Posts filed under Äventyrs Tisdag

The High Line - New York City

Äventyrs Tisdag

Äventyr i Storstaden

För några veckor sedan satt vi en söndagsmorgon och funderade på vad vi skulle göra. Det är lätt att nästan bli blind av allt man kan göra i en storstad som New York, men smakar det så kostar det. Vi försöker göra så mycket gratis saker som möjligt, och det finns faktiskt en hel drös av saker att göra gratis. Har man tex ett New York City bibliotekskort så kommer man in på diverse museer helt gratis. Men denna morgon så sa jag att vi kan väl gå the High Line. Vi är ganska dåliga på att utforska storstäder maximalt, men vi får ju träna på det nu. Det är ju skillnad på att åka till staden en vecka eller två, mot att bo i staden. Jag har hört mycket om the High Line från vänner, och den finns i alla dessa artiklar som “10 best things to do in New York City” etc, dessa artiklar som man finner på samma ställe som “How to cope with a too hot apartment in the wintertime” och “bedbugs in NYC” osv. The High Line ligger söderut på Manhattan, sydväst faktiskt, och där nere finns det även några Trader Joe’s, och eftersom vi inte varit på Trader Joe’s sedan vi flyttade hit så tyckte vi att det skulle vara en bra kombination.

Lite Historia om The High Line

Vi gick faktiskt inte hela the High Line. Nu är den ju inte sådär jättelång ändå, men södra delen startar run Washington Street och Gansevort Street. Vi tog tåget söderut hemifrån oss och gick sedan av runt 14th och Lexington. Sen promenerade vi längsmed 14th genom Chelsea Market för att sedan ta oss upp på the High Line. Visste du att Chelsea Market en gång var the National Biscuit Company? Då när the High Line byggdes så var det ett av alla ställen som hade stor nytta av den spårändringen, en spårändring som inte bara innebar att tågen nu inte körde på marken, men även igenom vissa byggnader på höjden. Jag visste bara att the High Line var en gammal tågräls som de gjort om till en park. Den är ju bara dryga 2.3 km. För ett par år sedan så var det prat om att riva hela High Line, och mycket har ju rivits, men de som bodde runt denna del av High Line gick ihop och räddade den. Tankarna om en ändring av tågrälsen startade i mitten av 1800-talet då tågrälsen på marken började bli en stor fara för fotgängare, och 1910 så hade mer än 500 dödats av tåget. Det var inte förrän 1924 som iden om att höja tågrälsen från marken myntades, men det första tåget på den höjda rälsen hade inte sin jungfruresa förrän 1933. Om du vill läsa mer om historien bakom the High Line och även bilder från slutet av 1800 talet och början av 1900 talet så kan du läsa mer på hemsidan om the High Line.

Trädgårdar och Arkitektur

Det var väl kanske inte designen av the High Line i sig som imponerade mig. Även om det var fint med växterna, ja eller i vissa fall gräset, som fanns på the High Line. Istället blev jag väldigt imponerad av all arkitektur runtom. Men visst behöver man inte gå the High Line för att spana på all arkitektur i staden New York, men det underlättar. Själva designen av the High Line är fin, men som jag nämnde så är växterna/gräset inte så imponerande. Men det är klart, det ska ju vara lättskött också. Designen av bänkarna och gångvägen som består av brädor ibland. Vi såg dock en äldre dam som inte såg att underlaget ändrades då hon skulle ta kort, och hon föll pladask in i buskaget. Som tur var satt det en kvinna på bänken bredvid som hade plåster och förband i väskan. Det är ganska mycket folk på the High Line, men kan tänka mig att det eventuellt blir mindre nu när vintern tar vid. Vi får se helt enkelt. Trafiken av människor som slussas genom the High Line går i vågor, och ibland är det väldigt lite folk för att sekunden senare bli trångt igen. Det var inte förrän i slutet av the High Line som jag tyckte det var en behaglig andel människor.

Skyskrapor

Skyskraporna precis söder om Central park är ju väldigt spektakulära. Vi har fortfarande inte varit uppe i någon av de “populära” men vi får se om det kommer. Jag gillar de skyskraporna som är reflektiva, dvs hela himlen speglar sig i dom, vilket är speciellt vacker en molnfri dag som denna, då de färgar byggnaderna i alla möjliga blå toner.

Har du gått the High Line? Vad tycker du, överskattad eller underskattad?

När vi Besteg Algonquin Peak i Adirondack Bergen

Äventyrs Tisdag

Åka Norrut

När våra vänner bjöd in oss till deras bröllop i Montreal var vi inte sena med att tacka ja. Det hade förstås varit väldigt annorlunda om vi forfarande bott i Madison. Pengar är alltid ett återkommande problem och att flyga är (oftast) ganska dyrt. Men nu när vi bor i New York City så är Montreal väldigt nära. Nära nog att kunna köra. Vi ville dock inte bara köra norrut till Montreal och sedan hem igen, utan planerade istället en långhelg och en vandring i Adirondacks. När vi körde genom Adirondacks så blev vi bjudna på världens finaste färgshow, rött, oranget och gult blandat med det gröna från barrträden. Vi visste att vi om ett par dagar skulle får vandra mitt i detta färghav.

Heart Lake Campground

Vi hade inte riktigt hunnit göra tillräckligt med undersökning av de olika camping möjligheterna, och inte heller den vandringen som vi hade tänkt att göra. Jag hade hittat vandringen på en hemsida, och vandringen verkade väldigt cool. Det stod även på hemsidan att vandringen var “moderately trafficked”. Här i New York antar jag att det är annorlunda, jämfört med tex Alaska, Montana eller Wisconsin. Det finns helt enkelt mycket fler människor här som vill vandra i bergen. Den närmsta campingen var precis där vandringen började, vilket gjorde det ganska enkelt för oss. Men när vi skulle till att checka in och betala satte jag nästan i halsen. 360 kronor per natt. För det priset kunde man i princip få ett stort rum i Las Vegas (vi betalade ungefär 315 kronor för ett par år sedan) så att betala 360 kronor för att tälta kändes väldigt fel. Men vi visste inte om några andra camping platser i närheten, och eftersom vi precis varit på ett bröllop dagen innan var vi redan ganska trötta. Så vi bet i det sura äpplet och betalade för en natt. Dagen efter betalade vi för ytterligare en natt. Sedan betalade vi ungefär 65 kronor för ved. För vem åker och campar utan ved? Tyvärr upptäckte vi att veden vi köpt inte riktigt var helt torr. Det gjorde förstås inte situationen bättre och mitt humör blev surare. Men i slutändan hade vi ändå en väldigt trevlig kväll i röken från vår lägereld, medan vi tänkte på all den där veden i Kanada som var helt gratis (och torr).

Inte Förberedd?

Vi hade inte riktigt kollat vår kökslåda innan vi åkte och upptäckte att vi saknade några ganska viktiga saker, tex en konservöppnare, främst för att vi till denna resa bland annat hade med oss bönor i konservburk. Vår tändare visade sig sjunga på den sista versen. Inte för att det hade varit sådär jättestort problem, eftersom det fanns en affär på campingen där man kunde köpa tändare. Jag hade sparat viktig information om vår vandring på mobilen, i en app som jag råkade stänga. Och utan mottagning så var det nu omöjligt att få den kartan igen. Inte för att det hade spelat något roll eftersom min mobil dog nästa morgon (eftersom även det batteriet sjunger på den sista versen). Dessutom så vet ju jag att man aldrig ska lita på mobil ute i fält. Nästa dag så gick W och köpte en karta.

Avalanche Lake

På morgonen vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag gick och kollade på den fina soluppgången vid sjön. Hela himlen var rosa och inte någon annan människa syntes till. Ett tunt lager av snö kunde ses på toppen av det närmsta berget, luften var kall men jag har ingen aning om vad temperaturen var. Moln sveptes sakta in över den rosa himlen, och väderprognosen hade ju faktiskt sagt 70% chans för regn. Vi såg ingen vid vandringsledens början, och bara några bilar fanns parkerade där. En stor skillnad från gårdagen. Vi mötte tre andra par människor ute på vandringsleden under de första fem kilometrarna, de var på väg tillbaka till parkeringen. Vandringen startar in en vacker skog klädd i höstfärger, gult, oranget och grönt med lite nyanser av rött inblandat. Leden fortsätter så under några kilometer samtidigt som man långsamt går upp i elevation. Till slut når man Avalanche Lake. Låga moln täckte bergen runt sjön, men det bildade en sådan där vacker slöja över hela landskapet, över träden och den gråa bergväggen. Hela sjön såg helt plötsligt väldigt spöklik ut, men vacker. Vi fortsatte runt sjön, över stenbumlingar, upp och ned för stegar, och spångar över vattnet. Det gick långsamt och vi började bli lite stressade av tiden. Vi hade startat run 9.30 på morgonen och denna vandring skulle vara nästan 20km. Avalanche Lake kom man till efter ungefär 8km, så lite mer än 1/3 av vägen. Klockan var runt 12 på dagen då vi kom fram till andra sidan av sjön.

Upp, Upp, och UpP

Efter Avalanche lake började det att regna lite smått och vi kunde fortfarande inte se någonting (ingen utsikt alltså). Men även regniga dagar som denna kan ju skapa ett fantastiskt landskap. Vi vandrade på en led som var extremt eroderad, den liknade mest en flodbädd, och till och från så undrade jag om det faktiskt inte var så att vi gick i en bäck eftersom det ibland fanns vatten som porlade genom stenarna. Jag funderar fortfarande över det, eller om det helt enkelt är så att leden är så tungt eroderad att den ätit sig ned till stenarna och bergsgrunden på sina ställen. Vandringsleden är svår eftersom man i princip kliver upp och ned på stora stenbumlingar, och det finns inget sätt att komma undan det. Vi korsade bäckar, vandrade uppför vattenfall, hoppade mellan stenar och stenbumlingar, och vandrade genom skogen. Upp, upp och upp, det tog liksom aldrig slut. Jag började bli trött och undrade hur länge vi skulle fortsätta upp. Hur långt kan det va? Nu hade klockan börjat närma sig två på eftermiddagen och vi började verkligen känna stressen. Vi passerade en skylt som varnade för att fortsätta upp utan ordentlig utrustning. Jag funderade för mig själv, vad är ordentlig utrustning egentligen. Men vi hade ordentlig utrustning. Jag hade ju själv burit ryggsäcken halvvägs, ryggsäcken med dunjackor, pannlampor, extra strumpor, smörgåsar, kakor och chips och förbandsväska. Vi hade snabbt kommit underfund med att enbart ta med en ryggsäck var ett misstag, många bäckar små blir ju faktiskt rätt så tungt på ryggen. Det hade varit bättre om vi fördelat tyngden mellan oss.

Algonquin Peak

Till sist kom vi till en skylt som sa att vi nu närmade oss ett alpint och arktiskt område och att ekosystemet här är väldigt ömtåligt. En varning om att hålla sig till vandringsleden över bergsgrunden för att skydda alla växter. Jag kunde se hönsbär (inte direkt samma som vi har i Sverige, men nära besläktad) och skvattram, det fick mig att le för det påminde mig om både Alaska och Sverige. Vi fortsatte fortfarande upp och upp, det var bara barrträd runtom oss nu, och de blev kortare och kortare ju högre upp vi kom. Ända tills vi till slut kom upp ut ur skogen och ut på tundran. Vi var på toppen. Här var det blåsigt, väldigt blåsigt. Vi kunde inte se någonting, allt var vitt, och man kunde knappt se var leden gick nu. På marken fanns det samlingar av snö och vinden slog i våra jackor, regn blandat med blötsnö. Vår kroppstemperatur sjönk på en gång då vi kom upp och vi började snabbt röra oss fram, och jag kunde inte sluta tänka på varningsskylten om ordentlig utrustning. Jag var trött och började tänka att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. W gick snabbt, nästan sprang och det enda jag kunde tänka på var att inte tappa honom med blicken. Jag var så trött. Helt plötsligt tog W av till vänster.

- Vad gör du? sa jag
- Det där är metallplattan i berggrunden som markerar att vi är på högsta punkten.

Jag kände att jag inte kunde bry mig mer, men gick ändå upp dit och stod där några mikrosekunder, till och med log. Sedan fortsatte vi, snabbt. Nu började vi äntligen gå nedåt men vinden som vi haft från sidan piskade oss nu i ansiktet istället. Bergsgrunden var inte så lätt att gå på nu eftersom ett tunt lager av is bildats på denna sidan av berget, och vi hasade oss ned på rumpan stora delar av vägen. Till slut började jag se träd igen, träd som blev större och större medan vi fortsatte nedåt. Vi kom fram till en skylt som visade Wright peak, 0.7km. Det är tydligen ytterligare en bergstopp du kan bestiga om du vill. Vi vill inte göra det, vi ville nog aldrig mer bestiga en bergstopp just i den stunden. Vi var äntligen i lä och kunde äta vår lunch. Smörgåsar, chips och kakor.

W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta.

Ned, Ned och Ned

Vi åt snabbt, för nu var vi riktigt kalla. Vi började gå igen, nedåt. Det var lite svårare här för is hade formats på vissa ställen. Vi korsade bäckar, och gick genom skogen som på denna sida bestod mer av björk. Vi stötte på de enda andra människorna på hela denna vandring (förutom de som vi mötte på morgonen som var klara med deras vandring). De var faktiskt våra tältgrannar. De hade försökt sig på Wright peak men hade aldrig kommit till toppen för att det var alldeles för blåsigt. W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta. Vi hade fått upp farten (och värmen) nu och passerade dom snabbt. I sex timmar hade vi vandrat nu och vi var så trötta, jag hade redan fått träningsvärk i mina lår. Vi hade börjat prata om at ta en varm dusch när vi kom tillbaka. Det enda positiva med campingen, den hade dusch och varmvatten. När vi kom till skylten som visade 1.5km var jag så glad, äntligen!

Och Så Kom Regnet

När vi kom tillbaka till campingen var klockan redan fem på kvällen. Vi tog en dusch och efter den så började det regna riktigt ordentligt. Vi satt bak i bilen och drack varsin öl. Vi väntade på att regnet kanske skulle avta. Efter en stund sa jag att det är nog bäst att vi börjar laga mat nu, för jag tror inte det här kommer avta. Det gjorde det inte heller. Vi åt tortellini med tomatsås och det var den bästa måltiden jag haft på länge, fast egentligen inte men det var så det kändes just då. Vi gick och la oss tidigt den kvällen eftersom vi båda var väldigt trötta. Vi vill komma tillbaka och bestiga det där berget igen, men även få de där 360 graders vyerna uppe på toppen. På vägen tillbaka kollade jag upp berget lite mer och fick reda på att det var det näst högsta berget i staten New York, 1560 meter över havet. Vi hade vandrat drygt 20 km och ungefär 1200m höjdskillnad totalt (upp och nedför berget). Vi var ganska trötta men var överens om att det var en av de bästa vandringarna vi gjort, plus att vi typ var de enda ute på leden var helt ofattbart. När vi lämnade campingen kunde man verkligen se skillnaden i landskapet, vinden hade blåst ned en stor del av alla vackra höstlöv. Vi har redan börjat planera nästa års höstresa till Adirondacks.

Death Canyon - Nationalparken Grand Teton

 

Äventyrs Tisdag

Vandring i the Tetons

    Vi vandrade vid ett område som hette Death Canyon när vi var i the Tetons National Park nu i somras. Precis som med så många andra platser här i USA så blir parkeringsplatserna fulla redan tidigt på morgonen. Vi valde en mindre känd/populär vandringsplats dock så inte sådär jättemycket folk ändå. Jag tror att många som kommer till dessa nationalparker helst vill se något stort däggdjur, en björn eller en varg. Jag har redan sett en hel del björnar, inte så många vargar men desto mer prärievargar. Mig kvittar det om jag får se ett djur eller inte, visst hade det varit kul att få se ytterligare ett djur, på bra avstånd, men det är inte främst därför jag är ute i naturen. Jag älskar att få vara ute i naturen, att få se alla dessa små blommor, texturen på stenarna och alla dessa berg förstås. 

 

Death Canyon

 

    Death Canyon leden är ungefär 17 km lång. Vi var inte särskilt intresserade av att vandra snabbt eller långt denna gången, W's mamma och även vår kompis K's föräldrar var med oss. Vi vandrade till Phelps Lake och tog lunch i skuggan, precis vid sjön. Denna dag var precis som många andra av våra dagar väldigt varm, men väldigt vacker. I slutändan så kom vi inte sådär jättelångt på den här dagsvandringen, men den var väldigt vacker. Vad mer kan man liksom önska sig?

 
 

Magiska Landskap och Julgranar

    Klippiga bergen är så fantastiskt vackra. Dessa träd som växer här är väldigt annorlunda jämfört med den där typiska svartgranen som finns i Alaska. De tillhör samma familj, men är i ett annat släkte. Douglasgranen står hög och ståtlig, som en alldeles perfekt julgran. Beroende på vilken elevation du är på så kommer du få se helt olika typer av träd. På de lägre elevationerna kan du se Douglasgranen, letar du dig längre upp får du se Engelmannsgranen och strandtallen, och lite längre upp tallarten whitebark pine.

 

Fältarbete i Nationalparken Yellowstone del 2

 

Äventyrs Tisdag

Mina livsval och mitt intresse

    Det är ofta som jag stannar upp och tänker på mina livsval, vart började jag, vilka vägar valde jag för att hamna här? Det finns ju ingen tvivel om att jag inte har hamnat rätt. Jag älskar det jag gör, iallafall nu, och jag hoppas att jag kan fortsätta göra alla delar av det jag gillar i framtiden också. Ibland innebär ju mitt jobb även tråkiga saker, men ofta så känner jag faktiskt att även de tråkiga bitarna kan vara ganska kul ändå. Det måste ju ändå vara ett tecken på att jag älskar det jag gör, iallafall just nu. Den här sommaren så fick jag åka på fältarbete på två olika ställen, till Puerto Rico med mitt jobb och även Yellowstone National Park med W och hans forskar grupp. W hämtade upp mig på flygplatsen i Jackson, Wyoming och sedan körde vi in till Grand Teton National Park där vårt boende var. Den kommande veckan spenderade vi främst i Yellowstone National Park, men även en del i Grand Teton. 

 
 

En historia om flera olika Bränder

    Både jag och W studerar skogsbränder, jag undersöker hur skogsbränder påverkar vatten kemin i vattendrag men även kopplingen mellan det markbundna systemet (på engelska "terrestrial") och vattensystemet. Detta är speciellt intressant i Alaska, där stora delar av delstaten har permafrost i marken, det vill säga frusen jord. Vår forskning är baserat på klimatet och dess påverkan på skogsbränder, och vi försöker förstå hur denna ändring i klimatet påverkar framtida ekosystem i Alaska (jag och W) och i Klippiga Bergen (W) (the Rocky Mountains, ingår i Kordiljärerna som är det bergskedje komplexet som utbreder sig från nordvästra USA (Alaska) genom Kanada, och sedan ned genom Usa). W studerar hur ändringar i brandregimen och klimatet påverkar fröplantor (från träd) efter skogsbränder i subalpina och taiga områden. Alaska med sin taiga, och the Rockies med sin barrskog och supalpina flora är två väldigt olika ekosystem, men med många likheter. En väldigt viktig likhet är att ändrade brandregimer antagligen kommer få djupgående konsekvenser för framtidens ekosystem i de två regionerna. 

 
 

Att bli riktigt Skitig!

    Vi båda delar samma passion för naturen. Jag brukar oftast trassla in mig i onödiga detaljer medan W försöker se hela bilden istället. Vi spenderare den största delen av fältarbetet på alla fyra, räknade fröplantor, stubbar, träd, förkolnad vegetation, kottar, "spök" stockar, och stockar. Temperaturerna var över 30 grader C och vi var i princip i en svart skog. Myggen var inte sådär jätte besvärliga, men de var ändå där. Dagarna var långa och när vi väl var färdiga så var vi trötta, hungriga och skitiga. Vi tältade utanför parken på ett campingområde och simmade i floden varje kväll. Man kan kanske säga att de var några av de bästa dagarna i mitt liv. 

 
 

    Vad hittade du på för äventyr i somras?