“Det är en storm påväg inatt, rannsaka och bekänn
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral”
Where is America going
It has now been two years since my mom passed, but I still think about her every day. Lately I have started to panic because I feel as if I am grasping for memories that are slowly starting to disappear, to fade away. Maybe one of the reasons for this is that I already lived away from home for so many years, and only saw mom about every second year. One of the last text messages i got from mom was -Where is America going? She referred to the election, and couldn’t understand how someone who has never been into politics can become a president, and how people could vote on someone like that. (She should see Sweden now, it would break her heart) The other text she sent was about snowplows, well Stockholm had just gotten a snowstorm and people were complaining about the lack of plowing. My mom said the there are so many unemployed people that probably could showel, but yet people are complaining about the lack of snowplows.
November 14th
The day started like most days, early in the morning we had coffee before getting ready to leave for work. I saw that my oldest brother had called me and thought that was weird. So I called back and got the news. Mom was in the hospital, they didn’t know much but she was in surgery. The next call I got sounded positive, he said she has lost a lot of blood but she’s fine. But she was not. In my mind I was thinking that my friend is working on moms blood, because she works at the hospital and somehow I had a feeling that my mom was not alone. I told W, my friend is probably working now, helping her I can feel it. Several thousands mile away one of my best friends got a blood order. She recognize the birth date, because my mom and another friend of us share the same birthday. It was a lot of blood my mom needed, too much to work. After her shift that day she walked by our house on her way home and thought about my mom.
“Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
Medan natten fäller blå kalla skuggor häromkring
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Det är en storm påväg inatt, rannsaka och bekänn
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval
Han ska pröva din styrka, han ska testa din moral
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och det berättade, du saknade mig inatt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med
En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa allting är förstört, allt är brännt
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig”
