Posts filed under Fredags Tillbakablick

Bland Spiror och Slott - Pittoreska Princeton University, New Jersey

Alexander Hall

Alexander Hall

Fredags Tillbakablick

En Resa till Princeton

För ett par år sedan besökte vi NYC och då även Princeton. Det var innan vi visste att vi faktiskt skulle bosätta oss här i NYC ett litet tag. Sedan dess har vi varit till Princeton igen förstås, och jag tycker alltid att det är lika roligt. Om du spenderar ett par dagar i NYC kan jag verkligen rekommendera att ta en dagstur till Princeton, eller helt sonika en övernattning. När vi var där så bodde vi på ett mysigt B&B.

IMG_3764-October 27, 2017.jpg

Det är enkelt att ta sig till Princeton (mindre än 2 timmar), och NJ transit från Penn Station tar dig dit. Först åker du till Princeton Junction, för att sedan ta den såkallade “Dinky” till Princeton Station. När du köper biljetten är det viktigt att du specifierar att du ska till Princeton University eftersom du annars kanske endast får biljett till Princeton Junction. När du åker “Dinkyn” till universitetet är det även vitigt att du har kvar biljetten eftersom du måste visa den igen. Totalt kostar resan till Princeton University från Penn station 17.75$ (tur och retur blir priset det dubbla).

Princeton är en söt liten universitets stad och den påminner starkt om de små städerna runtom i England. Precis som de små städerna runtom i England så bär även Princeton på mycket historik och kultur. När vi åkte dit den där gången för ett par år sedan så hade hösten precis fått sitt grepp om östkusten, ungefär samma tid som nu.

Universitetet grundades redan 1746 (men flyttades till Princeton 1756) och är som taget ur en bok. Tornliknande byggnader blandat med valv och slott kanske man kan beskriva det som. Och så får vi ju inte glömma det vackra kapellet de även har. Här kan man även se ett av världens största universitets bibliotek, Firestone Library.

Kapellet och Firestone Library i bakgrunden

Kapellet och Firestone Library i bakgrunden

Så mycket historia mellan dessa väggar, och jag kan inte ens tänka mig hur det skulle varit att bo här, i dessa gamla byggnader som faktiskt många studenter gör.

Vi spenderade ett par dagar i Princeton och medan W var på möten så promenerade jag omkring de olika byggnaderna med min kamera. När W sedan var klar så utforskade vi Princeton lite mer. Två presidenter har blivit undervisade här, och hela 12 stycken medlemmar i den högsta domstolen. Inte helt oväntat så var det inte förrän 1960-talet som de första kvinnorna fick gå på universitetet, hela 200 år efter att första byggnaden byggdes.

Inte precis som en Vanlig Studentkorridor

Vi promenerade till ytterligare en slottliknande byggnad, Cleveland Tower och Old Graduate College, som idag fungerar som studentlägenheter. Kan du tänka dig att bo här? Cleveland Tower byggdes i början på 1900-talet och stilen på arkitekturen kallas Collegiate Gothic och är väldigt vanlig bland universitetbyggnader här i USA från den här tiden. Så här beskrivs de gemensamma utrymmen på studentboendet:

Popular features of the Old Graduate College include a common room with a fireplace and reading room; a coffee house; a game room and vending café; an exercise room; a projector room with a large projector screen, TV, and DVD player; and the D-Bar, a private club managed by the Graduate College House Committee.

Gammalt möter Nytt

Vi fortsatte vår promenad runt Princeton University och vi gick till och med förbi Albert Einsteins gamla hus. Tyvärr så är det nuförtiden privatägt så man kan således inte gå in i huset eller så. Men jag tog en bild på huset iallafall, som bevis om inte annat :). Sedan gick vi förbi Princetons fotbolls stadium, och vidare in i skogen. Här möts gammalt och nytt i en evig sammanflätning. En ny bro över vägen, nya byggnader runt fotbolls stadion och en hel fantastisk lövskog i höstfärger.

Albert Einsteins hem

Albert Einsteins hem

Jag har inte så många bilder på själva staden Princeton, men den är även den väldigt vacker som jag nämnt tidigare. Många små affärer, lite restauranger och barer och även ett byggeri som är värt att besöka. En bonus är definitivt konstmuseet som ständigt visar tavlor från Monet. När vi var där sist så hade de även en Andy Warhol utställning. Museet är dock inte öppet varje dag så det är värt att kanske tajma ett besök till Princeton då även museet är öppet.

Den Ultimata Bilresan del.5

IMG_8661-May 25, 2016.jpg

Det är som Alaska på Steroider

DAG 5, 05/25/16: Saskatoon Island Provincial Park till Pocahontas Campground

Innan jag flyttade till Alaska beskrev en vän det stället som Norrland, fast på steroider. Och här var vi alltså nu, vår femte dag på vägen och jag kunde aldrig i hela mitt liv ha fantiserat om att vyerna kunde bli bättre. Jag tittate ut genom fönstret vid ett tillfälle samtidigt som jag la ned kameran i knät och sa, jag kan inte ta in mera berg. Dessa två kommande dagar skulle vi köra ganska mycket, men vi skulle också försöka spendera tid i de två nationalparkerna som vi skulle köra igenom.

Vi var redan på väg när klockan slog åtta och vid det här laget så var vi båda två nog ganska trötta på att köra, och senaste gången vi duschade var vid Liard Hotsprings. Men det värsta var nog ändå att sitta stilla så länge. Som tur var så körde vi nu mot två av de kändaste nationalparkerna i Kanada (kanske rentav i hela nordamerika), Jasper och Banff. Denna dagen skulle inte vara lika lång på vägen, eller allt är ju relativt, men vi skulle nu få chansen att sträcka på benen och vandra lite också. Efter ca 4 timmars körning genom ett öppet landskap så kröp bergen närmre och närmre, och vi körde nu in i nationalparken Jasper. När man kör in i Jasper så kör man i princip in i bergen, och vyerna är helt makalösa. Jag vet inte om någon annan plats som är så spektakulär som Jasper och Banff. När du kör över Athabasca floden, söderut på Yellowhead Highway så är vyerna helt otroliga. Jag vet, jag använder så många stora adjektiv men det är bara ett måste, ni måste se själva någon gång.

Sedan körde vi genom Maligne Canyon

Vi kunde se de djupa skogarna, sjöarna och bergen i alla fyra rikntingar runtom oss. Det bara fortsatte och fortsatte, som om det inte fanns något slut på det. Jag ville förstås stanna vid varje tillfälle som vi skulle kunna, men så blev det ju inte förstås. Vi skulle troligen fortfarande vara i Kanada om vi gjort det. Men, nu skulle vi i alla fall få vandra. Vi körde mot sjön Maligne, för det var där man började för att komma till Bald Hills trail. Vi körde förbi Medecine Lake, klippformationer och brandhärjade bergssluttningar. Bald Hills Summit trail är 13.2 km lång, ut och tillbaka. Den leden är känd för att ge dig helt otroliga vyer. Just nu så var vädret soligt, men man vet ju aldrig i bergen, och vi kunde se moln vid horisonten, som vanligt. Jag förstår inte hur vi alltid har sådan tur med de vandringar vi gör, det var inga andra som gjorde just denna vandring.

Bald Hills Summit Trail

Leden tar dig först genom den djupa skogen, över bäckar och uppåt, förstås uppåt. Hur kan man bestiga ett berg om man inte tar sig uppåt? Då man börjar komma högre upp i elevation så börjar man se alla dessa vyer mellan träden. Till slut kliver man ut från träden och upp på tundran och den mer alpina vegetationen uppenbarar sig, för nu är vi mer än 2,000 möh.

Ovanför Trädgränsen

Till slut så kom vi alltså ut ur träden och det första vi la märke till var snön. Det var ju trots allt i slutet av Maj, och i bergen så betyder det snö. Och bergen, alla dessa berg vart du än vred huvudet. Den sista biten av leden är ganska brant, och var nu täckt av djupsnö på sina ställen. På toppen av Bald Hill så får man panorama vyer av de Kanadensiska Klippiga Bergen. Härifrån ser man sjön Maligne, samma sjö vi tidigare bara fick se mellan träden. Som vanligt var regnet i hälarna på oss och vi bestämde oss för att inte bli långvariga.

Innan vi tog oss ned så var vi ju förstås tvugna att ta lite selfies. För vem gillar inte att ta selfies i bergen. På vägen ned så lekte vi i snön innan vi snabbt började vandra in genom träden medan bergsvyerna sakta försvann, ja tills vi kom ut ur skogen förstås.

När vi var färdiga med vandringen så körde vi mot campingen vi hade valt ut, Pocahontas Campground. Den låg nära vandringen vi gjorde och vi hade inte så stor lust att köra längre än så heller. Vi hade varit oroliga över att vi inte skulle kunna få någon tältplats efter att ha sett alla bilar på vägen. Men så hade vi ju även spenderat flera dagar med mindre folk i krokarna så det kanske bara var en effekt av det. För när vi kom fram till campingen så var det nästan ingen där. Jag förstod direkt att vi kommit till civilisationen då vi såg läskmaskinen vid toaletterna.

Dag 5, Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning i Kanada

  • Shell Canada Grande Praire, AB. 29.8 km from Saskatoon Island Provincial Park Bränsleförbrukning: 25 miles/gallon

  • Petro Canada Jasper, AB. 403.6 km från Grande praire. Bränsleförbrukning: 24.49 miles/gallon

  • Camping: Pocahontas Campground, AB. 433.4 + 48 km från Saskatoon Island (481.4 km).

  • Totalt för hela resan: 2739.4 km

Den Ultimata Bilresan Del.4

IMG_8383-May 24, 2016.jpg

Moln över Horisonten

DAG 4, 05/24/16: Liard Hotsprings till Saskatoon Island Provincial Park

Regnet hade återigen hunnit ikapp oss, och nu på morgonen var det fortfarande lite regn i luften. Vi befann oss vid Liard Hotsprings och det var nu uppenbart att vi körde söderut, mot civilisationen. Det var ganska otroligt att tänka på hur vi bara för någon dag sedan varit de enda som tältade på den där campingen i Yukon Territory, där livet är “larger than life”. Här, i British Columbia är vägarna breda, precis som i Alberta längre fram, och vägarbetet fortgår precis som det gör runt hela nordamerika under sommaren.

Omringad av Bergen

Eftersom campingen vid Liard Hotsprings var ganska full så körde vi vidare redan tidigt på morgonen, efter att vi fått i oss kaffe förstås. Vi körde söderut, på Alcan, och vi passerade berg efter berg. Ett föremål på horisonten som vi fortfarande inte blivit mättade av, men det skulle också komma. Det är så mycket vildmark här att det antagligen skulle ta en hel, eller iallafall en halv livstid att upptäcka allt. Om du någonsin har letat efter en plats att vila själen på, så har du kommit till rätt ställe här i vildmarken.

Muncho Lake Provincial Park

Efter ungefär en timme så kom vi då fram till vårat frukostställe, MacDonald Campground vid Muncho Lake. Muncho Lake Provincial Park är en av alla dessa små, men även stora, parker runtom i landet. Denna belägen vid bergen förstås. Vi dukade upp på ett picknick bord och medan vi väntade på att vattnet till kaffet skulle bli klart så gick jag och spanade på bergen och molnen vid sjön. Precis då fick jag se en stor regnbåge sträcka sig över sjön, och visst fanns det lite blå himmel där i bakgrunden.

Jag kör inte ofta, men på en sådan här resa så måste man köra. Jag pekade hit och dit och försökte få W att ta alla dessa kort som jag nu missade. Ja, med blandade resultat förstås. Klippiga Bergen breder ut sig i väst, samma bergskedja som ingår i Kordiljärerna som är det bergskedje komplexet som utbreder sig från nordvästra USA (Alaska) genom Kanada, och sedan ned genom USAs västkust. Så storslagna vyer blir man bortskämd med vare sig man vill det eller inte. Även fast vi nu skulle köra längre ifrån dessa klippiga bergen i väster, så kunde vi fortfarande se de på håll medan de försvann bakom oss.

Området söder om Northern Rocky Mountain Provincial Park har större vidöppna områden och färre berg. Vi är fortfarande i vildmarken dock, och då och då körde vi förbi en svartbjörn längsmed vägen, eller rentav korsa vägen. Det är ungefär som älg i Sverige, de finns lite här och där.

Saskatoon Island Provincial Park

Efter 898 km, ja här går det undan, så hade vi till sist hittat den minsta Provincial Park som vi kunde hitta, Saskatoon Island Provincial Park i Alberta. Regnet hade slutat att smattra mot vindrutan när vi väl stannade bilen. Och här skulle vi alltså sova för natten. Men först gick vi för att hämta ved, för att det kändes nästan som ett måste här i Kanada, då vi ändå fick all denna ved gratis. Torr var den också. Vi satt ock lyssnade på fåglarna som precis var i mitten av deras migration norrut, men även andra campare som talade om resan de haft hittintills. Precis som fåglarna, så var även de på väg norrut, mot Alaska, medan jag flyttade söderut mot det kala landskapet som Wisconsin skulle bjuda på. De hade fortfarande hela Yukon framför sig, och alla dessa otroliga upplevelser vi redan fått. På ett sätt kunde jag känna mig lite avundsjuk på resan de gjorde, men vi hade ju också så mycket mer att upleva. Vi var ju knappt halvvägs till Wisconsin. Dessutom hade vi ju både Banff och Jasper national Park framför oss.

Dag 4, Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning i Kanada

  • Bluebell Inn. MP 300 Alaska highway. Fort Nelson, BC, 323 km från Liard Hot springs Provincial Park. Bränsleförbrukning: 24.64 miles/gallon

  • Blueberry Esso. MP 101 Alaska Highway. Wonowon, BC, 296 km från Fort Nelson. Bränsleförbrukning: 26.58 miles/gallon

  • Camping: Saskatoon Island Provincial Park, AB. 278 km från Wonowon.

  • Totalt för hela resan: 2258 km

Du Kommer Att Förblöda Innan Vi Hinner Tillbaka

Fredags Tillbakablick

Fältarbete i Nome, Alaska

Juli 2018

Jag hade ju turen att hjälpa till med lite fältarbete i Alaska förra sommaren, och vilket kaos det var dagarna som ledde upp till avresan. Vi hade you packat alla våra ägodelar, eller njae det mesta, i en liten container som senare skickades till New York (eller New Jersey för att vara exakt). Vi städade lägenheten från topp till tå medan jag lyssnade på lite olika sommarpratare på radion. Det var ju inte så att det var väldigt skitigt, men jag är ju så att jag vill städa ordentligt, speciellt då det var våra vänner som skulle flytta in. Vi hade ju den stora turen att flytta in i lägenheten på Manhattan under en av de varmaste dagarna på hela sommaren i staden. Jag tror temperaturen nådde 40C, perfa för mig som tycker att 20 grader är varmt liksom. Först tog det ett tag att hitta parkering, och sedan fick vi bära alla saker runt kvarteret för att komma till lägenheten. Efter flera timmar med bärande och sedan en tur till affären för proviant, öl och mat, så satte vi oss äntligen ned på soffan när kvällen nalkades. Då såg jag en mus i lägenheten. Två dagar senare så spanade jag på glaciärer och berg igen, från flygplanet på väg till Alaska och Nome. Där var temperaturen runt 10 grader. Vi fick ändå ungefär 21 grader några dagar senare, och det är precis i toppen av min komfortzon då det gäller temperaturer.

Somrarna i Alaska är nästan som en saga. Det där oändliga ljuset som alltid håller en vaken längre än man bör, men som sedan omvandlas till en oändlig energi morgonen efter och sedan så fortsätter cirkeln om och om igen. Det tog ungefär en timme eller så att ta sig ut till fältarbetet varje morgon, ja och sedan tillbaka in till Nome igen. Då man kör mot fältarbete så kör man på en väg som så småningom slutar mitt ute i ingenstans. Det finns inget vägnät som fortsätter till resten av alla vägar i Alaska. Det enda sättet att ta sig till Nome är att flyga, eller komma med båt. På vintern skidar folk, åker hundspann, går, springer eller åker snöskoter för att ta sig till staden, ja utöver att flyga då. Det känns alltid så konstigt att tänka sig en plats som man bara kan åka till med flyg, en plats som befinner sig ute i vildmarken. Det är ännu viktigare att tänka på säkerheten då man befinner så långt ut med noll mobiltäckning. Om du gör dig illa här, bryter ett ben, eller skär dig själv så är du trubbel. Nästan alla jag känner bär på en fickkniv av något slag, det är ju bra att ha för alla möjliga olika anledningar. Men det är samtidigt viktigt att tänka på vad för underlag du använder kniven på. För det är ju så att vi som människor är vana vid att lägga saker i knäet för att fixa det, och slinter man med en kniv där och skär sig själv i låret kan man förblöda innan man hinner tillbaka till civilisationen. Det är ju även en av anledningarna till varför det är så viktigt och bra att ha någon slags säkerhetsutbildning i backfickan. Jag har aldrig tagit en officiell säkerhets utbildning, men har tagit lite korta kurser här och där om olika lösningar och hjälpmedel man kan använda sig av om olyckan är framme ute i fält. Men de små kurserna är ju långt ifrån den stora kunskapen man får med sig av att ta NOLS kurser såsom Wilderness First Responder. Har du tagit någon säkerhets kurs som är fokuserat på äventyr ute i vildmarken? Jag ska försöka att ta den kursen nästa gång jag får ett tillfälle.