Posts tagged #Central Park

I Backspegeln 2020, del 2

Fredags Tillbakablick

Det Kommer Bli Bättre

Andra kvartalet av 2020 startade ganska lågt. Sjukhusen var överfulla och det fanns helt enkelt inte tillräckligt med anställda, och kyllastbilar stod på stand by för att skickas till sjukhusen. Som ett extra bårhus.Vi har lyckats hålla oss friska, även om vi funderar över om vi kanske hade viruset där i Mars. Vi kunde fortsätta jobba och få vår lön, det var nog inte lika lätt för många andra. Det är svårt att bo i en storstad under en pandemi, när många runtom har det så dåligt. Det andra kvartalet var även den tidpunkten då vi började donera pengar, mest till organisationer och liknande, främst de som ägs av svarta. Men vi började även donera till public radio. Det om något har visat sig vara en av de viktigaste grundpelarna i media här, nu när ett virus och en pandemi tagit över världen. Det mest frustrerande är nog ändå att Obamas administration lämnade över the Playbook for Early Response to High-Consequence Emerging Infectious Disease. Alla undrar nog vad som hände med den, men der är ganska tydligt att den aldrig öppnades under de senase 4 åren.

April

April kom som en käftsmäll. Det där nödsituations smset om att det behövdes mer hjälp på sjukhusen. Det fanns inte tillräckligt med kapacitet, både anställda och rum. De insåg vi rejält då vi tog en promenad på Randalls Island och möttes av många kyllastbilar som stod på rad och bara väntade på att bli skickade till olika sjukhus. Ett bårhus på hjul. Hur bisarrt är inte det, att vi i denna tid kan möta en sådan förgörare som är så litet, eller det kanske är just det som är grejen. Det är ju inte för inte vi har alla filmer och böcker som handlar om just detta. Vi fortsatte att stanna inomhus och tog vår helgpromenader främst till Central Park. Det var en kuslig stämning att möta våren så här. Parkerna var för det mesta tomma, nu när inga turister fanns närvarande. De flesta var relativt bra på att hålla avståndet också, ja eller det var kanske svårast runt Jackie Kennedy’s Reservoir. Vi fick även tillgång till vår grannes takterrass, och det om något var en ljusglimt för oss. Men jag tror det var här, i slutet av April och början av Maj som det var som värst, känslomässigt.

Maj

    Slutet av April och början av Maj, den lägsta punkten under denna pandemi. Det var den tomma staden, det dåliga läget i grannskapet, sorgen över alla som mist sina liv, avslutningscermonin som uteblev för så många stundenter. Antalet döda som vi blev matade med dag in och dag ut. Radion började till och med att spela en meditiations minut varje dag runt lunchtid. Det var nog något vi alla behövde göra, blunda och ta ett djupt andetag. Men med Maj kom värmen och våra helgpromenader blev till helgcykelturer. Vi tog oss till klostren på norra Manhattan och cyklade förbi det lilla röda fyrhuset. Ett fyrhus jag velat se länge. Och all denna tid hemma innebar även mer bakning, städning och mycket god kvalitets öl från lokala bryggerier som levererade gratis.

Juni

   George Floyd mördades den 25 Maj, och det var precis det som fick bägaren att rinna över. Jag vet inte om det skulle fått lika mycket uppmärksamhet hade vi inte levt mitt i en pandemi. Men pandemin var på riktigt och detta mordet var ytterligare en attack på de svartas liv. Vi, precis som många andra i New York funderade över om vi skulle delta i protesterna eller om vi inte skulle. Det var ju trots allt en pandemi där ute. Men vi tog beslutet att göra det, vi träffade ju ingen annan ändå, och vi hade munskydd på och alla andra hade det också. Mitt i all denna röra fick vi tillgång till en kolonilott på samma gata som vi bodde, och det var nog en av de bästa sakerna som hände i Juni. Red Rooster ägs av Marcus Samuelsson, som växte upp i Sverige, så vi beställde en midsommar korg på Juneteenth och firade båda helgdagarna i Central Park. Protesterna för Black Lives Matter fortsatte under sommaren, inte bara i USA utan i hela världen, precis som pandemin. Vi tog oss ut på ytterligare en cykeltur. Den här gången ända ned till den mest sydligaste punkten av Manhattan, där NYC som vi ser staden i dag startade. Sedan tog vi oss till Brooklyn och tillbaka hem, ca 40 km senare. Juni var en intesiv månad och det var även månaden vi gjorde de sista förberedelserna för att kunna flytta till Millbrook. En flytt som skulle komma redan i Augusti.

I Backspegeln 2020, del 1

Snowshoeing in Montana

Fredags Tillbakablick

Minnen

Första kvartalet år 2020

    2020 blev nog vårt bästa och värst år i vår historia. Precis innan vi satte oss på planet för att åka till Sverige och min pappas 70 års dag så fick Winslow ett telefonsamtal. Han fick då veta att han fått ett jobberbjudande, inte vilket jobberbjudande som helst utan ett drömjobb. Vi hann göra två resor innan Covid19 satte hela världen i skräck. Först begav vi oss till Sverige, och nästan direkt efter det till Colorado. När Mars till sist kom så kunde man konstatera att pandemin hade anlätt till NYC. Redan i Mitten av Mars så åkte jag och stängde ned vårt labb.

Januari

    Vi firade Jul och nyår i Bozeman Montana, något vi inte gjort på ett tag. Precis som många av våra nyårsfirande så var vi i säng långt innan tolvslaget, vi hade nämligen storslagna planer den 1 Januari 2020. Vi steg upp i ottan och körde iväg för att åka skidor, eller W och hans pappa skulle åka skidor och jag hängde med på snöskor. Det var det bästa sättet någonsin att starta ett nytt år på. Vi gjorde ytterligare en utflykt run Bozeman innan vi befann oss i storstaden igen. När vi kom tillbaka fick vi en dag eller så med helt galet väder, tror det var runt 20 grader nästan. Vi tog tillfället i akt och gick till ett av våra favorit hak på väg hem från jobbet. W, jag, min bror och hans partner begav oss till Sverige för att överraska pappa på hans 70 årsdag. Vi hade världens finaste middag på Operakällarn den dagen. Efter det hade vi några kalla men vackra dagar i Sverige, och sedan åkte W tillbaka till NYC och jag spenderade mer tid med pappa. Det blev många promenader och middagar med nära vänner. Men även med pappa. Vi gick omkring där jag växte upp och spanade in på gamla stamkunds ställen, som Karla Frukt. Där var vi var och varannan dag i Gymnasiet känns det som. Jag gjorde en hel del besök till vår fina kyrka också, Hedvig Eleonora. Där döptes jag, och där gifte sig mamma och pappa, och det var även där vi hade mammas begravning. Hon vilar nu i minneslunden där. När jag sedan kom tillbaka till NYC så var Januari redan förbi.

Februari

    Våren startade tidigt detta år, och kanske var det Moder Jord som ville skicka lite ljus och glädje i sken av det som skulle komma? Vi åkte till Poughkeepsie och Millbrook för att spana in området där Ws nya jobb skulle vara. Så vi kunde bestämma oss om han skulle ta det eller ej. Vi fick vårt första besök till Canoe Hill, och Wassaic Art Project, och fann oss till och med på den lokala dinern en morgon. Väl tillbaka i storstaden tog vi den månatliga utflykten till Chinatown, med den obligatoriska skaldjursmiddagen hemma efter det. En annan helg tog vi oss till Mermaid Inn för att äta Ostron, något som det blev mycket av 2020. Vi gjorde även ett stopp på en favorit dive bar i East Village, The Library. Sedan flög vi till Denver, körde till affären och köpte 6 dussin ostron och sedan körde vi till Estes Park för en årlig sammankomst med massa vänner. Vi hyrde ett AirBnB precis utanför Estes Park och fick en underbar vandring i Rocky Mountain National Park dagen efter. När vi kom tillbaka till NYC var February redan över.

Mars

    Mars 2020, en månad som kändes som ett år, och får därför lite fler bilder. Vi hälsade våren välkommen i Central Park, det som skulle bli vår oas de kommande månaderna. Om det fanns något hopp för framtiden kunde det ses i alla knoppar som brast resten av Mars. Vi hörde tysta rykten om att Columbia University skulle stängas ned. Och visst blev det så. Den 16 Mars åkte jag till jobbet en sista gång, på en väldans massa dagar…till och med månader! Resten av staden följde samma våg de kommande veckorna. Det var helt enkelt en vår som kom och sedan blev inställd.

I Backspegeln 2019, del 4

Fredags Tillbakablick

Oktober

    Vi fick besök av våra vänner från Colorado i Oktober och det blev besök på en massa museer och gallerier. Man kunde nästan känna frosten i luften, men var och varannan dag blev vädret fint igen. Det känns nästan som det alltid är så här, men jag han ha fel. Jag älskar att se alla lövträden ändra färg så det blev många rundor till Central Park. Vi gick även till en ljusshow på upper west side som var sådär. Det finns ett par tvättbjörnar i en av parkerna som vi brukar gå igenom, Morningside Park. Det är alltid lite skräckblandad förtjusning när man stöter på dom. En av gatorna som vi även går på när vi korsar Manahattan brukar även ha helt otroliga Halloween dekorationer varje år, och så var förstås fallet även denna gång.

November

    Höstfärgerna hölls sig fortfarande kvar i stan och det känns lite konstigt, sådär i November. Men många fina promenader fick vi, och även ute på jobbet är höstfärgerna spektakulära förstås. Vi gick några turer på lite barer söderut på Manhattan, och sedan när man minst anade det hade hälften av löven fallit redan. Baka hann jag med också, jag gjorde macaroons för allra första gången, med ett ganska bra resultat tycker jag :) När Thanksgiving kom så åkte vi till W’s farmor i Pennsylvania och firade den där.

December

    I December fick vi ett tunt tunt lager av snö, och det var i princip det enda vi fick. Precis som förra året så lös snön med sin frånvaro. Jag körde på och bakade saffransbullar ändå förstås, för hur kan man ens klara sig en December utan dom? Sedan åkte vi till Bozeman och firade jul. Vi hann med en vända till Yellowstone och bokade Airbnb denna gång, i Gardiner. Sedan fick jag äntligen åka skidor i nordöstra Yellowstone! På nyårsafton gick vi och la oss redan klockan 9.30 eftersom vi hade storslagna planer dagen efter. Och så hade ett helt år passerat igen.

På Promenad genom Central Park - NYC

En Sväng genom Central Park

Veckopromenaden

Varje vecka tar vi en lång promenad. Det har bara blivit så, att det händer en gång i veckan. Vi tar oss helt enkelt inte ut eftersom det är rekommenderat att bara ta sig ut om man “måste”. Det finns inte sådär jättemånga parker runt om oss, de större parkerna tar kanske 15-20 minuter att ta sig till. 1.6 miljoner människor bor på Manhattan, och det säger ju sig självt att det kan bli ganska trångt om alla ska ut samtidigt till parken. Så även fast turisterna är borta så har vi ändå relativt många som rör sig i vissa områden.

The Loch

När vi väl tar oss till Central Park börjar ju vi rent naturligt i norra änden. Vi brukar gå bakom isrinken-swimming poolen för att ta oss till the Loch. Den där isrinken stängdes ned i Mars på grund av pandemin, och i sommar så kommer ingen swimming pool i hela staden hållas öppen. Det är så många som är beroende av ställen som detta, så även fast det är ett måste är det lite trist för alla barnen (och vuxna) som brukar kunna svalka sig här. The Loch är en av mina favorit vandringar och det är även väldigt populärt hos fågel entusiaster. När vi gick förbi så var det en grupp fågelskådare och fotografer som fått syn på en Virginiarall. Vi fortsatte vår promenad vidare söderut. Den här stigen kan ta dig i alla riktningar, och vi brukar ta oss västerut härifrån. Går man österut hamnar man vid the Conservatory garden, som alltid bjuder på fina blommor. Där finns det även en liten allé med en massa bänkar man kan vila på och här finns även ett offentliga toaletter om man är ute efter det. Går man västerut så kommer man fram till ett vattenfall (det andra på denna korta sträckan) och en liten sjö som heter the Pool. Går man rakt söderut dock så kommer man till tennisbanorna, och fler offentliga toaletter.

Körsbärsträden runt Jacki Kennedy’s Reservoir

Vi kom till slut fram till den västra sidan av Jackie Kenedys reservoar. Redan i Mars blommade Okame körsbärsträden här, de är sedan länge utblommade. Sedan dess har två andra körsbärsträd blommat, Yoshino och Kwanzan. Nu var det främst Kwanza som blommade, men vi fick se några Yoshino också. Det är även här runt Jackie Kennedy’s reservoar som vi ser mest folk. Det är ibland svårt att hålla sig på 1.8 meters avstånd, men det finns lite fickor här och var där man kan hålla sig själv, som fotona nedan visar.

Sköldpaddedammen och Belvedere Slott har blivit en favorit de senaste åren (kan inte heller fatta att jag kan sätta in åren här), och därifrån kommer man snabbt till the Ramble som är en annan favorit stig. Precis bakom slottet finns även en väderstation, om man gillar sådana saker. Slottet sitter på en kulle, så därifrån har man fin utsikt till östra delen av parken. Jag har nog aldrig sett slottet så här tomt, och det är egentligen kanske inte så konstigt. Fortfarande en kontrast jämfört med området runt reservoaren.

The Ramble och Bow Bridge

Fortsätter man söderut hamnar man på the Ramble som mynnar ut vid Bow Bridge. Den bron tar dig över till Bethesda Terrace, en av de äldre arkitektoniska konstverken i parken. Bow Bridge var även den nästan helt tom, och hur ofta händer det? En gammal man satt på andra sidan bron och spelade en sorlig visa på sitt dragspel. Vi gav honom en peng innan vi fortsatte vidare. På motsatta sidan av bron stod en annan äldre man och matade fåglar. Så många äldre och ensamma själar här i parken.

Bethesda Terrace

Det tog ju nästan 10 år att bygga klart Bethesda Terrace och fontänen, ett mästerverk av Olmstedt och Vaux. Redan 1868 kunde man alltså njuta av denna arkitektur. Jag är mest fascinerad av gången under terrasen, den är så vacker. Här kunde vi smyglyssna på andra sällskap på lagomt avstånd som pratade om livet nu, vilka restauranger och småaffärer som gett upp helt, eller helt enkelt klagomål om folk som inte har något slags munskydd på sig. Man ser och hör överhuvudtaget fler främlingar som börjar prata med varandra, bara sådär, för att vi alla sitter i samma båt och framförallt för att folk börjar bli väldigt ensamma.

Vi tog oss norrut igen och såg långsamt hur antalet människor ökade och den där obehagliga känslan kom fram igen. Eller var det för att vi även går förbi fältsjukhuset på vägen norrut, eller för att hela två timmar passerat? Det känns obehagligt att gå omkring när man inte kan hålla sig mer än 1.8 meter ifrån varandra, hur kommer det kännas sen då allt öppnar upp igen. Kommer vi glömma allt det här efter ett par månader eller kommer vi alltid ha den där rädslan att gå för nära folk? Vi kanske borde gå på promenad ofta istället så vi inte blir så isolerade, men är det inte just det vi bör undvika? Nu när sommaren börjat komma med stormsteg så har antalet människor som går ut och tar sig längre från hemmet ökat, och det kommer nog bli så mer och mer. De har varit tal om att öppna upp fler gator runtom parker så vi alla får plats, på behörigt avstånd. Men vem vill inte gå till parken och slänga ned en filt på gräset och sitta där ett par timmar? Precis som vi kunde göra innan den här pandemin.