Posts tagged #Camping

Den Ultimata Bilresan Del.4

IMG_8383-May 24, 2016.jpg

Moln över Horisonten

DAG 4, 05/24/16: Liard Hotsprings till Saskatoon Island Provincial Park

Regnet hade återigen hunnit ikapp oss, och nu på morgonen var det fortfarande lite regn i luften. Vi befann oss vid Liard Hotsprings och det var nu uppenbart att vi körde söderut, mot civilisationen. Det var ganska otroligt att tänka på hur vi bara för någon dag sedan varit de enda som tältade på den där campingen i Yukon Territory, där livet är “larger than life”. Här, i British Columbia är vägarna breda, precis som i Alberta längre fram, och vägarbetet fortgår precis som det gör runt hela nordamerika under sommaren.

Omringad av Bergen

Eftersom campingen vid Liard Hotsprings var ganska full så körde vi vidare redan tidigt på morgonen, efter att vi fått i oss kaffe förstås. Vi körde söderut, på Alcan, och vi passerade berg efter berg. Ett föremål på horisonten som vi fortfarande inte blivit mättade av, men det skulle också komma. Det är så mycket vildmark här att det antagligen skulle ta en hel, eller iallafall en halv livstid att upptäcka allt. Om du någonsin har letat efter en plats att vila själen på, så har du kommit till rätt ställe här i vildmarken.

Muncho Lake Provincial Park

Efter ungefär en timme så kom vi då fram till vårat frukostställe, MacDonald Campground vid Muncho Lake. Muncho Lake Provincial Park är en av alla dessa små, men även stora, parker runtom i landet. Denna belägen vid bergen förstås. Vi dukade upp på ett picknick bord och medan vi väntade på att vattnet till kaffet skulle bli klart så gick jag och spanade på bergen och molnen vid sjön. Precis då fick jag se en stor regnbåge sträcka sig över sjön, och visst fanns det lite blå himmel där i bakgrunden.

Jag kör inte ofta, men på en sådan här resa så måste man köra. Jag pekade hit och dit och försökte få W att ta alla dessa kort som jag nu missade. Ja, med blandade resultat förstås. Klippiga Bergen breder ut sig i väst, samma bergskedja som ingår i Kordiljärerna som är det bergskedje komplexet som utbreder sig från nordvästra USA (Alaska) genom Kanada, och sedan ned genom USAs västkust. Så storslagna vyer blir man bortskämd med vare sig man vill det eller inte. Även fast vi nu skulle köra längre ifrån dessa klippiga bergen i väster, så kunde vi fortfarande se de på håll medan de försvann bakom oss.

Området söder om Northern Rocky Mountain Provincial Park har större vidöppna områden och färre berg. Vi är fortfarande i vildmarken dock, och då och då körde vi förbi en svartbjörn längsmed vägen, eller rentav korsa vägen. Det är ungefär som älg i Sverige, de finns lite här och där.

Saskatoon Island Provincial Park

Efter 898 km, ja här går det undan, så hade vi till sist hittat den minsta Provincial Park som vi kunde hitta, Saskatoon Island Provincial Park i Alberta. Regnet hade slutat att smattra mot vindrutan när vi väl stannade bilen. Och här skulle vi alltså sova för natten. Men först gick vi för att hämta ved, för att det kändes nästan som ett måste här i Kanada, då vi ändå fick all denna ved gratis. Torr var den också. Vi satt ock lyssnade på fåglarna som precis var i mitten av deras migration norrut, men även andra campare som talade om resan de haft hittintills. Precis som fåglarna, så var även de på väg norrut, mot Alaska, medan jag flyttade söderut mot det kala landskapet som Wisconsin skulle bjuda på. De hade fortfarande hela Yukon framför sig, och alla dessa otroliga upplevelser vi redan fått. På ett sätt kunde jag känna mig lite avundsjuk på resan de gjorde, men vi hade ju också så mycket mer att upleva. Vi var ju knappt halvvägs till Wisconsin. Dessutom hade vi ju både Banff och Jasper national Park framför oss.

Dag 4, Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning i Kanada

  • Bluebell Inn. MP 300 Alaska highway. Fort Nelson, BC, 323 km från Liard Hot springs Provincial Park. Bränsleförbrukning: 24.64 miles/gallon

  • Blueberry Esso. MP 101 Alaska Highway. Wonowon, BC, 296 km från Fort Nelson. Bränsleförbrukning: 26.58 miles/gallon

  • Camping: Saskatoon Island Provincial Park, AB. 278 km från Wonowon.

  • Totalt för hela resan: 2258 km

Posted on June 28, 2019 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Den Ultimata Bilresan, Fredags Tillbakablick, Ute I Vildmarken, Utlandssvensk, Äventyr and tagged Camping Yukon British Columbia 2019 Klippiga Bergen Kanada Kanadalandet Tälta i Kanada Bergskedja Berg road trip bilresa bila genom Kanada Campa camping Sommar Sommaräventyr Yukon Territory Äventyr Flytta Bergen Björnar Svartbjörn Björn.

Den Vackraste Bilvägen i Amerika - Beartooth Highway

Foto taget av min pappa

Foto taget av min pappa

Fredags Tillbakablick

Beartooth Pass och Beartooth Highway

Jag hade aldrig hört talas om Beartooth Highway innan sommaren 2017. Men den sommaren hade jag även jobbat lite kort i Yellowstone med W’s fältarbetsgrupp, och då de körde tillbaka från Yellowstone till Madison så körde de just den vägen. Alla berättade senare hur fantastisk den vägen var, så när jag planerade resan till Montana inför vår bröllopsceremoni var det ingen snack om saken att jag och pappa skulle ta just den vägen.

Berg precis överallt

Bergspasset Beartooth är precis vad det låter som. En passage genom två bergsbranter. Först så åker du in i bergen, sedan upp och över bergen innan du så småningom kommer ned på andra sidan och fortsätter köra genom bergen. Själva vägen du kör på har blivit kallad en av USA’s vackraste bilvägar, 10 mil av sicksack vägar som tar dig upp och nedför bergsmassivet. Det finns ju en hel del liknande vägar, men om du gillar berg, alpina sjöar och att campa så är det här en väg för dig. Om du är intresserad av att vandra så är detta även fantastisk plats att göra det på. De flesta bilder från körsträckan nedan är tagna av min pappa, eftersom jag körde hela vägen fick han stå för fotograferandet. Jag däremot fick många kort vid den sjö vi så småningom campade vid. De flesta campingar på Beartooth Platån är så kallade “first come first serve” och kostar mellan 10-15$. “First come first serve” innebär helt enkelt att det inte går att boka någon plats här, utan det är i princip först till kvarn som gäller. Beartooth Highway går genom Shoshone National Forest, en av många National Forests i både Wyoming och Montana. Precis som många andra National Forests i USA så kan man utnyttja något som heter "dispersed camping” vilket innebär att man i praktiken får campa vart som helst helt gratis (finns förstås många restriktioner som man alltid böra läsa på för respektive National Forest, för olika National Forest har olika regler då det kommer till dispersed camping), men man blir då utan rinnande vatten, toalett osv. De tar förstås inte kort på de flesta camping platser, utan man bör ha exakta kontanter så man kan betala eftersom det heller inte går att få växel. När du kommer till en camping så kör du först runt för att hitta en plats, sedan parkerar du bilen och går tillbaka till betalstationen där du betalar genom att skriva ned information om din bil och vilken plats du valt. Sedan river du av en del av informationsdelen som hängs på camping platsen och den andra delen plus pengar stoppas ned i ett kuvert och sedan ned i en postlåda. Oftast så finns det en campingvärd på plats, de brukar bo i någon stor husbil i närheten av betalstationen. Det är de som har ansvar för campingen, de städar, kollar så att alla har betalat och svarar på frågor förstås.

På toppen av Världen

Beartooth Highway är ju bara dryga 10 mil och vägen till den, från campingplatsen som för övrigt även var gratis i nationalparken Badlands där vi campat natten in, var väldigt kort. Jag hade valt ut ett par campingplatser i närheten av “top of the world”. Jag körde in på vägen mot den första campingen på min lista (Island Lake campground) och vi lyckades få den näst sista camping platsen. Island Lake campground tillhör Shoshone National Forest och ligger ca 2,900 möh, den högsta delen av Beartooth highway ligger på 3,300 möh. Först satte vi upp våra tält, och sedan visade jag pappa hur man använder björnsprayen. Även fast vi var relativt högt upp i elevation så finns det en och annan björn i krokarna.

Att Campa i Björnlandet

När man campar i björnlandet finns det förstås väldigt mycket man bör tänka på. Och vi har även lärt oss att olika områden ibland har olika “regler” eller “råd”. Runt östkusten och midwest har de endast svartbjörn som hänger, men västerut är det både brunbjörn och svartbjörn. I Alaska tex så är synen på svartbjörn väldigt olik synen på svartbjörn i midwest. I Alaska ser vi svartbjörnen som en väldigt farlig björn som har för vana att följa efter en och studera en under väldigt lång tid innan den bestämmer sig för vad den vill, medan i midwest så är svartbjörnen väldigt skygg. En sak som stämmer överens med alla björnar dock är att de har ett väldigt bra luktsinne. Alltid när du campar i björnlandet så måste du förvara din mat i ett så kallat “bear proof locker”. Alla campingplatser i björnlandet jag har varit i runtom Yellowstone har permanenta björnsäkra skåp på varje campingplats. På de flesta ställen så räknas även din bil som bear proof locker. Men så är inte fallet på en del ställen i tex Colorado, där björnen lärt sig att öppna dörrar och krossa fönster in i bilar med mat i dom. På vissa campingar i norra Wisconsin och Minnesota så rekommenderade de även att täcka ens kylbox med handduk eller filt, eftersom björnar lärt sig att förknippa kylboxar med mat, och kan således krossa glaset till bilen om de ser en. När jag först började tälta i Alaska så brukade jag alltid ha en kniv i tältet i närheten av huvudet. Som en backup plan om man behövde skära sig ut ut tältet vid en björnattack eller liknande. Det var många som rekommenderade just detta, och det är ju klart att detta typ aldrig händer, men OM det händer så är man förberedd. Men efter att par år så glömde jag helt enkelt bort det, och blev kanske lite slarvig. För ett par somrar sedan så dödades två personer under loppet av en vecka, av två olika björnar inte långt ifrån varandra (ingen av dom medan de tältade dock). Då började jag tänka på det här med kniven igen, och att även bära med sig en kniv som självförsvar ifall att. Så jag tvingade W att köpa en jaktkniv i förebyggande syfte för hans fältarbete den sommaren. W och jag har campat ganska mycket nu i björnlandet, vi spenderade ungefär en vecka i Yukon och British Columbia i Kanada då jag flyttade från Fairbanks till Madison. Nuförtiden så har vi ett ganska bra system, även fast det systemet fallerar när vi inte har campat på ett tag.

Sedan satt vi och Filosoferade om den Vackra plats

Efter middagen tog vi en promenad ned mot sjön. Medan himlen färgades rosa så satt vi där och kollade på solen som sakta letade sig nedåt bakom bergen. Egentligen så är det helt sjukt vad vackert det var nu när jag ser bilderna igen. Hur enkelt det är att åka till denna plats om man nu ändå är i Montana eller Wyoming. Det finns så många andra ställen precis som denna förstås, och det får mig bara att få mersmak.

Brandrök

Precis som i Alaska, så härjar bränder på sommaren både i Montana och Wyoming, och denna sommaren var inget undantag. Nästa morgon vaknade vi tidigt och kunde känna brandlukten sticka i näsan. En hinna av brandrök kunde ses på horisonten, precis som vi sett senare fick se på vår bröllopsdag, och röken färgade solen helt röd såhär på morgonen. Efter en snabb frukost och kaffe så startade vi vår resa ut från Beartooth Pass och in genom nationalparken Yellowstone. Beartooth Highway var relativ tom, förutom en och annan motorcykel vilket förvånade mig, men så var det även väldigt tidigt på morgonen. Det brukar vara många motorcyklar och även cyklar på vägen, och själva vägen är relativt smal med många svängar, därför är det viktigt att hela tiden vara på sin vakt. Både för motorcyklarna och cyklarna, men även djurlivet. Själva hastighetsgränsen på denna väg är även väldigt låg, på grund av just detta. Vi tog det långsamt och spanade både på bergen och alla smådjur vi fick se längsmed vägen.

Vilken är den vackraste motorväg du har kört på?

Posted on February 22, 2019 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Livet i USA, Montana, Ute I Vildmarken, Fredags Tillbakablick and tagged sommar Sommaräventyr Nationalskog Skogar Skogsbränder Berg Tälta Tälta i USA Tälta i Bergen Montana Wyoming Beartooth Pass Beartooth Mountains 2019 Äventyr camping Bilresa roadtrip bila bila genom USA Camping Campa i USA Campa Klippiga Bergen Äventyr i USA Upplevelser i USA.

Vätskepaus i Skogen

Ett Foto Per Dag

2018/12/17

8.

Chequamegon-Nicolet National Forest, Wisconsin. May 2017

Posted on December 17, 2018 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Ett Foto Per Dag, Livet i USA, Utlandssvensk and tagged Livet i USA Ett Foto Per Dag Chequamegon-Nicolet National Forest Skog Vätskepaus Campa camping Wisconsin Camping 2018.

När vi Besteg Algonquin Peak i Adirondack Bergen

Äventyrs Tisdag

Åka Norrut

När våra vänner bjöd in oss till deras bröllop i Montreal var vi inte sena med att tacka ja. Det hade förstås varit väldigt annorlunda om vi forfarande bott i Madison. Pengar är alltid ett återkommande problem och att flyga är (oftast) ganska dyrt. Men nu när vi bor i New York City så är Montreal väldigt nära. Nära nog att kunna köra. Vi ville dock inte bara köra norrut till Montreal och sedan hem igen, utan planerade istället en långhelg och en vandring i Adirondacks. När vi körde genom Adirondacks så blev vi bjudna på världens finaste färgshow, rött, oranget och gult blandat med det gröna från barrträden. Vi visste att vi om ett par dagar skulle får vandra mitt i detta färghav.

Heart Lake Campground

Vi hade inte riktigt hunnit göra tillräckligt med undersökning av de olika camping möjligheterna, och inte heller den vandringen som vi hade tänkt att göra. Jag hade hittat vandringen på en hemsida, och vandringen verkade väldigt cool. Det stod även på hemsidan att vandringen var “moderately trafficked”. Här i New York antar jag att det är annorlunda, jämfört med tex Alaska, Montana eller Wisconsin. Det finns helt enkelt mycket fler människor här som vill vandra i bergen. Den närmsta campingen var precis där vandringen började, vilket gjorde det ganska enkelt för oss. Men när vi skulle till att checka in och betala satte jag nästan i halsen. 360 kronor per natt. För det priset kunde man i princip få ett stort rum i Las Vegas (vi betalade ungefär 315 kronor för ett par år sedan) så att betala 360 kronor för att tälta kändes väldigt fel. Men vi visste inte om några andra camping platser i närheten, och eftersom vi precis varit på ett bröllop dagen innan var vi redan ganska trötta. Så vi bet i det sura äpplet och betalade för en natt. Dagen efter betalade vi för ytterligare en natt. Sedan betalade vi ungefär 65 kronor för ved. För vem åker och campar utan ved? Tyvärr upptäckte vi att veden vi köpt inte riktigt var helt torr. Det gjorde förstås inte situationen bättre och mitt humör blev surare. Men i slutändan hade vi ändå en väldigt trevlig kväll i röken från vår lägereld, medan vi tänkte på all den där veden i Kanada som var helt gratis (och torr).

Inte Förberedd?

Vi hade inte riktigt kollat vår kökslåda innan vi åkte och upptäckte att vi saknade några ganska viktiga saker, tex en konservöppnare, främst för att vi till denna resa bland annat hade med oss bönor i konservburk. Vår tändare visade sig sjunga på den sista versen. Inte för att det hade varit sådär jättestort problem, eftersom det fanns en affär på campingen där man kunde köpa tändare. Jag hade sparat viktig information om vår vandring på mobilen, i en app som jag råkade stänga. Och utan mottagning så var det nu omöjligt att få den kartan igen. Inte för att det hade spelat något roll eftersom min mobil dog nästa morgon (eftersom även det batteriet sjunger på den sista versen). Dessutom så vet ju jag att man aldrig ska lita på mobil ute i fält. Nästa dag så gick W och köpte en karta.

Avalanche Lake

På morgonen vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag gick och kollade på den fina soluppgången vid sjön. Hela himlen var rosa och inte någon annan människa syntes till. Ett tunt lager av snö kunde ses på toppen av det närmsta berget, luften var kall men jag har ingen aning om vad temperaturen var. Moln sveptes sakta in över den rosa himlen, och väderprognosen hade ju faktiskt sagt 70% chans för regn. Vi såg ingen vid vandringsledens början, och bara några bilar fanns parkerade där. En stor skillnad från gårdagen. Vi mötte tre andra par människor ute på vandringsleden under de första fem kilometrarna, de var på väg tillbaka till parkeringen. Vandringen startar in en vacker skog klädd i höstfärger, gult, oranget och grönt med lite nyanser av rött inblandat. Leden fortsätter så under några kilometer samtidigt som man långsamt går upp i elevation. Till slut når man Avalanche Lake. Låga moln täckte bergen runt sjön, men det bildade en sådan där vacker slöja över hela landskapet, över träden och den gråa bergväggen. Hela sjön såg helt plötsligt väldigt spöklik ut, men vacker. Vi fortsatte runt sjön, över stenbumlingar, upp och ned för stegar, och spångar över vattnet. Det gick långsamt och vi började bli lite stressade av tiden. Vi hade startat run 9.30 på morgonen och denna vandring skulle vara nästan 20km. Avalanche Lake kom man till efter ungefär 8km, så lite mer än 1/3 av vägen. Klockan var runt 12 på dagen då vi kom fram till andra sidan av sjön.

Upp, Upp, och UpP

Efter Avalanche lake började det att regna lite smått och vi kunde fortfarande inte se någonting (ingen utsikt alltså). Men även regniga dagar som denna kan ju skapa ett fantastiskt landskap. Vi vandrade på en led som var extremt eroderad, den liknade mest en flodbädd, och till och från så undrade jag om det faktiskt inte var så att vi gick i en bäck eftersom det ibland fanns vatten som porlade genom stenarna. Jag funderar fortfarande över det, eller om det helt enkelt är så att leden är så tungt eroderad att den ätit sig ned till stenarna och bergsgrunden på sina ställen. Vandringsleden är svår eftersom man i princip kliver upp och ned på stora stenbumlingar, och det finns inget sätt att komma undan det. Vi korsade bäckar, vandrade uppför vattenfall, hoppade mellan stenar och stenbumlingar, och vandrade genom skogen. Upp, upp och upp, det tog liksom aldrig slut. Jag började bli trött och undrade hur länge vi skulle fortsätta upp. Hur långt kan det va? Nu hade klockan börjat närma sig två på eftermiddagen och vi började verkligen känna stressen. Vi passerade en skylt som varnade för att fortsätta upp utan ordentlig utrustning. Jag funderade för mig själv, vad är ordentlig utrustning egentligen. Men vi hade ordentlig utrustning. Jag hade ju själv burit ryggsäcken halvvägs, ryggsäcken med dunjackor, pannlampor, extra strumpor, smörgåsar, kakor och chips och förbandsväska. Vi hade snabbt kommit underfund med att enbart ta med en ryggsäck var ett misstag, många bäckar små blir ju faktiskt rätt så tungt på ryggen. Det hade varit bättre om vi fördelat tyngden mellan oss.

Algonquin Peak

Till sist kom vi till en skylt som sa att vi nu närmade oss ett alpint och arktiskt område och att ekosystemet här är väldigt ömtåligt. En varning om att hålla sig till vandringsleden över bergsgrunden för att skydda alla växter. Jag kunde se hönsbär (inte direkt samma som vi har i Sverige, men nära besläktad) och skvattram, det fick mig att le för det påminde mig om både Alaska och Sverige. Vi fortsatte fortfarande upp och upp, det var bara barrträd runtom oss nu, och de blev kortare och kortare ju högre upp vi kom. Ända tills vi till slut kom upp ut ur skogen och ut på tundran. Vi var på toppen. Här var det blåsigt, väldigt blåsigt. Vi kunde inte se någonting, allt var vitt, och man kunde knappt se var leden gick nu. På marken fanns det samlingar av snö och vinden slog i våra jackor, regn blandat med blötsnö. Vår kroppstemperatur sjönk på en gång då vi kom upp och vi började snabbt röra oss fram, och jag kunde inte sluta tänka på varningsskylten om ordentlig utrustning. Jag var trött och började tänka att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. W gick snabbt, nästan sprang och det enda jag kunde tänka på var att inte tappa honom med blicken. Jag var så trött. Helt plötsligt tog W av till vänster.

- Vad gör du? sa jag
- Det där är metallplattan i berggrunden som markerar att vi är på högsta punkten.

Jag kände att jag inte kunde bry mig mer, men gick ändå upp dit och stod där några mikrosekunder, till och med log. Sedan fortsatte vi, snabbt. Nu började vi äntligen gå nedåt men vinden som vi haft från sidan piskade oss nu i ansiktet istället. Bergsgrunden var inte så lätt att gå på nu eftersom ett tunt lager av is bildats på denna sidan av berget, och vi hasade oss ned på rumpan stora delar av vägen. Till slut började jag se träd igen, träd som blev större och större medan vi fortsatte nedåt. Vi kom fram till en skylt som visade Wright peak, 0.7km. Det är tydligen ytterligare en bergstopp du kan bestiga om du vill. Vi vill inte göra det, vi ville nog aldrig mer bestiga en bergstopp just i den stunden. Vi var äntligen i lä och kunde äta vår lunch. Smörgåsar, chips och kakor.

W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta.

Ned, Ned och Ned

Vi åt snabbt, för nu var vi riktigt kalla. Vi började gå igen, nedåt. Det var lite svårare här för is hade formats på vissa ställen. Vi korsade bäckar, och gick genom skogen som på denna sida bestod mer av björk. Vi stötte på de enda andra människorna på hela denna vandring (förutom de som vi mötte på morgonen som var klara med deras vandring). De var faktiskt våra tältgrannar. De hade försökt sig på Wright peak men hade aldrig kommit till toppen för att det var alldeles för blåsigt. W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta. Vi hade fått upp farten (och värmen) nu och passerade dom snabbt. I sex timmar hade vi vandrat nu och vi var så trötta, jag hade redan fått träningsvärk i mina lår. Vi hade börjat prata om at ta en varm dusch när vi kom tillbaka. Det enda positiva med campingen, den hade dusch och varmvatten. När vi kom till skylten som visade 1.5km var jag så glad, äntligen!

Och Så Kom Regnet

När vi kom tillbaka till campingen var klockan redan fem på kvällen. Vi tog en dusch och efter den så började det regna riktigt ordentligt. Vi satt bak i bilen och drack varsin öl. Vi väntade på att regnet kanske skulle avta. Efter en stund sa jag att det är nog bäst att vi börjar laga mat nu, för jag tror inte det här kommer avta. Det gjorde det inte heller. Vi åt tortellini med tomatsås och det var den bästa måltiden jag haft på länge, fast egentligen inte men det var så det kändes just då. Vi gick och la oss tidigt den kvällen eftersom vi båda var väldigt trötta. Vi vill komma tillbaka och bestiga det där berget igen, men även få de där 360 graders vyerna uppe på toppen. På vägen tillbaka kollade jag upp berget lite mer och fick reda på att det var det näst högsta berget i staten New York, 1560 meter över havet. Vi hade vandrat drygt 20 km och ungefär 1200m höjdskillnad totalt (upp och nedför berget). Vi var ganska trötta men var överens om att det var en av de bästa vandringarna vi gjort, plus att vi typ var de enda ute på leden var helt ofattbart. När vi lämnade campingen kunde man verkligen se skillnaden i landskapet, vinden hade blåst ned en stor del av alla vackra höstlöv. Vi har redan börjat planera nästa års höstresa till Adirondacks.

Posted on October 23, 2018 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Livet i New York, Ute I Vildmarken, Äventyrs Tisdag, Äventyr and tagged Vandring Arktisk Alpint Berg Adirondacks New York Tälta Höstfärger Höstlandskap Höst Höstäventyr Camping 2018 New York Tips Livet i USA Äventyr i New York.