Posts tagged #Vandra i USA

En vandring på östkusten - Franconia Ridge

Äventyrs Tisdag

Franconia Ridge

Förra året tog vi oss äntligen till en ny stor vandring här på östkusten. Året innan hade vi satsat på en vandring i Adirondacks, och nu så var vi äntligen på väg igen. Denna gången tog vi oss till Woodstock New Hampshire och hade tagit sikte på att vandra Franconia Ridge.

Vita bergen, fast i New Hampshire

Franconia Ridge är en bergskedja som tillhör de Vita Bergen (White Mountains). Inte helt överraskande så finns det således flera White Mountains i USA, inte bara de som jag var van vid i Alaska. Vandringen är oerhört populär och det blev vi varse om när vi anlände lite innan 9 på morgonen och ingen parkeringsplats fanns kvar. W fick helt enkelt släppa av mig och åka och parkera på en annan plats, för att sedan ta en buss tillbaka till mig och början av vandringen.

IMG_4887-September 15, 2019.jpg

Vandra medurs

I vanlig ordning hade vi valt ut vandringen baserat på vyer, och även läst en och annan review, som man gör antar jag. Det jag hade läst rekomenderade att man tog vandringen medurs, och det visade sig att alla andra körde moturs av någon outgrundlig anledning. Men i slutet av vandringen mötte vi en kvinna som bestämt sa att - jaa har ni inte läst den här vandringsboken?? En bok jag inte minns namnet på och en bok vi aldrig hört talats om. Men vi tyckte ändå att den vägen vi tog funkade bäst, det är brantast uppför och därför lite lättare på nedvägen. Gillar man att gå brant nedför kan man ju då kanske ta vandringen moturs. Så om någon någonsin får för sig att göra Franconia Ridge så kan jag iallafall rekomendera att göra den medurs. Vandringen i sig är graderad som svår och de sägs att bara väldigt vana vandrade bör ta sig an denna vandring på 14.5 km och ca 1,176 meters stigning. Du får inte bara en toppbestigning under bältet utan sammanlagt tre. Två av topparna är över 1,450 meter och den tredje ligger på ca 1,600 meters höjd. Franconia ridge tillhör Appalaichan Trail, och det är även därför den är väldigt traffikerad.

15 September 2019

Vi började vandringen som väldigt fort blev brant, och precis som vandringen i Adirondacks så var det stora stenbumlingar man fick klättra uppför. Det är tydligen så det är här på östkusten. Geologin är helt enkelt lite annorlundare än den vi är vana vid. I vanlig ordning blev det inte så mycket fotande med dslr kameran eftersom vandringen i sig var väldigt krävande. Iallafall nu när vi gick uppför. Det är ca 4.3km uppför tills man kommer till en fjällstuga där man kan övernatta och även få ett mål mat. Det är även många som enbart tar sig upp till fjällstugan och då är ju den branta vägen den närmaste också.

Mount Lafayette

Härifrån tog vi sikte på första toppen, Mount Lafayette som även är den högsta toppen på den här vandringen (1603m). Ifrån fjällstugan är det bara 1.8km till toppen, men det är även ca 300 meter i höjdskillnad. Härifrån kan man se hela bergskedjan och vi fick ett fantastiskt väder som bjöd på helt makalösa vyer. Det var nästintill molnfritt men väldigt blåsigt. Eftersom vi gick medurs, och alla andra moturs så fick vi mycket möten. Men å andra sidan så behövde man inte gå om folk eller ha folk i hälarna hela tiden så det i sig var völdigt skönt. Det är förstås ändå ganska tydligt att många bara bryr sig om sig själva. Nästintill ingen gick av stigen för oss, så det blev som en vana för oss att ta ett steg åt sidan för att släppa förbi andra. Nästan ingen sa heller tack, något som vi alltid gör och som jag tycker har med vett och etikett att göra. Men det är kanske en annan historia.

Väl uppe på bergskammen så känner man väl kanske inte egetligen av någon stor sensation när man bestiger berg efter berg. Vi är ju redan uppe så attsäga, och hade ju redan fått den högsta toppbestigningen under bältet. Men vi fortsatte framåt ändå. Här uppe på bergskammen hade man panoramavyer över hela New Hampshire kändes det som. Och mycket folk. Tror aldrig jag sett så mycket på folk på en vandring förut. Även fast min kamera kanske inte riktigt lyckades fånga denna densitet jag pratar om.

Alla vill ta selfies förstås :)

Alla vill ta selfies förstås :)

Det är ett konstant vandrande, upp och ned. Och vetskapen om att då man gått uppför även kommer få gå nedför är väl kanske en av de största anledningarna till att man fortsätter som i trans, framåt uppför, nedåt. Och så om igen. Men vem lurar man egentligen med det, det är ju utsikten vi kommit för. Och som vanligt är det den man minns mest, och mjölksyran i låren ligger långt bak i minnena. Man får ännu mera adrenalin när man vänder sig om och kan se hur långt man egentligen kommit, istället för att stirra blint på hur långt kvar det nog är.

Till slut hade även vi bestigit den sista av de tre topparna och nu började den långa vandringen hem. Ja, eller ned iallafall. Det är så blåsigt längsmed bergskammen att t.o.m träden har stannat i växten. När man är så här högt uppe är området klassat som alpint, och det är väldigt ömtåligt. Precis som vandringen uppe på Algonquin Peak så måste man vara försöktig med var man sätter fötterna, och försöka hålla sig så mycket som möjligt till vandringsleden

Vi gick och gick och gick. Och gick. Tills vi kom tillbaka in i skogen, bort från bergskammen, där träden kan växa sig högre. På den här sidan var det vattenfall efter vattenfall. Och precis som då vi besteg Algonquin Peak så var vandringsleden upplagd genom och kors och tvärs över vattenfall. Det är väl ganska besynnerligt ändå tycker jag, att stigen går på det här sättet, det känns som att man går i en bäck utan vatten. Men det är kanske så det blir då man försöker lägga en vandringsled på ett ställe där geologin är så karaktäristisk? När vi besteg Algonquin Peak och vi för första gången vandrade så här så kändes det som att vi förstörde marken, eller ja, bidrog till att förstöra. Men det kanske helt enkelt är så här det är här på östkusten.

Som vanligt så känns det i bena nu efter ett par timmar. Och då blir det kanske rent automatiskt så att man tycker att det tar en väldig tid att ta sig ned? Jag tyckte vi vandrade och vandrade i all evighet iallafall. Snart skulle det bli mörkt, och halvvägs ned mötte vi två personer som kom vandrandes i flip flops, eller den ena var helt sonika barfota för att hans flip flops hade gått sönder. Ibland undrar man hur folk tänker egentligen. Inte bara på grund av valet av skodon, men även det faktumet att det snart skulle bli mörkt. Men vi traskade vidare, nedåt, ner ner och ner nu. Eftersom vi gick medurs så gjorde vi ju den högsta bestigningen först, på bara några km, så det är völ kanske inte så konstigt att det kändes som en evighet att gå ned. Som tur var så hade vi ju alla dessa vattenfall att stirra oss blinda på.

Det tog oss 5-6 timmar att sluföra vandringen, så inte fullt så lång tid som Algonquin Peak. Men oj vad vi var trötta efter denna vandring. Det tär definitift på krafterna att göra vandringar som denna. Vi hade väldigt fint väder som gjorde vandringen väldigt behaglig, jämfört med just Algonquin Peak som vi gjorde i regn och rusk.

10 År i USA

IMG_0486-June 28, 2010.jpg

I augusti så firade faktiskt jag 10 år här i USA. Egentligen är det helt sjukt vad fort tiden har gått på denna sidan om pölen. Så mycket har hänt på dessa 10 åren. Jag var så ung när jag kom hit, och inte kunde jag då ha förstått att jag skulle bosätta mig här. Ja har bott i tre väldigt olika stater, från nordvästa delen av USA till den östra delen. Från en liten stuga i skogen till en av de folktätaste städerna på jorden. Jag har varit såpass lyckligt lottad att jag fått vandra ute i vildmarken i Alaska, Montana, Yellowstone, och på gamla kaffeplantage i Puerto Rico. Jag har fått se solnedgångar och soluppgångar i öknen, upplevt Northwoods och UP, sett desperationen i ögonen hos äldre människor inn epå casinon i Las Vegas, lärt mig om skogsbränderna i klippiga bergen och västra USA, ökat min kunskap om urinvånarna här i USA som blivit bortmotade från deras land, precis på samma sätt som samerna i Sverige. Jag har skidat långa lopp i 30 minusgrader i Alaska, gått på gatorna i NYC och sett eländet som börjar när man mist allt. Jag har lärt mig att man aldrig ska ta något för givet, och att man aldrig vet när man kanske ser någon för absolut sista gången. Jag har vuxit så mycket sedan jag landade på den där lilla flygplatsen i Fairbanks Alaska med enbart två ressväskor. Men det viktigaste jag fått på denna sidan är en till familj.

En Historia om Skogsbränder och Spökstockar - Fältarbete i Yellowstone del 3

Of all the paths you take in life, make sure a few of them are dirt
— John Muir

Äventyrs Tisdag

Drömmarnas Sommar

Sommaren 2017 hände många fantastiska saker. Jag åkte till Yellowstone and Montana, inte bara en gång, utan två gånger. Jag fick åka till Puerto Rico för att hjälp till med fältarbete och spenderade nästan två veckor i regnskogen. Jag åkte på roadtrip från Madison genom Nationalparken Badlands, Beartooth Highway, och till slut genom Yellowstone för att komma till Bozeman. Vi gifte oss, ja det var väl mer av ett firande eftersom vi redan var gifta, utanför Butte en varm eftermiddag. Efter det åkte vi och campade med några vänner innan vi åkte tillbaka mot Wisconsin. Väl där väntade ytterligare ett bröllop, den här gången på ett sommar läger. Men när jag pratar om fältarbete, vad är det vi egentligen gör? Om du har läst min blogg sedan tiden i Alaska så vet du att jag brukade springa omkring i skogen där, och studerade klimatförändringar, skogsbränder och vattenkemi. W studerar ju också skogsbränder så vi har spenderat mycket tid till att hjälpa varandra under åren. Så, 2017 spenderade jag min semester genom att åka till Jackson, Wyoming för att spendera ett par veckor där med W och hans handledares grupp.

Starten på en ny Era

Året 1988 startade en av de största bränderna i västra USA någonsin i nationalparken Yellowstone, och många undrade nog om hela parken skulle brinna upp. 35% av parken hade brunnit när elden till slut ebbade ut. Den skogsbranden var starten på en ny era, den stora brand eran i väst. En av de många frågor som ställs om skogsbränder i nordvästra USA, inte bara i Klippiga Bergen och Yellowstone, men även i Alaska är: Vad kommer att hända när skogsbränderna härjar så frekvent på ett ställe att det inte finns tillräckligt med tid för träden och skogen att återhämta sig? Det gamla normala är att skogarna och träden i Yellowstone och klippiga bergen är anpassade till att brinna vart 100-300e år. Det området vi arbetade i när vi var i Yellowstone brann då 1988, och sedan igen 2016.

Yellowstone skogsbränder.jpg

Jag har sett många brandhärjade områden i Alaska tidigare, men ingenting liknade det jag såg i Yellowstone den sommaren. Allt var i princip borta. Allt var svart. Vi kunde däremot redan se lite växter här och där som tog sig upp genom den svarta jorden och askan. Vi räknade fröplantor, stockar och spökstockar. Spökstockar är som en ljusare linje man ser på marken, det indikerar att en stock en gång låg där, men allt som finns kvar är ett ljust märke i marken. De stockarna var säkerligen träd som föll under skogsbranden som härjade 1988.

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska är väldigt olika. Bränderna i Yellowstone är oftast kronbränder, medan bränderna i Alaska oftast är markbränder. I Alaska har barrskogen ett tjockt mosslager som även isolerar permafrosten därunder, och det är det mosslagret som skogsbränderna främst tar sig fram genom, det är också därför man kan mäta hur intensiv branden har varit genom att se de olika mönstren i mosslagret. Ofta finns en stor del av mosslagret kvar, även om det är väldigt heterogent. En sak som skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska har gemensamt är att när det brinner, då brinner det, och bränderna kan sprida sig oerhört snabbt om de perfekta villkoren uppstår.

Brandrök i fält och efterdyningarna av en skogsbrand i alaska:

Marken var helt bar då vi kom fram till Maple Fire i nationalparken Yellowstone. Temperaturen var uppemot 32 grader och den svarta jorden gjorde inte värmen bättre. Vi använde måttband och kompass riktningar för att sätta upp provtagnings rutor. Majoriteten av fältarbetet här gick ut på att räkna hur många fröplantor vi kunde se i den svarta jorden, och vi kunde faktiskt se ganska många. Vi tog även noteringar om spökstockar, trädstumpar och döda träd som fortfarande stod upp. Detta arbetet är ibland ganska jobbigt, det är varmt, du är på knäna stor del av tiden och stirrar ned i en svart mark. Du är även uppe relativt högt i elevation så uttorkning är bra mycket lättare här, man bränner sig lätt i solen också och har man otur är myggen ute. Man måste även vandra ganska långt ibland, med tung utrustning och ha tillräckligt med vatten med sig.

Maple Fire i Cougar Meadow:

Många trädarter är ju evolutionärt anpassade till att regenerera efter en skogsbrand, de bildar serotina kottar som behöver värme för att öppna upp sig och släppa ut fröna. Men för att regenerera behövs energi och tid till att utveckla fröna och kottarna. Fröna måste även ha turen på sin sida att faktiskt börja gro i marken senare. Alla som någon gång har planterat frön vet att ibland så gror dom, och ibland inte. Det är därför frågan om regenerationen är så viktigt, hur framgångsrik kommer barrträden i Klippiga Bergen och Alaska att vara om skogsbränderna härjar allt oftare? Ett annat problem är det lokala klimatet. Kommer det bli torrare eller blötare, och hur varmt kommer det bli? De är alla viktiga faktorer som spelar in i hur skogarna kommer att se ut i framtiden.

Glömda Minnen Från Alaska

Fredags Tillbakablick

Mount Prindle - Juli 2010

Analogin mellan Hotell Betyg och Vandrings Betyg

Det tar nästan två timmar att ta sig med bil från Fairbanks till Mount Prindle Campground och parkering. De flesta vandringarna runtomkring Fairbanks tar dig på en bilresa på minst en timme. Denna sommaren åkte jag iväg på den här vandringen med några andra vänner från universitetet. Vi ville alla utforska allt som Alaska hade att ge. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg, och kom fram till parkeringen tidigt. Mount Prindle tar minst två dagar om man vill gå i en lugn takt, har man bråttom kan man starta tidigt på morgonen och vara tillbaka senare på kvällen. Stora delar av vandringsleden är blöt så vi bestämde oss för att gå i sandalerna.

IMG_2664-July 24, 2010.jpg

Det är 31 km totalt att ta sig ut till Mount Prindle från parkeringen och tillbaka igen, men även 2600 m i total höjdskillnad, upp och sedan ned. Själva vandringsleden är graderad som svår. Jag hade en klättrar kompis som sa att klättrings gradering är nästan som hotell betyg, och jag undrar om vandrings gradering kan ha en liknande jämförelse. Jag menar förstås inte att denna vandring var enkel på något sätt, men jag tror ibland att många kanske inte tar sig ut på en vandring om det står att den är svår. Som alltid så gäller det att vara beredd på allt, på det sättet så har man gjort sig förberedd på det värsta. I bergen kan vädret snabbt ändra sig, och denna leden inkluderar även att korsa en å, som när det har regnat kan ha väldigt högt flöde, så pass att man inte kan ta sig över på ett säkert sätt. Här är man även i björnlandet så det är ytterligare en del man bör tänka på. Det är ungefär 10 km att ta sig till det stället där vi tältade. Det finns ett vattendrag i närheten och man får en panorama vy av bergen och klippformationerna som liknar höga torn.

IMG_2834-July 24, 2010.jpg

Tälta

Vi kom fram ganska tidigt och satte upp tältet. Man får inte tälta vart som helst, så det är alltid bra att kolla på BLMs hemsida om vart man får och inte får tälta. Eftersom vi kommit fram så pass tidigt så lagade vi lunch och sedan gick vi upp bergen och klättrade på dessa tornliknande bergsformationer. Senare på kvällen åt vi middag, och hade både godis och s’mores till efterrätt tillsammans med varm choklad.

Jag kommer inte ihåg om det var någon vacker solnedgång, och minns heller inte soluppgången. Jag var ju inte sådär jätteinsatt i fotograferande då på den tiden, så kanske helt enkelt missade den. Det är en balansgång det där med fotandet, att inte fota för mycket men ändå tillräckligt. Det är ju viktigare att faktiskt leva i nuet, och ta in alla intrycken så man inte missar dom genom att konstant ta kort. Jag brukar alltid ha problem med att hitta den där perfekta balansen.

Snöfår och den Ständiga Frågan: att Erövra eller att inte Erövra?

Nästa dag så vaknade jag av ett tuggande, någonting smaskade på något precis utanför tältet. Jag kikade ut genom myggnätet som fanns precis vid mitt huvud och såg ett snöfår. Det var inte bara ett utan flera stycken. De verkade inte alltför rädda för oss, men höll sig på avstånd hädanefter. Jag tror vi såg uppemot 20 eller så längre bort längsmed bergssidan.

Dagens mål var att erövra berget, och ta oss till toppen. Eller? Njae, vi var ju sex personer, och medan de tre andra satte av i väldig takt så tog jag och de två andra det lite långsammare. Vi kände inte att vi var tvungna att ta oss ända till toppen, utan klättrade hellre omkring på dessa klippformationer och njöt av utsikten vi hade. Och vilken utsikt sen. Det där med att erövra eller inte är ju något som man ibland har delade åsikter om. Jag känner att det är vägen till målet som räknas, än själva målet. Även fast jag ofta kan känna en stark vilja att erövra också. Dessa klippformationer man får se på nära håll uppe på berget ser ut som de är tagna från Mordor, eller det är iallafall hur jag känner.

IMG_2989-July 25, 2010.jpg

Mordors Näste, Periglaciala-Glaciala Landformationer, och Jordflytning, eller ska vi säga Geomorfologiska Landformationer?

Detta område har en bred variation av olika geomorfologiska processer som styrs av ett kallare klimat, något som är lite ovanligt i detta området. Stora delar av inre Alaska var inte istäckt under den senaste istiden, men området runtomkring Mount Prindle hade en hel del isolerade glaciärer. Man kan se moräner och åsar när man ser sig omkring, och så har vi dessa tornliknande klippformationer som breder ut sig längsmed berget. Tittar man mot bergen runtomkring kan man se dessa halvmåne formade jordfytningar, även kallat flytvalkar, som sakta tar sig ned mot dalgången. De är skapta av permafrosten som sakta tinar och sedan fryser till igen, och så fortsätter processen år in och år ut.

Vi klättrade omkring här i flera timmar, tog kort, kollade på utsikten och så. Alla bilder på mig här nedan är tagna av min kompis Amy. Själva vandringen upp på berget är inte alls så jobbig om man tältar här ute, det ända som gör det svårt är väl kanske de ständigt växlande vädret. Vi hade ju mulet och regnigt i början, men sedan sprack molnen upp och vi fick se lite blå himmel iallafall.

Har du gjort några häftiga vandringar som du sent kommer glömma?