Posts tagged #Tundra

USAs sista Riktiga Vildmark

IMG_0719-June 30, 2010.jpg
“To be a wilderness then was to be “deserted,” “savage,” “desolate,” “barren”—in short, a “waste,” the word’s nearest synonym. Its connotations were anything but positive, and the emotion one was most likely to feel in its presence was “bewilderment” or terror. ”
— William Cronon - The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature

Onsdagstankar

Arctic Wildlife Refuge

1002 Området

En helt annan historia, än den om väggen som jag skrev om förra onsdagen, pågår i norra Alaska. Det var även en av de enda utvecklingarna som pågick under USAs government shutdown som varade i mer än 30 dagar. Bråket om 1002 området, eller “Den Heliga Platsen Där Livet börjar”, har pågått i mer än 40 år nu. Jag har skrivit om det förut, men det är guld värt att nämna det igen. Flera nyhetsartiklar har skrivits om just Arctic National Wildlife Refuge (ANWR) och vildmarken där, och varför folk är så upprörda över en potentiell utvinning av olja. Det är ingen nyhet att den amerikanska ursprungsbefolkning blivit förtryckt och utnyttjad av USAs regering i flera hundra år, precis som i många andra delar av världen där ursprungsbefolkning blir förtryckt, Sverige inkluderat. Gwich’in är det folket som bor i ANWR och de är även beroende av den amerikanska renen för deras överlevnad, precis som de har varit långt innan USA blev USA. En av de för mig starkaste intrycken om ANWR kommer från en tv inspelning från 70 talet (tror jag) som går att se under de första minutrarna i Patagonias video “the Refuge” här nedan. Det är en man som ringer in från Colorado och beskriver hans vy av ANWR, att det är en ödemark och att det finns absolut ingenting där, bara kala slätter så långt ögat kan nå. Man kan ju kanske undra om han ens varit i Alaska, och i ANWR? Hans uppfattning om hur det ser ut där uppe i Alaska sätter fingret på hur olik folks uppfattning om vildmarken faktiskt kan vara. Det är även något som Bill Cronon har skrivit om i hans The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature.

Porcupine Hjorden

ANWR täcker hela 79480 kvadrat kilometrar och är USAs största skyddade område. Anledningen till att Gwich’in kallar just 1002 området för “Den Heliga Platsen Där Livet börjar” har att göra med den amerikanska renens nyttjande av området som kalvningsmark. Området som den amerikanska renen rör sig runt är bra mycket större än 1002 området, men oavsett det så tar sig hela Porcupine hjorden till just 1002 området för att kalva under den tidiga våren. Om du vill se mer information om Porcupine hjordens migrationsmönster så kan du klicka HÄR. Senaste rapportering (början av januari) om oljeutvinningen i ANWR går att läsa HÄR, eller så kan man läsa detta blogginlägget som ger mer information om utveckligen. Man kan även kommentera på BLMs förslag om utvecklingen av ANWR, vilket man kan läsa mer om HÄR.

Image Source: http://northern.org/media-library/maps/arctic/arctic-refuge-maps/1002AreaWlifeWEB.jpg/

Image Source: http://northern.org/media-library/maps/arctic/arctic-refuge-maps/1002AreaWlifeWEB.jpg/

 

Jag tycker det är viktigt att både dela och prata om alla de viktiga problemen vi ställs inför idag. Jag fokuserar mer på problem inom natur och miljö eftersom det ligger mig varmt om hjärtat. Vilka stora problem brinner du för?

Posted on January 30, 2019 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Ute I Vildmarken, Onsdagstankar, Alaska and tagged ANWR Porcupine Herd Caribou Migration Gwichin Tundra olja Politik Vildmark 2019.

Guld, Stormbyar och Bränder, hur en Stad Växte Fram i Västra Alaska

Nome, Alaska

NOME

Härifrån kan man nästan se Ryssland

Fredags Tillbakablick

Sibiriens Sibirien

Sommaren som var (2018) fick jag möjligheten att åka tillbaka till Alaska för att hjälpa till med fältarbete, denna gången Nome. Egentligen är det helt otroligt vilka möjligheter man kan få om man har erfarenhet av fältarbete på mer avskilda platser, men även ett öga för den arktiska och boreal floran och faunan. Jag har ju redan skrivit ett inlägg om Nome, men främst den amerikanska självständighetsdagen, nationaldagen helt enkelt. Nome är ett ganska speciellt ställe, det är en liten by på 4000 människor. Det är bara drygt 260 km till Ryssland, och det är nog så nära jag någonsin varit till det landet. Staden Nome kom till under gulrushen, då “the Three Lucky Swedes” hittade guld i Anvil Creek strax utanför Nome. Alaska blev en väldigt populär destination under guldrushen då ryktet om nya guldfyndigheter spred sig. Alaska har dock inte alltid tillhört USA utan det som utgör Alaska idag köptes av USA från Ryssland den 30e Mars 1867. Cirka 7.2 miljoner gick köpet på. Om man jämför med all utvinning som sedan gjorts i Alaska, men även all natur som finns där, så är 7.2 miljoner nästan ett ohederligt kap. Om du har besökt andra små byar längsmed kusten av Alaska så har du kanske sett att det finns mycket Rysk-Ortodoxa influenser fortfarande. Dessa små byar formades långt innan USA köpte Alaska. Vissa har till och med kallat alla dessa små byar längsmed kusten för Sibiriens Sibirien, eftersom det var så avlägset från all annan civilisation. Men historien om Alaska och de som bodde/bor där går längre bak i tiden än så, men det är en annan historia.

“The trail enters a cul-de-sac, climbing higher and higher. The valley seems to end; a precipitous wall of gray rock, reaching into the sky, seems to head off farther progress, seaming its jagged contour against the sky — a great barrier, uncompromising, forbidding — the Chilkoot Pass” - Tappan Adney”

Guldrushen, och Anvils (Nomes) födelse

Guldrushen i Klondike startade 1896 då man fann oändliga fyndigheter av guld i det avlägsna Yukon Territory. Yukon territory är än idag extremt avlägset och har ett oerhört litet invånarantal, det har jag skrivit om tidigare. Ett av de mest kända korten som togs under guldrushen är på män som är på väg för att finna lyckan i guld, och de går på Chilkoot Trail som går genom Chilkoot Pass, ett bergspass där man bland annat kan återfinna “the Golden Stairs” eller “Peterson” lederna. Det är helt otroligt att de var kapabla till att vandra genom dessa bergspass på en sådan avlägsen plats i temperaturer som gick ned mot -40C, och fortfarande överleva (det var ju dock väldigt många som satte livet till då de sökte efter guldet). Precis som allt här i livet så sinade dock dessa fyndigheter till slut, men innan en guldrush tagit slut startades snabbt en ny. 1898 fann Jafet Lindberg, Erik Lindblom and John Brynteson guld i Anvil Creek. De försökte hålla fyndet hemligt så länge som möjligt, men snart så hade det lilla samhället däromkring växt till fler än 10,000 invånare och guldrushen var nu ett faktum. Samhället härjades av både bränder och bittra stormar, och den byn som finns där idag är långt ifrån vad som en gång fanns där. Eftersom staden byggdes vid Anvil Creek så ansågs det enda rätta att namnge staden till Anvil City. Detta ändrades dock snabbt eftersom namnet Nome hade givits till floden som rann bredvid och även till udden som samhället låg vid. Dessutom så fanns det ett annat litet samhälle längre söderut, i Yukon-Koyukuk området som redan hette Anvik, så postkontoret ansåg att det nog var bäst att hålla sig till Nome, så inga missförstånd skulle uppstå. Namnet Nome sägs komma från ett ärligt misstag, en officerare som landmärkt udden med ett frågetecken och name “?Name” som senare tolkades som C.Nome (som i Cape Nome) av en annan kartritare. Det finns dock två andra historier om hur namnet Nome kom till. En av de mest uppenbara är att det faktiskt finns ett Nome i Norge, inte långt ifrån där Jafet växte upp. En tredje version är att på Inupiaq så betyder “naami” where at?

The Ice Curtain

Utanför Seward Peninsula (som inte ska blandas ihop med Seward som ligger i Kenai Peninsula) ligger två öar, lilla Diomede och stora Diomede. Det ligger så nära varandra, endast 3.2 km skiljer dom åt, men de är på samma gång så långt ifrån varandra de kan komma. Stora Diomede ligger i en helt annan tidszon, 21 timmar före för att vara exakt, och ön tillhör Ryssland. Lilla Diomede tillhör USA. Förr i tiden kunde de som bodde på de två öarna åka fram och tillbaka precis som de ville. Det innebar även att invånarna på de två olika öarna var nära släkt med varandra. De är så nära varandra men på samma gång så långt ifrån varandra, det är som en tjock isig mur mellan dom nu. Under Sovjetunions tid (1948) blev invånarna på stora Diomede tvingade att flytta till Rysslans fastland, och denna sommaren (2018) var faktiskt första gången några av familjerna från de två olika öarna fick se varandra igen. Det var förstås inte bara mellan dessa öar som den amerikanska ursprungsbefolkningen reste fram och tillbaka, utan även från Nome och till andra öar, på samma sätt som på andra ställen runtom Alaska. Men i och med den skärpta gränsövergången så hindrades många från att få komma “hem”.

Front Street

Stadskärnan i Nome är Front Street, som ligger precis vid havet. Här kan du hitta salonger och en hel del olika alkoholbutiker. Om du vill äta vietnamesiskt, koreanskt, kinesiskt eller japanskt mat så har du hamnat rätt. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför det är ett sådant inflytande med asiatisk mat här. Många av restaurangerna serverar även olika menyer, så du kan gå in i en resturang, som liknar en amerikansk diner och sedan bli serverad pho, bibimbap, pizza, hamburgare eller rentav sushi. Front Street är inte en lång gata och om du zoomar in staden på google maps så kan du se hur liten staden Nome faktiskt är. Det är ju trots allt endast 4000 människor som bor här. Går man ut från front street så hittar man lite olika större matbutiker, och man kan i princip hitta vad som helst här (bilbatterier, atvs, snöskotrar, kylväskor, öl etc.) men det kommer med ett pris. Det finns en anledning till att det blev kaos då Sams Club (ett varuhus med storvolyms förpackningar av matvaror, men även billiga märkeskläder, köksassistenter mm.) stängdes ned i Alaska. Många av de som bor i de olika småbyarna runtom Alaska är beroende av storvaruhus som säljer hyllmat i stora kvantiteter, eftersom priset på mat ofta är 2 till 4 gånger (eller mer) i byarna. Den staden som finns här nu, är förstås inte samma stad som under guldrushen låg här. Bränder och stormar har format om staden, men uppläget i det stora hela är nog väldigt likt.

The Last Frontier - Olja, Berg och Frihet?

Precis som många andra små byar och även städer i Alaska så värms husen med oftast med olja (om man nu inte har en vedspis) genom typ ett värmeaggregat som går på olja, därav den stora cylindriska tanken utanför många stugor och hus man ser i Alaska. Den stora trumman kan hålla en hel vinters värme, ja beroende på hur välisolerad huset eller stugan är. Jag har kompisar som i Fairbanks bott i stugor som läckt värme så in i norden, ibland har man även kunna se strimmor av ljus sippra in mellan väggarna och då vet man att det kanske inte är sådär jätteväl isolerat. Nome är så pass litet att så fort man lämnar “front street” och havet med Ryssland i horisonten så vänder man sig mot bergen och myskoxarna. Det finns en anledning till att Alaska kallas för “The Last Frontier”. Om man vill ha frihet, ensamhet och testa sina överlevnadskunskaper så kan man flytta till Alaska, till en stuga i skogen eller i bergen. Men att bo så är inte för det kräsna, vintrarna är brutala med dess kyla och mörker. Även fast de där sommarnätterna håller i sig nästan i all evighet (som det känns då), och hösten som visar de där fantastiskt härliga färgerna, och vintern med den eviga skidåkningen under norrskenets ljus, så kommer till slut våren och då knackar döden på dörren. Det finns en anledning till att självmordsbenägenheten i Alaska är en av de högsta i USA, precis efter Montana och Wyoming, speciellt i de små byarna och med ursprungsbefolkningen, det tillsammans med våld i hemmet. Även fast mörkret i sig inte har kopplats till självmord (det finns ingen trend över året för när självmordsbenägenheten är som störst), så hjälper det iallafall inte mot självmord. Livet i Alaska är hårt, för alla. Jag skulle ljuga om jag sa att jag själv aldrig haft det svårt eller varit deprimerad i Alaska. Genom åren jag bodde i Alaska så fick jag oftare än vad man vill email ifrån universitetet att en student begått självmord. Senast i somras fick jag reda på att en väldigt omtyckt tjej med många gemensamma vänner och familj i Fairbanks försvunnit, man hittade henne några dagar senare med ett gevär, hon hade begått självmord. I höstas läste jag i tidningen om en man som levt i Fairbanks, han hade precis som många andra dragit sig tillbaka till sin stuga i skogen, inte långt ifrån där jag bodde. De hittade honom i höstas, eftersom huset skulle säljas pga obetalada räkningar…Han hade begått självmord, för flera år sedan.

Om du eller någon du känner behöver hjälp med självmordstankar, tveka inte utan kontakta:

Ring 112 för omedelbar hjälp
1177 - Vårdguiden
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning.
På telefonnummer 1177 får du ett snabbt svar om vart du ska vända dig inom vården.
Telefon: 1177
Webb: 1177.se
suicidezero.se

Mind - självmordslinjen
Alla dagar kl 06-24. Telefon: 90101
Minds Chatt, Webb: mind.se

Alaska och dess Skönhet

Även fast Alaska har en sådan mörk sida, så är hon otroligt vacker. Jag tror det är det som får folk att fastna för Alaska. Det är som om man blir trollbunden, trollbunden av all dess skönhet som finns från de hängande glaciärerna längsmed vattnet i söder, till de djupa barrskogarna norrut, och sedan bergen i Alaska Range och Brooks Range, till den arktiska tundran norrut och till väster. Som Sibiriens Sibirien, det är här det vilda landet finns. Det var ganska surrealistiskt att köra in mot bergen varje dag i nästan två veckor. Att ha det som kontor på jobbet, även fast det bara var för två veckor, så är det fortfarande som balsam för själen. När vi flög in till Anchorage och sedan Nome fattade jag att jag verkligen glömt hur vackert Alaska är, jag borde veta det, jag bodde ju där i så många år. Men inga bilder kan visa hur vackert ett ställe verkligen är. Då vi körde genom berg och dalar så såg vi alltid en massa små stugor med de stora bergen i bakgrunden som tornade upp sig som Mordors näste, det fick en att undra vem är det som bor i de där små stugorna? Bor de där året om? Jag får skriva ett inlägg om de små husen senare, under tiden får ni vila ögonen på bergen och myskoxarna nedan!

Posted on December 7, 2018 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Fredags Tillbakablick, Ute I Vildmarken, Vetenskap, Utlandssvensk, Livet i USA, Livet i Alaska, Alaska and tagged Nome Alaska Ocean Three Lucky Swedes Ryssland Historia Rysk-Ortodox Arktisk Boreal Tundra Guldrush Berg äventyr Äventyrare Sommaräventyr 2018 Utlandssvensk Livet i USA.

Den Ultimata Bilresan del.1

Tälta i Kanada

Fredags Tillbakablick

Två År Sedan

Maj 2016

    Nu har det gått hela två år sedan jag packade mina väskor för att lämna min fina stuga och tog bilen söderut, från Alaska till "the lower 48". Som tur var så var jag inte tvungen att köra helt själv, speciellt eftersom det blev en resa på ungefär 7200 km. Folk i Alaska kallar oftast resten av USA för "the lower 48", eller rentav USA. Det sägs att många människor åker till Alaska för att försvinna, för det kan man enkelt göra. Staten Alaska är större än alla andra stater i resterande USA, och det är helt omöjligt att uppleva allt som Alaska har att ge, på bara en resa. Jag bodde ju där i nästan åtta år, och det är många platser som jag aldrig hann åka till.

The Last Frontier

    Det finns en anledning till att Alaska kallas för "the Last Frontier", eller den sista gränsen som det skulle heta på svenska om man översatte rakt över. Det är inte bara Alaska som genom tiderna har blivit kallat för den sista gränsen, utan flera andra ställen, långt innan Alaska ens kom till. Innebörden av "the Last Frontier" eller den sista gränsen är rentav den ultimata platsen, längre än så kommer man inte. Vilket även förklarar varför andra ställen även har kallats för the Last Frontier. Det kan även associeras med bebyggelse, att den platsen har inte helt blivit bebyggd eller upptäckt än, och det passar ju in ganska bra på Alaska. Från Fairbanks så finns det bara en väg norrut och en väg söderut. Svårt att köra vilse helt enkelt. Vägen norrut är asfalterad en bra bit, men långt innan man når Atigun Pass så har vägen förvandlats till en grusväg, och du är ensam, helt ensam, du och alla långtradare alltså. Det finns en hel del byar som inte har några vägar som återkopplar till några av huvudvägarna i resten av Alaska. De har alltså bilar där, men man måste flyga för att komma dit, och det är alltså inte på en ö.

Tundra, Berg och djupa Skogar

    Jag har ofta undrat över varför jag passade så väl in i Alaska, eller ja snarare Fairbanks. Stora delar av Alaska är täckt av barrskogen, Taigan, som breder ut sig i Alaska, Kanada Norra Europa och Sibirien. Jag är ju från mellansverige, och en del av min släkt kom ju från norra Sverige, så det är ju barrskogen jag har känt som min skog under uppväxten. Det finns så klart några uppenbara skillnader mellan Sverige och Alaska, till exempel så existerar inte svartgranen i Sverige, på samma sätt existerar inte vår vanligaste Tall i Alaska. En annan stor skillnad då man bodde i Fairbanks är ju havet, Fairbanks ligger ju mitt i Alaska, och jag är van att ha havet tättintill. Eller ja, hav och hav, tekniskt sett så är ju Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön mer som en stor sjö, eftersom enda inloppet är mellan Danmark och södra Sverige. 

Att Packa Bilen

    Det här med att packa är nog det som alltid kommer upp då W och jag pratar om min flytt från Alaska till Wisconsin, och han har varit väldigt bestämd och verksam när det kommer till packning inför New York flytten. W flög ju till Fairbanks för att hjälpa till med flytten, och som han beskriver det så hade jag inte packat alls. Jag anser dock att lite om inte ganska mycket faktiskt var packat. Jag kan ju erkänna att det blev lite stressigt på slutet med allt som jag var tvungen att göra, och säkert hade kunnat fått gjort tidigare, tillsammans med att absolut allt inte var packat. Men, vi packade bilen och startade vår resa den 21a Maj. 

Det Typiska Alaskavädret

    Vädret i Alaska skiftar konstant. Och ena dagen kan det vara molnigt och regnigt, och runt 5 grader, medan nästa dag är solig med en mix av brandrök från skogsbränder och myggor från helvetet. Dagen då vi började vår resa så var det förstås molnigt och regnigt. Inte kunde Alaska ge mig ett soligt avsked inte. Det hade ju varit fint om det varit molnfritt och soligt, så man hade kunnat se alla berg på vägen och ta avsked. Men berg skulle vi ju få se mer av, om inte i Alaska, så i alla fall då vi åkte genom Kanada.

Posted on June 8, 2018 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Livet i USA, Ute I Vildmarken, Livet i Alaska, Alaska, Den Ultimata Bilresan, Fredags Tillbakablick and tagged Alaska 2018 Tundra Barrskog Skog Berg Söderut Flytta Packa Bilresa Tälta i USA Tälta Tälta i Kanada Tälta i Bergen Bila genom USA Bila genom Kanada bila genom USA Bila genom Alaska Bila bilresa.

En Vildmarks Sista Skrik

IMG_0707-2.jpg

Onsdagstankar

It will be a grand triumph for America if we can preserve the Arctic Refuge in its pure, untrammeled state. To leave this extra ordinary land alone would be the greatest gift we could pass on to future generations. - Jimmy Carter

National Parker och Skyddade Områden - En historia som inte alltid är så fin i USA

    I slutet av 1800-talet då den första Nationalparken grundades i USA (1872), Yellowstone National Park, var det inte bara utifrån miljövårdens aspekt, men även för att skapa ett område som reflekterade vår uppfattning om vildmark. Vilket även resulterade i att amerikanska urinvånare tvingades ut ur området, och de var inte tillåtna att bo eller fortsätta att jaga där. 

“the headwaters of the Yellowstone River … is hereby reserved and withdrawn from settlement, occupancy, or sale … and dedicated and set apart as a public park or pleasuring-ground for the benefit and enjoyment of the people.” - The Yellowstone National Park Protection Act

    Ur denna synpunkt så skapades egentligen ingen naturlig vildmark, utan en vildmark där vi förvaltat naturområden på sådant sätt att de aldrig fått brinna, något som egentligen är en naturlig del i ekosystemet, och även eliminerat en stor del av rovdjuren. Något som också var ignorerat var som jag redan nämnt, de amerikanska urinvånarna som faktiskt använde detta område, för både boende och jagande. Den här uppfattningen om att ingen ska/får leva i dessa national parker, amerikanska urinvånare inkluderade, var något som även många miljöaktivister och författare stod bakom, såsom John Muir.     

1964 så skapades således the Wilderness Act, Vildmarks lagen, som säger: 

"A wilderness, in contrast with those areas where man and his own works dominate the landscape, is hereby recognized as an area where the earth and its community of life are untrammeled by man, where man himself is a visitor who does not remain." - 1964 Wilderness Act

IMG_1077-2.jpg

“the headwaters of the Yellowstone River … is hereby reserved and withdrawn from settlement, occupancy, or sale … and dedicated and set apart as a public park or pleasuring-ground for the benefit and enjoyment of the people.” Source: Birth of a National Park

"Secretary of the Interior Lucius Lamar felt the new national parks should be managed to preserve "wilderness," in his mind defined as uncut forests and plentiful game animals." Source: Ethnic Cleansing and America's Creation of National Parks

    Vi kan faktiskt lära oss väldigt mycket av de amerikanska urinvånarna, speciellt då de kommer till hållbarhet och miljö. För att om vi inte bryr oss om miljön så kommer vi nog inte få så mycket tillbaka från naturen. Vi kan ha vildmarken kvar där ute, och låta folk leva av naturen på ett hållbart sätt. Det är när vi blir så giriga över mer pengar och mer saker som vi börjar gå mot en mörkare framtid då det kommer till miljön.

    Nuförtiden så har perspektivet på hur resterande USA ser de amerikanska urinvånarna förstås ändrats, även fast det fortfarande förekommer delar som fortfarande behövs bearbetas mer. 1996 så publicerades the American Indian Religious Freedom Act. 

“The National Park Service recognizes that site-specific worship is vital to Native American religious practices. As a matter of policy and in keeping with the spirit of the law, and provided the criteria listed in section 8.2 for use of the parks are not violated, the Service will be as unrestrictive as possible in permitting Native American tribes access to park areas to perform traditional religious, ceremonial, or other customary activities at places that have been used historically for such purposes." - NPS Management Policy

    Idag har vi även the Native American Policy som är till för att förbättra samarbetet mellan urinvånarna och regeringen.  

Problemet med Vildmarken; eller, att komma ut till fel Natur

    1995 så publicerade professorn William Cronon en artikel som handlar om detta problem med vår uppfattning om vad som faktiskt är eller inte är en vildmark. Förr i tiden så var vildmarken sedd som något som var ödsligt, kargt, eller en ödemark, och man kan sammanfatta det som att vildmarken faktiskt är baserat på vår egen uppfattning om hur vi ser just vildmarken. Baserat på National Park Protection Act så är vildmarken enbart ett område som är till för oss att beskåda, och absolut inget område att faktiskt bo i. Anledningen till att jag tar upp det här är för att det fortfarande finns politiker som har hakat upp sig på en definition om att en vildmark är synonymt med en karg ödemark. 

När Alaska börjat flyta i dina Ådror blir du aldrig kvitt det

    Som ni säkert vet så har just Alaska en speciell plats i mitt hjärta, som många andra platser även har. När jag tar mig ut i naturen och får se alla dessa vackra platser, såsom berg, älvar, djupa skogar, sandstens klippor, öppna områden, tundran, glaciärer och många många andra platser så känns det i mitt hjärta. Ni vet den där känslan man kan få, lyckoruset som kommer till en och man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta. Det är inte bara Alaska jag älskar, utan vildmarken som Alaska till stor del består av. Jag vill att dessa platser ska fortsätta att finnas, utan att vi förstör dom, med att borra efter olja eller naturgas. Visste ni att en gång i tiden så ville USA testa en kärnvapen bomb i norra Alaska, för att ingen bor där och det är ju inte något vackert landskap ändå. Mm precis, sug på den ett tag, men det är ett helt annat problem en vad jag pratar om i detta inlägg.

IMG_0564.jpg

"No other region of America has seen less human impact than the northeastern corner of Alaska"

- Wilderness Connect

Den Heliga Platsen Där Livet Börjar

   Det finns ett område i norra Alaska, dit den amerikanska renen går för att kalva, mellan Maj och Juli, vissa kallar detta området "Den Heliga Platsen Där Livet Börjar" medan andra kallar det för 1002 området. Oavsett vad du kallar detta området så ligger båda områden innanför Arctic National Wildlife Refuge. Det finns få saker som får mig så upprörd som alla dessa miljöproblem vi här i USA står inför. Kampen om Arctic National Wildlife Refuge (ANWR) är inget nytt, den kampen har faktiskt pågått i flera årtionden.  De amerikanska urinvånarna, Gwich'in är beroende av detta området, mestadels för att de är beroende av den amerikanska renen, och den amerikanska renen är beroende av the Arctic Refuge Coastal Plain. Det området har alltid varit en helig plats, i flera tusen år. 

Image Source: http://northern.org/media-library/maps/arctic/arctic-refuge-maps/1002AreaWlifeWEB.jpg/

Image Source: http://northern.org/media-library/maps/arctic/arctic-refuge-maps/1002AreaWlifeWEB.jpg/

Amerikas sista riktiga Vildmark

    Många kallar således ANWR för Amerikas sista riktiga vildmark. Urbefolkningen Gwich'in kallar det för deras hem. Precis som jag nämnde ovan så har den här kampen pågått i mer än 40 år, och idag är vi det närmsta vi någonsin har varit till att ANWR börjar utvecklas för oljeindustrin. Jag kan verkligen inte förstå att vissa är villiga att offra ett av de vackraste områdena i världen, den här vildmarken i norra Alaska. Men å andra sidan så kanske det inte är så konstigt, eftersom vad som är vackert sitter i betraktarens öga, och det som kallas vildmark kan betyda väldigt olika saker beroende på vilken definition du använder. Att en vildmark faktiskt inte alls behöver betyda ett område fritt från människor. 

"man's endeavors to control nature by his powers to alter and to destroy would inevitably evolve into a war against himself, a war he would lose unless he came to terms with nature." - Rachel Carson

Gwich'ins Kamp

    Jag delar här nedan igen en kortfilm och kampen om ANWR som pågått i flera årtionden. Det är Gwich'ins kamp:

“A person with a clear heart and open mind can experience the wilderness anywhere on earth. It is a quality of one’s own consciousness. The planet is a wild place and always will be. And we're surrounded by the greatest of all wildernesses -- the universe.” - Gary Snyder, NY times 1994

    Hur uppfattar du vildmarken? Är det en plats som inte har några människor alls eller en plats som helt enkelt kanske betyder en plats ute i det vilda, med eller utan invånare?

Posted on November 22, 2017 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Ute I Vildmarken, Vetenskap, Livet i Alaska, Yellowstone, Onsdagstankar and tagged wearethearctic ANWR Refuge Alaska Tundra Vildmark Onsdagstankar Berg Skogar Skog Älv Kamp Miljövård Natur Naturvetenskap Nationalparker Arktisk 2017 Yellowstone National Park en vildmarks sista skrik.