Posts filed under Äventyr

När vi Besteg Algonquin Peak i Adirondack Bergen

Äventyrs Tisdag

Åka Norrut

När våra vänner bjöd in oss till deras bröllop i Montreal var vi inte sena med att tacka ja. Det hade förstås varit väldigt annorlunda om vi forfarande bott i Madison. Pengar är alltid ett återkommande problem och att flyga är (oftast) ganska dyrt. Men nu när vi bor i New York City så är Montreal väldigt nära. Nära nog att kunna köra. Vi ville dock inte bara köra norrut till Montreal och sedan hem igen, utan planerade istället en långhelg och en vandring i Adirondacks. När vi körde genom Adirondacks så blev vi bjudna på världens finaste färgshow, rött, oranget och gult blandat med det gröna från barrträden. Vi visste att vi om ett par dagar skulle får vandra mitt i detta färghav.

Heart Lake Campground

Vi hade inte riktigt hunnit göra tillräckligt med undersökning av de olika camping möjligheterna, och inte heller den vandringen som vi hade tänkt att göra. Jag hade hittat vandringen på en hemsida, och vandringen verkade väldigt cool. Det stod även på hemsidan att vandringen var “moderately trafficked”. Här i New York antar jag att det är annorlunda, jämfört med tex Alaska, Montana eller Wisconsin. Det finns helt enkelt mycket fler människor här som vill vandra i bergen. Den närmsta campingen var precis där vandringen började, vilket gjorde det ganska enkelt för oss. Men när vi skulle till att checka in och betala satte jag nästan i halsen. 360 kronor per natt. För det priset kunde man i princip få ett stort rum i Las Vegas (vi betalade ungefär 315 kronor för ett par år sedan) så att betala 360 kronor för att tälta kändes väldigt fel. Men vi visste inte om några andra camping platser i närheten, och eftersom vi precis varit på ett bröllop dagen innan var vi redan ganska trötta. Så vi bet i det sura äpplet och betalade för en natt. Dagen efter betalade vi för ytterligare en natt. Sedan betalade vi ungefär 65 kronor för ved. För vem åker och campar utan ved? Tyvärr upptäckte vi att veden vi köpt inte riktigt var helt torr. Det gjorde förstås inte situationen bättre och mitt humör blev surare. Men i slutändan hade vi ändå en väldigt trevlig kväll i röken från vår lägereld, medan vi tänkte på all den där veden i Kanada som var helt gratis (och torr).

Inte Förberedd?

Vi hade inte riktigt kollat vår kökslåda innan vi åkte och upptäckte att vi saknade några ganska viktiga saker, tex en konservöppnare, främst för att vi till denna resa bland annat hade med oss bönor i konservburk. Vår tändare visade sig sjunga på den sista versen. Inte för att det hade varit sådär jättestort problem, eftersom det fanns en affär på campingen där man kunde köpa tändare. Jag hade sparat viktig information om vår vandring på mobilen, i en app som jag råkade stänga. Och utan mottagning så var det nu omöjligt att få den kartan igen. Inte för att det hade spelat något roll eftersom min mobil dog nästa morgon (eftersom även det batteriet sjunger på den sista versen). Dessutom så vet ju jag att man aldrig ska lita på mobil ute i fält. Nästa dag så gick W och köpte en karta.

Avalanche Lake

På morgonen vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag gick och kollade på den fina soluppgången vid sjön. Hela himlen var rosa och inte någon annan människa syntes till. Ett tunt lager av snö kunde ses på toppen av det närmsta berget, luften var kall men jag har ingen aning om vad temperaturen var. Moln sveptes sakta in över den rosa himlen, och väderprognosen hade ju faktiskt sagt 70% chans för regn. Vi såg ingen vid vandringsledens början, och bara några bilar fanns parkerade där. En stor skillnad från gårdagen. Vi mötte tre andra par människor ute på vandringsleden under de första fem kilometrarna, de var på väg tillbaka till parkeringen. Vandringen startar in en vacker skog klädd i höstfärger, gult, oranget och grönt med lite nyanser av rött inblandat. Leden fortsätter så under några kilometer samtidigt som man långsamt går upp i elevation. Till slut når man Avalanche Lake. Låga moln täckte bergen runt sjön, men det bildade en sådan där vacker slöja över hela landskapet, över träden och den gråa bergväggen. Hela sjön såg helt plötsligt väldigt spöklik ut, men vacker. Vi fortsatte runt sjön, över stenbumlingar, upp och ned för stegar, och spångar över vattnet. Det gick långsamt och vi började bli lite stressade av tiden. Vi hade startat run 9.30 på morgonen och denna vandring skulle vara nästan 20km. Avalanche Lake kom man till efter ungefär 8km, så lite mer än 1/3 av vägen. Klockan var runt 12 på dagen då vi kom fram till andra sidan av sjön.

Upp, Upp, och UpP

Efter Avalanche lake började det att regna lite smått och vi kunde fortfarande inte se någonting (ingen utsikt alltså). Men även regniga dagar som denna kan ju skapa ett fantastiskt landskap. Vi vandrade på en led som var extremt eroderad, den liknade mest en flodbädd, och till och från så undrade jag om det faktiskt inte var så att vi gick i en bäck eftersom det ibland fanns vatten som porlade genom stenarna. Jag funderar fortfarande över det, eller om det helt enkelt är så att leden är så tungt eroderad att den ätit sig ned till stenarna och bergsgrunden på sina ställen. Vandringsleden är svår eftersom man i princip kliver upp och ned på stora stenbumlingar, och det finns inget sätt att komma undan det. Vi korsade bäckar, vandrade uppför vattenfall, hoppade mellan stenar och stenbumlingar, och vandrade genom skogen. Upp, upp och upp, det tog liksom aldrig slut. Jag började bli trött och undrade hur länge vi skulle fortsätta upp. Hur långt kan det va? Nu hade klockan börjat närma sig två på eftermiddagen och vi började verkligen känna stressen. Vi passerade en skylt som varnade för att fortsätta upp utan ordentlig utrustning. Jag funderade för mig själv, vad är ordentlig utrustning egentligen. Men vi hade ordentlig utrustning. Jag hade ju själv burit ryggsäcken halvvägs, ryggsäcken med dunjackor, pannlampor, extra strumpor, smörgåsar, kakor och chips och förbandsväska. Vi hade snabbt kommit underfund med att enbart ta med en ryggsäck var ett misstag, många bäckar små blir ju faktiskt rätt så tungt på ryggen. Det hade varit bättre om vi fördelat tyngden mellan oss.

Algonquin Peak

Till sist kom vi till en skylt som sa att vi nu närmade oss ett alpint och arktiskt område och att ekosystemet här är väldigt ömtåligt. En varning om att hålla sig till vandringsleden över bergsgrunden för att skydda alla växter. Jag kunde se hönsbär (inte direkt samma som vi har i Sverige, men nära besläktad) och skvattram, det fick mig att le för det påminde mig om både Alaska och Sverige. Vi fortsatte fortfarande upp och upp, det var bara barrträd runtom oss nu, och de blev kortare och kortare ju högre upp vi kom. Ända tills vi till slut kom upp ut ur skogen och ut på tundran. Vi var på toppen. Här var det blåsigt, väldigt blåsigt. Vi kunde inte se någonting, allt var vitt, och man kunde knappt se var leden gick nu. På marken fanns det samlingar av snö och vinden slog i våra jackor, regn blandat med blötsnö. Vår kroppstemperatur sjönk på en gång då vi kom upp och vi började snabbt röra oss fram, och jag kunde inte sluta tänka på varningsskylten om ordentlig utrustning. Jag var trött och började tänka att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. W gick snabbt, nästan sprang och det enda jag kunde tänka på var att inte tappa honom med blicken. Jag var så trött. Helt plötsligt tog W av till vänster.

- Vad gör du? sa jag
- Det där är metallplattan i berggrunden som markerar att vi är på högsta punkten.

Jag kände att jag inte kunde bry mig mer, men gick ändå upp dit och stod där några mikrosekunder, till och med log. Sedan fortsatte vi, snabbt. Nu började vi äntligen gå nedåt men vinden som vi haft från sidan piskade oss nu i ansiktet istället. Bergsgrunden var inte så lätt att gå på nu eftersom ett tunt lager av is bildats på denna sidan av berget, och vi hasade oss ned på rumpan stora delar av vägen. Till slut började jag se träd igen, träd som blev större och större medan vi fortsatte nedåt. Vi kom fram till en skylt som visade Wright peak, 0.7km. Det är tydligen ytterligare en bergstopp du kan bestiga om du vill. Vi vill inte göra det, vi ville nog aldrig mer bestiga en bergstopp just i den stunden. Vi var äntligen i lä och kunde äta vår lunch. Smörgåsar, chips och kakor.

W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta.

Ned, Ned och Ned

Vi åt snabbt, för nu var vi riktigt kalla. Vi började gå igen, nedåt. Det var lite svårare här för is hade formats på vissa ställen. Vi korsade bäckar, och gick genom skogen som på denna sida bestod mer av björk. Vi stötte på de enda andra människorna på hela denna vandring (förutom de som vi mötte på morgonen som var klara med deras vandring). De var faktiskt våra tältgrannar. De hade försökt sig på Wright peak men hade aldrig kommit till toppen för att det var alldeles för blåsigt. W sa att det är det som är tjusningen i att vandra i en stor cirkel, det finns ingen återvändo då man kommit halvvägs, då är det lika bra att bara fortsätta. Vi hade fått upp farten (och värmen) nu och passerade dom snabbt. I sex timmar hade vi vandrat nu och vi var så trötta, jag hade redan fått träningsvärk i mina lår. Vi hade börjat prata om at ta en varm dusch när vi kom tillbaka. Det enda positiva med campingen, den hade dusch och varmvatten. När vi kom till skylten som visade 1.5km var jag så glad, äntligen!

Och Så Kom Regnet

När vi kom tillbaka till campingen var klockan redan fem på kvällen. Vi tog en dusch och efter den så började det regna riktigt ordentligt. Vi satt bak i bilen och drack varsin öl. Vi väntade på att regnet kanske skulle avta. Efter en stund sa jag att det är nog bäst att vi börjar laga mat nu, för jag tror inte det här kommer avta. Det gjorde det inte heller. Vi åt tortellini med tomatsås och det var den bästa måltiden jag haft på länge, fast egentligen inte men det var så det kändes just då. Vi gick och la oss tidigt den kvällen eftersom vi båda var väldigt trötta. Vi vill komma tillbaka och bestiga det där berget igen, men även få de där 360 graders vyerna uppe på toppen. På vägen tillbaka kollade jag upp berget lite mer och fick reda på att det var det näst högsta berget i staten New York, 1560 meter över havet. Vi hade vandrat drygt 20 km och ungefär 1200m höjdskillnad totalt (upp och nedför berget). Vi var ganska trötta men var överens om att det var en av de bästa vandringarna vi gjort, plus att vi typ var de enda ute på leden var helt ofattbart. När vi lämnade campingen kunde man verkligen se skillnaden i landskapet, vinden hade blåst ned en stor del av alla vackra höstlöv. Vi har redan börjat planera nästa års höstresa till Adirondacks.

Höst i Colorado

 

Fredags Tillbakablick

Tiden bara Flyger förbi

    Jag kan bara inte förstå att det redan är ett år sedan vi åkte till Colorado. Jag har så många bilder, inte bara från den resan men många andra resor och upplevelser att dela med mig av, men tiden räcker helt enkelt inte till. Jag jobbar ju fulltid nu och försöker bli klar med min doktor på fritiden. Mer hinner jag liksom inte. Jag vill ju oftast skriva något om de bilder jag har, så därför blir det helt enkelt såhär, att inläggen kommer alltmer sällan. Men jag ska försöka göra ett bättre jobb, för jag vill så gärna visa er, visa er alla mina bilder, dela med mig om alla mina tankar och känslor om alla dessa ställen jag åker till, och alla dessa olika miljöer jag får vara i.

Färgglada Colorado

 
 

    Vi kom ju till Colorado i slutet av en arbetsvecka, för att gå på våra vänners bröllop, ja W var ju den som vigde brudparet så det var en stor och viktig händelse. Vi hade totalt 3 dagar i Colorado. Ett fullspäckat schema förstås men vi lyckades med två små vandringar. Vi hämtade upp vår hyrbil i Denver och körde sedan norrut, mot Aspen. Landskapet var helt otroligt, när du tror du sett allt liksom. Det påminde om Alaska, men sedan fanns även dessa bergsformationer som helt påminde om Carbon county i Utah. 

Exit 119, No Name

 
 

    På vägen mot bröllops destinationen hade vi bestämt oss för att gå på en kort hike. W hade hittat en på internet som helt enkelt hette No Name trail. Det regnade under tiden vi körde dit men på ett mirakulöst sätt så upphörde regnet ungefär samtidigt som vi kom fram till den parkeringsplatsen. Vi var förstås ensamma om att vilja vandra i det vädret, vilket inte störde oss. Vi drog på oss våra regnbyxor och begav oss. 

 
 

Dammar och Gruvor

    Vi följde leden och gick förbi på den gamla och nya dammen. Jag tror att det är härifrån många får sitt dricksvatten, men jag kan ha fel. Uppe på bergsväggen kunde man även se en gammal trävagn på träspår, förmodligen från någon gammal gruva i närheten.

 
 

Vandring genom Hösten

    Jag älskar hösten. Hösten i Alaska kan vara över snabbare en man tror. Blundar man för länge så har den ibland redan passerat. Jag vet inte hur länge hösten håller sitt grepp om Colorado, men jag vet att vi lyckades tajma färgexplosionerna perfekt. Att vandra genom hösten är så vackert, du får se sådant brett färgspektrum med den djupa röda färgen på bär och en del träd och buskar, och sedan denna färgskala från gult till mörkgrönt, mörkgrönt som är standarden för barrträden.

 
 

Det är i Detaljerna det sitter

    Som jag nämnt tidigare så hamnar jag oftast i hasorna, jag ser de små detaljerna. Spindlarna som kryper på grässtråna, humlan som försöker få den sista nektaren för säsongen, resterna av en kotte, vem åt den kotten? Laven på stenarna, jag tänker på den tid det tog laven att börja växa och breda ut sig på stenen. Det är grunden av biologin, primär succession, steg ett i ekosystemet. Det börjar från ingenting, en sten utan något annat. Laven som tillsammans med svamp sedan bildar ett ekosystem som producerar syre för andra levande organismer. Man kan även se lav hänga från grenar av träd i urskogar.  Visste du att laven är en indikations art inom miljö-övervakningen. Laven är nämligen en av de första arterna som dör av vissa ökningar i luftföroreningar, enbart för att de är så känsliga. 

 
 

Den Vackra Hösten 

    Men hur vacker är inte hösten precis efter ett regnoväder? Precis när dimman är sådär låg och frost/snö har producerats på de högre altituderna. Jag kan aldrig få nog av detta landskapet, dessa ändlösa vandringarna genom skogarna, oavsett om det är -40 eller runt 30 grader, men jag tar hellre -40 än 30 grader. 

 
 

    Älskar du hösten lika mycket som jag?

 

Holly Lake - Nationalparken Grand Teton

Holly Lake Wyoming.jpg

Äventyrs Tisdag

The Tetons - Juli 2017

    I somras flög jag till Jackson, en stad som ligger i staten Wyoming här i USA. Jag skulle hjälpa W och hans forskningsgrupp med lite fältarbete i Yellowstone. Vi bodde i ett hus i Grand Teton National Park, ungefär 1 timme söder om Yellowstone National Park. 

IMG_0785-July 17, 2017.jpg

Vandring

    Innan jag åkte till Jackson så hade W och jag pratat om att vandra någonstans. Jag var sugen på en långvandring med övernattning, men eftersom vi ganska snart skulle ut och tälta med hela forskningsgruppen, och inte hade så mycket framförhållning till denna dagen så blev det i slutändan en lång dagsvandring istället. Ett av mina mål med vandringar är att få se så mycket som möjligt, helst spektakulära utsikter, och kan man inkludera djupa skogar, bäckar och älvar och lite tundra på det så är jag helt nöjd, något vi verkligen fick se på denna vandring! Om du planerar att göra denna vandring så rekommenderar jag att spendera några dagar kring Jackson, Wyoming för att göra din kropp van vid den höga altituden. Jackson ligger på ca 1,900 möh, och Holly lake som vi vandrade till ligger på hela 2,840 möh. Jag tror jag fick en lätt dos av höjdsjuka, något som kan vara direkt livsfarligt.

Paintbrush Canyon, Sjöar, Berg, 800 meter och 21 km

Början av denna vandring var väldigt fin. Vi gick längsmed sjön String Lake där berget Mt Moran speglade sig på vattenytan. Skogen här består av en mix med contortatall, engelmannsgran och bergsgran, precis som den gör i stora delar av nationalparken Grand Teton. Du korsar den stora älv som är sjön Leigh Lake’s utlopp in i sjön String Lake som är den sjö vandringen började kring.

Både jag och W är ekologer/biologer så det är kanske inte så konstigt att vi förundras av alla växter och naturen vi får se här. Det här ställer har en sådan bred mix av olika växt- och djurarter som utgör hela ekosystemet. Geologin i sig är nästan som ett helt eget kapitel, med alla dessa bergsformationer som utgör basen av hela ekosystemet. Den här vandringen brukar bjuda på helt fantastiska vildblommor längsmed de högre höjderna, men vi var lite för tidiga för det, men såg istället en hel del blommor längsmed stigen i skogen.

Paintbrush Canyon - Berg, Vattendrag and Skog

Som jag nämnde tidigare så fick vi alltså se djupa skogar, älvar och berg precis i början av vandringen. För att komma till tundran fick vi anstränga oss något mer, ungefär 800 meter till eller så. Dessa djupa skogar med både gran och tall inblandat liknar de svenska skogarna litegranna, men på samma gång så är allt så annorlunda. Det här är även björnland och vi hade med oss björnsprayen och våra högljudda röster förstås. Att klappa med händerna och tala högt är något vi har som en vana när vi vandrar i områden som dessa, det sista man vill göra är att stöta på en björn. De varnar för älg i dessa områden kring vattendragen också längsmed hela Paintbrush Canyon. Medan vi saktar tar oss högre up så vandrar vi genom denna skog, skogen som när man minst anar det öppnas upp och ger en helt makalös vy över bergen in bakgrunden. Precis som när vi körde genom Kanada så kan man lätt bli lite mätt på dessa bergsvyer, och än var det inte över.

Snö

När vi kommit upp ett antal höjdmeter så började vi se mer och mer snö. Även fast det är Juli så finns snön kvar på dessa höga höjder, och därför kan man heller inte vandra många av dessa leder förrän i mitten till slutet av just Juli. Temperaturerna hade varit runt 30 grader nere i parken och runt Jackson, något svalare här uppe förstås. Vi började även att närma oss trädgränsen, här såg vi mindre skog och träden kunde ses mer sporadiskt över landskapet, även fast det då och då stod en klunga av träd här och där.

IMG_0917-July 17, 2017.jpg

Holly Lake

    Målet på denna vandringen var en sjö uppe i ett alpint ekosystem, Holly Lake. En vacker bergssjö på en altitud på nästan 2900 meter. W ville från början att vi skulle fortsätta även efter sjön, vandringsleden fortsätter nämligen upp på bergsryggen bakom sjön. I slutändan så blev det inte så, vilket jag var ganska nöjd med, den där höjdändringen i kombination med avståndet fick mig att bli väldigt trött, speciellt i kombination av att vandra över snötäckta områden de sista kilometrarna innan sjön. Varje gång jag ser dessa landskap måste jag nypa mig i armen och kolla att det verkligen är på riktigt. Helt otroliga landskap det går att se här. Vi hängde vid sjön en timme eller så, såg ett djur på andra sidan sjön som vi inte riktigt kunde identifiera. Satt och njöt av utsikten som visade dessa hängande vattenfall nedför klipporna runtom oss. Vi hade väldigt tur med vädret också, men som vanligt i bergen så kan vädret ändras snabbt.

Vandringen tillbaka

    Jag gillar ju egentligen inte vandringar som är samma väg in och sedan samma väg ut, men om man lägger till lite fina berg och utsikter på det så är det faktiskt helt okej ändå. Oftast då man vandrar uppför så vänder man sig ju ofta om för att beundra utsikten bakom sig, och tar man samma väg tillbaka får man ju se denna spektakulära utsikten hela tiden. Som med så många andra vandringar denna sommar så  var hela detta området helt fantastiskt. Inte en enda dålig vy åt vilket håll man än kollade.

Precis som när vi kom upp så fick vi se utsikt, vattenfall och berg. Kan en vandring bli bättre kan man ju undra?

Har du gjort någon vandring denna sommar som var helt otrolig?

Vandring Ute i Vildmarken i USA

 

Onsdagstankar

“National parks and reserves are an integral aspect of intelligent use of natural resources. It is the course of wisdom to set aside an ample portion of our natural resources as national parks and reserves, thus ensuring that future generations may know the majesty of the earth as we know it today.” - John F. Kennedy

Usa's Allmäna platser

    De två senaste månaderna så har jag rest runt en hel del här i USA. Det är helt otroligt vilka platser som finns här. Jag känner mig alltid så lyckligt lottad att vi har fått dessa platser undansatta bara för oss, för dig, för att njuta av dess skönhet. Tyvärr så finns det andra människor på denna planet som absolut inte tycker att dessa platser är något att hänga i julgranen. Dessa giriga människor som enbart tänker på pengar.

 
Yvon Chouinard, Patagonia's founder, is standing up for our public lands. Stand with him. Text DEFEND to 52886 by August 24.
 

Politik och Naturvetenskap

    Videon nedan får mig alltid lika tårögd, alltid så känslosamt att se den. Det gör ont i hjärtat att lyssna på dessa politiker tala om Alaska så som de gör. Man kan inget annat än att tycka synd om dessa människor som nog aldrig kommer att uppskatta eller förstå hur det är att ha dessa platser öppna för allmänheten, såsom du och jag gör!

 
For hundreds of generations, the Gwich'in people of Alaska and northern Canada have depended on the caribou that migrate through the Arctic Refuge. With their traditional culture now threatened by oil extraction and climate change, two Gwich'in women are continuing a decades-long fight to protect their land and future.

Vildmark

    Den här sommaren har fått mig att längta mer och mer efter mer äventyr, efter mer vilda platser. Mer öppna landskap, mer djupa skogar och dalar och alla dessa berg. Helt otroligt att man kan längta ännu mer efter det än vad jag redan gjort. Det är precis som en sjukdom, längtan bara växer och växer för varje år, och sprids i kroppen. Hur känner du för naturen och alla dessa platser?