Ett Äventyr Längsmed Harlem Valley Rail Trail och Kulturmeckat Wassaic

Wassaic.jpg

Wassaic

För några månader sedan satte vi cyklarna på bilen och drog iväg till Wassaic. Precis som så många andra små byar häromkring så härstammar Wassaic från slutet av 1700-talet. Man kan ta sig till Wassaic genom att ta tåglinjen Harlem Line från 125th street i East Harlem. Här har vi varit förut men då besökte vi den karakteristiska gamla ladan som de gjort om till en konsthall, Wassaic Project. Wassaic har inte bara denna konsthall men även en gammal rail trail som sträcker sig ända till Millerton utan avbrott, Harlem Valley Rail Trail. Det är ca 32 km totalt (till Millerton och sedan tillbaka till Wassaic), så det är fortfarande under de där 40 km vi gjorde i storstaden som jag nästan dog av. Och vid det här laget, när jag äntligen skrivit klart inlägget och klickat på publicera har vi gjort denna cykeltur en gång till. Då hade det precis blivit klart att Biden vann valet och det var trumpetandes och firandes på gatorna i Millerton, och på Wassaic Lantern Inn serverades Victory Milk Punch. Kanske inte så svårt att lista ut vilken politisk riktning de som driver många av dessa ställen har. Bör dock tilläggas att det finns gått om andra politiska anhängare i krokarna.

Man skulle kunna tro att Wassaic är en trött liten småort, ja Wassaic är en liten subdivision av staden Amenia som ligger lite mer norrut. Men Wassaic är nog en sådan där liten plats som är up and coming. Kanske skulle man rentutav köpa hus där i krokarna, om man hade de pengarna. Men inte än. Det får bli ett senare projekt helt enkelt.

Harlem Valley Rail Trail

Redan när vi parkerade kändes hela denna cykelturen och faktiskt vår första lite längre utflykt så rätt. Allt kändes rätt. Hela flytten från storstaden till landsbygden. Vi cyklade förbi hästar och kor som sig bör, för det gör man när man cyklar på landet. Harlem Valley Rail Trail följer det gamla järnvägsspåret och således alla små byar som finns utefter cykelvägen.

Vi kom fram till Millerton som är ytterligare en söt liten by, något större än Wassaic förstås. Här var det lite mer livat än i Wassaic. Vi gick längsmed Main Street och kunde konstatera att det är hit vi ska åka om vi vill gå i antikaffärer, jaa utöver Millbrook förstås. Här på landsbygden har nästan varje liten by minst två antikaffärer, och alla har så klart en diner också.

Efter en kaffe och en liten lunch, som förtärdes utomhus förstås och med bra avstånd från andra, så tog vi cykeln tillbaka till Wassaic. Det var en väldigt fin cykeldag vi fick, med perfekt väder. Inte för varmt och inte för kallt, lagom.

Kultur

Som nämnt tidigare så är Wassaic som en liten kulturhub här ute på vischan. Utöver Wassaic Project så finns även Wassaic Commons som är en liten farmers market, men där man även kan laga sina cyklar och hyra cyklar. På sommaren och senhösten så har de även haft ett popupstand här som fokuserat på tex bröd, LP skivor, klassiska tidningar osv. Wassaic Lantern Inn är ett gammalt hotel och speakeasy bar med 130 år på nacken. Wasaic Lantern Inn köptes faktsikt av ägarna till Wassaic Project och de är forna fastighetsmäklare från storstaden. Det bör även sägas att kocken har jobbat på en Michelin resturang i storstaden tidigare. Något vi precis upptäckte är även att det fanns ett bryggeri här, Dutchess Ales, det kan ni se på sjätte bilden uppifrån av den sista raddan foton. Tyvärr blev de så pass populära att de växte ur den byggnaden och kan nu återfinnas i Brooklyn, men annars hade det ju varit lite som pricken över iet att ha ett bryggeri i Wassaic också, vilket även var Wassaic Project och Lantern Inn ägarnas forna dröm. Vi har varit på Wassaic Lantern ett antal gånger nu, och det är ett av de enda ställena som serverar mat och dryck vi varit på sedan i Mars. Det är bara öppet utomhus och det har aldrig varit mycket folk där när vi kommit. Så det har varit lätt att hålla avståndet. Och förstås, munskydd på när man går in och ut, och beställer förstås. Nu är det stängt för att sitta ute för säsongen, men man kan köpa take out försås, så antar att vi får se om vi kommer kunna sitta ute igen till våren, beroende på hur smittoläget är.

Nyheter jag Hört på Sistone del 2

Katt.jpg

Den som jag aldrig publicerade

Nyhetstimmar och Vetenskapsrelaterade Artiklar

Efter första delen av Nyheter jag hört på sistone så var jag ganska så exalterad över att publicera ytterligare en. Jag läser så många relevanta, vikiga men även riktigt korkade nyheter här i USA. Och visst är många av nyheterna kopplade till livet i USA och just New York eftersom det är där jag nu bor. Så jag började lite smått att knåpa ihop ytterligare ett inlägg som jag tänkt publicera ett par veckor efter den första delen. Men sedan så hände livet liksom. Och på den vägen är det. Såhär mer än ett år senare så tänkte jag att jag kanske ändå ska publicera det jag skrivit då, och sedan se om jag får lust att knåpa ihop något lite mera relevant. Här nedan följer iallafall det inlägget som inte blev publicerat.

April 2019

Efter flera veckor är det nu dags för en ny del om vad jag läst eller hört på nyheterna. Om du vill läsa förra delen så kan du klicka här. Många av dessa nyheterna kommer framöver kanske vara mer eller mindre fokuserade på vetenskap, USA och New York, det blir kanske mest så nu när man bor här och att min utbildning är just inom vetenskap så blir man helt enkelt kanske lite mer dragen till det. Vi börjar med att återkoppla till förra delen och en liten länk där ni kan lyssna på hur mässlingsutbrottet i New York faktiskt började. Nu börjar vi sakteligen närma oss något sorts tvång på att vaccinera folk, vilket nog inte är det bästa sättet att försöka lösa problemet. Det här kan vi även inkludera under samma tak om människans psykologi, hur fantastiskt fascinerande vi är men hur vi även kan vara så trångsynta (“Illusion of explanatory depth” - Why Facts Don’t Change our Minds) som jag tog upp i förra delen. Så fort man har börjat tro på en specifik sak så är det oerhört svårt att komma ur det och eventuellt ändra sig till någon helt annan uppfattning. En annan artikel som också handlar om det här är en relativt ny artikel från New York Times “Why fiction trumps truth”.

  1. NYCHA i ett hav all andra hyresvärda. New York housing authority, verkar vara i korselden relativt ofta. Sedan vi flyttat till NYC och Manhattan så tror jag inte att jag hört något positivt om NYCHA. Det är lite oklart vem man ska skylla på men nu ligger de iallafall negativt på kontot, med ca 32 biljoner dollar. Hur det ens är möjligt har jag ingen aning om. Nyligen så var det några NYCHA boende på Manhattan som fick en ny lekplats till deras komplex, eller ny och ny, de uppdaterade helt enkelt den gamla med ca 770000 dollar, och parken ska vara helt klar lagom till sommaren. Och det kan ju vara världens finaste sak, om det nu inte var aå att NYCHA vill ersätta den parken med ett nytt höghus för låginkomstagare. Det är ju också bra, det behövs mer boende speciellt i New York och Manhattan. Men varför spendera 770000 dollar på en lekplats man redan innan den är klar bestämmer att man ska riva? Man kan få höra skräckhistorier om folk som bor med helt fruktansvärda omständigheter, mögel, läckor och lås på dörrar som inte fungerar. Det är förstås inte bara NYCHA som står för alla sådana här historier, men det finns många ändå. Som historier om badrumstak som faller in, folks papgojor som blir ätna av råttor och ja listan kan göras lång. En annan väldigt het nyhet är den om all blyfärg som fortfarande finns och flagar av väggar och tak as we speak så att säga. Jag hörde historien på radion häromdagen om en mamma med fyra barn som nu har blyförgifting. Mamman fick reda på att barnen hade börjat äta färgen på väggarna, och på fönsterbläcken. Det är tyvärr så att blyfärg smakar sött…jag minns inte varför men de tar upp det i historien på radion tror jag. Efter en rutin kontroll kom det fram att barnen hade farligt höga blyvärden, och då kopplade mamman ihop färgen med bly, och de gjorde en utredning och fick reda på att jo dessa väggar är målade med blyfärg. Precis som så många andras väggar i New York City är. Det är förstås inte bara den här mamman och hennes barn som blivit påverkade av detta, och det finns nog många andra hyresvärdar som skulle bry sig lika mycket som NYCHA (=0 alltså), iallafall känns det ofta så. Att hyresvärdar och däribland NYCHA kan vara rent utsagt fruktansvärda är förstås ingen nyhet, utan det har pågått i flera årtionden. Frågan är vems fel det är. Det är ett helt sjukt system egentligen och det utnyttjar personer som redan är på gränsen till att inte ha råd att ha tak över huvudet. De har helt enkelt inget annat val än att stanna i dessa helt bedrövliga omständigheter. Även fast en del hyresvärdar och andra föreningar blir stämda så är summan det får böta så minimal jämfört med vad de tjänar så det är som en droppe i havet och ingen blir egentligen påverkad nog att ändra sitt beteende.

  2. Fästingar och köttallergi, eller “alpha gal syndrome”. Visste du att det finns en ny (eller ny och ny) sjukdom/allergi som sprids som eld, och det är just via fästingar den sprids. Först trodde man att det var enbart lone star tick (en fästingart som bara finns här i USA) som bar på sjukdomen. Men sedan så kom det fram att denna immunosjukdom även finns i Europa och Australien, så då fick man stryka att lone star tick skulle vara den enda spridaren av denna köttallergi. Såklart är det nu inte bara köttallergi man kan få av fästingar, utan även borrelia (något som bara blir vanligare och vanligare här i USA och New York. Så pass att de varnar om det på radion) så det finns många anledningar att göra en föstingkontroll då man varit ute i högt gräs och i skogen. Problemet är förstås att fästingar, speciellt den som bär borrelia är så pass liten att man lätt missar den då man skannar av kroppen. Då vi var och campade i Chequamagon National Forest ett par år sedan så var det världens fästinginvasion där. Vi plockade fästingar från bilen och främst W i flera dagar. Så äckligt. Här i USA så finns det en app som heter The Tick App. Det är en app som använder information från de personer som använder appen och informerar att här där jag är nu finns det fästingar och vilka specifika patogener de bär på i olika områden. På det viset kan man se hot spots för fästingar, men den ger även bra information om vad man ska göra för att undvika fästingar. Det är en app som ingår i en större forskningsstudie med bland annat Columbia University och University of Wisconsin-Madison.

Vi tog en Cykeltur till Millbrook

Det finns många småvägar häromkring som man kan promenera och cykla på. Så för några veckor (eller nu är det nog en månad sedan minst) tog vi våra cyklar och och styrde mot Millbrook. Den vägen vi valde är ca 10km en väg, men inte så farligt ändå. Många backar upp och ned men tror faktiskt det var snabbare på hemvägen.

Vi cyklade förbi harar, sköldpaddor, getter och kor. Vi bor verkligen på landet nu. Närmsta lilla byn från oss har 190 invånare. Millbrook har ca 1500 invånare.

Det är ganska konstigt att vi nu bor här och kan göra detta, precis från huset utan att behöva ta bilen till och med. Livet förändras, och det är väl tur det ibland. Kan ju bli trist om det blir alltför monotont. Men det här, ja iallafall generella området vi bor i, kommer att bli permanent från och med nu. Vi har ju flytta vartannat år två gånger nu, så känns som det är slut med det nu!

WSVW2640-August 06, 2020.jpg

Millbrook är som vilken annan liten amerikansk byidyll ute på vischan, men området är tämligen rikt, om man kan säga så. Det verkar vara många kända rika personer som bor här i krokarna, och här kan man få hosta upp 120 miljoner kronor (och mer) för ett ställe. Vad får man för det i Sverige? Och visst ser man det då man kör eller cyklar omkring på alla småvägar. Ibland kan man skymta stora mansions bakom skogen, eller bara gissa sig fram då man ser de stora murarna torna upp sig. Men precis som det finns sådana hus så finns det hus som håller på att falla ihop också. Millbrook är känt inom hästvärlden i USA, eller iallafall enligt vår vän som jobbar med hästar. Hon har till och med varit här på hästtävling så många hästgårdar ser man också.

Väl framme i Millbrook spenderade vi väl kanske inte sådär jättemycket tid i själva byn. Vi köpte en kaffe och något att äta och gick och satte oss i en park istället. Sedan cyklade vi hem igen. Och det gick fort.

En vandring på östkusten - Franconia Ridge

Äventyrs Tisdag

Franconia Ridge

Förra året tog vi oss äntligen till en ny stor vandring här på östkusten. Året innan hade vi satsat på en vandring i Adirondacks, och nu så var vi äntligen på väg igen. Denna gången tog vi oss till Woodstock New Hampshire och hade tagit sikte på att vandra Franconia Ridge.

Vita bergen, fast i New Hampshire

Franconia Ridge är en bergskedja som tillhör de Vita Bergen (White Mountains). Inte helt överraskande så finns det således flera White Mountains i USA, inte bara de som jag var van vid i Alaska. Vandringen är oerhört populär och det blev vi varse om när vi anlände lite innan 9 på morgonen och ingen parkeringsplats fanns kvar. W fick helt enkelt släppa av mig och åka och parkera på en annan plats, för att sedan ta en buss tillbaka till mig och början av vandringen.

IMG_4887-September 15, 2019.jpg

Vandra medurs

I vanlig ordning hade vi valt ut vandringen baserat på vyer, och även läst en och annan review, som man gör antar jag. Det jag hade läst rekomenderade att man tog vandringen medurs, och det visade sig att alla andra körde moturs av någon outgrundlig anledning. Men i slutet av vandringen mötte vi en kvinna som bestämt sa att - jaa har ni inte läst den här vandringsboken?? En bok jag inte minns namnet på och en bok vi aldrig hört talats om. Men vi tyckte ändå att den vägen vi tog funkade bäst, det är brantast uppför och därför lite lättare på nedvägen. Gillar man att gå brant nedför kan man ju då kanske ta vandringen moturs. Så om någon någonsin får för sig att göra Franconia Ridge så kan jag iallafall rekomendera att göra den medurs. Vandringen i sig är graderad som svår och de sägs att bara väldigt vana vandrade bör ta sig an denna vandring på 14.5 km och ca 1,176 meters stigning. Du får inte bara en toppbestigning under bältet utan sammanlagt tre. Två av topparna är över 1,450 meter och den tredje ligger på ca 1,600 meters höjd. Franconia ridge tillhör Appalaichan Trail, och det är även därför den är väldigt traffikerad.

15 September 2019

Vi började vandringen som väldigt fort blev brant, och precis som vandringen i Adirondacks så var det stora stenbumlingar man fick klättra uppför. Det är tydligen så det är här på östkusten. Geologin är helt enkelt lite annorlundare än den vi är vana vid. I vanlig ordning blev det inte så mycket fotande med dslr kameran eftersom vandringen i sig var väldigt krävande. Iallafall nu när vi gick uppför. Det är ca 4.3km uppför tills man kommer till en fjällstuga där man kan övernatta och även få ett mål mat. Det är även många som enbart tar sig upp till fjällstugan och då är ju den branta vägen den närmaste också.

Mount Lafayette

Härifrån tog vi sikte på första toppen, Mount Lafayette som även är den högsta toppen på den här vandringen (1603m). Ifrån fjällstugan är det bara 1.8km till toppen, men det är även ca 300 meter i höjdskillnad. Härifrån kan man se hela bergskedjan och vi fick ett fantastiskt väder som bjöd på helt makalösa vyer. Det var nästintill molnfritt men väldigt blåsigt. Eftersom vi gick medurs, och alla andra moturs så fick vi mycket möten. Men å andra sidan så behövde man inte gå om folk eller ha folk i hälarna hela tiden så det i sig var völdigt skönt. Det är förstås ändå ganska tydligt att många bara bryr sig om sig själva. Nästintill ingen gick av stigen för oss, så det blev som en vana för oss att ta ett steg åt sidan för att släppa förbi andra. Nästan ingen sa heller tack, något som vi alltid gör och som jag tycker har med vett och etikett att göra. Men det är kanske en annan historia.

Väl uppe på bergskammen så känner man väl kanske inte egetligen av någon stor sensation när man bestiger berg efter berg. Vi är ju redan uppe så attsäga, och hade ju redan fått den högsta toppbestigningen under bältet. Men vi fortsatte framåt ändå. Här uppe på bergskammen hade man panoramavyer över hela New Hampshire kändes det som. Och mycket folk. Tror aldrig jag sett så mycket på folk på en vandring förut. Även fast min kamera kanske inte riktigt lyckades fånga denna densitet jag pratar om.

Alla vill ta selfies förstås :)

Alla vill ta selfies förstås :)

Det är ett konstant vandrande, upp och ned. Och vetskapen om att då man gått uppför även kommer få gå nedför är väl kanske en av de största anledningarna till att man fortsätter som i trans, framåt uppför, nedåt. Och så om igen. Men vem lurar man egentligen med det, det är ju utsikten vi kommit för. Och som vanligt är det den man minns mest, och mjölksyran i låren ligger långt bak i minnena. Man får ännu mera adrenalin när man vänder sig om och kan se hur långt man egentligen kommit, istället för att stirra blint på hur långt kvar det nog är.

Till slut hade även vi bestigit den sista av de tre topparna och nu började den långa vandringen hem. Ja, eller ned iallafall. Det är så blåsigt längsmed bergskammen att t.o.m träden har stannat i växten. När man är så här högt uppe är området klassat som alpint, och det är väldigt ömtåligt. Precis som vandringen uppe på Algonquin Peak så måste man vara försöktig med var man sätter fötterna, och försöka hålla sig så mycket som möjligt till vandringsleden

Vi gick och gick och gick. Och gick. Tills vi kom tillbaka in i skogen, bort från bergskammen, där träden kan växa sig högre. På den här sidan var det vattenfall efter vattenfall. Och precis som då vi besteg Algonquin Peak så var vandringsleden upplagd genom och kors och tvärs över vattenfall. Det är väl ganska besynnerligt ändå tycker jag, att stigen går på det här sättet, det känns som att man går i en bäck utan vatten. Men det är kanske så det blir då man försöker lägga en vandringsled på ett ställe där geologin är så karaktäristisk? När vi besteg Algonquin Peak och vi för första gången vandrade så här så kändes det som att vi förstörde marken, eller ja, bidrog till att förstöra. Men det kanske helt enkelt är så här det är här på östkusten.

Som vanligt så känns det i bena nu efter ett par timmar. Och då blir det kanske rent automatiskt så att man tycker att det tar en väldig tid att ta sig ned? Jag tyckte vi vandrade och vandrade i all evighet iallafall. Snart skulle det bli mörkt, och halvvägs ned mötte vi två personer som kom vandrandes i flip flops, eller den ena var helt sonika barfota för att hans flip flops hade gått sönder. Ibland undrar man hur folk tänker egentligen. Inte bara på grund av valet av skodon, men även det faktumet att det snart skulle bli mörkt. Men vi traskade vidare, nedåt, ner ner och ner nu. Eftersom vi gick medurs så gjorde vi ju den högsta bestigningen först, på bara några km, så det är völ kanske inte så konstigt att det kändes som en evighet att gå ned. Som tur var så hade vi ju alla dessa vattenfall att stirra oss blinda på.

Det tog oss 5-6 timmar att sluföra vandringen, så inte fullt så lång tid som Algonquin Peak. Men oj vad vi var trötta efter denna vandring. Det tär definitift på krafterna att göra vandringar som denna. Vi hade väldigt fint väder som gjorde vandringen väldigt behaglig, jämfört med just Algonquin Peak som vi gjorde i regn och rusk.