Posts tagged #skidåkning

Julskidåkning över öppna landskap och genom Bison hjordar

Äventyrs Tisdag

Yellowstone National Park - Vinterupplagan

Att skida Blacktail Plateau

Åka skidor i Yellowstone är verkligen en hit, speciellt om man gillar berg, skog och öppna landskap. Lite vilda djur ovanpå kan göra vilken äventyrslysten människa på jorden nöjd. Vi brukar alltid åka till Blacktail Plateau då vi ska åka skidor. Det är en relativt kort sträcka (12.8km), men brukar ha färre besökare, ja om du nu vill ha ännu färre människor att stöta på under parkens lågsäsong. Det är bara en enkel väg så om man inte vill åka samma väg tillbaka kanske man kan lifta eller ha tur att ha två bilar så man kan köra tillbaka till starten. Själva vägen heter Blacktail Plateau drive, och på sommaren är det en av alla små avstickare man kan göra i parken. Första gången vi skidade där var W och jag inne i en djup konversation då vi rundade ett hörn, och skrämde slaget på en bison hjord, ja och de skrämde slag på oss förstås. Men de sprang iväg illa kvickt. En liten baby bison höll dock inte med de äldre och började låtsas attackera oss, på håll förstås, men ändå. Lyckligtvis var de äldre noll intresserade av oss och vi kunde lugnt fortsätta skida på korrekt avstånd.

 
 

Över Kullar och genom Dalar

Ibland har man tur och de har precis satt skidspåren, men annars så är skidspåren väl använda. Inte nog med att man kan spana på djur så får man ju även se alla dessa berg och skogar från en annan vinkel. Det är sällan vi möter andra folk, annat än på parkeringen. Beroende på vilken sida man börjar på så kan det vara väldigt begränsat med just parkering. Vi har dock haft tur och alltid lyckats få parkering precis där vi ska börja. Det är en speciell känsla då man är mitt ute i parken utan några andra människor, mitt i bergen i princip. Att kunna se de vilda bisonoxarna mumsa på mat lite här och där i omgivningen är helt fantastiskt, men kan ibland även kännas lite läskigt.

Östra Yellowstone - Ett ställe att åka längdskidor på?

Jag har inte åkt några skidspår på nordöstra sidan, men har däremot åkt bil genom den delen av parken. Det tar ju lite längre tid att ta sig ända dit, så vi brukar faktiskt sällan åka hela vägen mot Silverporten. Då man åker mot Silver Porten åker man i princip genom bergen, och väl utanför så kan man fortsätta upp i bergen genom att följa Beartooth Highway. Den är bara öppen under ett fåtal månader om året eftersom den högsta punkten ligger på ca 3,336 möh. Cooke City som är den lilla byn precis utanför parken påminner mig om de små byarna längsmed Seward Highway som man åker förbi då man kör mot Homer och sydöstra Alaska. Men där, mot Silverporten så åker du genom djupa snötäckta skogar och höga berg som strålar över dig. Därför är mitt mål nästa gång vi åker till parken under vintertiden att få skida även där.

Har du åkt skidor i någon nationalpark i världen?

Posted on January 29, 2019 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Äventyrs Tisdag, Ute I Vildmarken, Utlandssvensk, Yellowstone and tagged Yellowstone Yellowstone National Park 2019 Vinter Vinterlandskap Skidåkning Vinterupplagan skidor skidåkning Berg Bergen Vinteräventyr Äventyr Äventyr i USA Äventyr i Yellowstone National Park Skidåkning i Yellowstone.

I Backspegeln 2017, del 1

Första kvartalet 2017

    Jag kan inte förstå hur fort 2017 gick förbi. Mitt första hela år i Madison, Wisconsin. Som vanligt så har en hel del hänt under 2017. I Januari så firade vi andra dagen av året med att åka skidor och sedan i Februari så hade vi helt plötsligt 16 grader C. Till sist kom Mars med en resa till mitt favoritställe, Alaska. 

Januari

    Vi spenderade som sagt andra dagen på det nya året med att åka till Maverick Mountain, som är en gammal skidort ett par timmar utanför Bozeman. VI körde dit redan den 1a Januari, genom snöoväder och väldigt dåligt väglag. När vi till sist kom fram så gick vi direkt till några varma källor som även finns vid skidorten. Tyvärr så var inte de heta källorna så värst heta, men det kan ju även ha varit för att det var -30 till -35 C. Dagen efter så begav vi oss till skidliften, vi var de första där, och det kanske inte var sådär jättekonstigt eftersom det var dryga -30 grader C. Innan vi åkte tillbaka till Madison från Bozeman så åkte vi även till Madison River och vandrade lite. När vi väl kom tillbaka till Madison så var det förstås fortfarande relativt kallt, men vi körde lite curling inomhus innan månaden tog slut. 

Februari

    Februari så hade vi väldigt konstigt väder. Efter att ha varit väldigt kallt så blev det helt plötsligt 16 grader. Vi åkte till Devils Lake State Park där vi varit flera gånger förr, och det blev en ganska isig men vacker vandring. Sedan gjorde vi korv, eftersom vi fick en KitchenAid del som stoppar korv. Sedan åkte vi upp till norra Wisconsin, Northwoods som det kallas. Innan Februari var slut så hade isen på sjöarna redan börjat smälta. 

Mars

    Så kom då Mars, men inte våren. Vi fick fortfarande snöoväder, och jag bakade semlor för andra gången detta år. Vi åkte även till Minneapolis för att gå på Guillermo del Toros utställning, som jag älskar den direktören. Att gå igenom den utställning var en blandning mellan wow, oh och eek. Sedan åkte vi äntligen till Alaska igen! Vi åkte till Castner Glacier, en glaciär några timmar öster om Fairbanks. Vi åkte även till Denali och eftersom vi lyckades tajma vår resa så bra så fick vi även bo i en kompis stuga. 

I backspegeln 2016:
I Backspegeln, del 4
I Backspegeln, del 4
I Backspegeln, del 3
I Backspegeln, del 3
I Backspegeln, del 2
I Backspegeln, del 1
I Backspegeln, del 1
Posted on January 5, 2018 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Fredags Tillbakablick, Livet i Madison, Livet i USA, Ute I Vildmarken, Utlandssvensk, Alaska and tagged Alaska Denali Denali National Park Madison Montana Northwoods Wisconsin2 Livet i Madison Berg skidor Skidspår skidåkning Tillbakablick2017 2018 Nationalparker National Park Vinterresor Vår Vinter.

Vinterresor och de "Vita Bergen", del 3

GOPR8947-3.jpg

Fredags Tillbakablick

Vinterresor

    Sist jag skrev om vår resa in i de Vita Bergen så hade vi precis börjat koppla av i den första stugan, samtidigt som en snöstorm sakta men säkert tog tag i naturen runt om oss. Om du vill läsa de två första delarna på denna resa så kan du klicka på någon av bilderna nedan:

vinterresor och de vita bergen:
Vinterresor och de "Vita Bergen", del 2
Vinterresor och de "Vita Bergen", del 2
Vinterresor och de "Vita Bergen", del 1
Vinterresor och de "Vita Bergen", del 1

Kylig, men Snöfylld Vintermorgon

    När vi vaknade dagen efter så hade vi fått en hel del nysnö. Det var tyst, precis som det brukar var ute i bergen, och all denna snö var bara så vacker. Ett tag under natten trodde jag nästan att hela stugan skulle blåsa bort, men den stod kvar förstås! Dagen innan hade vi sett till att vi plockat in tillräckligt med ved, både för oss att ha under natten men även för nästa besökare, så även de snabbt kunde värma upp sig.

  Vi hade turats om att sätta in mer ved i kaminen under natten, det hade gått sådär. Kaminerna är väldigt primitiva och veden brinner snabbt. Det var nästan lite kyligt då vi vaknade nästa morgon, men vi hade mycket att göra så vi skulle nog få upp värmen snart ändå. W hade redan vaxat skidorna, så de var klara för att köra. Vi hämtade in lite mer ved och fixade mer vatten. Vatten är ju aldrig något problem på dessa vinterresor, det har man ju gott om med all denna snö. Man behöver dock lite vatten i byttan för att snön ska börja smälta då man värmer den på kaminen, annars bränns bara snön. 

Så lämnade vi Lee's Cabin

    Efter en relativt seg mrgon så var vi nu iallafall på väg, på väg till Elezar's stuga. Vi sjönk ned i snön med skidorna, vi hade fått nästan 45cm nysnö på vissa ställen, så det var långsamt, och jobbigt att skida.

    Vi undrade nästan vart vi faktiskt skulle skida då vi kom till stigkorsningen. Men en snabb koll på kartan visade att vi skulle hålla oss längsmed skogskanten.  Efter en stund såg vi någon längre ned på stigen, det var en man, och hans fatbike och hund. Han berättade att han blivit lite överraskad av snön kvällen innan och att han egentligen skulle mött upp med en kompis, en kompis som aldrig kom. Jag tänkte på hans kompis hela vägen till nästa stuga, för vi såg aldrig till hans kompis. 

Djupsnö

    Det var söndag och absolut ingen annan var ute, ja ingen annan än den där cyklisten vi stött på då. Vi åkte genom djup nysnö nästan hela vägen till Elezar's stuga. Det finns ett lopp som går vintertid i de Vita Bergen, "White Mountains 100".  Precis som det låter är det 100 miles, alltså 161 km. 161 km ut i vildmarken. Vi har många kompisar som gjort loppet, och som fortfarande är med i loppet år efter år. Man kan välja om man vill göra loppet på skate skidor, classic skidor, till fots eller på cykel, så kallad fatbike.

    Det är kul att följa White Mountains 100, speciellt då man har kompisar som är med förstås. Men även för att att det är så olika varje år, vissa år är det perfekt för cyklister, andra år är det hur jobbigt som helst för dom och mycket lättare för skidåkarna. Allt kan hända ute i bergen. 

Hela detta område kallas för BLM land, BLM är kort för Bureau of Land Management. Jag har varit bortskämd med BLM land uppe i Alaska, för där finns den överallt, bara för dig. Det finns inte riktigt samma slags stugor i resten av USA. På vissa ställen förstås, som Montana, men här i Wisconsin har jag inte sett några BLM stugor. Ungefär halvvägs till Elezar's stuga så hörde vi snöskoter ljud, det tog ett tag innan de nådde oss. De hälsade och körde sedan vidare. Aldrig har jag väl varit så glad för att höra snöskoter ljud tidigare, nu hade vi en nedkörd väg att skida på, istället för att kämpa på som vi gjort hittills i djupsnö.

GOPR8888.jpg

Blötsnö

    Det finns många små bäckar här förstås, och de syns ju inte sådär jättebra under all snö. Så visst blir det en del blötsnö man kör igenom. De måste man ju förstås skrapa bort illa kvickt, så man inte skidar på ett lager med is på skidan. Men vädret alltså, det hade ju varit grått och snöigt sådär på morgonkvisten, men nu kom ju solens varma strålar fram. Och allt var så himla vackert. Jag hade förhoppningar på en molnfri natt så vi kanske kunde få se lite norrsken...

Mot Elezar's Cabin

    Så till slut kom vi fram till den allra sista vägkorsningen, för att ta vägen upp mot Elezars stuga. Ja, upp. Stugan ligger på en liten kulle skulle man kunna säga, men fin utsikt över dalen nedanför, och alla skogar och berg runtom. Men här hade förstås ingen åkt innan, så det blev att skida genom djupsnö igen, och nu visste vi också att vi skulle komma fram till en kall stuga. Det är ungefär 11km mellan Lee's stuga och Elezar's stuga, så inte så långt, men jag var trött ändå. 

Solnedgång

    Vi kom fram lagom till solnedgången, och jag försökte förstås fånga allt det vackra på kort. Vi startade en brasa i kaminen och gjorde iordning lite varm choklad. W lärde mig spela cribbage för ett par år sedan, och det har jag verkligen älskat att spela sedan dess. Hade aldrig hört talas om det tidigare, men så kul det är. Jag gick in och ut ganska ofta för att ta lite kort på måfå innan det blev alltför mörkt. 

Ändlösa Berg

    Det är ju något speciellt med det här lugnet som infinner sig ute i vildmarken. Jag saknar det. Jag saknar tystnaden. Att bara kunna vara, utan skärmar som ständigt söker sig in i våra hjärnor och stör, de stör så mycket även fast vi älskar och hatar dom, skärmarna. Det får kanske bli mitt nyårslöfte i år, mer skärmlös tid i vildmarken. 

Nattid

    När mörkret till sist tagit sitt grepp om oss, så hoppades jag på norrsken. Det var lite molnigt, men man vet ju aldrig. Det där norrskenet uteblev förstås, men vi hade en sådan fin natt ändå, med månen. Månen sken som aldrig förr och påminde oss kanske om att även i de mörkaste tider så finns det alltid ett ljus där ute för oss. 

Väggen

    Den sista morgonen så vaknade vi tidigt. Vi hade en lång skidresa framför oss, ja ungefär 20km iallafall. Vi var båda lite nervösa för att bilen inte skulle starta då vi kom tillbaka till parkeringen, så vi ville vara framme vid bilen innan solen började gå ned. Jag lyckades ta några bilder under skidturen, dock inte lika många som jag hade velat. Den sista biten inkluderar "Väggen" som dom kallar den. Det är en 1.6km sträcka som går upp ungefär 180 höjdmeter.  Vi hade ju haft tur med all snö, så att åka nedför den hade varit enkelt, jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit om snön varit tillplattad och väl använd, eftersom de oftast bildas som en rodel liknande bana. 

    Vi kom till sist fram till bilen. Den sista kilometern så var det några snöskotrar som dundrade förbi, och W tog upp farten för att komma ikapp dom till parkeringen, ifall att min bil inte skulle starta. Men det gjorde den. Vi var trötta men glada, glada att vi varit ute i bergen ett par dagar, och väldigt glada att vi inte blev strandsatta förstås. 

Andra vinteräventyr:
Genom ett Gammalt och Aktivt Landskap - Nationalparken Yellowstone
Genom ett Gammalt och Aktivt Landskap - Nationalparken Yellowstone
Julskidåkning över öppna landskap och genom Bison hjordar
Julskidåkning över öppna landskap och genom Bison hjordar
Simma i den Kokande Floden - Nationalparken Yellowstone
Simma i den Kokande Floden - Nationalparken Yellowstone
Där de Vilda Djuren Finns
Där de Vilda Djuren Finns
Följ Hjorden
Följ Hjorden
Vinterresor och de "Vita Bergen", del 3
Vinterresor och de "Vita Bergen", del 3
Ensam i Öknen - Vandring i Nationalparken Canyonlands
Ensam i Öknen - Vandring i Nationalparken Canyonlands
Skidåkning i Nationalparken Denali
Skidåkning i Nationalparken Denali
Jag vill inte gå miste om någonting
Jag vill inte gå miste om någonting
Äventyrar...igen i Alaska
Äventyrar...igen i Alaska
Posted on December 22, 2017 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Fredags Tillbakablick, Ute I Vildmarken, Livet i Alaska and tagged 2017 Alaska White Mountains stuga Stuga Vinter Vinterresor och de Vita Bergen Berg Vita Bergen Solnedgång Vintersol skidor skidåkning skidlopp snö snöskoter Snölandskap Snö Snöstorm Nysnö soluppgång vinter Vinterlandskap Vinteräventyr Vintertid Vildmark Det Vilda Natt Stuglivet Vinterresor.

De Heta Källorna i Tolovana, Alaska

April 7, 2013. Ute På Äventyr?

    För ett par månader sedan så hade W och jag bokat en stuga vid de heta källorna i Tolovana. Vi bokade stugan så pass tidigt men ändå så fanns det inte sådär jättemånga helger som fortfarande var lediga. Oftast så gör folk så här i Fairbanks. Någon bokar och sedan så frågar de runt bland alla vänner om det är någon som vill hänga med. De flesta stugor har plats för ganska många att sova, och det finns nästan alltid våningssängar i alla stugor. Det finns en hel del heta källor i Alaska, några ligger så avlägset som Tolovana och är väldigt primitivt, men andra har såsom Chena Hotspring har ju utvecklats nästan till ett spa, eller ja, något i den stilen.

Att skida till Tolovana Hotsprings

Jag visste att det var 10 miles till Tolovana. Ofta gör jag misstaget att tänka km istället för miles, så det var ju egentligen 16 km. 16 km som jag inte tänkte på kanske skulle vara ganska så långt, speciellt med ryggsäck, och lite dåligt skidlag och väder på det. Vallan på mina skidor fungerade inte alls, och jag kände mig som bambi på hal is emellan varven. Det finns ju de skidorna som har “fishscales” som vi kallar det på engelska, alltså man behöver inte valla de skidorna, och ett par sådana skidor kanske skulle ha varit optimalt för en skidtur som denna. Beroende på mängden snö som har fallit, och hur varmt eller kallt det varit så formas vägen efter det. Det är inte bara skidåkare som åker här, utan även snöskoter och en och annan snöskovandrare. Underlaget är helt enkelt inte optimalt.

Vandra eller Skida?

Själva början på stigen tog dig nedför en brant sick sack väg. Större delen av den vägen skrattade vi mest, eftersom vi alla föll åt alla håll och kanter. Jag hade ju redan innan fått rapporterat om att stigen är en snöskoter stig som följer olika “traplines”, och är relativt smal. Det vill säga inte bred nog att bromsa med det där tydliga V’et man gör med skidor om man vill sakta ned. Samma person talade även om för mig att hans kompis faktiskt bröt benet när han försökte skida nedför. Och det här är ändå folk som vet vad dom gör. Efter den branta och farliga nedförsbacken så var det platt ett par kilometer. Men skidunderlaget blev värre och värre och efter ett par kilometrar så bestämde vi oss för att ta av skidorna och gå. Jag tror att problemet med vallan låg i att det var ganska isigt på stigen, och att isen åt upp all vallan på en gång. Efter ett tag var det dags att börja uppför.

Gå, gå och gå

    Som du kan se på bilderna ovanför, eller den vänstra bilden ovanför, så är det ganska smalt, och att snöskotrar även sjunkit ned/tryckt ned snölagret och bildat en väldigt smal väg. I bakgrunden av vänstra bilden så kan man även se vart vi började. Snett till vänster ovanför stigen, där två snöpartier möter varandra.

    Att ta sig upp för denna kulle/berg visade sig att ta på krafterna. Men vilka vyer man fick då man tagit sig upp! Vi hade tur att vädret var så fint och soligt.

    Sista biten var ganska brant nedåt så vi bestämde oss för att gå den biten också. Till sist kom vi iallafall fram. Efter den skidtur, då vi kommit hem, fick vi höra att de flesta tar med sig pulkor just för den anledningen att kunna ta pulkan i nedförsbackarna.

De Heta Källorna

    De stora badkaren fylls med vatten direkt från de heta källorna, och på samma vi fylls vatten från ån i samma badkar för att kyla ned. För vattnet är hett. Vyn härifrån var helt fantastisk. Vi har tidigare varit till Chena Hotsprings utanför Fairbanks, vilket är en mycket mer etablerad plats förstås. Detta kan väl närmast jämföras med Boiling River i Yellwostone Nationalpark.

Kvällsaktiviteter

    Medan solen sakta letade sig nedåt bakom svartgran och berg så gick vi tillbaka mot stugan för att laga middag. Solen går inte ned förrän vid niotiden på kvällen så här på vårkanten. Den stugan vi bodde i fick el från en liten vindturbin som vid sidan av huset. Tydligen så kan det bli väldigt blåsigt just här, det kunde vi iallafall läsa i gästboken vi snabbt hittade. Resten av kvällen spenderades inomhus där vi åt och drack gott och spelade massa olika spel. Nästa dag åkte vi skidor och hängde i de heta källorna igen.

    Kortet nedanför är från parkeringen, om du spanar lite extra på kortet kan du se en bit av leden som ett rakt vitt sträck uppåt i horisonten.

    Det vita sträcket er leden som tar dig upp för berget och Tolovana hittas på andra sidan.

Posted on April 7, 2013 by Ann Rumbleinthearctic and filed under Livet i Alaska, Ute I Vildmarken and tagged Alaska Tolovana Hotsprings Vår Våräventyr skidåkning Vandring skidor Snö.