Posts filed under Livet i New York

Det är de Små sakerna som räknas - Makrofotografi

Ladybug.jpg

Onsdagstankar

Earth Day

För några helger sedan så var det jordens dag. Jag minns förra året, innan vi levde i en faktisk pandemi, att delar av Broadway var öppet. De delade ut gratis tillbehör till cyklar och flygblad om vartannat. Det är fint att ha en dag som tillhör naturen och alla de ekosystem vi har på vår jord, jag förundras förstås av allt detta varje dag.

Att Dokumentera även det Minsta

Ända sedan jag flyttade från Alaska har användandet av kameran minskat rejält. Nu är den även så utdaterad att jag länge funderat på att skaffa en ny, lika länge som jag funderat på att skaffa en tatuering. Inget av det har hänt än dock. En gång i tiden började jag fota makro och blev förstås fast. Det är inte konstigt om man ser mig fokuserad på det allra minsta vi kan se med våra ögon. Jag gör först och tänker sedan, vilket ofta resulterar i blöta och skitiga knän. Men vad gör väl det. Jag blir så fokuserad på det där allra minsta, kanske därför jag gått och blivit laboratorieingenjör på äldre dar. Eller vad det nu än är jag är på svenska.

Nu när jag kollar igenom alla dessa bilder så känner jag att jag vill börja med makrofotograferingen igen. Det är bara så svårt här i storstaden, man måste vänja om sig, men det är kanske det som är hela grejjen med fotografering. Så tills jag kommer dit igen så får jag helt enkelt spana på alla gamla bilder jag har.

När allt det här är Över - En dag i New York City

CVCA8888-April 26, 2020.jpg
När allt det här är över
När allt det här är slut
När spänningarna släpper
Och vi kan andas ut
När världen börjar snurra
Och vardan är tillbaks
Jag hoppas vi är kvar då
När allt det här är klart
— Anna Stadling

Onsdagstankar på en Torsdag

7 Maj 2020

Vi står lutade med huvudena mot rutan som vetter ut mot gatan. Samma gata som brukade ha trafikstockning varje eftermiddag och ett ständigt tutande. Nu är det glesare mellan bussarna, och bilarna. Det är inte bara glesare mellan bussarna utan även sirenerna har börjat att tystna, men det känns mer som ett dåligt omen. Det blir sådana där fettfläckar efter pannan på den rena glasrutan jag tvättade häromdagen. Det är happy hour och det här är hur vi spenderar den. Det har blivit så nu, för det finns oftast inget annat att se fram emot än att varva ned framför fönstret. Det har till och med blivit en återkommande mening, vill du komma och stå och kolla ut genom fönstret med mig? Det är här vi står nu och pratar om dagen som varit, vad vi gjort under dagen och det vi läst, om vi läst, av nyheterna. Men även nyheterna har blivit en pers, för vem vill egentligen lyssna på hur hela Amerikatt bryts ned bit för bit. Allt som finns kvar ska smulas sönder och samman minsann. Det är så det känns iallafall.

Dagarna flyter på, långsammare än långsamt men ändå på något sätt går allt så fort. Det är redan Maj och hela April spenderades innanför denna bur. Ja, kanske inte hela tiden men det har mest blivit så. Vi bor i ett område som är lite “rough around the edges” och det känns när man är ute att det är en annorlunda stämning. Jag känner mig som jag gjorde då vi precis flyttat hit. Jag har egentligen ingenting att klaga på för jag har ett jobb (och det är nog där skon klämmer), ett jobb som betalar mig för att jobba hemifrån. Det är nog sämre med det bland alla andra häromkring. Och om vi trodde att folk hade det svårt innan pandemin så kan man ju bara försöka att föreställa sig hur allt är nu.

Häromdagen spenderade jag mer än en timme för att beställa munskydd. Ja, alltså inte en sådan där N95 eller någon annan av det slaget. De är reserverade för sjukhus och vårdarbetare och de som jobbar på utsatta arbeten. Gick man in på Amazon när allt började så fanns ingenting, absolut ingenting, eller jo det fanns men det stod att man inte fick köpa det. Det gällde handsprit, rengöringsmedel osv. Allt det var reserverat för de som verkligen borde ha det. Och vi hade redan sådant, ja allt förutom munskydd förstås. Och nu var det ju det som jag spanade efter häromdagen, fast version light. Den som är gjord av de som försöker ha kvar sina små butiker som redan syr väskor och kläder. Det är inte meningen att de ska skydda mig helt och hållet från detta virus, men att jag ska kunna skydda andra om jag mot förmodan har det. Tänk att man ens kan säga det nu. Att man spenderade mer än en timme till att beställa ansiktsmasker/munskydd.

Det är torsdag, och på torsdagar äts det ärtsoppa på andra sidan Atlanten och så även här idag. Med pannkaka. Det har blivit mycket tankar på svenskar och Sverige på sistone. Förra sommaren var vi ju dit, första sommaren på drygt 10 år och det känns en större dragningskraft nu på något sätt, men ändå inte. jag har ingen större längtan att bo i Sverige, utan det är det här som är mitt hem nu. Men det är Lars Winnerbäck, Miriam Bryant, Mando Diao, Kristoffer Kabell, Laleh och Anna Stadling som ekar i huvudet.

På Promenad genom Central Park - NYC

En Sväng genom Central Park

Veckopromenaden

Varje vecka tar vi en lång promenad. Det har bara blivit så, att det händer en gång i veckan. Vi tar oss helt enkelt inte ut eftersom det är rekommenderat att bara ta sig ut om man “måste”. Det finns inte sådär jättemånga parker runt om oss, de större parkerna tar kanske 15-20 minuter att ta sig till. 1.6 miljoner människor bor på Manhattan, och det säger ju sig självt att det kan bli ganska trångt om alla ska ut samtidigt till parken. Så även fast turisterna är borta så har vi ändå relativt många som rör sig i vissa områden.

The Loch

När vi väl tar oss till Central Park börjar ju vi rent naturligt i norra änden. Vi brukar gå bakom isrinken-swimming poolen för att ta oss till the Loch. Den där isrinken stängdes ned i Mars på grund av pandemin, och i sommar så kommer ingen swimming pool i hela staden hållas öppen. Det är så många som är beroende av ställen som detta, så även fast det är ett måste är det lite trist för alla barnen (och vuxna) som brukar kunna svalka sig här. The Loch är en av mina favorit vandringar och det är även väldigt populärt hos fågel entusiaster. När vi gick förbi så var det en grupp fågelskådare och fotografer som fått syn på en Virginiarall. Vi fortsatte vår promenad vidare söderut. Den här stigen kan ta dig i alla riktningar, och vi brukar ta oss västerut härifrån. Går man österut hamnar man vid the Conservatory garden, som alltid bjuder på fina blommor. Där finns det även en liten allé med en massa bänkar man kan vila på och här finns även ett offentliga toaletter om man är ute efter det. Går man västerut så kommer man fram till ett vattenfall (det andra på denna korta sträckan) och en liten sjö som heter the Pool. Går man rakt söderut dock så kommer man till tennisbanorna, och fler offentliga toaletter.

Körsbärsträden runt Jacki Kennedy’s Reservoir

Vi kom till slut fram till den västra sidan av Jackie Kenedys reservoar. Redan i Mars blommade Okame körsbärsträden här, de är sedan länge utblommade. Sedan dess har två andra körsbärsträd blommat, Yoshino och Kwanzan. Nu var det främst Kwanza som blommade, men vi fick se några Yoshino också. Det är även här runt Jackie Kennedy’s reservoar som vi ser mest folk. Det är ibland svårt att hålla sig på 1.8 meters avstånd, men det finns lite fickor här och var där man kan hålla sig själv, som fotona nedan visar.

Sköldpaddedammen och Belvedere Slott har blivit en favorit de senaste åren (kan inte heller fatta att jag kan sätta in åren här), och därifrån kommer man snabbt till the Ramble som är en annan favorit stig. Precis bakom slottet finns även en väderstation, om man gillar sådana saker. Slottet sitter på en kulle, så därifrån har man fin utsikt till östra delen av parken. Jag har nog aldrig sett slottet så här tomt, och det är egentligen kanske inte så konstigt. Fortfarande en kontrast jämfört med området runt reservoaren.

The Ramble och Bow Bridge

Fortsätter man söderut hamnar man på the Ramble som mynnar ut vid Bow Bridge. Den bron tar dig över till Bethesda Terrace, en av de äldre arkitektoniska konstverken i parken. Bow Bridge var även den nästan helt tom, och hur ofta händer det? En gammal man satt på andra sidan bron och spelade en sorlig visa på sitt dragspel. Vi gav honom en peng innan vi fortsatte vidare. På motsatta sidan av bron stod en annan äldre man och matade fåglar. Så många äldre och ensamma själar här i parken.

Bethesda Terrace

Det tog ju nästan 10 år att bygga klart Bethesda Terrace och fontänen, ett mästerverk av Olmstedt och Vaux. Redan 1868 kunde man alltså njuta av denna arkitektur. Jag är mest fascinerad av gången under terrasen, den är så vacker. Här kunde vi smyglyssna på andra sällskap på lagomt avstånd som pratade om livet nu, vilka restauranger och småaffärer som gett upp helt, eller helt enkelt klagomål om folk som inte har något slags munskydd på sig. Man ser och hör överhuvudtaget fler främlingar som börjar prata med varandra, bara sådär, för att vi alla sitter i samma båt och framförallt för att folk börjar bli väldigt ensamma.

Vi tog oss norrut igen och såg långsamt hur antalet människor ökade och den där obehagliga känslan kom fram igen. Eller var det för att vi även går förbi fältsjukhuset på vägen norrut, eller för att hela två timmar passerat? Det känns obehagligt att gå omkring när man inte kan hålla sig mer än 1.8 meter ifrån varandra, hur kommer det kännas sen då allt öppnar upp igen. Kommer vi glömma allt det här efter ett par månader eller kommer vi alltid ha den där rädslan att gå för nära folk? Vi kanske borde gå på promenad ofta istället så vi inte blir så isolerade, men är det inte just det vi bör undvika? Nu när sommaren börjat komma med stormsteg så har antalet människor som går ut och tar sig längre från hemmet ökat, och det kommer nog bli så mer och mer. De har varit tal om att öppna upp fler gator runtom parker så vi alla får plats, på behörigt avstånd. Men vem vill inte gå till parken och slänga ned en filt på gräset och sitta där ett par timmar? Precis som vi kunde göra innan den här pandemin.

1.8 meters Avstånd i New York City

IMG_7011-April 19, 2020.jpg

Onsdagstankar

En hel månad av “shelter in place”

Nu har alltså en hel månad passerat sedan vi fick “shelter in place” ordern här i New York. Det är ganska intressant att se hur olika länder och olika regioner hanterar det här visuret, men även hur viruset sig självt beter sig. Det är ju ganska uppenbart att vi fortfarande vet så lite om SARS-CoV-2.

Broadway var först med att stänga ned, sedan stängde de flesta universiteten. Columbia University startade deras “ramp down” ungefär en vecka innan ordern om “shelter in place” (eller PAUS som vår guvernör kallar den) kom. Vi hade således en hel vecka att förbereda oss. Det oavbrutna tutandet vi brukade höra utanför lägenheten har bytts ut till det konstanta ljudet av sirener. För oss (mig själv och min man) så har den här ordern inneburit att vi går och handlar varannan vecka, och tar en långpromenad en gång i veckan. Resten av tiden spenderar vi hemma. Här är det ju rekommenderat att enbart gå utanför dörren om man måste, och att umgås med kompisar eller så har även det varit “förbjudet”. Enbart jobb som är livsviktiga har fått fortgå, tex de som jobbar på tunnelbanan, kör buss, säljer matvaror etc, och det är väl nu mer än någonsin som skillnaderna i demografin verkligen står ut här i stan. New York City har ändrats, totalt, och kanske något av det mest uppenbara är hur många som tar tunnelbanan. Antalet som ansökt om A-kassa har ökat med 2637% och de som utnyttjar tunnelbanan har i dagsläget sjunkit med hela 90%. När staden väl öppnar igen kommer det vara en helt annan plats än tidigare, och det är förstås inte bara jag som tror det. Förra fredagen så beordrade Guvernör Cuomo att alla ska använda ansiktsmask när de går utanför dörren och inte kan hålla 1.8 meters avstånd till andra. Förvånansvärt många som fortfarande nu i helgen inte följde den ordern. Många småföretag har fått bomma igen, men nu börjar även de större företagen påverkas. Det kommer nog att ta ett par år innan New York öppnar upp helt igen, och jag tror inte att det kanske någonsin kommer att vara samma plats igen.

IMG_6936-April 19, 2020.jpg

Gjorde vi rätt i att stänga ner hela staden?

Varje dag lär vi oss mer och mer om viruset, och till och med jag går mellan att tänka att detta var den bästa utvägen till att tänka att det här var det dummaste vi gjort. När man tittar på Sverige tex så har vi ju där helt andra rekommendationer, och det var inte förrän relativt nyligen som det började rekommenderas att ha mindre folksamlingar. Även fast Sveriges fall ökade från noll innan vi började se någon ökning alls här i New York. Men om vi tänker på hur läget faktiskt är idag, här i New York, så var det definitivt det bästa, och kanske enda rätta valet. Vi har fått se kylbilar stå uppradade på Randall Island, i väntan på att skickas till sjukhus, begravningshem osv. Helt enkelt för att mändgen av människor som har avlidit har varit så pass hög att det blivit fullt överallt. Jag tror inte vi ens förstod hur allvarligt läget faktiskt var förrän vi såg dom. Ett tag var det mer än 500 människor som dog i New York City VARJE dag, enbart på grund av viruset. Nu vet vi även att många fler människor avlidit i hemmet, mer än vad man vanligtvis ser här i staden, således troligtvis på grund av viruset. Oavsett om vi i slutändan ser att dödligheten är mycket lägre än den vanliga influensan så har kapaciteten maxat ut på alla sjukhus över hela staden, och även till en viss del på andra håll i staten. När det var som värst testade ca 45% positivt på Manhattan, och i vissa områden i Brooklyn och Queens var den siffran uppemot 80%.

IMG_1682-April 04, 2020.jpg

Framtiden

Den stora frågan är ju förstås: När kommer New York öppna upp igen? Och följdfrågan: Hur kommer det att öppnas upp? Vi kan ju inte bara öppna allt på en gång, utan vi kommer behöva göra det i etapper. Och vilka resturanger, barer, gallerier osv. kommer ens att finnas kvar då? Framtiden i New York är nu mer än någonsin väldigt oviss.

IMG_1337-December 29, 2018.jpg
Posted on April 22, 2020 and filed under Onsdagstankar, Livet i New York.