Äventyrs Tisdag

Norrut, mot Kattån

Det var länge sedan nu, men vi gör faktskt saker ändå. Nästan varje helg. Så precis i början av sommaren, när regnet smattrade mot rutan i all evighet och jag blivit blöt för hundraelfte gången då jag gått mina 30 minuter till bussen bestämde vi oss för att åka bort. Jag har blivit dåligare på att faktiskt använda min stora kamera, och funderar mer och mer på att kanske införskaffa en annan. Men å andra sidan har jag en gopro som inte den används flitigt heller, så kanske inte är en sådan bra ide. Nu skulle vi iallafall åka norrut och stora kameran fick slinka ned i väskan ändå. Vi åkte mot Kattån, ja tydligen så betyder namnet det, på Holländska. För hollandärna var några riktiga äventyrare, de var ju även de som anlade början av den staden vi nu bor i. Eller, ja, precis som överallt annars så var de ju inte först på plats. Iallafall så heter området vi nu skulle till the Catskills. Det tillhör bergskedjan Appalaichan Mountains.

Först var tanken att vi kanske skulle hyra något mysigt Airbnb men vi satte kaffet i halsen när vi spanade priser och bestämde oss för att tälta. Allt gratis är gott sägs det och vi valde att köra på dispersed camping igen, eftersom det området där vi ville vandra tillät det. Dispersed camping är helt enkelt ungefär som att anamma allemansrätten i Sverige, men man får inte vara i närheten av någon etablerad camping, x antal meter från den närmaste vägen och ån, och förstås inom ett område som tillåter dispersed camping. Att tälta på detta sättet är primitivare än primitivt, det finns förstås ingen toalett eller dusch så föredrar man sådant så är detta inte rätt val. Det är många såkallade public lands som tillåter dispersed camping, och vill man hålla tungan rätt i mun nästa gång man pratar om public lands kan man spana in denna sidan som pratar mer om skillnaden mellan de olika begreppen. Nu blev det ju tyvärr så att vi åkte hem redan dagen efter eftersom jag vaknade med en magvärk från helvetet. Vi gick ändå och promenerade lite lätt där på lördagen innan vi åkte hem.

Medan regnet slog mindre och mindre mot rutan så insåg vi att regnet hade rört sig mot oss, och att vi nu kom in i ett väldigt blött, men regnfritt, Catskills. Östkusten har växt i våra hjärtan, varje gång vi tar oss utanför New Yorks stadsgräns iallafall, och det händer tyvärr inte alltför ofta. Det finns många små städer/byar i princip överallt förstås, men många av dom är ganska söta och pittoreska. Jag hade ju försökt spana på lite camping i området och till slut hittat någon som rekommenderade dispersed camping precis i närheten av det området vi skulle vandra vid dagen efter. Nu kom vi så fram till vår campingplats, ett stort fält som såg väldigt vacker ut i kvällsljuset. Men marken var genomblöt. Här kan vi inte tälta sa vi i kör. Den där känslan man känner då man är trött och bara vill komma till ro hade nu nått mig och jag tänkte att jaha, då får vi väl sova i bilen då. Många ställen som tillåter dispersed camping har dock ofta en etablerad plats för just det. Istället för fältet så vände vi oss nu mot skogen och gick med raska steg ditåt, och där fann vi stigen som tog oss till en väldigt fin och torr camping plats.

Det bästa som finns är att komma fram till tältplatsen, sätta sig ned ta något att dricka och bara slappna av. Att bo mitt i staden har sina fördelar, men att komma ut till tystnaden är så skönt. Manhattan och NYC har växt i våra ögon förstås, men det är inte riktigt som Madison, eller ens i närheten av Fairbanks. Vi kommer ju inte vara här i all evighet så man får ta tillvara på det som erbjuds den stunden man är här. När vi åker och campar är det oftast jag som sätter upp tältet medan W fixar maten. Sedan brukar vi turas om att diska. På morgonen brukar jag gå upp tidigare och dp gör jag kaffe och sedan gör W frukost medan jag tar ned tältet. Allt blir så mycket lättare och smidigare när man redan har specifika roller. Båda vet vad man ska göra direkt. Kvällen kom ganska snabbt och snart var det väldigt mörkt, men vi satt kvar en stund och pratade och njöt av ensamheten och tystnaden.

Jag vaknade tidigt morgonen efter, som jag ofta gör. Men denna morgon var annorlunda, jag vaknade med kraftig magvärk. Så vår resa blev hastigt väldigt kort. Men även fast jag bestämde mig för att vi skulle åka hem istället för att stanna en natt till så fick vi iallafall till lite promenad i vårsolen innan vi åkte hem.

Det var så skönt att få vara ute i skogen, trots magvärken. Östkusten har växt i våra ögon, vi hade inte stora förhoppningar om den då vi bestämt oss för att flytta till NYC förra året. Även fast östkusten har så mycket mer folk, så var vi ändå nästintill helt själva på leden.