28 Juni 2020
Man kunde ju inte sitta inne varje dag, eller iallafall inte nu när viruset i staden äntligen hade börjat tämjas. Så vi tog oss ut på ytterligare en cykeltur. Den här gången ned mot Battery park. Vi cyklade från östra sidan till västra sidan och Riverside Park. Köpte en bagel och iskaffe på vägen dit så vi kunde ladda upp med lite extra energi. Det var i slutet av Juni, och precis som många andra dagar så var det varmt. Väldigt varmt.
Någon trafik var det väl kanske inte riktigt att tala om, tills man närmade sig midtown och södra delen av Manhattan. Där blev cykelspåret väldigt smalt på sina ställen och nu var det gott om cykelfantaster, precis som vi.
Till sist kom vi till Battery park, ungefär på samma tid som hettan slog emot oss och vi båda två kände oss ganska utmattade. Vi gick och satte oss i skuggan av parken och vilade ett litet tag.
Sedan började vi röra oss mot östra sidan av Battery Park, och skulle snart påbörja den långa vägen hem.
När vi började närma oss Brooklyn Bridge vet jag inte vad som flög i mig. Men jag sa ändå, -ska vi inte cykla över Brooklyn Bridge nu när det inte är så mycket människor? Fast jag varit så trött så kom nu en våg av energi. Jag har alltid velat cykla över Brooklyn Bridge, fast utan allt folk förstås. Och nu hade vi ju ändå chansen. Så den tog vi. Först tog vi oss förbi en av många protester som hölls i staden under den här tiden utanför City Hall. Defund the police är något som även jag till en stor del håller med om. Du kan tex läsa om det fruktansvärda som hände med Breanna Taylor ( i New York times och säkert på många andra ställen) Något måste ändras. Förstås är det inte bara Breanna Taylor som har mördats av polisen på ett fruktansvärt sätt, men många många andra. Fruktansvärt sorgligt och jag blir så arg när jag läser om sådant.
Efter det kanske man kan säga att vi började den långa vägen hem, igen. För nu var den lång. Vi fortsatte hela vägen över bron, och sedan tog vi sikte på Williamsburg bron. Och nu var det krångligare att hitta vägen. Vi tog mot vänster och höger om vartannat och cyklade genom nästintill folktomma gator. Till sist kom vi äntligen fram till den karaktäristiska rosa Williamsburg bron och kom tillbaka till Manhattan.
Nu var allt vatten slut och humöret kanske avspeglades av det. Jag var inte glad helt enkelt. Jag var trött, törstig och nog väldigt överhettad. Vi fick till sist tag på en gatorade så vi båda kunde återfå lite krafter innan vi äntligen kom närmare och närmare slutdestinationen, den kalla lägenheten.
Flera timmar och ca 40 km efter det att vi startat så låg jag där på soffan i den kalla lägenheten igen och lovade mig själv att aldrig mer cykla så långt.
