Posts tagged #Natur

En vandring på östkusten - Franconia Ridge

Äventyrs Tisdag

Franconia Ridge

Förra året tog vi oss äntligen till en ny stor vandring här på östkusten. Året innan hade vi satsat på en vandring i Adirondacks, och nu så var vi äntligen på väg igen. Denna gången tog vi oss till Woodstock New Hampshire och hade tagit sikte på att vandra Franconia Ridge.

Vita bergen, fast i New Hampshire

Franconia Ridge är en bergskedja som tillhör de Vita Bergen (White Mountains). Inte helt överraskande så finns det således flera White Mountains i USA, inte bara de som jag var van vid i Alaska. Vandringen är oerhört populär och det blev vi varse om när vi anlände lite innan 9 på morgonen och ingen parkeringsplats fanns kvar. W fick helt enkelt släppa av mig och åka och parkera på en annan plats, för att sedan ta en buss tillbaka till mig och början av vandringen.

IMG_4887-September 15, 2019.jpg

Vandra medurs

I vanlig ordning hade vi valt ut vandringen baserat på vyer, och även läst en och annan review, som man gör antar jag. Det jag hade läst rekomenderade att man tog vandringen medurs, och det visade sig att alla andra körde moturs av någon outgrundlig anledning. Men i slutet av vandringen mötte vi en kvinna som bestämt sa att - jaa har ni inte läst den här vandringsboken?? En bok jag inte minns namnet på och en bok vi aldrig hört talats om. Men vi tyckte ändå att den vägen vi tog funkade bäst, det är brantast uppför och därför lite lättare på nedvägen. Gillar man att gå brant nedför kan man ju då kanske ta vandringen moturs. Så om någon någonsin får för sig att göra Franconia Ridge så kan jag iallafall rekomendera att göra den medurs. Vandringen i sig är graderad som svår och de sägs att bara väldigt vana vandrade bör ta sig an denna vandring på 14.5 km och ca 1,176 meters stigning. Du får inte bara en toppbestigning under bältet utan sammanlagt tre. Två av topparna är över 1,450 meter och den tredje ligger på ca 1,600 meters höjd. Franconia ridge tillhör Appalaichan Trail, och det är även därför den är väldigt traffikerad.

15 September 2019

Vi började vandringen som väldigt fort blev brant, och precis som vandringen i Adirondacks så var det stora stenbumlingar man fick klättra uppför. Det är tydligen så det är här på östkusten. Geologin är helt enkelt lite annorlundare än den vi är vana vid. I vanlig ordning blev det inte så mycket fotande med dslr kameran eftersom vandringen i sig var väldigt krävande. Iallafall nu när vi gick uppför. Det är ca 4.3km uppför tills man kommer till en fjällstuga där man kan övernatta och även få ett mål mat. Det är även många som enbart tar sig upp till fjällstugan och då är ju den branta vägen den närmaste också.

Mount Lafayette

Härifrån tog vi sikte på första toppen, Mount Lafayette som även är den högsta toppen på den här vandringen (1603m). Ifrån fjällstugan är det bara 1.8km till toppen, men det är även ca 300 meter i höjdskillnad. Härifrån kan man se hela bergskedjan och vi fick ett fantastiskt väder som bjöd på helt makalösa vyer. Det var nästintill molnfritt men väldigt blåsigt. Eftersom vi gick medurs, och alla andra moturs så fick vi mycket möten. Men å andra sidan så behövde man inte gå om folk eller ha folk i hälarna hela tiden så det i sig var völdigt skönt. Det är förstås ändå ganska tydligt att många bara bryr sig om sig själva. Nästintill ingen gick av stigen för oss, så det blev som en vana för oss att ta ett steg åt sidan för att släppa förbi andra. Nästan ingen sa heller tack, något som vi alltid gör och som jag tycker har med vett och etikett att göra. Men det är kanske en annan historia.

Väl uppe på bergskammen så känner man väl kanske inte egetligen av någon stor sensation när man bestiger berg efter berg. Vi är ju redan uppe så attsäga, och hade ju redan fått den högsta toppbestigningen under bältet. Men vi fortsatte framåt ändå. Här uppe på bergskammen hade man panoramavyer över hela New Hampshire kändes det som. Och mycket folk. Tror aldrig jag sett så mycket på folk på en vandring förut. Även fast min kamera kanske inte riktigt lyckades fånga denna densitet jag pratar om.

Alla vill ta selfies förstås :)

Alla vill ta selfies förstås :)

Det är ett konstant vandrande, upp och ned. Och vetskapen om att då man gått uppför även kommer få gå nedför är väl kanske en av de största anledningarna till att man fortsätter som i trans, framåt uppför, nedåt. Och så om igen. Men vem lurar man egentligen med det, det är ju utsikten vi kommit för. Och som vanligt är det den man minns mest, och mjölksyran i låren ligger långt bak i minnena. Man får ännu mera adrenalin när man vänder sig om och kan se hur långt man egentligen kommit, istället för att stirra blint på hur långt kvar det nog är.

Till slut hade även vi bestigit den sista av de tre topparna och nu började den långa vandringen hem. Ja, eller ned iallafall. Det är så blåsigt längsmed bergskammen att t.o.m träden har stannat i växten. När man är så här högt uppe är området klassat som alpint, och det är väldigt ömtåligt. Precis som vandringen uppe på Algonquin Peak så måste man vara försöktig med var man sätter fötterna, och försöka hålla sig så mycket som möjligt till vandringsleden

Vi gick och gick och gick. Och gick. Tills vi kom tillbaka in i skogen, bort från bergskammen, där träden kan växa sig högre. På den här sidan var det vattenfall efter vattenfall. Och precis som då vi besteg Algonquin Peak så var vandringsleden upplagd genom och kors och tvärs över vattenfall. Det är väl ganska besynnerligt ändå tycker jag, att stigen går på det här sättet, det känns som att man går i en bäck utan vatten. Men det är kanske så det blir då man försöker lägga en vandringsled på ett ställe där geologin är så karaktäristisk? När vi besteg Algonquin Peak och vi för första gången vandrade så här så kändes det som att vi förstörde marken, eller ja, bidrog till att förstöra. Men det kanske helt enkelt är så här det är här på östkusten.

Som vanligt så känns det i bena nu efter ett par timmar. Och då blir det kanske rent automatiskt så att man tycker att det tar en väldig tid att ta sig ned? Jag tyckte vi vandrade och vandrade i all evighet iallafall. Snart skulle det bli mörkt, och halvvägs ned mötte vi två personer som kom vandrandes i flip flops, eller den ena var helt sonika barfota för att hans flip flops hade gått sönder. Ibland undrar man hur folk tänker egentligen. Inte bara på grund av valet av skodon, men även det faktumet att det snart skulle bli mörkt. Men vi traskade vidare, nedåt, ner ner och ner nu. Eftersom vi gick medurs så gjorde vi ju den högsta bestigningen först, på bara några km, så det är völ kanske inte så konstigt att det kändes som en evighet att gå ned. Som tur var så hade vi ju alla dessa vattenfall att stirra oss blinda på.

Det tog oss 5-6 timmar att sluföra vandringen, så inte fullt så lång tid som Algonquin Peak. Men oj vad vi var trötta efter denna vandring. Det tär definitift på krafterna att göra vandringar som denna. Vi hade väldigt fint väder som gjorde vandringen väldigt behaglig, jämfört med just Algonquin Peak som vi gjorde i regn och rusk.

Du Kommer Att Förblöda Innan Vi Hinner Tillbaka

Fredags Tillbakablick

Fältarbete i Nome, Alaska

Juli 2018

Jag hade ju turen att hjälpa till med lite fältarbete i Alaska förra sommaren, och vilket kaos det var dagarna som ledde upp till avresan. Vi hade you packat alla våra ägodelar, eller njae det mesta, i en liten container som senare skickades till New York (eller New Jersey för att vara exakt). Vi städade lägenheten från topp till tå medan jag lyssnade på lite olika sommarpratare på radion. Det var ju inte så att det var väldigt skitigt, men jag är ju så att jag vill städa ordentligt, speciellt då det var våra vänner som skulle flytta in. Vi hade ju den stora turen att flytta in i lägenheten på Manhattan under en av de varmaste dagarna på hela sommaren i staden. Jag tror temperaturen nådde 40C, perfa för mig som tycker att 20 grader är varmt liksom. Först tog det ett tag att hitta parkering, och sedan fick vi bära alla saker runt kvarteret för att komma till lägenheten. Efter flera timmar med bärande och sedan en tur till affären för proviant, öl och mat, så satte vi oss äntligen ned på soffan när kvällen nalkades. Då såg jag en mus i lägenheten. Två dagar senare så spanade jag på glaciärer och berg igen, från flygplanet på väg till Alaska och Nome. Där var temperaturen runt 10 grader. Vi fick ändå ungefär 21 grader några dagar senare, och det är precis i toppen av min komfortzon då det gäller temperaturer.

Somrarna i Alaska är nästan som en saga. Det där oändliga ljuset som alltid håller en vaken längre än man bör, men som sedan omvandlas till en oändlig energi morgonen efter och sedan så fortsätter cirkeln om och om igen. Det tog ungefär en timme eller så att ta sig ut till fältarbetet varje morgon, ja och sedan tillbaka in till Nome igen. Då man kör mot fältarbete så kör man på en väg som så småningom slutar mitt ute i ingenstans. Det finns inget vägnät som fortsätter till resten av alla vägar i Alaska. Det enda sättet att ta sig till Nome är att flyga, eller komma med båt. På vintern skidar folk, åker hundspann, går, springer eller åker snöskoter för att ta sig till staden, ja utöver att flyga då. Det känns alltid så konstigt att tänka sig en plats som man bara kan åka till med flyg, en plats som befinner sig ute i vildmarken. Det är ännu viktigare att tänka på säkerheten då man befinner så långt ut med noll mobiltäckning. Om du gör dig illa här, bryter ett ben, eller skär dig själv så är du trubbel. Nästan alla jag känner bär på en fickkniv av något slag, det är ju bra att ha för alla möjliga olika anledningar. Men det är samtidigt viktigt att tänka på vad för underlag du använder kniven på. För det är ju så att vi som människor är vana vid att lägga saker i knäet för att fixa det, och slinter man med en kniv där och skär sig själv i låret kan man förblöda innan man hinner tillbaka till civilisationen. Det är ju även en av anledningarna till varför det är så viktigt och bra att ha någon slags säkerhetsutbildning i backfickan. Jag har aldrig tagit en officiell säkerhets utbildning, men har tagit lite korta kurser här och där om olika lösningar och hjälpmedel man kan använda sig av om olyckan är framme ute i fält. Men de små kurserna är ju långt ifrån den stora kunskapen man får med sig av att ta NOLS kurser såsom Wilderness First Responder. Har du tagit någon säkerhets kurs som är fokuserat på äventyr ute i vildmarken? Jag ska försöka att ta den kursen nästa gång jag får ett tillfälle.

Vårtecken och Fenologiska Missanpassningar - Alaska till New York

30 Mars, 2019. Central Park

30 Mars, 2019. Central Park

Vår

När Kommer Våren?

När jag bodde i Alaska så var dagen då våren kom väldigt mycket mer uppenbar än vad den är här, i New York. I Fairbanks ligger snön som ett vitt täcke mellan Oktober till April, ibland ända in i Maj. Det finns två huvudfaktorer som driver när blomningen av växter påbörjas och när knopparna brister, temperatur och ljus. I Fairbanks kommer ju ljuset väldigt tidigt vilket innebär att man främst väntar på att temperaturen ska höjas innan man får se den riktiga våren komma. När löven slås ut är så uppenbart i Fairbanks att man kan se det hända över en dag. Åker man iväg precis innan det händer, även fast man bara är borta i några dagar, kan man komma tillbaka till sommar. Våren håller aldrig i sig där uppe, precis som i norra Sverige antar jag. Videon nedan har jag delat tidigare, men den visar verkligen hur snabbt det kan gå.

26 Maj, 2013. Alaska:

26 April, 2014. Alaska:

3 Maj, 2014. Alaska:

25 April, 2015. Alaska:

2017 åkte vi tillbaka till Alaska och åkte skidor i Denali den 1 April. Det var en varm vår det året, något som verkar bli mer vanligt nu.

1 April, 2017. Alaska:

Alaska har den högsta temperatur ökningen i hela världen, och det är något som kommer att fortsätta i framtiden också. I en stat där ljuset oftast inte är något problem kan en tidigare vår skapa problem på de lägre ekologiska nivåerna. Forskare pratar ofta om fenologisk missanpassning. Fenologisk missanpassning är när livscykeln för två arter som tidigare varit i synk, nu blir osynkade. Det kan tex vara blomningen av vissa växter som alltid blommar precis när specifika insekter som är beroende av precis den blomman, precis har kläckts, men om blomman blommar tidigare eller senare så finns inte tillräckligt med mat för insekten. Ett annat exempel kan vara att vissa insekter börjar komma fram långt innan långväga flyttfåglar har kommit till en plats, vilket innebär att när de fåglarna lägger ägg och sedan ska mata deras ungar så finns inte en lika stor andel av insekterna kvar. Vi vet att ändringar på de lägre ekologiska nivåerna kan ha förödande effekter längre upp i kedjan. Förra veckan så slog Alaska rekord (igen) i temperatur mätningen, det var en av de tidigaste dagarna för en så pass varm temperatur.

Blomningen av Magnolian i Madison 2018:

Nu i helgen var vi ute och promenerade i Central Park. Där blommar Magnolian redan, i Madison gjorde den inte det förrän i mitten av april förra året. I Alaska så brukar snön forfarande ligga kvar vid den här tiden. Men precis som jag nämnde tidigare så är det en fråga om temperatur, och inte ljus som växterna i de högre latituderna oftast väntar på. Denna helg var även en av första gångerna som jag verkligen känner mig som en New York bo. Att jag inte bara är här över helgen, veckan, månaden eller för 6 månader, vi ska vara här ett tag nu. Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar vart jag är ifrån, ska jag säga Madison, Fairbanks, New York eller Stockholm? Vem är jag egentligen, och varför ska vi alltid identifiera oss genom frågan om vart vi är ifrån?. Jag antar att det på ett sätt är logiskt, vi är ju oftast skapta och utformade av platsen vi växte upp på, men efter ett tag så kommer man kanske att ha bott någon annanstans längre, än den platsen man växte upp. Det finns ett citat jag verkligen gillar, från en Salomon video som handlar om Anna Frost, det citatet beskriver ens hem på ett väldigt fint sätt som jag verkligen kan hålla med om. Jag vet inte vem som skrivit det citatet, eller om det är en blandning av olika citat som man lumpat ihop.

Maybe your country is only a place you make up in your mind, something you dream about and think about. Maybe it’s not a place on the map at all, but just a story full of people you meet and places you visited. Maybe Home is just a collection of memories and our roots, based on nostalgia

Central Park 30 Mars 2019:

Vad har ni för vårtecken där ni bor, har ni vår redan?

En Vildmarks Sista Skrik

IMG_0707-2.jpg

It will be a grand triumph for America if we can preserve the Arctic Refuge in its pure, untrammeled state. To leave this extra ordinary land alone would be the greatest gift we could pass on to future generations. - Jimmy Carter

National Parker och Skyddade Områden - En historia som inte alltid är så fin i USA

    I slutet av 1800-talet då den första Nationalparken grundades i USA (1872), Yellowstone National Park, var det inte bara utifrån miljövårdens aspekt, men även för att skapa ett område som reflekterade vår uppfattning om vildmark. Vilket även resulterade i att amerikanska urinvånare tvingades ut ur området, och de var inte tillåtna att bo eller fortsätta att jaga där. 

“the headwaters of the Yellowstone River … is hereby reserved and withdrawn from settlement, occupancy, or sale … and dedicated and set apart as a public park or pleasuring-ground for the benefit and enjoyment of the people.” - The Yellowstone National Park Protection Act

    Ur denna synpunkt så skapades egentligen ingen naturlig vildmark, utan en vildmark där vi förvaltat naturområden på sådant sätt att de aldrig fått brinna, något som egentligen är en naturlig del i ekosystemet, och även eliminerat en stor del av rovdjuren. Något som också var ignorerat var som jag redan nämnt, de amerikanska urinvånarna som faktiskt använde detta område, för både boende och jagande. Den här uppfattningen om att ingen ska/får leva i dessa national parker, amerikanska urinvånare inkluderade, var något som även många miljöaktivister och författare stod bakom, såsom John Muir.     

1964 så skapades således the Wilderness Act, Vildmarks lagen, som säger: 

"A wilderness, in contrast with those areas where man and his own works dominate the landscape, is hereby recognized as an area where the earth and its community of life are untrammeled by man, where man himself is a visitor who does not remain." - 1964 Wilderness Act

IMG_1077-2.jpg

“the headwaters of the Yellowstone River … is hereby reserved and withdrawn from settlement, occupancy, or sale … and dedicated and set apart as a public park or pleasuring-ground for the benefit and enjoyment of the people.” Source: Birth of a National Park

"Secretary of the Interior Lucius Lamar felt the new national parks should be managed to preserve "wilderness," in his mind defined as uncut forests and plentiful game animals." Source: Ethnic Cleansing and America's Creation of National Parks

    Vi kan faktiskt lära oss väldigt mycket av de amerikanska urinvånarna, speciellt då de kommer till hållbarhet och miljö. För att om vi inte bryr oss om miljön så kommer vi nog inte få så mycket tillbaka från naturen. Vi kan ha vildmarken kvar där ute, och låta folk leva av naturen på ett hållbart sätt. Det är när vi blir så giriga över mer pengar och mer saker som vi börjar gå mot en mörkare framtid då det kommer till miljön.

    Nuförtiden så har perspektivet på hur resterande USA ser de amerikanska urinvånarna förstås ändrats, även fast det fortfarande förekommer delar som fortfarande behövs bearbetas mer. 1996 så publicerades the American Indian Religious Freedom Act. 

“The National Park Service recognizes that site-specific worship is vital to Native American religious practices. As a matter of policy and in keeping with the spirit of the law, and provided the criteria listed in section 8.2 for use of the parks are not violated, the Service will be as unrestrictive as possible in permitting Native American tribes access to park areas to perform traditional religious, ceremonial, or other customary activities at places that have been used historically for such purposes." - NPS Management Policy

    Idag har vi även the Native American Policy som är till för att förbättra samarbetet mellan urinvånarna och regeringen.  

Problemet med Vildmarken; eller, att komma ut till fel Natur

    1995 så publicerade professorn William Cronon en artikel som handlar om detta problem med vår uppfattning om vad som faktiskt är eller inte är en vildmark. Förr i tiden så var vildmarken sedd som något som var ödsligt, kargt, eller en ödemark, och man kan sammanfatta det som att vildmarken faktiskt är baserat på vår egen uppfattning om hur vi ser just vildmarken. Baserat på National Park Protection Act så är vildmarken enbart ett område som är till för oss att beskåda, och absolut inget område att faktiskt bo i. Anledningen till att jag tar upp det här är för att det fortfarande finns politiker som har hakat upp sig på en definition om att en vildmark är synonymt med en karg ödemark. 

När Alaska börjat flyta i dina Ådror blir du aldrig kvitt det

    Som ni säkert vet så har just Alaska en speciell plats i mitt hjärta, som många andra platser även har. När jag tar mig ut i naturen och får se alla dessa vackra platser, såsom berg, älvar, djupa skogar, sandstens klippor, öppna områden, tundran, glaciärer och många många andra platser så känns det i mitt hjärta. Ni vet den där känslan man kan få, lyckoruset som kommer till en och man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta. Det är inte bara Alaska jag älskar, utan vildmarken som Alaska till stor del består av. Jag vill att dessa platser ska fortsätta att finnas, utan att vi förstör dom, med att borra efter olja eller naturgas. Visste ni att en gång i tiden så ville USA testa en kärnvapen bomb i norra Alaska, för att ingen bor där och det är ju inte något vackert landskap ändå. Mm precis, sug på den ett tag, men det är ett helt annat problem en vad jag pratar om i detta inlägg.

IMG_0564.jpg

"No other region of America has seen less human impact than the northeastern corner of Alaska"

Den Heliga Platsen Där Livet Börjar

   Det finns ett område i norra Alaska, dit den amerikanska renen går för att kalva, mellan Maj och Juli, vissa kallar detta området "Den Heliga Platsen Där Livet Börjar" medan andra kallar det för 1002 området. Oavsett vad du kallar detta området så ligger båda områden innanför Arctic National Wildlife Refuge. Det finns få saker som får mig så upprörd som alla dessa miljöproblem vi här i USA står inför. Kampen om Arctic National Wildlife Refuge (ANWR) är inget nytt, den kampen har faktiskt pågått i flera årtionden.  De amerikanska urinvånarna, Gwich'in är beroende av detta området, mestadels för att de är beroende av den amerikanska renen, och den amerikanska renen är beroende av the Arctic Refuge Coastal Plain. Det området har alltid varit en helig plats, i flera tusen år. 

Amerikas sista riktiga Vildmark

    Många kallar således ANWR för Amerikas sista riktiga vildmark. Urbefolkningen Gwich'in kallar det för deras hem. Precis som jag nämnde ovan så har den här kampen pågått i mer än 40 år, och idag är vi det närmsta vi någonsin har varit till att ANWR börjar utvecklas för oljeindustrin. Jag kan verkligen inte förstå att vissa är villiga att offra ett av de vackraste områdena i världen, den här vildmarken i norra Alaska. Men å andra sidan så kanske det inte är så konstigt, eftersom vad som är vackert sitter i betraktarens öga, och det som kallas vildmark kan betyda väldigt olika saker beroende på vilken definition du använder. Att en vildmark faktiskt inte alls behöver betyda ett område fritt från människor. 

"man's endeavors to control nature by his powers to alter and to destroy would inevitably evolve into a war against himself, a war he would lose unless he came to terms with nature." - Rachel Carson

Gwich'ins Kamp

    Jag delar här nedan igen en kortfilm och kampen om ANWR som pågått i flera årtionden. Det är Gwich'ins kamp:

“A person with a clear heart and open mind can experience the wilderness anywhere on earth. It is a quality of one’s own consciousness. The planet is a wild place and always will be. And we're surrounded by the greatest of all wildernesses -- the universe.” - Gary Snyder, NY times 1994

    Hur uppfattar du vildmarken? Är det en plats som inte har några människor alls eller en plats som helt enkelt kanske betyder en plats ute i det vilda, med eller utan invånare?