Posts filed under Livet i USA

Tiden i Storstaden Under Pandemin Och Ett Nytt Kapitel

Promenad i Hudson Valley.jpg

Vi har väl egentligen aldrig varit storstadsmänniskor, och det kanske märks? Men när så möjligheten kom att få bo mitt i NYC och uppleva det där som alla pratar om så tackade vi inte nej till det. Även fast det knöt sig i magen den där regniga eftermiddagen då vi satt på bussen i Madison, WI, med våra vänner och pratade om vår flytt till storstaden där och då. Och det där som knöt sig i magen blev ju faktiskt bra det med. I början var det pengar som var det stora problemet. När man betalar nästan 30,000 SEK i månaden för en lägenhet så blir det kanske lätt så om bara en person har jobb. Men så fick jag ju lite små napp här och där och sedan fick jag ju till slut ett fulltidsjobb som passade mig. Så efter ett år så blev allt lättare och knuten var som bortblåst. Nu var det teater och underhållning på alla möjliga sätt som blev vår vardag. Men så kom då vintern och sedan Januari, som började så bra i Sverige, andra gången inom ett år. Kan säga att jag återvänt till Sverige mindre än 10 gånger på 10 år så detta var stort!!. Men redan då pratade vi om COVID19, på en middag med alla mina närmsta vänner, redan där och då i Sverige.

Sedan kom till sist viruset även till denna sidan av Atlanten, och den kom med kraft. Att bo i NYC där och då var som att kliva in i en mörk kista som man kunde glänta locket på då och då. Ingen fick gå till jobbet, och affärerna satte upp restriktioner. Just då hade vi inte varit och storhandlat på ett tag vilket irriterade mig. För om man någonsin skulle ha en stor ansamling torrvaror så var det väl nu? Men allt gick bra men det ändå. Sirenerna bytte av varandra om och vartannat, och ett tag så undrade man om hela staden skulle kollapsa, eller iallafall sjukvården. Och det gjorde den nästan. Vi promenerade till Randall Island och möttes av kyllastbilar, det kom att användas som extra bårhus för sjukhusen då det blivit fullt överallt. Det var mentalt väldigt påfrestande att se, det var så svart på vitt att vi inte hann med här i stan. Men mitt i allt så sa guvernören att vi nog allt skulle börja använda munskydd, facemask som det heter här på denna sidan. Så det införskaffades, även fast det skulle ta ett tag innan det kom. Så vi fick improvisera tills dess.

Det ekade tomt på gator och torg, och folk var mest folkskygga, och vi lika så. Mat inhandlades varannan vecka och vi tog en långpromenad i veckan. Efter att tag började vi även med lite längre cykel exkursioner. Sedan övergick vi till att beställa en hel del mat från nätet, och finöl från bryggerier, och ostron. För lite roligt måste man ju ha, även fast det är en pandemi runtomkring oss. Jag började baka surdegsbröd (precis som så många andra) och W höll sig till pasta av alla de slag.

Men veckor och tid hade vi. För nu har det gått 4 månader sedan allt det här startade. Vi visste redan då, i Januari att en flytt skulle hända till jul. W hade fått ett jobberbjudande som vi absolut inte ville tacka nej till. Och vi hade storslagna planer på att göra både det ena och det andra, gå till restauranger och barer, museer och gallerier, Broadway shower osv. Men nu när allt stängts ner och det nya normala inte alls kommer att vara som det gamla normala så vad är det för mening med att vara kvar? Så där i April så började väl paniken visa sig och nu var vi intresserade av att iallafall kanske få flytta lite tidigare. Så vi skickade iväg ett email, ringde och pratade och bestämde oss till sist att flytta ska vi göra så snart vi kan. Och så blev det. Nu blev det istället lite lättare att ta sig igenom de kommande månaderna. Och det blev mer cyklande, och långa promenader. Vi skaffade till och med kolonilott där i början av Juni! Men det blev ändå tid till funderande, helt konstigt egentligen att vi nu genomlever en pandemi. Och visst var det som svårast där i Maj tror jag. Då kändes det som vi var på botten, rent mentalt. Det känns kanske extra då man ser, läser allt som händer/hände i Sverige. Det river och irriterar i ögat att det är så olika, att folk har så olik uppfattning. Inte alla förstås, men många verkar inte ta det på allvar. Inte bara i Sverige förstås, vi bor ju i USA så det är kanske som att kasta glas i stenhus. Och mitt i allt detta så kom även en andra stor händelse, BLM rörelsen som utveckaldes så snabbt och kanske med hjälp av pandemin. Det står helt klart iallafall att tiden i USA och NYC kommer att bli omnämnd i historieböcker i framtiden.

Den 1a Augusti flyttade vi till Hudson Valley, där den närmsta Hamlet (liten by, för här jämfört med by är Hamlet väldigt litet..) har 190 invånare. Oklart om vi är inkluderade i det invånarantalet eller inte. Närmsta byn har ca 1500 invånare. Här har vi skog och åkrar runtomkring oss, och på ett sätt påminner det omgivningarna vi hade i Alaska, fast här är det kanske ännu glesare mellan husen. Men jag kan gå ut genom dörren och in i naturen. En morgon såg jag hur ljuset ändrade sig utanför fönstret och i princip sprang ut och in i dimman för att kunna fånga det. Jag gick visslandes runt en krök, för här finns det svartbjörnar, men det enda djuret som jag gjorde mig hörd för var ett rådjur. Men det var så magiskt att se rådjuret sådär tidigt på morgonen och med solen på väg upp och morgondiset i bakgrunden. Det var då jag visste att vi hittat hem, igen. Den sista bilden nedan är tagen från vår balkongterrass.

När Vi Vandrade Genom Lamar Valley - Sommar i Nationalparken Yellowstone

Äventyrstisdag

Äventyr i Yellowstone

25 -27 Maj 2014

Vi hade precis lyckats få en av de sista tältplatserna utanför Gardiner och gick och la oss under stjärnklar himmel i klippiga bergen. Nästa morgon vaknade jag av att något stod och tuggade utanför tältet, inte första gången jag gör det. Några vapitihjortar stod precis utanför tältet. Jag har genom åren sedan dess lärt mig att många vapitihjortar samlas just här uppe både på sommaren och vintern. Annars var det tyst, tyst och stilla. Det var fest sent in på kvällen för många andra omkring vårt tält, men vi hade storslagna planer så gick och la oss tidigt. Morgondiset låg som en hinna över bergen och det var sådär lagom kallt där och då. W gjorde frukost och jag packade ihop. Vi hade en lång dag framför oss, men först skulle vi åka och hänga på låset för att boka en camping plats. Vi hade några på lager eftersom det är first come first serve för att boka dessa.

Innan denna vandring hade jag bara sett Yellowstone på vintern, och det är ju som natt och dag men ändå ganska likt om man jämför de två. Det var ju Maj och här uppe på högre mark så kan det kyla till lite på natten så här tidigt, medan dagen kan bjuda på många och fler plusgrader än en tjej från gamla svedala är van vid, eller iallafall var van vid. Skillnaden i temperatur skapar det där fina morgondiset, som man kan se hemma i Sverige också förstås, men inget slår väl ett morgondis i Yellowstone?

Karta - Lamar Valley.jpg

Vi hade haft några olika vandringar som vi varit intresserade av sedan tidigare, men med stor snömängd plus en väldigt sen vår så insåg vi att den vi varit mest intresserad av skulle vara omöjlig på grund av en bäckkorsning. Vi beslutade oss därför att att vandra in i Lamar Valley. Den där stora slätten du säkert har sett vinterbilder från om du läst tidigare inlägg. Det är här man kan se vargar på vintern, och bison förstås. Vargar är mindre vanligt på sommaren, svårt att se dom också när marken inte är vit utan grön. På sommaren kan man förstås även se en mängd bison…och det skulle vi bli varse om minsann.

Ofta när vi gör dessa längre vandringar så blir det helt enkelt så att jag inte tar några bilder under själva vandringen. W vill mest komma fram och vara säker på att vi hinner med all vandring innan kvällen, för man vet aldrig vad som kan hända. Och visst förstår jag det, men ibland önskar jag att det fanns mer tid till att ta bilder också. Just den här gången tog jag ett par bilder innan den stora bison incidenten..

W är uppvuxen i Montana och vi båda hade bott i Alaska ett par år redan när vi gjorde denna vandringen. I skogarna i Montana och Alaska är man uppväxt med att föra väsen av sig, för meddela björn att man är i området. Så vi gjorde som vi alltid gjort och följde stigen in i Lamar Valley. Så där gick vi och klappade händerna och pratade högljutt tills vi rundade en liten kulle och stötte på en väldigt stor bison som låg och sov. Den frustade högt och vände snabbt huvudet mot oss innan den började att resa på sig. Vi backade tillbaka och försökte ta en annan väg men helt plötsligt var det som vi hade lyckats ta oss in mitt i en stor hjord av bison. Nu hade vi kommit väldigt nära, för nära, en hel drös av bison. Jag minns det som att vi var alldeles för nära, men jag minns inte hur nära. Det enda jag minns är att jag blundade och önskade att jag kunde stoppa ned huvudet i marken. Nu är jag ju ingen struts så vi fick helt enkelt sakta men säkert manövrera mellan bison i ett par skräckinjagande minuter. Bison är relativt “dumma” om man får använda det uttrycket, men de är även väldigt tunga, så den kombinationen gör dom rentutav helt livsfarliga. Något vi snabbt lärde oss på denna vandring var att bison hatar när man pratar högljutt och klappar med händerna.

Efter den händelsen så var vi lite uppskakade men fortsatte med rask takt framåt. Vi stötte på några andra vandrare och utbytte några ord. De hade campat på samma plats vi skulle campa. De hade, precis som de innan dom, fått besök av en stor grizzly sådär på kvällen. Eller besök och besök, en björn hade iallafall gått förbi på sluttningen inte långt ifrån campingplatsen på en väldigt bestämd tid. Runt 5 tror jag att det var.

IMG_8205-May 26, 2014-2.jpg

Vi traskade på och spanade på kartan igen, både den i pappersform och den på GPSen…och så insåg vi att vi gått förbi campingplatsen. Vi fattade inte hur det hade funkat. Vi gick tillbaka, samtidigt som vi försökte förstå hur vi lyckats vandra så långt redan. Till sist spanade vi på GPSen och papperskartan igen, och insåg att det var en gammal campingplats som var inlagrad på GPSen. Och nu fick vi alltså gå samma väg igen, för tredje gången. Vi blev även varse om att bison hänger i skogen också, inte bara på stora slätter, så det blev till att vara fokuserad på det med resten av vägen. Vi vandrade över stock och sten, och på vissa delar var det som att parera över plockepinn. Men det gick bra det med. Till sist så kom vi iallafall fram.

“Inte mer än några minuter senare viskar W
-Där är den, där är björnen. “

Nu satt vi där i godan ro och slappade efter det skräckinjagande mötet med bison hjorden tidigare, och de skrämmande mötet med bison i skogen. Vi spanade in mot bergen och vi satt nu med Lamar River till höger om oss och branta sluttningar på vardera sida om oss. Man kunde höra vårfloden som forsade i bakgrunden. Klockan började närma sig 5 och vi spanade uppemot de båda sluttningarna. Jag sa att det hade kanske varit skönt att veta på vilken sluttning de tidigare camparna såg björnen, den på andra sidan forsen eller den på vår sida? Inte mer än några minuter senare viskar W -Där är den, där är björnen.

Jag praktiskt taget flög upp med handen på björnsprayen och mer eller mindre skrek som en galen kvinna i viskande ton VART VART?? Men så såg jag att björnen faktiskt var en väldigt bra bit ifrån, ganska så säkert avstånd. Men det var definitivt på vår sida av forsen. Den lunkade sakta på framåt och försvann sedan ur sikte över en kulle. Det syntes att den var på ett mission så att säga. Björnen var inte det minsta intresserad av oss, vilket var tur.

Men nu var det nog ändå dags för lite mat. Jag stod för elden och W stod för matlagandet. Om det är en bra sak jag lärt mig under alla år av studier i Alaska så är det att hitta små vatten källor med iskallt friskt och rent vatten. Och här var vi ju precis vid en slutning så jag hittade gnaska snabbt vatten till oss och matlagningen. Efter maten satt vi och tog in dessa vyer av skog och berg, innan vi till sist gjorde oss i ordning för att hänga upp maten. Då kom vi på att repet vi skulle ta med oss låg kvar i bilen. När man gör backcountry camping i Yellowstone (och många andra nationalparker här i USA, speciellt i klippiga bergen) måste man hänga upp maten. Man tager vad man haver och vi tog en istället en tältlina, och det funkade relativt bra. Denna kvällen gjorde vi det säkra före det osäkra. Vi bytte om till sovkläder och la alla kläder vi hade haft på oss då vi lagat mat i plastpåsar och sedan satte vi plastpåsar över ryggsäckarna också. Tältet satte vi upp en bit därifrån. Vi hade ju trots allt sett en björn redan.

Innan vi visste ordet av var solnedgången här och vi gick och la oss. Men vilken natt. Tror aldrig jag sovit så lite som jag gjorde den gången. Det knakade och lät, och det var svårt att urskilja vad som var forsen, träd som föll och eventuellt en stor bison som kom gåendes eller ännu värre, en björn. En gång under natten vaknade jag till av världens brak, jag höll andan och försökte lyssna mer. Jag viskade till W, hörde du det där. Han var också klarvaken och livrädd. W trodde att björnen fått tag på vår mat och det var den som ramlat ned, jag var bergsäker på att det var en stor bison som klev omkring bland alla stockar och snart skulle trampa över vårt tält. Så fortsatte hela natten. Ända tills vi vaknade av en vapitihjort, en hane, som stod och skrek tillsammans med några honor. Efter en väl behövande stor kopp kaffe och väldigt god frukost var vi redo att vandra tillbaka.

Sedan så packade vi ihop och började vandringen tillbaka. Vi båda kände oss lie stressade över början på vandringen och Lamar Valley. Vi mötte några vandrare som var på väg till vår campingplats. Vi pratade lite, berättade om björnen som kommer varje kväll runt 5. Sedan frågade vi hur bison situation var. De svarade att den var hemsk. Många bison i området där vi hade råkat illa ut. Så, vi började vandra uppåt när vi kom dit, upp upp och upp. Genom buskstäppen som rev upp våra ben, eftersom vi hade shorts på oss. Upp, upp och upp. Och väl däruppe spanade vi nedåt. Ingen bison så långt ögat kunde nå.

IMG_8378-May 27, 2014.jpg

Vill du läsa mer om Nationalparken Yellowstone? Klicka på länken nedan.

Ur Askan och in i Elden och efterföljden av Det Vita Lejonet

BLM.jpg

Vi flyttar oss tillbaka till år 1619, det året som den första båten av svarta slavar från Kingdom of Ndongo (nutidens Angola) seglade till staten Virginia. I USA hade slaveriet dock tagit fart innan denna båt dockades vid bryggan, men då var fokuset på ursprungsbefolkningen (och det är en helt annan historia).

Det är inte bara USA som har tagit del av slaveriet, utan även Sverige ägde kolonier i (hela fem totalt genom åren, varav 1 i Afrika, Cabo Corso (Ghana)) då det begav sig. Det finns en direkt länk mellan slavhandeln och järnmalmen från Bergslagen, och i Cabo Corso byggdes slavfortet Carlosburg (Cape Coast Castle) där all slavhandel tog plats och möjliggjorde den transatlantiska slavhandeln. Egentligen kanske man ska säga att varje vit människa i grunden och botten har varit delaktig till slaveriet på ett eller annat sätt. Det är just detta som är roten på problemen vi ser idag, och med problemen menar jag rasismen hos många människor runt om i världen. Rasismen mot svarta i USA har fått fortgå parallellt med att samhället har avskaffat slaveriet, friat alla slavar och fortsatt framåt. Det tog nästan 250 år i USA innan slaveriet avskaffades, och inte ens den första ronden friade alla svarta slavar helt. Emancipation Proclamation skrevs in den 1 Januari 1863 av Abraham Lincoln, men det tog ytterligare 2.5 år innan detta blev en faktisk verklighet för alla, den 19 Juni 1865 eller Juneteenth. Det var inte förrän nu, den senaste veckan som jag satte mig ned för att googla om just Juneteenth efter alla protester här i USA. Och än idag, mer än 400 år senare så förtrycks svarta människor här i USA, och i många andra delar av världen förstås. Det är så djupt rotat i samhället. Det är vår uppgift att ändra på det nu. Även fast Emancipation Proclamation tog plats 1863 (eller 1865 i vissa delar) så tog det ytterligare nästan 100 år innan Rosa Parks fick nog och vägrade resa på sig för en vit man på bussen, början på medborgarrättsrörelsen (Civil Rights Movement).

Det är så mycket jag inte vet och inte förstår när det kommer till rasismen och hur hela vår värld på ett eller annat sätt byggts upp på falska visioner om att hela världen är vit. Så det är nu som vi måste rannsaka oss själva och fråga varför är tex mitt flöde på instagram är så vitt? Jag gillar natur och äventyr och det finns mängder av inspiration av svarta röster där ute, som jag inte följt eller visste om. Varför? Förra veckan tystatde jag alla vita jag följer, för att lära, lyssna och bli inspirerad av fler svarta instagrammare, i princip så har jag ändrat min algoritm av vad jag ser på instagram. Det är min förhoppning att jag i framtiden inte bara kommer se vitt, utan en mängd mer inspiration från alla håll och kanter i världen och således öka diversiteten i mitt flöde.

Att ändra sitt flöde på instagram kommer förstås inte att ändra någonting i verkligheten, utan utöver det så måste vi aktivt engagera oss i att fortsätta lära oss, påverka, protestera (då vi kan), och prata om rasism med våra vänner och anhöriga, OCH peka ut rasism (speciellt smygrasism) som pågår överallt i samhället. Det är en stor hemläxa vi har framför oss nu, läsa böcker om rasism, vit privilegium och hur vi kan ändra våra redan formade vyer, ge bättre stöd för svarta och påverka vardagsrasismen som är en verklighet, ÄVEN I LILLA SVEDALA. Något som är viktigt att förstå dock är att vi ALDRIG kommer kunna sätta oss in hur det känns att vara svart i dagens samhälle, vi kan bara försöka förstå. Det här kommer tyvärr ta tid, allt ändras inte på en dag och jag kan förbereda mig på att jag kommer trampa fel och göra fel säkert mer än en gång.

Här nedan är några länkar som har hjälpt mig de senaste dagarna:

https://www.obama.org/anguish-and-action/
https://blacklivesmatters.carrd.co/
https://www.goodgoodgood.co/anti-racism-resources
Mireille Cassandra Harper: If You Want To Be Anti-Racist, This Non-Optical Allyship Guide Is Required Reading
Rachel Elizabeth Cargle: Why You Need To Stop Saying "All Lives Matter"
Victoria Alexander: Anti-Racist Resource Guide
Robin DiAngelo: Anti-Racist Checklist Guide
Elijah Anderson: “The White Space”
Conscious Kid conversation with Robin DiAngelo: White Fragility
Anthony James William: The Souls of White Folk

Ja, listan kan göras oändligt lång och det finns många fler röster där ute att lyssna på.

Nedan är några nya (för mig) äventyrare jag vill lyfta fram från Instagram som jag börjat följa:

Jag rekommenderar dig att ta en minut eller två och tänka över hur ditt instagram flöde ser ut. Vilken passion har du och vilka följer du på Instagram. Hur ser diversiteten ut där?

I Backspegeln 2019, del 4

Fredags Tillbakablick

Oktober

    Vi fick besök av våra vänner från Colorado i Oktober och det blev besök på en massa museer och gallerier. Man kunde nästan känna frosten i luften, men var och varannan dag blev vädret fint igen. Det känns nästan som det alltid är så här, men jag han ha fel. Jag älskar att se alla lövträden ändra färg så det blev många rundor till Central Park. Vi gick även till en ljusshow på upper west side som var sådär. Det finns ett par tvättbjörnar i en av parkerna som vi brukar gå igenom, Morningside Park. Det är alltid lite skräckblandad förtjusning när man stöter på dom. En av gatorna som vi även går på när vi korsar Manahattan brukar även ha helt otroliga Halloween dekorationer varje år, och så var förstås fallet även denna gång.

November

    Höstfärgerna hölls sig fortfarande kvar i stan och det känns lite konstigt, sådär i November. Men många fina promenader fick vi, och även ute på jobbet är höstfärgerna spektakulära förstås. Vi gick några turer på lite barer söderut på Manhattan, och sedan när man minst anade det hade hälften av löven fallit redan. Baka hann jag med också, jag gjorde macaroons för allra första gången, med ett ganska bra resultat tycker jag :) När Thanksgiving kom så åkte vi till W’s farmor i Pennsylvania och firade den där.

December

    I December fick vi ett tunt tunt lager av snö, och det var i princip det enda vi fick. Precis som förra året så lös snön med sin frånvaro. Jag körde på och bakade saffransbullar ändå förstås, för hur kan man ens klara sig en December utan dom? Sedan åkte vi till Bozeman och firade jul. Vi hann med en vända till Yellowstone och bokade Airbnb denna gång, i Gardiner. Sedan fick jag äntligen åka skidor i nordöstra Yellowstone! På nyårsafton gick vi och la oss redan klockan 9.30 eftersom vi hade storslagna planer dagen efter. Och så hade ett helt år passerat igen.