Posts tagged #sommardagar

Det var här som Allt Började

IMG_2885-July 23, 2019-2.jpg

Så äntligen kom den där Sommaren på Landet

Det finns ett ställe norröver där jag spenderade sommaren när jag var barn. Det ligger precis vid vattnet omringat av både tall och gran. Precis som många andra sommarstugor så är denna röd med vita knutar. Min farfar började att bygga stugan 1950, men det tog nästan 5 år innan den äntligen var färdig. Inte en enda dag är den andra lik där uppe. Ibland kan man inte ens se andra sidan av viken på grund av dimma, och andra dagar ligger havet spegelblankt samtidigt som den rosa himlen speglar sig på ytan och bjuder på helt spektakulära solnedgångar. Ibland mitt i natten kan man få se hur blixtar letar sig nedåt mot vattnet från molnen när man sitter och spanar ut genom de stora panorama fönstren i vardagsrummet. Här kan man känna lukten av sommaren på morgonen efter en regnig natt, eller den där starka och ibland migrängivande lukten av skvattran under en kämpig dag på myren.

Det var här jag lärde mig alla namnen på de där mest vanliga växterna man kan se i taigans biom. Det som lockade mig till Alaska, och sedan bjöd mig på en resa till Nome. Tall, gran, björk, lärk, skvattran, blåbär, hjortron och listan kan fortsätta i all oändlighet. Det var här jag lärde mig när den bästa tiden för blåbärsplockning är och hur man gör blåbärsgröt. Det var här jag lärde mig hur man hittar dit norrlands guld växer, och hur pass jobbigt det faktiskt kan vara att plocka dom. Men, det viktigaste av allt jag lärde mig där uppe var hur man simmar, fiskar och tar vara på naturen.

IMG_2813-July 22, 2019.jpg

Att vara fiskare

På landet så är vår huvudföda fisk. Det äts fisk till frukost lunch och middag, och ändå så tröttnar vi inte på all fisk. Vi tog roddbåten ibland och åkte in i viken för att meta. Andra gånger tog vi motorbåten och åkte långt ut till kolgrundet, det var så vi kallade det. Det stället skrämde mig när jag var liten, vattnet var så djupt där, och alldeles svart när man tittade ned. Mest la vi ut nät precis hemmavid dock, något som jag ofta hjälpte pappa med. Vi la ut näten på kvällen, och sedan tidigt på morgonen åkte vi ut och hämtade upp näten innan fiskmåsarna fick fatt i skörden.

Den här sommaren var det inte bara jag som åkte till Sverige, utan jag hade med mig W, hans mamma och moster. Det var fullt hus med andra ord. Och hur fantastiskt är det inte att äntligen få visa W och familjen i USA vart mina rötter är. Samma kväll som vi kom upp åkte vi och la ut nät och hoppades på storfångst nästa dag.

Det finns inga sena mornar då man är fiskare, och W och jag var uppe tidigt nästa dag för att följa med pappa ut och ta upp näten innan fiskmåsarna fick tag på fisken.

När näten är uppe på torra land så börjar det mer tradiga arbetet. Först så måste man trassla ur fisken ur näten, och efter det blir det till att rensa näten på all sjögräs och annat som fastnat.

Pappa kan förstås göra detta i sömnen. Han är inte bara drift tekniker/elektriker, och fiskare, han är så mycket mer än det. Han traskar lätt ned på stenbryggan med sina träskor och balanserandes får han ut båten på djupare vatten utan större problem, precis lika lätt som han trasslar ur fisken och sedan rensar nätet. Han vet även exakt hur man gör för att få perfekt rökt fisk med enriset som bas. Han har tränat hela sitt liv på det.

Livet på landet går i en lunkade takt, precis så som det ska vara, och kanske är det här jag lärde mig att uppskatta livet. Från och med nu så får ett besök till sommarstugan en permanent plats på bucketlistan för varje år. Om du någonsin undrar hur det är att vara rik så är det precis såhär. En frys full med fisk och bär, och allt annat du kan skörda från naturen.

När jag var yngre så lärde mamma mig hur man rensar och filear fisk, hon var mästare på det och en sommar blev jag också det. Det var länge sedan nu, och jag minns knappt hur man rensar fisk längre. Men ibland när vi köper hel fisk så vet jag exakt hur kniven ska falla ändå, det sitter kanske i ryggmärgen? Min pappa gör rensningen och fileandet nu, han säger att han inte är så bra på det, att mamma minsann var en mästare på det. Ju mer jag tänker på det så förstår jag var min förmåga att ta tillvara på allt och var min vetskap om hur man gör saker från grunden kommer ifrån. Det var här som allt det började.

Glömda Minnen Från Alaska

Fredags Tillbakablick

Mount Prindle - Juli 2010

Analogin mellan Hotell Betyg och Vandrings Betyg

Det tar nästan två timmar att ta sig med bil från Fairbanks till Mount Prindle Campground och parkering. De flesta vandringarna runtomkring Fairbanks tar dig på en bilresa på minst en timme. Denna sommaren åkte jag iväg på den här vandringen med några andra vänner från universitetet. Vi ville alla utforska allt som Alaska hade att ge. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg, och kom fram till parkeringen tidigt. Mount Prindle tar minst två dagar om man vill gå i en lugn takt, har man bråttom kan man starta tidigt på morgonen och vara tillbaka senare på kvällen. Stora delar av vandringsleden är blöt så vi bestämde oss för att gå i sandalerna.

IMG_2664-July 24, 2010.jpg

Det är 31 km totalt att ta sig ut till Mount Prindle från parkeringen och tillbaka igen, men även 2600 m i total höjdskillnad, upp och sedan ned. Själva vandringsleden är graderad som svår. Jag hade en klättrar kompis som sa att klättrings gradering är nästan som hotell betyg, och jag undrar om vandrings gradering kan ha en liknande jämförelse. Jag menar förstås inte att denna vandring var enkel på något sätt, men jag tror ibland att många kanske inte tar sig ut på en vandring om det står att den är svår. Som alltid så gäller det att vara beredd på allt, på det sättet så har man gjort sig förberedd på det värsta. I bergen kan vädret snabbt ändra sig, och denna leden inkluderar även att korsa en å, som när det har regnat kan ha väldigt högt flöde, så pass att man inte kan ta sig över på ett säkert sätt. Här är man även i björnlandet så det är ytterligare en del man bör tänka på. Det är ungefär 10 km att ta sig till det stället där vi tältade. Det finns ett vattendrag i närheten och man får en panorama vy av bergen och klippformationerna som liknar höga torn.

IMG_2834-July 24, 2010.jpg

Tälta

Vi kom fram ganska tidigt och satte upp tältet. Man får inte tälta vart som helst, så det är alltid bra att kolla på BLMs hemsida om vart man får och inte får tälta. Eftersom vi kommit fram så pass tidigt så lagade vi lunch och sedan gick vi upp bergen och klättrade på dessa tornliknande bergsformationer. Senare på kvällen åt vi middag, och hade både godis och s’mores till efterrätt tillsammans med varm choklad.

Jag kommer inte ihåg om det var någon vacker solnedgång, och minns heller inte soluppgången. Jag var ju inte sådär jätteinsatt i fotograferande då på den tiden, så kanske helt enkelt missade den. Det är en balansgång det där med fotandet, att inte fota för mycket men ändå tillräckligt. Det är ju viktigare att faktiskt leva i nuet, och ta in alla intrycken så man inte missar dom genom att konstant ta kort. Jag brukar alltid ha problem med att hitta den där perfekta balansen.

Snöfår och den Ständiga Frågan: att Erövra eller att inte Erövra?

Nästa dag så vaknade jag av ett tuggande, någonting smaskade på något precis utanför tältet. Jag kikade ut genom myggnätet som fanns precis vid mitt huvud och såg ett snöfår. Det var inte bara ett utan flera stycken. De verkade inte alltför rädda för oss, men höll sig på avstånd hädanefter. Jag tror vi såg uppemot 20 eller så längre bort längsmed bergssidan.

Dagens mål var att erövra berget, och ta oss till toppen. Eller? Njae, vi var ju sex personer, och medan de tre andra satte av i väldig takt så tog jag och de två andra det lite långsammare. Vi kände inte att vi var tvungna att ta oss ända till toppen, utan klättrade hellre omkring på dessa klippformationer och njöt av utsikten vi hade. Och vilken utsikt sen. Det där med att erövra eller inte är ju något som man ibland har delade åsikter om. Jag känner att det är vägen till målet som räknas, än själva målet. Även fast jag ofta kan känna en stark vilja att erövra också. Dessa klippformationer man får se på nära håll uppe på berget ser ut som de är tagna från Mordor, eller det är iallafall hur jag känner.

IMG_2989-July 25, 2010.jpg

Mordors Näste, Periglaciala-Glaciala Landformationer, och Jordflytning, eller ska vi säga Geomorfologiska Landformationer?

Detta område har en bred variation av olika geomorfologiska processer som styrs av ett kallare klimat, något som är lite ovanligt i detta området. Stora delar av inre Alaska var inte istäckt under den senaste istiden, men området runtomkring Mount Prindle hade en hel del isolerade glaciärer. Man kan se moräner och åsar när man ser sig omkring, och så har vi dessa tornliknande klippformationer som breder ut sig längsmed berget. Tittar man mot bergen runtomkring kan man se dessa halvmåne formade jordfytningar, även kallat flytvalkar, som sakta tar sig ned mot dalgången. De är skapta av permafrosten som sakta tinar och sedan fryser till igen, och så fortsätter processen år in och år ut.

Vi klättrade omkring här i flera timmar, tog kort, kollade på utsikten och så. Alla bilder på mig här nedan är tagna av min kompis Amy. Själva vandringen upp på berget är inte alls så jobbig om man tältar här ute, det ända som gör det svårt är väl kanske de ständigt växlande vädret. Vi hade ju mulet och regnigt i början, men sedan sprack molnen upp och vi fick se lite blå himmel iallafall.

Har du gjort några häftiga vandringar som du sent kommer glömma?

Den Ultimata Bilresan del.3

IMG_8113.jpg

The Spell of the Yukon

There’s a land where the mountains are nameless,
And the rivers all run God knows where;
There are lives that are erring and aimless,
And deaths that just hang by a hair;
There are hardships that nobody reckons;
There are valleys unpeopled and still;
There’s a land — oh, it beckons and beckons,
And I want to go back — and I will. - Robert Service

Dag 3, 23/5/16: Wolf Creek Campground till Liard River Hot Springs Campground - 657 km

Alaska Highway - The Alcan

    Varje år är det många som åker Alaska Highway, som även kallas the Alcan. Den motorvägen startar officiellt i Dawson Creek, British Columbia (BC) och går ända till Delta Junction i Alaska, vid milepost 1421. Förr i tiden så var hela Alcan grus/sandväg. W's mamma och pappa körde en del av den för länge sedan. Deras bil fick punktering och de fick vänta ganska länga innan den första bilen körde förbi. Idag är hela vägen asfalterad, ja om man bortser från all vägarbete som varje sommar täcker stora delar av motorvägen. Det är som en never ending story det där om vägarbete. Ska man åka the Alcan ska man ha the Milepost. Det är en tjock vägbibel som talar om allt du vill och inte vill veta om resan. Varenda litet samhälle och attraktion är minutiöst dokumenterad i bibeln. Ett tips är dock att åka från Dawson Creek och norrut, det är krångligt att åka baklänges i kartboken ibland, men det löser vi också. The milepost är nyproducerad varje år förstås, för att saker och ting ändrar sig på denna långa sträckan. Vägbibeln har även andra avstickare dokumenterade, inte bara the Alcan, men turer mot Haines Alaska till exempel.

Här uppe, i norra Nordamerika så har du oftast lite till noll mottagning på telefonen, vilket gör det ännu viktigare att faktiskt kanske förlita sig på riktiga kartor. Kör man här uppe kan man förvänta sig att stöta på älgar, svartbjörnar, brunbjörnar, bison och nordamerikansk ren (som faktiskt är en annan underart och ser annorlunda ut än den klassiska europeiska renen). Vi körde genom helt fantastiska landskap, genom Alaska och nu även genom Kanada. Kanada som bara växte och växte i våra hjärtan, dessa stora landskap med berg som tornar upp sig i bakgrunden vart du än ser. Vi åkte på tomma vägar med mer svartbjörn än vad jag någonsin sett. Vi passerade älvar, broar och bakom varje krön såg vi bara mer och mer berg och djupare skogar.

Några av de vyer vi såg den 23de Maj:

Signpost Forest

Wolfcreek Campground

    Vi vaknade up på Wolfcreek Campground, regnet hade slutat och för en gång skull så var tältet relativt torrt. Vi var på en camping precis utanför Whitehorse och vi hade blandade känslor om campingen. Vi var ju precis utanför den största staden i YT och det drog till sig både bra och dåligt folk tyvärr. Ungefär 70% av all befolkning i Yukon bor i Whitehorse (hela 25,000 ungefär). Vårt mål för dagen var the Signpost Forest som ligger vid samhället Watson Lake. Watson lake är en av de lite större samhällena i YT (allt är ju relativt men....), ungefär 1000 personer bor här. The Signpost Forest skapades 1942 av en amerikansk soldat som var skadad och var på plats för att vila ut sig. Kan tänka mig att snabbt kan bli tråkigt på en sådan rätt så avlägsen plats. Idag finns mer än 77,000 skyltar här. 

Så åker vi in i British Columbia och kör mot Liard Hotsprings

    Vi lämnar Yukon med sina vidsträckta vyer och brist på människor och åker in i British Columbia, BC. Det är helt galet att det tagit flera dagar att åka genom Yukon, men som Robert Service en gång sa,

"There are valleys unpeopled and still;
There’s a land — oh, it beckons and beckons,
And I want to go back — and I will."


BC har en befolkning på ungefär 4.6 miljoner, en stor kontrast med YT's bara 35,000. Vi kör in till den kända Liard River Hot Springs Provincial Park med det där regnet konstant bakom oss. Jag har faktiskt skrivit om Liard Hotsprings förut, men av en helt annan anledning. 1997 var det en relativt känd björnattack som ägde rum här. Du är i björnlandet här, hela vägen genom the Alcan, och förstås hela Alaska och nästan hela Kanada. Björnattacker som den 1997 är extremt ovanligt, och säkert även därför den har fått sådan stor uppståndelse inom björnsäkerhet. Det gäller som sagt att alltid vara redo, väsnas, och bära björnspray, och så även här. Runtom Liard Hot Springs kan du se den där djupa taigan, samma taiga som täcker stora delar av norra halvklotet. Svartgran, vitgran, kontorta tall är blandade med lövfällande träd som asp och björk. Vi går på en spång för att komma fram till den heta källan. Spången tar oss över den våta och sköra myrmarken, in i den djupa skogen och plötsligt så står vi där, framför den näst största heta källan i hela Kanada. Medan vi simmade kom åskovädret närmare och närmare. Till slut bestämde vi oss för att det inte var säkert i vattnet längre och gick tillbaka mot parkeringsplatsen igen. 

Efter Regn kommer Sol

    När regnet till slut upphörde gick vi tillbaka till de heta källorna och spången. Ljuset var så fint och jag ville ta en massa kort förstås. Den låga dimman formade ett sådant vackert ljus över myren och det luktade precis som efter ett sommarregn. Som en typisk sommarkväll, en ganska blöt men vacker. Senare den kvällen så kunde vi gå och lägga oss med ett leende på läpparna, ett leende som en påminnelse för hur lyckligt lottade vi är som får se platser som denna. 

Dag 3, Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning

  • Kanada: Jakes Corner Whitehorse. MP 866 Alaska highway, YT, 88.5 km from Wolf Creek Campground. Bränsleförbrukning: 9.11 km/L

  • Kanada: Rancheria Motel and Cafe. MP 710 Alaska highway Watson lake, YT, 242 km. Bränsleförbrukning: 13.16km/L

  • Kanada: Någonstans...275.5 km. Bränsleförbrukning: 10.73 km/L

  • Totalt ungefär: 606 km + 51 km mellan bensin station och campingen (657 km).

  • Camping: Liard Hot springs Provincial Park

  • Totalt för hela resan: 1639 km