Posts filed under Fredags Tillbakablick

I Backspegeln 2018, del 3

Fredags Tillbakablick

Minnen

Juli

    Vi kom ju till New York under den varmaste och fuktigaste helgen i mannaminne. Och innan jag visste ordet av satt jag på flyget över glaciärtäckta landskap och landade till slut i världen ände, inte riktigt men i västra Alaska och Nome. Ungefär som en saga fast förstås, som på alla andra ställen i Alaska, en saga med en baksida. Här hade jag havet i ryggen och bergen framför mig. Bergen med ett av de äldsta djuren på jorden, Myskoxarna. Här spenderade vi 4 Juli, en av alla de national dagarna jag firat i Alaska, och det visade sig likna alla de andra. I slutet av vistelsen åkte vi för att spana in “the Train to Nowhere”. På väg tillbaka till civilisationen hade jag ungefär 9 timmar i Seattle. W’s moster kom och hämtade upp mig på flygplatsen och efter en trevlig eftermiddag och kväll var jag på väg mot New York igen. Tillbaka i Manhattan gick tiden oerhört fort och snart var Augusti här.

Augusti

    Augusti fortsatte med längre perioder av hetta och luftfuktighet. Jag vet inte ens hur jag kommer överleva nästa år, men förhoppningsvis går det. Vi undersökte nya ställen, bland annat en Rysk bar som var ganska intressant. En annan sak som vi uppskattar är alla parker man kan besöka, och det är verkligen härligt att ha dom. Tycho gillar ju inte när det är för varmt så det var lite jobbigt för honom till och från förstås. Jag utforskade fler ställen på egen hand, bland annat Rockefeller Park som hade en hel del intressanta bronsstatyer. Vi spenderade många eftermiddagar i Central park, med ett glas vin eller en öl, ofta spelandes cribbage. Vi gick över Brooklyn Bridge och upptäckte nya ställen av Brooklyn. Sedan åkte vi även till Chinatown och köpte räkor och lite asiatiska mattillbehör. I Chinatown är det nämligen väldigt billigt med specifika saker, tex. en del grönsaker, kokosnötsmjölk och siracha.

September

    När September kom så behövde vi en paus från storstadslivet och åkte till W’s farmor i Pennsylvania. Vi cyklade och upptäckte områden runt hennes hus. Väl tillbaka till New York så sprang vi en hel del, hittade ny mat på olika ställen, åkte till Red Hook i Brooklyn och IKEA. På väg tillbaka från IKEA så köpte vi Ecuadorisk mat från en food truck och åt maten på en bar i närheten. Vi gick också och såg Paul Simons sista konsert på hans sista turné i Flushing, Queens. Jag åkte även och hälsade på en nygammal vän i Long Island City. Vi pluggade tillsammans i Uppsala på SLU och nu har hon bott ett par år här i New York. Vi åkte även till Princeton som är lite av en favoritplats för mig. Jag gillar verkligen den lilla universitets staden. Tillbaka i New York så spenderade vi mer tid i parken, gick the High Line och gick förbi en bar som hette “the Trailer Park Lounge” som vi var tvungna att besöka, vem vill inte spana in ett sådant ställe?

I Backspegeln 2018, del 2

Fredags Tillbakablick

Minnen

April

Under Mars månad hade det mesta av snön försvunnit, men så kom April med en sista snöstorm. Det blev mer jobb i labbet och mer bakning som vanligt. W disputerade och vad för slags tårta bakar man till en ny doktor? Jo eftersom han studerar hur skogsbränder påverkar vad för slags vegetation som kommer tillbaka så tänkte jag att en chokladtårta med lite skogsbrandsmålning runtom skulle passa bra. Sedan åkte vi äntligen till Wyalusing State Park, en plats vi länge velat besöka. Våren försökte snabbt ta sig fram, även fast det var väldigt kallt.

Maj

    Nu hade sommaren kommit med stormsteg, och i och med det så introducerades olika statyer av skolans maskot över hela campus. Den utanför min avdelning visade anatomin av maskoten. W tog examen och nu hade vi alltså ytterligare en doktor i familjen. Jag gjorde mer forskning och i och med W’s examen kom även hans familj på besök. Vi besökte Olbrich Botanical Park som vi ofta gör för att möta sommaren ordentligt. W och jag åkte sedan norrut, genom Duluth och en snabbvisit till Vikre distilleri. Sedan fortsatte vi norrut mot Superior National Forest. Jag tror vi båda två var överraskade av hur vackert det faktiskt var här, nästan som Alaska men utan bergen. På något sätt hade vi helt missat det.

Juni

    Hetare temperaturen bjöd Juni på. Jag fick ett fantastiskt vykort som bestod av ett pussel från en blogg kompis i Sverige. Vi åkte till Minneapolis och jag var på min första baseball match, något som fort blev min första icke-baseball baseball match efter en 4 timmars försening pga regn. Tillbaka i labbet så analyserade och utvecklade jag ett protokoll för ett experiment. Vi gick till vår favorit cocktail bar en sista gång, sa hej då till mitt labb, och sedan packade vi ihop alla våra saker. Efter ett sista besök på vår kvarterskrog så lämnade vi Madison, WI och kom fram i New York och Manhattan den varmaste dagen i mannaminne, 41 grader och 90% luftfuktighet, perfekt för att flytta in ju…

I Backspegeln 2018, del 1

IMG_6052-March 03, 2018.jpg

Fredags Tillbakablick

Minnen

Första Kvartalet, 2018

    Egentligen så är det helt sjukt hur fort 2018 passerade. Man tänker ju aldrig på det förrän det är över. Och nu sitter jag här, redan i 2019 och tänker tillbaka på vad som hänt det senaste året. Eftersom W skulle disputera under sommaren så visste vi att vi med stor sannolikhet skulle flytta runt Juni/Juli. Jag spenderade en hel del av början av året att organisera min egen forskning och sedan i somras så flyttade vi till staden New York. Det blev ju minst sagt en ganska stor kontrast, en kontrast som vi forfarande bearbetar. Jag fick även i somras en chans att återigen komma tillbaka till staten som har mitt hjärta, Alaska. Sedan rullade hösten på snabbt, nästan för snabbt, och efter en resa norrut till Montreal och Adirondacks så var det nästan jul. Och nu har som sagt det nya året redan startat.

Januari

    Vi hade ju firat jul och nyår i Madison, vilket är ganska ovanligt. Vi brukar annars fira i Bozeman, MT, men vi hade bestämt att fira på hemmaplan. Jag spenderade många dagar uppe i Trout Lake, en hel del skidåkning men mest skrivande och organisering av min egna forskning. W och jag åkte iväg reda på nyårsdagen, och lite senare åkte jag upp igen med Stanley labbet från CFL. Snön började långsamt att försvinna i Madison men det välkomnades av skridsko entusiaster när det helt plötsligt blev extremt bra is med hjälp av lite regn och kalla temperaturer. Vi introducerade även Tyckte till David Attenborough’s Planet earth, och delen om barrskogen och alla djur man finner där, som du säkert kan se så var han som trollbunden.

Februari

    I Februari åkte vi återigen till Trout Lake, denna gången med Turner labbet. Det blev mer skidåkning vilket var jättehärligt. Hemma i Madison så kom en sista snöstorm med väldigt lite snö, och resten av månaden kunde man långsamt se snön försvinna mer och mer. Jag bakade, som vanligt, semlor inför fettisdagen. Vi gjorde hemmagjord pizza och gick till en av våra favorit barer i Madison. Jag hjälpte till med lite jord experiment på jobbet och arbetade på en publikation om lövsönderfall i tropikerna, och innan jag visste ordet av så hade februari passerat.

Mars

    Helt plötsligt så började vi inse att vi skulle flytta under sommaren och fick lite panik av att vi inte skulle hinna se allt vi ville i Wisconsin och runtomkring. Så vi packade väskorna och körde norrut till Door County. Där spenderade vi några kalla men helt fantastiska dagar. När vi kom tillbaka till Madison så hade ingen ny snö kommit, men vi det här laget så hade vi kanske tröttnat på den ändå? Jag bakade återigen, gick på promenad i vårt kvarter och sedan var även Mars över.

Guld, Stormbyar och Bränder, hur en Stad Växte Fram i Västra Alaska

Nome, Alaska

NOME

Härifrån kan man nästan se Ryssland

Fredags Tillbakablick

Sibiriens Sibirien

Sommaren som var (2018) fick jag möjligheten att åka tillbaka till Alaska för att hjälpa till med fältarbete, denna gången Nome. Egentligen är det helt otroligt vilka möjligheter man kan få om man har erfarenhet av fältarbete på mer avskilda platser, men även ett öga för den arktiska och boreal floran och faunan. Jag har ju redan skrivit ett inlägg om Nome, men främst den amerikanska självständighetsdagen, nationaldagen helt enkelt. Nome är ett ganska speciellt ställe, det är en liten by på 4000 människor. Det är bara drygt 260 km till Ryssland, och det är nog så nära jag någonsin varit till det landet. Staden Nome kom till under gulrushen, då “the Three Lucky Swedes” hittade guld i Anvil Creek strax utanför Nome. Alaska blev en väldigt populär destination under guldrushen då ryktet om nya guldfyndigheter spred sig. Alaska har dock inte alltid tillhört USA utan det som utgör Alaska idag köptes av USA från Ryssland den 30e Mars 1867. Cirka 7.2 miljoner gick köpet på. Om man jämför med all utvinning som sedan gjorts i Alaska, men även all natur som finns där, så är 7.2 miljoner nästan ett ohederligt kap. Om du har besökt andra små byar längsmed kusten av Alaska så har du kanske sett att det finns mycket Rysk-Ortodoxa influenser fortfarande. Dessa små byar formades långt innan USA köpte Alaska. Vissa har till och med kallat alla dessa små byar längsmed kusten för Sibiriens Sibirien, eftersom det var så avlägset från all annan civilisation. Men historien om Alaska och de som bodde/bor där går längre bak i tiden än så, men det är en annan historia.

The trail enters a cul-de-sac, climbing higher and higher. The valley seems to end; a precipitous wall of gray rock, reaching into the sky, seems to head off farther progress, seaming its jagged contour against the sky — a great barrier, uncompromising, forbidding — the Chilkoot Pass” - Tappan Adney

Guldrushen, och Anvils (Nomes) födelse

Guldrushen i Klondike startade 1896 då man fann oändliga fyndigheter av guld i det avlägsna Yukon Territory. Yukon territory är än idag extremt avlägset och har ett oerhört litet invånarantal, det har jag skrivit om tidigare. Ett av de mest kända korten som togs under guldrushen är på män som är på väg för att finna lyckan i guld, och de går på Chilkoot Trail som går genom Chilkoot Pass, ett bergspass där man bland annat kan återfinna “the Golden Stairs” eller “Peterson” lederna. Det är helt otroligt att de var kapabla till att vandra genom dessa bergspass på en sådan avlägsen plats i temperaturer som gick ned mot -40C, och fortfarande överleva (det var ju dock väldigt många som satte livet till då de sökte efter guldet). Precis som allt här i livet så sinade dock dessa fyndigheter till slut, men innan en guldrush tagit slut startades snabbt en ny. 1898 fann Jafet Lindberg, Erik Lindblom and John Brynteson guld i Anvil Creek. De försökte hålla fyndet hemligt så länge som möjligt, men snart så hade det lilla samhället däromkring växt till fler än 10,000 invånare och guldrushen var nu ett faktum. Samhället härjades av både bränder och bittra stormar, och den byn som finns där idag är långt ifrån vad som en gång fanns där. Eftersom staden byggdes vid Anvil Creek så ansågs det enda rätta att namnge staden till Anvil City. Detta ändrades dock snabbt eftersom namnet Nome hade givits till floden som rann bredvid och även till udden som samhället låg vid. Dessutom så fanns det ett annat litet samhälle längre söderut, i Yukon-Koyukuk området som redan hette Anvik, så postkontoret ansåg att det nog var bäst att hålla sig till Nome, så inga missförstånd skulle uppstå. Namnet Nome sägs komma från ett ärligt misstag, en officerare som landmärkt udden med ett frågetecken och name “?Name” som senare tolkades som C.Nome (som i Cape Nome) av en annan kartritare. Det finns dock två andra historier om hur namnet Nome kom till. En av de mest uppenbara är att det faktiskt finns ett Nome i Norge, inte långt ifrån där Jafet växte upp. En tredje version är att på Inupiaq så betyder “naami” where at?

The Ice Curtain

Utanför Seward Peninsula (som inte ska blandas ihop med Seward som ligger i Kenai Peninsula) ligger två öar, lilla Diomede och stora Diomede. Det ligger så nära varandra, endast 3.2 km skiljer dom åt, men de är på samma gång så långt ifrån varandra de kan komma. Stora Diomede ligger i en helt annan tidszon, 21 timmar före för att vara exakt, och ön tillhör Ryssland. Lilla Diomede tillhör USA. Förr i tiden kunde de som bodde på de två öarna åka fram och tillbaka precis som de ville. Det innebar även att invånarna på de två olika öarna var nära släkt med varandra. De är så nära varandra men på samma gång så långt ifrån varandra, det är som en tjock isig mur mellan dom nu. Under Sovjetunions tid (1948) blev invånarna på stora Diomede tvingade att flytta till Rysslans fastland, och denna sommaren (2018) var faktiskt första gången några av familjerna från de två olika öarna fick se varandra igen. Det var förstås inte bara mellan dessa öar som den amerikanska ursprungsbefolkningen reste fram och tillbaka, utan även från Nome och till andra öar, på samma sätt som på andra ställen runtom Alaska. Men i och med den skärpta gränsövergången så hindrades många från att få komma “hem”.

Front Street

Stadskärnan i Nome är Front Street, som ligger precis vid havet. Här kan du hitta salonger och en hel del olika alkoholbutiker. Om du vill äta vietnamesiskt, koreanskt, kinesiskt eller japanskt mat så har du hamnat rätt. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför det är ett sådant inflytande med asiatisk mat här. Många av restaurangerna serverar även olika menyer, så du kan gå in i en resturang, som liknar en amerikansk diner och sedan bli serverad pho, bibimbap, pizza, hamburgare eller rentav sushi. Front Street är inte en lång gata och om du zoomar in staden på google maps så kan du se hur liten staden Nome faktiskt är. Det är ju trots allt endast 4000 människor som bor här. Går man ut från front street så hittar man lite olika större matbutiker, och man kan i princip hitta vad som helst här (bilbatterier, atvs, snöskotrar, kylväskor, öl etc.) men det kommer med ett pris. Det finns en anledning till att det blev kaos då Sams Club (ett varuhus med storvolyms förpackningar av matvaror, men även billiga märkeskläder, köksassistenter mm.) stängdes ned i Alaska. Många av de som bor i de olika småbyarna runtom Alaska är beroende av storvaruhus som säljer hyllmat i stora kvantiteter, eftersom priset på mat ofta är 2 till 4 gånger (eller mer) i byarna. Den staden som finns här nu, är förstås inte samma stad som under guldrushen låg här. Bränder och stormar har format om staden, men uppläget i det stora hela är nog väldigt likt.

The Last Frontier - Olja, Berg och Frihet?

Precis som många andra små byar och även städer i Alaska så värms husen med oftast med olja (om man nu inte har en vedspis) genom typ ett värmeaggregat som går på olja, därav den stora cylindriska tanken utanför många stugor och hus man ser i Alaska. Den stora trumman kan hålla en hel vinters värme, ja beroende på hur välisolerad huset eller stugan är. Jag har kompisar som i Fairbanks bott i stugor som läckt värme så in i norden, ibland har man även kunna se strimmor av ljus sippra in mellan väggarna och då vet man att det kanske inte är sådär jätteväl isolerat. Nome är så pass litet att så fort man lämnar “front street” och havet med Ryssland i horisonten så vänder man sig mot bergen och myskoxarna. Det finns en anledning till att Alaska kallas för “The Last Frontier”. Om man vill ha frihet, ensamhet och testa sina överlevnadskunskaper så kan man flytta till Alaska, till en stuga i skogen eller i bergen. Men att bo så är inte för det kräsna, vintrarna är brutala med dess kyla och mörker. Även fast de där sommarnätterna håller i sig nästan i all evighet (som det känns då), och hösten som visar de där fantastiskt härliga färgerna, och vintern med den eviga skidåkningen under norrskenets ljus, så kommer till slut våren och då knackar döden på dörren. Det finns en anledning till att självmordsbenägenheten i Alaska är en av de högsta i USA, precis efter Montana och Wyoming, speciellt i de små byarna och med ursprungsbefolkningen, det tillsammans med våld i hemmet. Även fast mörkret i sig inte har kopplats till självmord (det finns ingen trend över året för när självmordsbenägenheten är som störst), så hjälper det iallafall inte mot självmord. Livet i Alaska är hårt, för alla. Jag skulle ljuga om jag sa att jag själv aldrig haft det svårt eller varit deprimerad i Alaska. Genom åren jag bodde i Alaska så fick jag oftare än vad man vill email ifrån universitetet att en student begått självmord. Senast i somras fick jag reda på att en väldigt omtyckt tjej med många gemensamma vänner och familj i Fairbanks försvunnit, man hittade henne några dagar senare med ett gevär, hon hade begått självmord. I höstas läste jag i tidningen om en man som levt i Fairbanks, han hade precis som många andra dragit sig tillbaka till sin stuga i skogen, inte långt ifrån där jag bodde. De hittade honom i höstas, eftersom huset skulle säljas pga obetalada räkningar…Han hade begått självmord, för flera år sedan.


Om du eller någon du känner behöver hjälp med självmordstankar, tveka inte utan kontakta:

Ring 112 för omedelbar hjälp
1177 - Vårdguiden
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning.
På telefonnummer 1177 får du ett snabbt svar om vart du ska vända dig inom vården.
Telefon: 1177
Webb:
1177.se
suicidezero.se


Mind - självmordslinjen
Alla dagar kl 06-24. Telefon: 90101
Minds Chatt, Webb: 
mind.se

Alaska och dess Skönhet

Även fast Alaska har en sådan mörk sida, så är hon otroligt vacker. Jag tror det är det som får folk att fastna för Alaska. Det är som om man blir trollbunden, trollbunden av all dess skönhet som finns från de hängande glaciärerna längsmed vattnet i söder, till de djupa barrskogarna norrut, och sedan bergen i Alaska Range och Brooks Range, till den arktiska tundran norrut och till väster. Som Sibiriens Sibirien, det är här det vilda landet finns. Det var ganska surrealistiskt att köra in mot bergen varje dag i nästan två veckor. Att ha det som kontor på jobbet, även fast det bara var för två veckor, så är det fortfarande som balsam för själen. När vi flög in till Anchorage och sedan Nome fattade jag att jag verkligen glömt hur vackert Alaska är, jag borde veta det, jag bodde ju där i så många år. Men inga bilder kan visa hur vackert ett ställe verkligen är. Då vi körde genom berg och dalar så såg vi alltid en massa små stugor med de stora bergen i bakgrunden som tornade upp sig som Mordors näste, det fick en att undra vem är det som bor i de där små stugorna? Bor de där året om? Jag får skriva ett inlägg om de små husen senare, under tiden får ni vila ögonen på bergen och myskoxarna nedan!