Posts tagged #New York City

I Backspegeln 2020, del 3

Fredags Tillbakablick

Ljuset i Slutet av Tunneln

Tredje kvartalet av 2020 och allt verkade så mycket lättare nu. Vi visste att vår flytt nu var ett kommande faktum, och hade börjat packa redan i Juni. Jag gick tillbaka till jobbet igen i Juli, vilket kändes jättekonstigt efter att ha varit hemma sedan Mars. Men det gav mig även en ännu mera uppenbar insikt av hur livet på landet skulle bli, lugnt och avslappnat. Mitt jobb ligger nämligen lite norrut från Manhattan. Livet på landet innebar även att vi nu skulle vara närmare bergen, the Catskills, men också andra berg mot Massachusetts och Connecticut. När Juli kom så hade dessutom antalet smittade i staten sjunkit till under 1%, det om något kändes väldigt skönt.

Juli

Jag började åka till jobbet igen, efter mer än 3 månader hemma, vilket även innebar att min dagliga promenad tvärsöver Manhattan började igen. Det var definitivt mindre människor ute, men kanske lite mer droger? Jag började nämligen gå förbi samma två personer ett tag på väg hem från jobbet, som båda två injecerade droger i armen i dagsljus. Det om något kändes oerhört tragiskt. Jag själv gjorde mitt första Covid19 test på min födelsedag. Något alla måste göra inom 14 dagar för att fortsätta att komma in till jobbet. Varje morgon måste man svara på några frågor för att sedan få ett grönt pass. Väl på jobbet måste man registrera den första byggnaden man går in i. Och som vanligt, munskydd på överallt där man delar rum med andra. Sedan mitt första Covid test har jag gjort ytterligare 3 till, det senaste igår, och alla har givit negativa resultat. I Juli hade vi en socialt distanserad BBQ med vår granne på takterassen. Vem kunde tro att jag nu skulle säga att dessa bilder får mig att sakna NYC och livet där? Iallafall livet vi hade innan pandemin. I slutet av Juli åkte jag över GW bron en sista gång och samma kväll firade vi en vän som tagit sin doktor. Och lika snabbt som Juli började, var den månaden redan över.

Augusti

    Den 1a Augusti packade vi in alla katter och oss själva i bilen och styrde norrut, mot Dutchess County. Detta var den första gången vi faktiskt betalat folk för att flytta våra saker. Efter att ha flyttat mer än 2 gånger över hela USA tillsammans så tyckte vi att det var dags. Får man vuxenpoäng för det? Vi vande oss snabbt vid livet på landet. Här på landet är trängseln mindre, munskydd är fortfarande ett krav men det är lättare att hålla avståndet. Det största negativa är väl kanske som alltid att man måste köra överallt, och för mig en resa på 22 mil fram och tillbaka till jobbet med New Yorks galnaste bilförare. Här kan man gå ut genom ytterdörren och till helt magiska vägar. Vi cyklade till Millbrook en dag, och en annan tog vi en tur till Wassaic och cyklade längsmed det gamla järnvägssystemet, Harlem Valley Rail Trail, ända till Millerton och tillbaka. En av de första sakerna vi köpte då vi flyttat var en BBQ, och sedan fick vi en pizza sten med pizza stål- och träspade. Det har blivit många pizzor sedan dess. I slutet av Augusti åkte vi och vandrade i Minnewaska State Park, och såg vår första svarbjörn på östkusten, i säkert förvar innifrån bilen.

September

  Om Mars kändes som en evighet så var det inget emot vad September kändes, fast på ett bra sätt. Nu hade vi landat på ett nytt ställe, hittat vår närmsta mataffär och alla andra små butiker som man någonsin vill handla från. Antalet Covid fall hade vid detta laget varit så pass låga att man undrat om pandemin var över. Men det var den förstås inte, men vi tog en kort semester ändå. Allt som allt så var September en riktigt bra månad, fylld med vandringar och nya upplevelser. Vi åkte till Wassaic Lantern Inn, igen, ett ställe vi fastnat för eftersom det är lätt att vara social distanserad från annat folk i deras beer garden. Vi besökte en mängd antik affärer, det finns en i varenda liten by häromkring. Vi åkte till Catskills för ytterligare en vandring, åkte till Hopewell Junction och cyklade därifrån till Poughkeepsie och tillbaka. Vi bokade även biljetter till Storm King, ett ställe där konst och landskapsarkitektur möts. Vi besökte McEnroe Farm, med dess tillhärande farmstand där vi köpte lunch och en lokalt producerad cider medan gårdskatterna sprang runt fötterna. Vi lyckades till och med klämma in ett besök till stranden och havet i Connecticut, vilket även innebar mer ostron för oss. I slutet av månaden fann vi oss i Poughkkeepsie på en socialt distanserad uteservering, med nästintill 0 andra människor.

I Backspegeln 2020, del 2

Fredags Tillbakablick

Det Kommer Bli Bättre

Andra kvartalet av 2020 startade ganska lågt. Sjukhusen var överfulla och det fanns helt enkelt inte tillräckligt med anställda, och kyllastbilar stod på stand by för att skickas till sjukhusen. Som ett extra bårhus.Vi har lyckats hålla oss friska, även om vi funderar över om vi kanske hade viruset där i Mars. Vi kunde fortsätta jobba och få vår lön, det var nog inte lika lätt för många andra. Det är svårt att bo i en storstad under en pandemi, när många runtom har det så dåligt. Det andra kvartalet var även den tidpunkten då vi började donera pengar, mest till organisationer och liknande, främst de som ägs av svarta. Men vi började även donera till public radio. Det om något har visat sig vara en av de viktigaste grundpelarna i media här, nu när ett virus och en pandemi tagit över världen. Det mest frustrerande är nog ändå att Obamas administration lämnade över the Playbook for Early Response to High-Consequence Emerging Infectious Disease. Alla undrar nog vad som hände med den, men der är ganska tydligt att den aldrig öppnades under de senase 4 åren.

April

April kom som en käftsmäll. Det där nödsituations smset om att det behövdes mer hjälp på sjukhusen. Det fanns inte tillräckligt med kapacitet, både anställda och rum. De insåg vi rejält då vi tog en promenad på Randalls Island och möttes av många kyllastbilar som stod på rad och bara väntade på att bli skickade till olika sjukhus. Ett bårhus på hjul. Hur bisarrt är inte det, att vi i denna tid kan möta en sådan förgörare som är så litet, eller det kanske är just det som är grejen. Det är ju inte för inte vi har alla filmer och böcker som handlar om just detta. Vi fortsatte att stanna inomhus och tog vår helgpromenader främst till Central Park. Det var en kuslig stämning att möta våren så här. Parkerna var för det mesta tomma, nu när inga turister fanns närvarande. De flesta var relativt bra på att hålla avståndet också, ja eller det var kanske svårast runt Jackie Kennedy’s Reservoir. Vi fick även tillgång till vår grannes takterrass, och det om något var en ljusglimt för oss. Men jag tror det var här, i slutet av April och början av Maj som det var som värst, känslomässigt.

Maj

    Slutet av April och början av Maj, den lägsta punkten under denna pandemi. Det var den tomma staden, det dåliga läget i grannskapet, sorgen över alla som mist sina liv, avslutningscermonin som uteblev för så många stundenter. Antalet döda som vi blev matade med dag in och dag ut. Radion började till och med att spela en meditiations minut varje dag runt lunchtid. Det var nog något vi alla behövde göra, blunda och ta ett djupt andetag. Men med Maj kom värmen och våra helgpromenader blev till helgcykelturer. Vi tog oss till klostren på norra Manhattan och cyklade förbi det lilla röda fyrhuset. Ett fyrhus jag velat se länge. Och all denna tid hemma innebar även mer bakning, städning och mycket god kvalitets öl från lokala bryggerier som levererade gratis.

Juni

   George Floyd mördades den 25 Maj, och det var precis det som fick bägaren att rinna över. Jag vet inte om det skulle fått lika mycket uppmärksamhet hade vi inte levt mitt i en pandemi. Men pandemin var på riktigt och detta mordet var ytterligare en attack på de svartas liv. Vi, precis som många andra i New York funderade över om vi skulle delta i protesterna eller om vi inte skulle. Det var ju trots allt en pandemi där ute. Men vi tog beslutet att göra det, vi träffade ju ingen annan ändå, och vi hade munskydd på och alla andra hade det också. Mitt i all denna röra fick vi tillgång till en kolonilott på samma gata som vi bodde, och det var nog en av de bästa sakerna som hände i Juni. Red Rooster ägs av Marcus Samuelsson, som växte upp i Sverige, så vi beställde en midsommar korg på Juneteenth och firade båda helgdagarna i Central Park. Protesterna för Black Lives Matter fortsatte under sommaren, inte bara i USA utan i hela världen, precis som pandemin. Vi tog oss ut på ytterligare en cykeltur. Den här gången ända ned till den mest sydligaste punkten av Manhattan, där NYC som vi ser staden i dag startade. Sedan tog vi oss till Brooklyn och tillbaka hem, ca 40 km senare. Juni var en intesiv månad och det var även månaden vi gjorde de sista förberedelserna för att kunna flytta till Millbrook. En flytt som skulle komma redan i Augusti.

Ur Askan och in i Elden och efterföljden av Det Vita Lejonet

BLM.jpg

Vi flyttar oss tillbaka till år 1619, det året som den första båten av svarta slavar från Kingdom of Ndongo (nutidens Angola) seglade till staten Virginia. I USA hade slaveriet dock tagit fart innan denna båt dockades vid bryggan, men då var fokuset på ursprungsbefolkningen (och det är en helt annan historia).

Det är inte bara USA som har tagit del av slaveriet, utan även Sverige ägde kolonier i (hela fem totalt genom åren, varav 1 i Afrika, Cabo Corso (Ghana)) då det begav sig. Det finns en direkt länk mellan slavhandeln och järnmalmen från Bergslagen, och i Cabo Corso byggdes slavfortet Carlosburg (Cape Coast Castle) där all slavhandel tog plats och möjliggjorde den transatlantiska slavhandeln. Egentligen kanske man ska säga att varje vit människa i grunden och botten har varit delaktig till slaveriet på ett eller annat sätt. Det är just detta som är roten på problemen vi ser idag, och med problemen menar jag rasismen hos många människor runt om i världen. Rasismen mot svarta i USA har fått fortgå parallellt med att samhället har avskaffat slaveriet, friat alla slavar och fortsatt framåt. Det tog nästan 250 år i USA innan slaveriet avskaffades, och inte ens den första ronden friade alla svarta slavar helt. Emancipation Proclamation skrevs in den 1 Januari 1863 av Abraham Lincoln, men det tog ytterligare 2.5 år innan detta blev en faktisk verklighet för alla, den 19 Juni 1865 eller Juneteenth. Det var inte förrän nu, den senaste veckan som jag satte mig ned för att googla om just Juneteenth efter alla protester här i USA. Och än idag, mer än 400 år senare så förtrycks svarta människor här i USA, och i många andra delar av världen förstås. Det är så djupt rotat i samhället. Det är vår uppgift att ändra på det nu. Även fast Emancipation Proclamation tog plats 1863 (eller 1865 i vissa delar) så tog det ytterligare nästan 100 år innan Rosa Parks fick nog och vägrade resa på sig för en vit man på bussen, början på medborgarrättsrörelsen (Civil Rights Movement).

Det är så mycket jag inte vet och inte förstår när det kommer till rasismen och hur hela vår värld på ett eller annat sätt byggts upp på falska visioner om att hela världen är vit. Så det är nu som vi måste rannsaka oss själva och fråga varför är tex mitt flöde på instagram är så vitt? Jag gillar natur och äventyr och det finns mängder av inspiration av svarta röster där ute, som jag inte följt eller visste om. Varför? Förra veckan tystatde jag alla vita jag följer, för att lära, lyssna och bli inspirerad av fler svarta instagrammare, i princip så har jag ändrat min algoritm av vad jag ser på instagram. Det är min förhoppning att jag i framtiden inte bara kommer se vitt, utan en mängd mer inspiration från alla håll och kanter i världen och således öka diversiteten i mitt flöde.

Att ändra sitt flöde på instagram kommer förstås inte att ändra någonting i verkligheten, utan utöver det så måste vi aktivt engagera oss i att fortsätta lära oss, påverka, protestera (då vi kan), och prata om rasism med våra vänner och anhöriga, OCH peka ut rasism (speciellt smygrasism) som pågår överallt i samhället. Det är en stor hemläxa vi har framför oss nu, läsa böcker om rasism, vit privilegium och hur vi kan ändra våra redan formade vyer, ge bättre stöd för svarta och påverka vardagsrasismen som är en verklighet, ÄVEN I LILLA SVEDALA. Något som är viktigt att förstå dock är att vi ALDRIG kommer kunna sätta oss in hur det känns att vara svart i dagens samhälle, vi kan bara försöka förstå. Det här kommer tyvärr ta tid, allt ändras inte på en dag och jag kan förbereda mig på att jag kommer trampa fel och göra fel säkert mer än en gång.

Här nedan är några länkar som har hjälpt mig de senaste dagarna:

https://www.obama.org/anguish-and-action/
https://blacklivesmatters.carrd.co/
https://www.goodgoodgood.co/anti-racism-resources
Mireille Cassandra Harper: If You Want To Be Anti-Racist, This Non-Optical Allyship Guide Is Required Reading
Rachel Elizabeth Cargle: Why You Need To Stop Saying "All Lives Matter"
Victoria Alexander: Anti-Racist Resource Guide
Robin DiAngelo: Anti-Racist Checklist Guide
Elijah Anderson: “The White Space”
Conscious Kid conversation with Robin DiAngelo: White Fragility
Anthony James William: The Souls of White Folk

Ja, listan kan göras oändligt lång och det finns många fler röster där ute att lyssna på.

Nedan är några nya (för mig) äventyrare jag vill lyfta fram från Instagram som jag börjat följa:

Jag rekommenderar dig att ta en minut eller två och tänka över hur ditt instagram flöde ser ut. Vilken passion har du och vilka följer du på Instagram. Hur ser diversiteten ut där?

På Promenad genom Central Park - NYC

En Sväng genom Central Park

Veckopromenaden

Varje vecka tar vi en lång promenad. Det har bara blivit så, att det händer en gång i veckan. Vi tar oss helt enkelt inte ut eftersom det är rekommenderat att bara ta sig ut om man “måste”. Det finns inte sådär jättemånga parker runt om oss, de större parkerna tar kanske 15-20 minuter att ta sig till. 1.6 miljoner människor bor på Manhattan, och det säger ju sig självt att det kan bli ganska trångt om alla ska ut samtidigt till parken. Så även fast turisterna är borta så har vi ändå relativt många som rör sig i vissa områden.

The Loch

När vi väl tar oss till Central Park börjar ju vi rent naturligt i norra änden. Vi brukar gå bakom isrinken-swimming poolen för att ta oss till the Loch. Den där isrinken stängdes ned i Mars på grund av pandemin, och i sommar så kommer ingen swimming pool i hela staden hållas öppen. Det är så många som är beroende av ställen som detta, så även fast det är ett måste är det lite trist för alla barnen (och vuxna) som brukar kunna svalka sig här. The Loch är en av mina favorit vandringar och det är även väldigt populärt hos fågel entusiaster. När vi gick förbi så var det en grupp fågelskådare och fotografer som fått syn på en Virginiarall. Vi fortsatte vår promenad vidare söderut. Den här stigen kan ta dig i alla riktningar, och vi brukar ta oss västerut härifrån. Går man österut hamnar man vid the Conservatory garden, som alltid bjuder på fina blommor. Där finns det även en liten allé med en massa bänkar man kan vila på och här finns även ett offentliga toaletter om man är ute efter det. Går man västerut så kommer man fram till ett vattenfall (det andra på denna korta sträckan) och en liten sjö som heter the Pool. Går man rakt söderut dock så kommer man till tennisbanorna, och fler offentliga toaletter.

Körsbärsträden runt Jacki Kennedy’s Reservoir

Vi kom till slut fram till den västra sidan av Jackie Kenedys reservoar. Redan i Mars blommade Okame körsbärsträden här, de är sedan länge utblommade. Sedan dess har två andra körsbärsträd blommat, Yoshino och Kwanzan. Nu var det främst Kwanza som blommade, men vi fick se några Yoshino också. Det är även här runt Jackie Kennedy’s reservoar som vi ser mest folk. Det är ibland svårt att hålla sig på 1.8 meters avstånd, men det finns lite fickor här och var där man kan hålla sig själv, som fotona nedan visar.

Sköldpaddedammen och Belvedere Slott har blivit en favorit de senaste åren (kan inte heller fatta att jag kan sätta in åren här), och därifrån kommer man snabbt till the Ramble som är en annan favorit stig. Precis bakom slottet finns även en väderstation, om man gillar sådana saker. Slottet sitter på en kulle, så därifrån har man fin utsikt till östra delen av parken. Jag har nog aldrig sett slottet så här tomt, och det är egentligen kanske inte så konstigt. Fortfarande en kontrast jämfört med området runt reservoaren.

The Ramble och Bow Bridge

Fortsätter man söderut hamnar man på the Ramble som mynnar ut vid Bow Bridge. Den bron tar dig över till Bethesda Terrace, en av de äldre arkitektoniska konstverken i parken. Bow Bridge var även den nästan helt tom, och hur ofta händer det? En gammal man satt på andra sidan bron och spelade en sorlig visa på sitt dragspel. Vi gav honom en peng innan vi fortsatte vidare. På motsatta sidan av bron stod en annan äldre man och matade fåglar. Så många äldre och ensamma själar här i parken.

Bethesda Terrace

Det tog ju nästan 10 år att bygga klart Bethesda Terrace och fontänen, ett mästerverk av Olmstedt och Vaux. Redan 1868 kunde man alltså njuta av denna arkitektur. Jag är mest fascinerad av gången under terrasen, den är så vacker. Här kunde vi smyglyssna på andra sällskap på lagomt avstånd som pratade om livet nu, vilka restauranger och småaffärer som gett upp helt, eller helt enkelt klagomål om folk som inte har något slags munskydd på sig. Man ser och hör överhuvudtaget fler främlingar som börjar prata med varandra, bara sådär, för att vi alla sitter i samma båt och framförallt för att folk börjar bli väldigt ensamma.

Vi tog oss norrut igen och såg långsamt hur antalet människor ökade och den där obehagliga känslan kom fram igen. Eller var det för att vi även går förbi fältsjukhuset på vägen norrut, eller för att hela två timmar passerat? Det känns obehagligt att gå omkring när man inte kan hålla sig mer än 1.8 meter ifrån varandra, hur kommer det kännas sen då allt öppnar upp igen. Kommer vi glömma allt det här efter ett par månader eller kommer vi alltid ha den där rädslan att gå för nära folk? Vi kanske borde gå på promenad ofta istället så vi inte blir så isolerade, men är det inte just det vi bör undvika? Nu när sommaren börjat komma med stormsteg så har antalet människor som går ut och tar sig längre från hemmet ökat, och det kommer nog bli så mer och mer. De har varit tal om att öppna upp fler gator runtom parker så vi alla får plats, på behörigt avstånd. Men vem vill inte gå till parken och slänga ned en filt på gräset och sitta där ett par timmar? Precis som vi kunde göra innan den här pandemin.