigt vana vandrade bör ta sig an denna vandring på 14.5 km och ca 1,176 meters stigning. Du får inte bara en toppbestigning under bältet utan sammanlagt tre. Två av topparna är över 1,450 meter och den tredje ligger på ca 1,600 meters höjd. Franconia ridge tillhör Appalaichan Trail, och det är även därför den är väldigt traffikerad.

15 September 2019

Vi började vandringen som väldigt fort blev brant, och precis som vandringen i Adirondacks så var det stora stenbumlingar man fick klättra uppför. Det är tydligen så det är här på östkusten. Geologin är helt enkelt lite annorlundare än den vi är vana vid. I vanlig ordning blev det inte så mycket fotande med dslr kameran eftersom vandringen i sig var väldigt krävande. Iallafall nu när vi gick uppför. Det är ca 4.3km uppför tills man kommer till en fjällstuga där man kan övernatta och även få ett mål mat. Det är även många som enbart tar sig upp till fjällstugan och då är ju den branta vägen den närmaste också.

Mount Lafayette

Härifrån tog vi sikte på första toppen, Mount Lafayette som även är den högsta toppen på den här vandringen (1603m). Ifrån fjällstugan är det bara 1.8km till toppen, men det är även ca 300 meter i höjdskillnad. Härifrån kan man se hela bergskedjan och vi fick ett fantastiskt väder som bjöd på helt makalösa vyer. Det var nästintill molnfritt men väldigt blåsigt. Eftersom vi gick medurs, och alla andra moturs så fick vi mycket möten. Men å andra sidan så behövde man inte gå om folk eller ha folk i hälarna hela tiden så det i sig var völdigt skönt. Det är förstås ändå ganska tydligt att många bara bryr sig om sig själva. Nästintill ingen gick av stigen för oss, så det blev som en vana för oss att ta ett steg åt sidan för att släppa förbi andra. Nästan ingen sa heller tack, något som vi alltid gör och som jag tycker har med vett och etikett att göra. Men det är kanske en annan historia.

Väl uppe på bergskammen så känner man väl kanske inte egetligen av någon stor sensation när man bestiger berg efter berg. Vi är ju redan uppe så attsäga, och hade ju redan fått den högsta toppbestigningen under bältet. Men vi fortsatte framåt ändå. Här uppe på bergskammen hade man panoramavyer över hela New Hampshire kändes det som. Och mycket folk. Tror aldrig jag sett så mycket på folk på en vandring förut. Även fast min kamera kanske inte riktigt lyckades fånga denna densitet jag pratar om.

Alla vill ta selfies förstås :)

Alla vill ta selfies förstås :)

Det är ett konstant vandrande, upp och ned. Och vetskapen om att då man gått uppför även kommer få gå nedför är väl kanske en av de största anledningarna till att man fortsätter som i trans, framåt uppför, nedåt. Och så om igen. Men vem lurar man egentligen med det, det är ju utsikten vi kommit för. Och som vanligt är det den man minns mest, och mjölksyran i låren ligger långt bak i minnena. Man får ännu mera adrenalin när man vänder sig om och kan se hur långt man egentligen kommit, istället för att stirra blint på hur långt kvar det nog är.

Till slut hade även vi bestigit den sista av de tre topparna och nu började den långa vandringen hem. Ja, eller ned iallafall. Det är så blåsigt längsmed bergskammen att t.o.m träden har stannat i växten. När man är så här högt uppe är området klassat som alpint, och det är väldigt ömtåligt. Precis som vandringen uppe på Algonquin Peak så måste man vara försöktig med var man sätter fötterna, och försöka hålla sig så mycket som möjligt till vandringsleden

Vi gick och gick och gick. Och gick. Tills vi kom tillbaka in i skogen, bort från bergskammen, där träden kan växa sig högre. På den här sidan var det vattenfall efter vattenfall. Och precis som då vi besteg Algonquin Peak så var vandringsleden upplagd genom och kors och tvärs över vattenfall. Det är väl ganska besynnerligt ändå tycker jag, att stigen går på det här sättet, det känns som att man går i en bäck utan vatten. Men det är kanske så det blir då man försöker lägga en vandringsled på ett ställe där geologin är så karaktäristisk? När vi besteg Algonquin Peak och vi för första gången vandrade så här så kändes det som att vi förstörde marken, eller ja, bidrog till att förstöra. Men det kanske helt enkelt är så här det är här på östkusten.

Som vanligt så känns det i bena nu efter ett par timmar. Och då blir det kanske rent automatiskt så att man tycker att det tar en väldig tid att ta sig ned? Jag tyckte vi vandrade och vandrade i all evighet iallafall. Snart skulle det bli mörkt, och halvvägs ned mötte vi två personer som kom vandrandes i flip flops, eller den ena var helt sonika barfota för att hans flip flops hade gått sönder. Ibland undrar man hur folk tänker egentligen. Inte bara på grund av valet av skodon, men även det faktumet att det snart skulle bli mörkt. Men vi traskade vidare, nedåt, ner ner och ner nu. Eftersom vi gick medurs så gjorde vi ju den högsta bestigningen först, på bara några km, så det är völ kanske inte så konstigt att det kändes som en evighet att gå ned. Som tur var så hade vi ju alla dessa vattenfall att stirra oss blinda på.

Det tog oss 5-6 timmar att sluföra vandringen, så inte fullt så lång tid som Algonquin Peak. Men oj vad vi var trötta efter denna vandring. Det tär definitift på krafterna att göra vandringar som denna. Vi hade väldigt fint väder som gjorde vandringen väldigt behaglig, jämfört med just Algonquin Peak som vi gjorde i regn och rusk.

NYC Parker och Stadsplanering

Att Promenera genom alla dessa Parker

Ända sedan vi flyttade hit till New York och Manhattan så har vi varit till Morningside Park många gånger. Eller varit och varit, det är ju så att vi promenerar genom den parken varje morgon på väg till jobbet, eller i alla fall jag gör det. Det tar ungefär 30 minuter att ta sig från vår lägenhet på östra sidan av Manhattan till västra sidan av Manhattan och Columbia University. Promenaden tar en även genom Marcus Garvey park, som även den är en väldigt fin park, och Mount Morris Historic District. Här uppe, speciellt på östra sidan runt oss så finns det nästan inga höga byggnader, men då man går västerut efter Morningside Park börjar de smått ta vid.

Morningside Park, i slutet av April:

Precis som jag nämnt tidigare så älskar jag statistik, grafer och all möjlig dokumentation, och NYC har skapat helt fantastiska 3D kartor på alla byggnader i hela Manhatta, och andra delar av staden. På kartan kan man även göra valet att färglägga dem beroende på hur höga de är. Om du tar en närmare titt på Östra Harlem så kan du se att majoriteten av byggnaderna är mellan 10-25m höga, och går man mot Central Harlem så blir de lite högre, men fortfarande under 50m. Det finns såklart en eller två höga byggnader här i området också, men inte alls lika många som man ser söderut på Manhattan förstås.

Marcus Garvey Park i mitten och till slutet av April:

Om du är ännu mer intresserad av demografin här i NYC så kan jag även rekommendera denna pfd kartan från NYC’s stadsplanerings kontor. Den kartan har även de olika stadsdelarna utskrivna om du är intresserad av det. En annan sak som du kan se på kartan är topografin av staden, och speciellt om du kollar på Morningside Park så ser du att öster om parken är det relativt platt och precis där parken börjar och västerut så blir marknivån mycket högre. Man kan även se mer information om de olika stadsdelarna genom att besöka stadsplanerings kontoret på denna hemsidan, samt denna. På ett sätt så är NYC som en modell stad, mycket experiment och studier har gjorts om staden när det kommer till stadsplanering och hållbarhet och allt mittemellan. Det är alltid kul att se allt som görs här i staden.

Mount Morris Park Historic District:

För ett par veckor sedan så skrev jag även om alla kartor man kan få från NYC Parks och Central Park Conservancy. Om du är intresserad av att veta vad det är för träd du promenerar förbi på gatan kan du spana in NYC Parks lista över alla träd i NYC, det är faktiskt helt otroligt om man tänker på det, att de dokumenterat varenda träd. Man kan även rapportera om ett träd behöver tillsyn på webbsidan, och när den senaste tillsynen ägde rum. Man kan klicka på alla individuella träd för att se vilken art det är, och hur mycket koldioxid trädet tar upp per år. Om man zoomar ut så kan man även se vilka områden som har högst densitet av träd, mörkgrön representerar en hög densitet och ljusgrön en låg densitet. Vet du om någon annan stad har något liknande?

Morningside Park i slutet av April:

En Historia om Skogsbränder och Spökstockar - Fältarbete i Yellowstone del 3

Of all the paths you take in life, make sure a few of them are dirt
— John Muir

Äventyrs Tisdag

Drömmarnas Sommar

Sommaren 2017 hände många fantastiska saker. Jag åkte till Yellowstone and Montana, inte bara en gång, utan två gånger. Jag fick åka till Puerto Rico för att hjälp till med fältarbete och spenderade nästan två veckor i regnskogen. Jag åkte på roadtrip från Madison genom Nationalparken Badlands, Beartooth Highway, och till slut genom Yellowstone för att komma till Bozeman. Vi gifte oss, ja det var väl mer av ett firande eftersom vi redan var gifta, utanför Butte en varm eftermiddag. Efter det åkte vi och campade med några vänner innan vi åkte tillbaka mot Wisconsin. Väl där väntade ytterligare ett bröllop, den här gången på ett sommar läger. Men när jag pratar om fältarbete, vad är det vi egentligen gör? Om du har läst min blogg sedan tiden i Alaska så vet du att jag brukade springa omkring i skogen där, och studerade klimatförändringar, skogsbränder och vattenkemi. W studerar ju också skogsbränder så vi har spenderat mycket tid till att hjälpa varandra under åren. Så, 2017 spenderade jag min semester genom att åka till Jackson, Wyoming för att spendera ett par veckor där med W och hans handledares grupp.

Starten på en ny Era

Året 1988 startade en av de största bränderna i västra USA någonsin i nationalparken Yellowstone, och många undrade nog om hela parken skulle brinna upp. 35% av parken hade brunnit när elden till slut ebbade ut. Den skogsbranden var starten på en ny era, den stora brand eran i väst. En av de många frågor som ställs om skogsbränder i nordvästra USA, inte bara i Klippiga Bergen och Yellowstone, men även i Alaska är: Vad kommer att hända när skogsbränderna härjar så frekvent på ett ställe att det inte finns tillräckligt med tid för träden och skogen att återhämta sig? Det gamla normala är att skogarna och träden i Yellowstone och klippiga bergen är anpassade till att brinna vart 100-300e år. Det området vi arbetade i när vi var i Yellowstone brann då 1988, och sedan igen 2016.

Yellowstone skogsbränder.jpg

Jag har sett många brandhärjade områden i Alaska tidigare, men ingenting liknade det jag såg i Yellowstone den sommaren. Allt var i princip borta. Allt var svart. Vi kunde däremot redan se lite växter här och där som tog sig upp genom den svarta jorden och askan. Vi räknade fröplantor, stockar och spökstockar. Spökstockar är som en ljusare linje man ser på marken, det indikerar att en stock en gång låg där, men allt som finns kvar är ett ljust märke i marken. De stockarna var säkerligen träd som föll under skogsbranden som härjade 1988.

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska är väldigt olika. Bränderna i Yellowstone är oftast kronbränder, medan bränderna i Alaska oftast är markbränder. I Alaska har barrskogen ett tjockt mosslager som även isolerar permafrosten därunder, och det är det mosslagret som skogsbränderna främst tar sig fram genom, det är också därför man kan mäta hur intensiv branden har varit genom att se de olika mönstren i mosslagret. Ofta finns en stor del av mosslagret kvar, även om det är väldigt heterogent. En sak som skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska har gemensamt är att när det brinner, då brinner det, och bränderna kan sprida sig oerhört snabbt om de perfekta villkoren uppstår.

Brandrök i fält och efterdyningarna av en skogsbrand i alaska:

Marken var helt bar då vi kom fram till Maple Fire i nationalparken Yellowstone. Temperaturen var uppemot 32 grader och den svarta jorden gjorde inte värmen bättre. Vi använde måttband och kompass riktningar för att sätta upp provtagnings rutor. Majoriteten av fältarbetet här gick ut på att räkna hur många fröplantor vi kunde se i den svarta jorden, och vi kunde faktiskt se ganska många. Vi tog även noteringar om spökstockar, trädstumpar och döda träd som fortfarande stod upp. Detta arbetet är ibland ganska jobbigt, det är varmt, du är på knäna stor del av tiden och stirrar ned i en svart mark. Du är även uppe relativt högt i elevation så uttorkning är bra mycket lättare här, man bränner sig lätt i solen också och har man otur är myggen ute. Man måste även vandra ganska långt ibland, med tung utrustning och ha tillräckligt med vatten med sig.

Maple Fire i Cougar Meadow:

Många trädarter är ju evolutionärt anpassade till att regenerera efter en skogsbrand, de bildar serotina kottar som behöver värme för att öppna upp sig och släppa ut fröna. Men för att regenerera behövs energi och tid till att utveckla fröna och kottarna. Fröna måste även ha turen på sin sida att faktiskt börja gro i marken senare. Alla som någon gång har planterat frön vet att ibland så gror dom, och ibland inte. Det är därför frågan om regenerationen är så viktigt, hur framgångsrik kommer barrträden i Klippiga Bergen och Alaska att vara om skogsbränderna härjar allt oftare? Ett annat problem är det lokala klimatet. Kommer det bli torrare eller blötare, och hur varmt kommer det bli? De är alla viktiga faktorer som spelar in i hur skogarna kommer att se ut i framtiden.

Vårtecken och Fenologiska Missanpassningar - Alaska till New York

30 Mars, 2019. Central Park

30 Mars, 2019. Central Park

Vår

När Kommer Våren?

När jag bodde i Alaska så var dagen då våren kom väldigt mycket mer uppenbar än vad den är här, i New York. I Fairbanks ligger snön som ett vitt täcke mellan Oktober till April, ibland ända in i Maj. Det finns två huvudfaktorer som driver när blomningen av växter påbörjas och när knopparna brister, temperatur och ljus. I Fairbanks kommer ju ljuset väldigt tidigt vilket innebär att man främst väntar på att temperaturen ska höjas innan man får se den riktiga våren komma. När löven slås ut är så uppenbart i Fairbanks att man kan se det hända över en dag. Åker man iväg precis innan det händer, även fast man bara är borta i några dagar, kan man komma tillbaka till sommar. Våren håller aldrig i sig där uppe, precis som i norra Sverige antar jag. Videon nedan har jag delat tidigare, men den visar verkligen hur snabbt det kan gå.

26 Maj, 2013. Alaska:

26 April, 2014. Alaska:

3 Maj, 2014. Alaska:

25 April, 2015. Alaska:

2017 åkte vi tillbaka till Alaska och åkte skidor i Denali den 1 April. Det var en varm vår det året, något som verkar bli mer vanligt nu.

1 April, 2017. Alaska:

Alaska har den högsta temperatur ökningen i hela världen, och det är något som kommer att fortsätta i framtiden också. I en stat där ljuset oftast inte är något problem kan en tidigare vår skapa problem på de lägre ekologiska nivåerna. Forskare pratar ofta om fenologisk missanpassning. Fenologisk missanpassning är när livscykeln för två arter som tidigare varit i synk, nu blir osynkade. Det kan tex vara blomningen av vissa växter som alltid blommar precis när specifika insekter som är beroende av precis den blomman, precis har kläckts, men om blomman blommar tidigare eller senare så finns inte tillräckligt med mat för insekten. Ett annat exempel kan vara att vissa insekter börjar komma fram långt innan långväga flyttfåglar har kommit till en plats, vilket innebär att när de fåglarna lägger ägg och sedan ska mata deras ungar så finns inte en lika stor andel av insekterna kvar. Vi vet att ändringar på de lägre ekologiska nivåerna kan ha förödande effekter längre upp i kedjan. Förra veckan så slog Alaska rekord (igen) i temperatur mätningen, det var en av de tidigaste dagarna för en så pass varm temperatur.

Blomningen av Magnolian i Madison 2018:

Nu i helgen var vi ute och promenerade i Central Park. Där blommar Magnolian redan, i Madison gjorde den inte det förrän i mitten av april förra året. I Alaska så brukar snön forfarande ligga kvar vid den här tiden. Men precis som jag nämnde tidigare så är det en fråga om temperatur, och inte ljus som växterna i de högre latituderna oftast väntar på. Denna helg var även en av första gångerna som jag verkligen känner mig som en New York bo. Att jag inte bara är här över helgen, veckan, månaden eller för 6 månader, vi ska vara här ett tag nu. Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar vart jag är ifrån, ska jag säga Madison, Fairbanks, New York eller Stockholm? Vem är jag egentligen, och varför ska vi alltid identifiera oss genom frågan om vart vi är ifrån?. Jag antar att det på ett sätt är logiskt, vi är ju oftast skapta och utformade av platsen vi växte upp på, men efter ett tag så kommer man kanske att ha bott någon annanstans längre, än den platsen man växte upp. Det finns ett citat jag verkligen gillar, från en Salomon video som handlar om Anna Frost, det citatet beskriver ens hem på ett väldigt fint sätt som jag verkligen kan hålla med om. Jag vet inte vem som skrivit det citatet, eller om det är en blandning av olika citat som man lumpat ihop.

Maybe your country is only a place you make up in your mind, something you dream about and think about. Maybe it’s not a place on the map at all, but just a story full of people you meet and places you visited. Maybe Home is just a collection of memories and our roots, based on nostalgia

Central Park 30 Mars 2019:

Vad har ni för vårtecken där ni bor, har ni vår redan?