En Sväng genom Central Park

Veckopromenaden

Varje vecka tar vi en lång promenad. Det har bara blivit så, att det händer en gång i veckan. Vi tar oss helt enkelt inte ut eftersom det är rekommenderat att bara ta sig ut om man “måste”. Det finns inte sådär jättemånga parker runt om oss, de större parkerna tar kanske 15-20 minuter att ta sig till. 1.6 miljoner människor bor på Manhattan, och det säger ju sig självt att det kan bli ganska trångt om alla ska ut samtidigt till parken. Så även fast turisterna är borta så har vi ändå relativt många som rör sig i vissa områden.

The Loch

När vi väl tar oss till Central Park börjar ju vi rent naturligt i norra änden. Vi brukar gå bakom isrinken-swimming poolen för att ta oss till the Loch. Den där isrinken stängdes ned i Mars på grund av pandemin, och i sommar så kommer ingen swimming pool i hela staden hållas öppen. Det är så många som är beroende av ställen som detta, så även fast det är ett måste är det lite trist för alla barnen (och vuxna) som brukar kunna svalka sig här. The Loch är en av mina favorit vandringar och det är även väldigt populärt hos fågel entusiaster. När vi gick förbi så var det en grupp fågelskådare och fotografer som fått syn på en Virginiarall. Vi fortsatte vår promenad vidare söderut. Den här stigen kan ta dig i alla riktningar, och vi brukar ta oss västerut härifrån. Går man österut hamnar man vid the Conservatory garden, som alltid bjuder på fina blommor. Där finns det även en liten allé med en massa bänkar man kan vila på och här finns även ett offentliga toaletter om man är ute efter det. Går man västerut så kommer man fram till ett vattenfall (det andra på denna korta sträckan) och en liten sjö som heter the Pool. Går man rakt söderut dock så kommer man till tennisbanorna, och fler offentliga toaletter.

Körsbärsträden runt Jacki Kennedy’s Reservoir

Vi kom till slut fram till den västra sidan av Jackie Kenedys reservoar. Redan i Mars blommade Okame körsbärsträden här, de är sedan länge utblommade. Sedan dess har två andra körsbärsträd blommat, Yoshino och Kwanzan. Nu var det främst Kwanza som blommade, men vi fick se några Yoshino också. Det är även här runt Jackie Kennedy’s reservoar som vi ser mest folk. Det är ibland svårt att hålla sig på 1.8 meters avstånd, men det finns lite fickor här och var där man kan hålla sig själv, som fotona nedan visar.

Sköldpaddedammen och Belvedere Slott har blivit en favorit de senaste åren (kan inte heller fatta att jag kan sätta in åren här), och därifrån kommer man snabbt till the Ramble som är en annan favorit stig. Precis bakom slottet finns även en väderstation, om man gillar sådana saker. Slottet sitter på en kulle, så därifrån har man fin utsikt till östra delen av parken. Jag har nog aldrig sett slottet så här tomt, och det är egentligen kanske inte så konstigt. Fortfarande en kontrast jämfört med området runt reservoaren.

The Ramble och Bow Bridge

Fortsätter man söderut hamnar man på the Ramble som mynnar ut vid Bow Bridge. Den bron tar dig över till Bethesda Terrace, en av de äldre arkitektoniska konstverken i parken. Bow Bridge var även den nästan helt tom, och hur ofta händer det? En gammal man satt på andra sidan bron och spelade en sorlig visa på sitt dragspel. Vi gav honom en peng innan vi fortsatte vidare. På motsatta sidan av bron stod en annan äldre man och matade fåglar. Så många äldre och ensamma själar här i parken.

Bethesda Terrace

Det tog ju nästan 10 år att bygga klart Bethesda Terrace och fontänen, ett mästerverk av Olmstedt och Vaux. Redan 1868 kunde man alltså njuta av denna arkitektur. Jag är mest fascinerad av gången under terrasen, den är så vacker. Här kunde vi smyglyssna på andra sällskap på lagomt avstånd som pratade om livet nu, vilka restauranger och småaffärer som gett upp helt, eller helt enkelt klagomål om folk som inte har något slags munskydd på sig. Man ser och hör överhuvudtaget fler främlingar som börjar prata med varandra, bara sådär, för att vi alla sitter i samma båt och framförallt för att folk börjar bli väldigt ensamma.

Vi tog oss norrut igen och såg långsamt hur antalet människor ökade och den där obehagliga känslan kom fram igen. Eller var det för att vi även går förbi fältsjukhuset på vägen norrut, eller för att hela två timmar passerat? Det känns obehagligt att gå omkring när man inte kan hålla sig mer än 1.8 meter ifrån varandra, hur kommer det kännas sen då allt öppnar upp igen. Kommer vi glömma allt det här efter ett par månader eller kommer vi alltid ha den där rädslan att gå för nära folk? Vi kanske borde gå på promenad ofta istället så vi inte blir så isolerade, men är det inte just det vi bör undvika? Nu när sommaren börjat komma med stormsteg så har antalet människor som går ut och tar sig längre från hemmet ökat, och det kommer nog bli så mer och mer. De har varit tal om att öppna upp fler gator runtom parker så vi alla får plats, på behörigt avstånd. Men vem vill inte gå till parken och slänga ned en filt på gräset och sitta där ett par timmar? Precis som vi kunde göra innan den här pandemin.