Posts tagged #Barrskog

Den Ultimata Bilresan del.5

IMG_8661-May 25, 2016.jpg

Det är som Alaska på Steroider

DAG 5, 05/25/16: Saskatoon Island Provincial Park till Pocahontas Campground

Innan jag flyttade till Alaska beskrev en vän det stället som Norrland, fast på steroider. Och här var vi alltså nu, vår femte dag på vägen och jag kunde aldrig i hela mitt liv ha fantiserat om att vyerna kunde bli bättre. Jag tittate ut genom fönstret vid ett tillfälle samtidigt som jag la ned kameran i knät och sa, jag kan inte ta in mera berg. Dessa två kommande dagar skulle vi köra ganska mycket, men vi skulle också försöka spendera tid i de två nationalparkerna som vi skulle köra igenom.

Vi var redan på väg när klockan slog åtta och vid det här laget så var vi båda två nog ganska trötta på att köra, och senaste gången vi duschade var vid Liard Hotsprings. Men det värsta var nog ändå att sitta stilla så länge. Som tur var så körde vi nu mot två av de kändaste nationalparkerna i Kanada (kanske rentav i hela nordamerika), Jasper och Banff. Denna dagen skulle inte vara lika lång på vägen, eller allt är ju relativt, men vi skulle nu få chansen att sträcka på benen och vandra lite också. Efter ca 4 timmars körning genom ett öppet landskap så kröp bergen närmre och närmre, och vi körde nu in i nationalparken Jasper. När man kör in i Jasper så kör man i princip in i bergen, och vyerna är helt makalösa. Jag vet inte om någon annan plats som är så spektakulär som Jasper och Banff. När du kör över Athabasca floden, söderut på Yellowhead Highway så är vyerna helt otroliga. Jag vet, jag använder så många stora adjektiv men det är bara ett måste, ni måste se själva någon gång.

Sedan körde vi genom Maligne Canyon

Vi kunde se de djupa skogarna, sjöarna och bergen i alla fyra rikntingar runtom oss. Det bara fortsatte och fortsatte, som om det inte fanns något slut på det. Jag ville förstås stanna vid varje tillfälle som vi skulle kunna, men så blev det ju inte förstås. Vi skulle troligen fortfarande vara i Kanada om vi gjort det. Men, nu skulle vi i alla fall få vandra. Vi körde mot sjön Maligne, för det var där man började för att komma till Bald Hills trail. Vi körde förbi Medecine Lake, klippformationer och brandhärjade bergssluttningar. Bald Hills Summit trail är 13.2 km lång, ut och tillbaka. Den leden är känd för att ge dig helt otroliga vyer. Just nu så var vädret soligt, men man vet ju aldrig i bergen, och vi kunde se moln vid horisonten, som vanligt. Jag förstår inte hur vi alltid har sådan tur med de vandringar vi gör, det var inga andra som gjorde just denna vandring.

Bald Hills Summit Trail

Leden tar dig först genom den djupa skogen, över bäckar och uppåt, förstås uppåt. Hur kan man bestiga ett berg om man inte tar sig uppåt? Då man börjar komma högre upp i elevation så börjar man se alla dessa vyer mellan träden. Till slut kliver man ut från träden och upp på tundran och den mer alpina vegetationen uppenbarar sig, för nu är vi mer än 2,000 möh.

Ovanför Trädgränsen

Till slut så kom vi alltså ut ur träden och det första vi la märke till var snön. Det var ju trots allt i slutet av Maj, och i bergen så betyder det snö. Och bergen, alla dessa berg vart du än vred huvudet. Den sista biten av leden är ganska brant, och var nu täckt av djupsnö på sina ställen. På toppen av Bald Hill så får man panorama vyer av de Kanadensiska Klippiga Bergen. Härifrån ser man sjön Maligne, samma sjö vi tidigare bara fick se mellan träden. Som vanligt var regnet i hälarna på oss och vi bestämde oss för att inte bli långvariga.

Innan vi tog oss ned så var vi ju förstås tvugna att ta lite selfies. För vem gillar inte att ta selfies i bergen. På vägen ned så lekte vi i snön innan vi snabbt började vandra in genom träden medan bergsvyerna sakta försvann, ja tills vi kom ut ur skogen förstås.

När vi var färdiga med vandringen så körde vi mot campingen vi hade valt ut, Pocahontas Campground. Den låg nära vandringen vi gjorde och vi hade inte så stor lust att köra längre än så heller. Vi hade varit oroliga över att vi inte skulle kunna få någon tältplats efter att ha sett alla bilar på vägen. Men så hade vi ju även spenderat flera dagar med mindre folk i krokarna så det kanske bara var en effekt av det. För när vi kom fram till campingen så var det nästan ingen där. Jag förstod direkt att vi kommit till civilisationen då vi såg läskmaskinen vid toaletterna.

Dag 5, Resedetaljer - Bensin, Camping, och Bränsleförbrukning i Kanada

  • Shell Canada Grande Praire, AB. 29.8 km from Saskatoon Island Provincial Park Bränsleförbrukning: 25 miles/gallon

  • Petro Canada Jasper, AB. 403.6 km från Grande praire. Bränsleförbrukning: 24.49 miles/gallon

  • Camping: Pocahontas Campground, AB. 433.4 + 48 km från Saskatoon Island (481.4 km).

  • Totalt för hela resan: 2739.4 km

En Historia om Skogsbränder och Spökstockar - Fältarbete i Yellowstone del 3

Of all the paths you take in life, make sure a few of them are dirt
— John Muir

Äventyrs Tisdag

Drömmarnas Sommar

Sommaren 2017 hände många fantastiska saker. Jag åkte till Yellowstone and Montana, inte bara en gång, utan två gånger. Jag fick åka till Puerto Rico för att hjälp till med fältarbete och spenderade nästan två veckor i regnskogen. Jag åkte på roadtrip från Madison genom Nationalparken Badlands, Beartooth Highway, och till slut genom Yellowstone för att komma till Bozeman. Vi gifte oss, ja det var väl mer av ett firande eftersom vi redan var gifta, utanför Butte en varm eftermiddag. Efter det åkte vi och campade med några vänner innan vi åkte tillbaka mot Wisconsin. Väl där väntade ytterligare ett bröllop, den här gången på ett sommar läger. Men när jag pratar om fältarbete, vad är det vi egentligen gör? Om du har läst min blogg sedan tiden i Alaska så vet du att jag brukade springa omkring i skogen där, och studerade klimatförändringar, skogsbränder och vattenkemi. W studerar ju också skogsbränder så vi har spenderat mycket tid till att hjälpa varandra under åren. Så, 2017 spenderade jag min semester genom att åka till Jackson, Wyoming för att spendera ett par veckor där med W och hans handledares grupp.

Starten på en ny Era

Året 1988 startade en av de största bränderna i västra USA någonsin i nationalparken Yellowstone, och många undrade nog om hela parken skulle brinna upp. 35% av parken hade brunnit när elden till slut ebbade ut. Den skogsbranden var starten på en ny era, den stora brand eran i väst. En av de många frågor som ställs om skogsbränder i nordvästra USA, inte bara i Klippiga Bergen och Yellowstone, men även i Alaska är: Vad kommer att hända när skogsbränderna härjar så frekvent på ett ställe att det inte finns tillräckligt med tid för träden och skogen att återhämta sig? Det gamla normala är att skogarna och träden i Yellowstone och klippiga bergen är anpassade till att brinna vart 100-300e år. Det området vi arbetade i när vi var i Yellowstone brann då 1988, och sedan igen 2016.

Yellowstone skogsbränder.jpg

Jag har sett många brandhärjade områden i Alaska tidigare, men ingenting liknade det jag såg i Yellowstone den sommaren. Allt var i princip borta. Allt var svart. Vi kunde däremot redan se lite växter här och där som tog sig upp genom den svarta jorden och askan. Vi räknade fröplantor, stockar och spökstockar. Spökstockar är som en ljusare linje man ser på marken, det indikerar att en stock en gång låg där, men allt som finns kvar är ett ljust märke i marken. De stockarna var säkerligen träd som föll under skogsbranden som härjade 1988.

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Maple Fire. Spökstockarna kan tydligt ses som ljusa linjer i denna bild

Skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska är väldigt olika. Bränderna i Yellowstone är oftast kronbränder, medan bränderna i Alaska oftast är markbränder. I Alaska har barrskogen ett tjockt mosslager som även isolerar permafrosten därunder, och det är det mosslagret som skogsbränderna främst tar sig fram genom, det är också därför man kan mäta hur intensiv branden har varit genom att se de olika mönstren i mosslagret. Ofta finns en stor del av mosslagret kvar, även om det är väldigt heterogent. En sak som skogsbränderna i Klippiga Bergen och Alaska har gemensamt är att när det brinner, då brinner det, och bränderna kan sprida sig oerhört snabbt om de perfekta villkoren uppstår.

Brandrök i fält och efterdyningarna av en skogsbrand i alaska:

Marken var helt bar då vi kom fram till Maple Fire i nationalparken Yellowstone. Temperaturen var uppemot 32 grader och den svarta jorden gjorde inte värmen bättre. Vi använde måttband och kompass riktningar för att sätta upp provtagnings rutor. Majoriteten av fältarbetet här gick ut på att räkna hur många fröplantor vi kunde se i den svarta jorden, och vi kunde faktiskt se ganska många. Vi tog även noteringar om spökstockar, trädstumpar och döda träd som fortfarande stod upp. Detta arbetet är ibland ganska jobbigt, det är varmt, du är på knäna stor del av tiden och stirrar ned i en svart mark. Du är även uppe relativt högt i elevation så uttorkning är bra mycket lättare här, man bränner sig lätt i solen också och har man otur är myggen ute. Man måste även vandra ganska långt ibland, med tung utrustning och ha tillräckligt med vatten med sig.

Maple Fire i Cougar Meadow:

Många trädarter är ju evolutionärt anpassade till att regenerera efter en skogsbrand, de bildar serotina kottar som behöver värme för att öppna upp sig och släppa ut fröna. Men för att regenerera behövs energi och tid till att utveckla fröna och kottarna. Fröna måste även ha turen på sin sida att faktiskt börja gro i marken senare. Alla som någon gång har planterat frön vet att ibland så gror dom, och ibland inte. Det är därför frågan om regenerationen är så viktigt, hur framgångsrik kommer barrträden i Klippiga Bergen och Alaska att vara om skogsbränderna härjar allt oftare? Ett annat problem är det lokala klimatet. Kommer det bli torrare eller blötare, och hur varmt kommer det bli? De är alla viktiga faktorer som spelar in i hur skogarna kommer att se ut i framtiden.

Grankonst

Ett Foto Per Dag

2018/12/18

9.

Denali National Park, Alaska. Mars 2017

Den Ultimata Bilresan del.1

Tälta i Kanada

Fredags Tillbakablick

Två År Sedan

Maj 2016

    Nu har det gått hela två år sedan jag packade mina väskor för att lämna min fina stuga och tog bilen söderut, från Alaska till "the lower 48". Som tur var så var jag inte tvungen att köra helt själv, speciellt eftersom det blev en resa på ungefär 7200 km. Folk i Alaska kallar oftast resten av USA för "the lower 48", eller rentav USA. Det sägs att många människor åker till Alaska för att försvinna, för det kan man enkelt göra. Staten Alaska är större än alla andra stater i resterande USA, och det är helt omöjligt att uppleva allt som Alaska har att ge, på bara en resa. Jag bodde ju där i nästan åtta år, och det är många platser som jag aldrig hann åka till.

The Last Frontier

    Det finns en anledning till att Alaska kallas för "the Last Frontier", eller den sista gränsen som det skulle heta på svenska om man översatte rakt över. Det är inte bara Alaska som genom tiderna har blivit kallat för den sista gränsen, utan flera andra ställen, långt innan Alaska ens kom till. Innebörden av "the Last Frontier" eller den sista gränsen är rentav den ultimata platsen, längre än så kommer man inte. Vilket även förklarar varför andra ställen även har kallats för the Last Frontier. Det kan även associeras med bebyggelse, att den platsen har inte helt blivit bebyggd eller upptäckt än, och det passar ju in ganska bra på Alaska. Från Fairbanks så finns det bara en väg norrut och en väg söderut. Svårt att köra vilse helt enkelt. Vägen norrut är asfalterad en bra bit, men långt innan man når Atigun Pass så har vägen förvandlats till en grusväg, och du är ensam, helt ensam, du och alla långtradare alltså. Det finns en hel del byar som inte har några vägar som återkopplar till några av huvudvägarna i resten av Alaska. De har alltså bilar där, men man måste flyga för att komma dit, och det är alltså inte på en ö.

Tundra, Berg och djupa Skogar

    Jag har ofta undrat över varför jag passade så väl in i Alaska, eller ja snarare Fairbanks. Stora delar av Alaska är täckt av barrskogen, Taigan, som breder ut sig i Alaska, Kanada Norra Europa och Sibirien. Jag är ju från mellansverige, och en del av min släkt kom ju från norra Sverige, så det är ju barrskogen jag har känt som min skog under uppväxten. Det finns så klart några uppenbara skillnader mellan Sverige och Alaska, till exempel så existerar inte svartgranen i Sverige, på samma sätt existerar inte vår vanligaste Tall i Alaska. En annan stor skillnad då man bodde i Fairbanks är ju havet, Fairbanks ligger ju mitt i Alaska, och jag är van att ha havet tättintill. Eller ja, hav och hav, tekniskt sett så är ju Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön mer som en stor sjö, eftersom enda inloppet är mellan Danmark och södra Sverige. 

Att Packa Bilen

    Det här med att packa är nog det som alltid kommer upp då W och jag pratar om min flytt från Alaska till Wisconsin, och han har varit väldigt bestämd och verksam när det kommer till packning inför New York flytten. W flög ju till Fairbanks för att hjälpa till med flytten, och som han beskriver det så hade jag inte packat alls. Jag anser dock att lite om inte ganska mycket faktiskt var packat. Jag kan ju erkänna att det blev lite stressigt på slutet med allt som jag var tvungen att göra, och säkert hade kunnat fått gjort tidigare, tillsammans med att absolut allt inte var packat. Men, vi packade bilen och startade vår resa den 21a Maj. 

Det Typiska Alaskavädret

    Vädret i Alaska skiftar konstant. Och ena dagen kan det vara molnigt och regnigt, och runt 5 grader, medan nästa dag är solig med en mix av brandrök från skogsbränder och myggor från helvetet. Dagen då vi började vår resa så var det förstås molnigt och regnigt. Inte kunde Alaska ge mig ett soligt avsked inte. Det hade ju varit fint om det varit molnfritt och soligt, så man hade kunnat se alla berg på vägen och ta avsked. Men berg skulle vi ju få se mer av, om inte i Alaska, så i alla fall då vi åkte genom Kanada.