Posts filed under Utlandssvensk

Vi tog en Cykeltur till Millbrook

Det finns många småvägar häromkring som man kan promenera och cykla på. Så för några veckor (eller nu är det nog en månad sedan minst) tog vi våra cyklar och och styrde mot Millbrook. Den vägen vi valde är ca 10km en väg, men inte så farligt ändå. Många backar upp och ned men tror faktiskt det var snabbare på hemvägen.

Vi cyklade förbi harar, sköldpaddor, getter och kor. Vi bor verkligen på landet nu. Närmsta lilla byn från oss har 190 invånare. Millbrook har ca 1500 invånare.

Det är ganska konstigt att vi nu bor här och kan göra detta, precis från huset utan att behöva ta bilen till och med. Livet förändras, och det är väl tur det ibland. Kan ju bli trist om det blir alltför monotont. Men det här, ja iallafall generella området vi bor i, kommer att bli permanent från och med nu. Vi har ju flytta vartannat år två gånger nu, så känns som det är slut med det nu!

WSVW2640-August 06, 2020.jpg

Millbrook är som vilken annan liten amerikansk byidyll ute på vischan, men området är tämligen rikt, om man kan säga så. Det verkar vara många kända rika personer som bor här i krokarna, och här kan man få hosta upp 120 miljoner kronor (och mer) för ett ställe. Vad får man för det i Sverige? Och visst ser man det då man kör eller cyklar omkring på alla småvägar. Ibland kan man skymta stora mansions bakom skogen, eller bara gissa sig fram då man ser de stora murarna torna upp sig. Men precis som det finns sådana hus så finns det hus som håller på att falla ihop också. Millbrook är känt inom hästvärlden i USA, eller iallafall enligt vår vän som jobbar med hästar. Hon har till och med varit här på hästtävling så många hästgårdar ser man också.

Väl framme i Millbrook spenderade vi väl kanske inte sådär jättemycket tid i själva byn. Vi köpte en kaffe och något att äta och gick och satte oss i en park istället. Sedan cyklade vi hem igen. Och det gick fort.

Tiden i Storstaden Under Pandemin Och Ett Nytt Kapitel

Promenad i Hudson Valley.jpg

Vi har väl egentligen aldrig varit storstadsmänniskor, och det kanske märks? Men när så möjligheten kom att få bo mitt i NYC och uppleva det där som alla pratar om så tackade vi inte nej till det. Även fast det knöt sig i magen den där regniga eftermiddagen då vi satt på bussen i Madison, WI, med våra vänner och pratade om vår flytt till storstaden där och då. Och det där som knöt sig i magen blev ju faktiskt bra det med. I början var det pengar som var det stora problemet. När man betalar nästan 30,000 SEK i månaden för en lägenhet så blir det kanske lätt så om bara en person har jobb. Men så fick jag ju lite små napp här och där och sedan fick jag ju till slut ett fulltidsjobb som passade mig. Så efter ett år så blev allt lättare och knuten var som bortblåst. Nu var det teater och underhållning på alla möjliga sätt som blev vår vardag. Men så kom då vintern och sedan Januari, som började så bra i Sverige, andra gången inom ett år. Kan säga att jag återvänt till Sverige mindre än 10 gånger på 10 år så detta var stort!!. Men redan då pratade vi om COVID19, på en middag med alla mina närmsta vänner, redan där och då i Sverige.

Sedan kom till sist viruset även till denna sidan av Atlanten, och den kom med kraft. Att bo i NYC där och då var som att kliva in i en mörk kista som man kunde glänta locket på då och då. Ingen fick gå till jobbet, och affärerna satte upp restriktioner. Just då hade vi inte varit och storhandlat på ett tag vilket irriterade mig. För om man någonsin skulle ha en stor ansamling torrvaror så var det väl nu? Men allt gick bra men det ändå. Sirenerna bytte av varandra om och vartannat, och ett tag så undrade man om hela staden skulle kollapsa, eller iallafall sjukvården. Och det gjorde den nästan. Vi promenerade till Randall Island och möttes av kyllastbilar, det kom att användas som extra bårhus för sjukhusen då det blivit fullt överallt. Det var mentalt väldigt påfrestande att se, det var så svart på vitt att vi inte hann med här i stan. Men mitt i allt så sa guvernören att vi nog allt skulle börja använda munskydd, facemask som det heter här på denna sidan. Så det införskaffades, även fast det skulle ta ett tag innan det kom. Så vi fick improvisera tills dess.

Det ekade tomt på gator och torg, och folk var mest folkskygga, och vi lika så. Mat inhandlades varannan vecka och vi tog en långpromenad i veckan. Efter att tag började vi även med lite längre cykel exkursioner. Sedan övergick vi till att beställa en hel del mat från nätet, och finöl från bryggerier, och ostron. För lite roligt måste man ju ha, även fast det är en pandemi runtomkring oss. Jag började baka surdegsbröd (precis som så många andra) och W höll sig till pasta av alla de slag.

Men veckor och tid hade vi. För nu har det gått 4 månader sedan allt det här startade. Vi visste redan då, i Januari att en flytt skulle hända till jul. W hade fått ett jobberbjudande som vi absolut inte ville tacka nej till. Och vi hade storslagna planer på att göra både det ena och det andra, gå till restauranger och barer, museer och gallerier, Broadway shower osv. Men nu när allt stängts ner och det nya normala inte alls kommer att vara som det gamla normala så vad är det för mening med att vara kvar? Så där i April så började väl paniken visa sig och nu var vi intresserade av att iallafall kanske få flytta lite tidigare. Så vi skickade iväg ett email, ringde och pratade och bestämde oss till sist att flytta ska vi göra så snart vi kan. Och så blev det. Nu blev det istället lite lättare att ta sig igenom de kommande månaderna. Och det blev mer cyklande, och långa promenader. Vi skaffade till och med kolonilott där i början av Juni! Men det blev ändå tid till funderande, helt konstigt egentligen att vi nu genomlever en pandemi. Och visst var det som svårast där i Maj tror jag. Då kändes det som vi var på botten, rent mentalt. Det känns kanske extra då man ser, läser allt som händer/hände i Sverige. Det river och irriterar i ögat att det är så olika, att folk har så olik uppfattning. Inte alla förstås, men många verkar inte ta det på allvar. Inte bara i Sverige förstås, vi bor ju i USA så det är kanske som att kasta glas i stenhus. Och mitt i allt detta så kom även en andra stor händelse, BLM rörelsen som utveckaldes så snabbt och kanske med hjälp av pandemin. Det står helt klart iallafall att tiden i USA och NYC kommer att bli omnämnd i historieböcker i framtiden.

Den 1a Augusti flyttade vi till Hudson Valley, där den närmsta Hamlet (liten by, för här jämfört med by är Hamlet väldigt litet..) har 190 invånare. Oklart om vi är inkluderade i det invånarantalet eller inte. Närmsta byn har ca 1500 invånare. Här har vi skog och åkrar runtomkring oss, och på ett sätt påminner det omgivningarna vi hade i Alaska, fast här är det kanske ännu glesare mellan husen. Men jag kan gå ut genom dörren och in i naturen. En morgon såg jag hur ljuset ändrade sig utanför fönstret och i princip sprang ut och in i dimman för att kunna fånga det. Jag gick visslandes runt en krök, för här finns det svartbjörnar, men det enda djuret som jag gjorde mig hörd för var ett rådjur. Men det var så magiskt att se rådjuret sådär tidigt på morgonen och med solen på väg upp och morgondiset i bakgrunden. Det var då jag visste att vi hittat hem, igen. Den sista bilden nedan är tagen från vår balkongterrass.

Ur Askan och in i Elden och efterföljden av Det Vita Lejonet

BLM.jpg

Vi flyttar oss tillbaka till år 1619, det året som den första båten av svarta slavar från Kingdom of Ndongo (nutidens Angola) seglade till staten Virginia. I USA hade slaveriet dock tagit fart innan denna båt dockades vid bryggan, men då var fokuset på ursprungsbefolkningen (och det är en helt annan historia).

Det är inte bara USA som har tagit del av slaveriet, utan även Sverige ägde kolonier i (hela fem totalt genom åren, varav 1 i Afrika, Cabo Corso (Ghana)) då det begav sig. Det finns en direkt länk mellan slavhandeln och järnmalmen från Bergslagen, och i Cabo Corso byggdes slavfortet Carlosburg (Cape Coast Castle) där all slavhandel tog plats och möjliggjorde den transatlantiska slavhandeln. Egentligen kanske man ska säga att varje vit människa i grunden och botten har varit delaktig till slaveriet på ett eller annat sätt. Det är just detta som är roten på problemen vi ser idag, och med problemen menar jag rasismen hos många människor runt om i världen. Rasismen mot svarta i USA har fått fortgå parallellt med att samhället har avskaffat slaveriet, friat alla slavar och fortsatt framåt. Det tog nästan 250 år i USA innan slaveriet avskaffades, och inte ens den första ronden friade alla svarta slavar helt. Emancipation Proclamation skrevs in den 1 Januari 1863 av Abraham Lincoln, men det tog ytterligare 2.5 år innan detta blev en faktisk verklighet för alla, den 19 Juni 1865 eller Juneteenth. Det var inte förrän nu, den senaste veckan som jag satte mig ned för att googla om just Juneteenth efter alla protester här i USA. Och än idag, mer än 400 år senare så förtrycks svarta människor här i USA, och i många andra delar av världen förstås. Det är så djupt rotat i samhället. Det är vår uppgift att ändra på det nu. Även fast Emancipation Proclamation tog plats 1863 (eller 1865 i vissa delar) så tog det ytterligare nästan 100 år innan Rosa Parks fick nog och vägrade resa på sig för en vit man på bussen, början på medborgarrättsrörelsen (Civil Rights Movement).

Det är så mycket jag inte vet och inte förstår när det kommer till rasismen och hur hela vår värld på ett eller annat sätt byggts upp på falska visioner om att hela världen är vit. Så det är nu som vi måste rannsaka oss själva och fråga varför är tex mitt flöde på instagram är så vitt? Jag gillar natur och äventyr och det finns mängder av inspiration av svarta röster där ute, som jag inte följt eller visste om. Varför? Förra veckan tystatde jag alla vita jag följer, för att lära, lyssna och bli inspirerad av fler svarta instagrammare, i princip så har jag ändrat min algoritm av vad jag ser på instagram. Det är min förhoppning att jag i framtiden inte bara kommer se vitt, utan en mängd mer inspiration från alla håll och kanter i världen och således öka diversiteten i mitt flöde.

Att ändra sitt flöde på instagram kommer förstås inte att ändra någonting i verkligheten, utan utöver det så måste vi aktivt engagera oss i att fortsätta lära oss, påverka, protestera (då vi kan), och prata om rasism med våra vänner och anhöriga, OCH peka ut rasism (speciellt smygrasism) som pågår överallt i samhället. Det är en stor hemläxa vi har framför oss nu, läsa böcker om rasism, vit privilegium och hur vi kan ändra våra redan formade vyer, ge bättre stöd för svarta och påverka vardagsrasismen som är en verklighet, ÄVEN I LILLA SVEDALA. Något som är viktigt att förstå dock är att vi ALDRIG kommer kunna sätta oss in hur det känns att vara svart i dagens samhälle, vi kan bara försöka förstå. Det här kommer tyvärr ta tid, allt ändras inte på en dag och jag kan förbereda mig på att jag kommer trampa fel och göra fel säkert mer än en gång.

Här nedan är några länkar som har hjälpt mig de senaste dagarna:

https://www.obama.org/anguish-and-action/
https://blacklivesmatters.carrd.co/
https://www.goodgoodgood.co/anti-racism-resources
Mireille Cassandra Harper: If You Want To Be Anti-Racist, This Non-Optical Allyship Guide Is Required Reading
Rachel Elizabeth Cargle: Why You Need To Stop Saying "All Lives Matter"
Victoria Alexander: Anti-Racist Resource Guide
Robin DiAngelo: Anti-Racist Checklist Guide
Elijah Anderson: “The White Space”
Conscious Kid conversation with Robin DiAngelo: White Fragility
Anthony James William: The Souls of White Folk

Ja, listan kan göras oändligt lång och det finns många fler röster där ute att lyssna på.

Nedan är några nya (för mig) äventyrare jag vill lyfta fram från Instagram som jag börjat följa:

Jag rekommenderar dig att ta en minut eller två och tänka över hur ditt instagram flöde ser ut. Vilken passion har du och vilka följer du på Instagram. Hur ser diversiteten ut där?

När allt det här är Över - En dag i New York City

CVCA8888-April 26, 2020.jpg
När allt det här är över
När allt det här är slut
När spänningarna släpper
Och vi kan andas ut
När världen börjar snurra
Och vardan är tillbaks
Jag hoppas vi är kvar då
När allt det här är klart
— Anna Stadling

Onsdagstankar på en Torsdag

7 Maj 2020

Vi står lutade med huvudena mot rutan som vetter ut mot gatan. Samma gata som brukade ha trafikstockning varje eftermiddag och ett ständigt tutande. Nu är det glesare mellan bussarna, och bilarna. Det är inte bara glesare mellan bussarna utan även sirenerna har börjat att tystna, men det känns mer som ett dåligt omen. Det blir sådana där fettfläckar efter pannan på den rena glasrutan jag tvättade häromdagen. Det är happy hour och det här är hur vi spenderar den. Det har blivit så nu, för det finns oftast inget annat att se fram emot än att varva ned framför fönstret. Det har till och med blivit en återkommande mening, vill du komma och stå och kolla ut genom fönstret med mig? Det är här vi står nu och pratar om dagen som varit, vad vi gjort under dagen och det vi läst, om vi läst, av nyheterna. Men även nyheterna har blivit en pers, för vem vill egentligen lyssna på hur hela Amerikatt bryts ned bit för bit. Allt som finns kvar ska smulas sönder och samman minsann. Det är så det känns iallafall.

Dagarna flyter på, långsammare än långsamt men ändå på något sätt går allt så fort. Det är redan Maj och hela April spenderades innanför denna bur. Ja, kanske inte hela tiden men det har mest blivit så. Vi bor i ett område som är lite “rough around the edges” och det känns när man är ute att det är en annorlunda stämning. Jag känner mig som jag gjorde då vi precis flyttat hit. Jag har egentligen ingenting att klaga på för jag har ett jobb (och det är nog där skon klämmer), ett jobb som betalar mig för att jobba hemifrån. Det är nog sämre med det bland alla andra häromkring. Och om vi trodde att folk hade det svårt innan pandemin så kan man ju bara försöka att föreställa sig hur allt är nu.

Häromdagen spenderade jag mer än en timme för att beställa munskydd. Ja, alltså inte en sådan där N95 eller någon annan av det slaget. De är reserverade för sjukhus och vårdarbetare och de som jobbar på utsatta arbeten. Gick man in på Amazon när allt började så fanns ingenting, absolut ingenting, eller jo det fanns men det stod att man inte fick köpa det. Det gällde handsprit, rengöringsmedel osv. Allt det var reserverat för de som verkligen borde ha det. Och vi hade redan sådant, ja allt förutom munskydd förstås. Och nu var det ju det som jag spanade efter häromdagen, fast version light. Den som är gjord av de som försöker ha kvar sina små butiker som redan syr väskor och kläder. Det är inte meningen att de ska skydda mig helt och hållet från detta virus, men att jag ska kunna skydda andra om jag mot förmodan har det. Tänk att man ens kan säga det nu. Att man spenderade mer än en timme till att beställa ansiktsmasker/munskydd.

Det är torsdag, och på torsdagar äts det ärtsoppa på andra sidan Atlanten och så även här idag. Med pannkaka. Det har blivit mycket tankar på svenskar och Sverige på sistone. Förra sommaren var vi ju dit, första sommaren på drygt 10 år och det känns en större dragningskraft nu på något sätt, men ändå inte. jag har ingen större längtan att bo i Sverige, utan det är det här som är mitt hem nu. Men det är Lars Winnerbäck, Miriam Bryant, Mando Diao, Kristoffer Kabell, Laleh och Anna Stadling som ekar i huvudet.